CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Äventyr med barn

På rövarvandring i Svanå

På rövarvandring i Svanå

Hej friluftsbloggen.

I söndags fick jag och Ivar finbesök av min bästis Nadja och hennes kids. Ända från Göteborg hade de kommit för att hälsa på sin familj och så oss då, den förlängda armen så att säga. Då solen sken och benen spratt bestämde vi oss för vandring och jag sa: Svanå!

De flesta som cyklar eller bilar mellan Skultuna och de salanära orterna har nog passerat den lilla orten Svanå, en sisådär två mil från centrala Västerås. Oftast förundras man över den praktfulla allén, undrar vem som bor i de fina stenhusen och så är man ute på landsvägen igen.

Namnet till trots ligger Svanå Bruk som stället egentligen heter, strax intill Svartån. Vill ni läsa mer om brukets anrika historia kan ni göra det här. Nu lägger vi dock bruket åt sidan och beger oss ut på vandring istället. För bara ett par hundra meter in på avfarten mot Ebba Brahes väg göms en av Västmanlands finare vandringspärlor.

Med sina 3,5 km (markerad) led lämpar sig vandringsslingan utmärkt för vandring med småbarn. Vill man göra äventyret större kan man antingen dela upp äventyret i två dagar med övernattning i vindskyddet, fortsätta vidare på stigarna eller göra som vi – ta leden till vindskyddet och grusvägen tillbaka till starten.

Först fyllde jag gänget proppmätta med torsk och jopp och kånken med ugnsvarma bullar, dricka och småcitrus. Nadja tog med sig svart termoste.

Så packades vi alla ner i Nadjas folka och for upp till Svanå för parkering här.

Det krävdes inte många steg innan vi befann oss mitt i sagoskogen.

Medan jag mässade på om istiden passade de yngre i sällskapet att klättra upp på så gott som varenda bumling de såg. Detta gällde särskilt göteborgarna. Är man en boulderingfamilj så är man.

Jättarna hade vält ned feta träd över leden Så spännande med alla hinder och faror! Nadja kånkade min kånken så jag kunde kånka unge ibland.

Så kom dagens tålamodsprövning (för oss vuxna) – spången.

Ivar beslöt sig för att klara spången på egen hand, utan hålla i handis, även när det var som smalast eller halast. Jag fick snällt gå bakom.

Spången var lång och Ivar söndagschill.

Storpojkarna väntade snällt in sin yngre medvandrare.

En av de finaste sakerna med att vandra i Svanå är att landskapet hinner skifta art så många gånger under vandringen. Efter spången hamnade vi en vårlig trollskog.

Någon kände för en liten paus men i övrigt höll sällskapet jämna pigga steg.

Framme vid det efterlängtade vindskyddet! Trots uppmaningarna att vila benen tyckte vissa att det var skojigare att härja med ved och sota ner sig snygga.

Mirakulöst nog var det inga som helst problem att sitta still och snällt så fort fikat åkte fram. Åh svart termoste, värmer som inget kaffe i världen kan.

Efter rasten var det dags att vända tillbaka. Vill man fortsätta gå på den utsatta leden så får man ta broarna över Svartån längre norrut och gå tillbaka till bruket på andra sidan ån.

Men jag hade en lite annorlunda plan i bakfickan.

Cyklar man som en annan en del i krokarna så vet man att det finns en grusväg som går att ta tillbaka till bruket, öster om den ordinarie leden.

Normalt är det inte sådär jippieskoj att gå grusvägar med småbarn – de blir ofta lätt uttråkade av att det inte händer särskilt mycket längs med vägen.

Den här grusvägen är dock ett fränt undantag!

Kringelikrokig är den, och kantad av istidens roligare lämningar.

Och har man tillräckligt med tålamod och unnar sig små pauser då man kan sitta ner och bygga trianglar av pinnar eller betrakta fina blommor så kommer man till slut fram till

Rövargrottan!

Det coola med Rövargrottan är att det faktiskt är en före detta rövargrotta också och inget påhittat för besöksnäringens skull.

Här gömde sig minsann en och en annan fredlös bonde, inte minst Erik Puke (senare halshuggen i Stockholm på det vilda 1430-talet) för att undkomma den svekfulla Karl Knutsson Bondes män.

Utanför grottan hade några fredlösa bönder lämnat ett gäng frusna vegokorvar. Jag som alltid drömt om att kasta korv (något Nadja inte trodde ett dugg på) kände att jag hamnade på rätt plats. Jäklars va fint de flög! Grabbarna fick också kasta.

Det modiga lilla sällskapet tog sig ner i grottan. Grottinterjören var rätt mysig, torr och sådär skönt sval. Att man såg ut gjorde att det inte var alltför läskigt. Dessutom kunde man speja ut.

Nadja lyckades hitta den gömda rövarskatten: tre skimrande guldmynt med insida av goaste mjölkchoklad. Vilken belöning för modet!

Efter att skatten hade blivit uppäten var det dags att lämna grottan och sägnerna för den här gången.

När kramarna blandades med hårdare klappningar och antydan till gnäll visste vi att det var så dags att åka hem för middag och vila.

Men först lite bomåkning, något jag hade alltid drömt om och grabbarna likaså verkade det som!

Tack Svanå! Det är med stolthet över våra småttingarnas uthållighet och glada friluftarhumör som vi lämnar dig för den här gången. Vi ses snart igen.

Vill ni också vandra i Svanå? Här är en bra karta.

Puss.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

2 kommentarer

  1. Vilken härlig dag! Satt och fundrade om ni skulle hitta Pukestenen (som jag kallar den) – och det gjorde ni ju!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.