Månad: maj 2019

Min erfarenhet är att helger som dessa blir de bästa, när man är med sina kompisar som är på samma nivå och man gör nåt kul ihop. När man övervinner nåt som inte bara är rutin, utan okänt och annorlunda. I skogen kommer man ifrån lite av det där grupptrycket som kan gälla i klungan på väg. Vi hjälps åt på ett otvunget sätt och skapar minnen tillsammans.

(från artikeln om min drömhelg i Bicycling, ett citat som stämmer så väl in på rides som DR)

Hej från kvinnan i rosa herrväst (den har btw Tony nu)!

På fredag smäller det. Dalsland Runt af Wenersborgs Racer Club. Det underbara tredagars scandorandoloppet som samlar cykelsjälsfränder från när och fjärran och som går på undersköna vägar och ovägar genom sydvästra Sverige och om man har tur även Norge.

Min vana trogen är jag på gränsen till (eller från, ty haft halsont sedan i fredags?) sjukdomsomgång nr 5673 i raden sedan i maj. Trycker i mig all ingefära och gurkmeja i världen, rör mig i slow mo och håller alla tummarna i världen för att det inte blir ännu ett sumpat cykeltillfälle, denna helgen jag har längtat till med hela hjärtat.

Har hört att positiviteten hjälper immunförsvaret på traven så här kommer en liten festlig recap på mina tidigare dalslandruntar. Voilà

#dalslandrunt15 ♦ #dalslandrunt2015

Känns ändå lite härligt att säga att man var med från början. Första officiella DR gick av stapeln 2015. Enfant terrible som jag är valde jag förstås att köra med min tävlingsracer. Med ett gäng modifikationer ↑. Ångrar inte en sekund. Hade det lättast och skönast i backarna. Och inte en punka på hela turen hehe. Däremot mådde gruppen sådär efteråt men äsch, den risken hade jag förstås inte tänkt på alltför mycket och tur var väl det. Orka harva runt 10 +17 + 10 mil på tunga föremål!

Förresten var det f d Sweco-kollegan Tikket-cyklisten Jonatan som hade tipsat mig om DR :))

Vi hade strålande sol första dagen!

Och typ årets största regnmängd (inte typ, så var det) under lördagen – den långa dagen! Hade teamat ihop oss med några fellow crazy heads och hade sketakul in i kaklet. Hade nog sällan skrattat så mycket under en cykeltur som denna dagen <3

kort Jonatan

Den här nu legendariska bilden på mig togs i en av depåerna under denna dagen. Kaffet hade tagit slut men kom igen, let them eat mud instead

För fler minnen från denna episka helg det glada året 2015 – in här på Velonode och läs min artikel.

#dalslandrunt16 ♦ #dalslandrunt2016

kort JSWG

Nämen vem ser vi här på min rulle (tro mig, det var tvärtom under dagen också)? Grön Cyklist-Anna ju! DR 2016 var vi hela fyra glada fricykelskitar som for ner mot vackra Vänersborg

jag

Tony

Anna

och Jonas och därav alla proffskorten

kort Victoire (som har en fin story därifrån)

Jag var både starkare än året innan och nykraschad på ett kurvigt GP så körde slut på mig på rakorna och småfegade i de torra gruskurvorna vilket störde mig för jag är inte typen som fegar i kurvorna. Men krascher spelar märkliga games i ens psyke så det var bara att gilla läget.

Hur som handlade hela DR 2015 om det sociala och det fina. Det var förvisso mer asfalt och mindre grus än 2016 men vägarna var lika wow för det.

kort JSWG

På söndagen gjorde jag livets undantag och bangade cyklingen fast jag var både frisk och inte alltför trött i benen! Istället tog jag skjuts med en gullig arrangör, badade racern (jepp, samma som året före) i Vassbotten, väntade in Jonas som hade liftat med en vätternklunga (hehe), packade ner oss och cyklarna i gamm-passaten och körde allt jag och passaten förmådde till Göteborg och Nadjas bröllop. Det följande dygnet blev kanske ett av de lyckligaste i hela mitt liv och ett minne jag vårdar ömt.

Då DR hade vuxit till sig det glada 2016 finns det en hel del svenskt och utländiskt skrivet om festen. Googla Dalsland Runt 2016 vetja!

2017 och 2018 vart jag utan kära DR. Hade ju blitt på smällen och så med lille Hoppetuss. Då har annat gällt. Mycket mer solo bikefulness, mycket mindre cykelsocialt irl och i medierna (har fortfarande svårt att förmå mig att instagramma t ex). Har arbetat upp en fin längtan.

Och jag undrar om inte DR saknat mig lite också. En fågel har viskat i mitt öra att det blir bra mer grus i årets upplaga. Det ser inte ut att bli för hett och för torrt.

Så här fick ni lite postpepp och prepepp.

Jag hoppas så så så att jag kryar mig lagom till helgen. Jag tänker förstås njuta oavsett – men jag kommer att bli olagligt deprimerad om det skiter sig igen. Så snälla gulliga ni, skicka alla styrketankar ni förmår till mig. Får jag en fin cykeldag av tre ingående så är jag faktiskt nöjd.

Oki boys & girls – let Dalsland shake again!

Puss.

Hej från Blå Tåget! (också ett namn på ett idietågbolag så här i EU-valtider…)

Ivar har däckat. Så här är lite blogg voilà ☕️

Titta mamma, titta ALLT!

Team Mamma & Plutten har alltså varit i Göteborg. För er som inte vet/minns så har jag min Nadja i Göteborg. Samt hennes två pojkar och karln då som är göteborgare.

Hjärtan mina

Det har varit en lika delar rolig som vilsam helg. Bortsett från all backträning till fots då. Det är visst något med Nadjas familj och bo i backiga miljöer (Sävedalen, Toltorpsdalen – därav inläggsnamnet hehe). Och även om det är rätt plågsamt att dra tunga vagnar med barn plus annat (till fots eller med cykel) i den terrängen så kan cyklisten inom mig inte låta bli att känna en släng av avundsjuka. Vilka sjujäkla backträningsmöjligheter next door va. Nåväl, unnar det er göteborgare för ni är söta har hav skaldjur grymma cykelrace osv

Alpina cykelbanor typ denna el likv (OBS bilden gör ej rättvisa)

Vad har vi gjort då?

Njutit av en stad full i majblom. Vill nästan bli florist efter den här helgen.

Attendat två middagsbjudningar varav en rolig (fredagens, full fart i stan) och en trögare (lördagens, men gott käk och flott vy iaf), lekt i skogen och på en flott lekplats, hängt lite på stan och i Saluhallen och trivits i Nadjas nya hus. Badat badkar, stekt pannkakor, lyssnat på 90-tal (ofc!) och pratat Livet och Valet (tolka stort).

Pioner!

Och inte en droppe regn fick vi på oss heller, men däremot massa sol och friska vindar. Så tack Nadja, Levi, Noel (och Roman) för världens bästa majhelg med er jag älskar så. Att Iv har börjat fixa klättra ner för trappor för egen maskin är en fin bonus.

Nästa gång får han en trappmaskin i julklapp

Nu väntar en mastig jobb- och aktivitetsvecka. Det blir jobb-Stockholm x2, det blir sommarfest med kajakpaddling mm med västeråskollegorna, det blir Kristi Himmelfärd (tänker inte röra en fena då) och det blir – WOHOO! – Dalsland Runt i helgen 😍🕶💨

Bisarrt nog rätt utsövd.

Hade egentligen helst velat ha en lugn och småtråkig vecka före Dalsland Runt. Har dragits med sur hals hela helgen. Måste jag avstå DR så kommer jag att seriöst deppa ihop big time – även om det tyvärr är aldrig säkert men hoppet dör sist så klart. Men gudarna ska veta att jag behöver en cyklig (och sovig) helg i härliga cykelvänners lag.

Många parenteser i inlägget ser jag. Säkert ett och annat typo med. Men så blir det när jag spontanbloggar från tåg.

Sälj EU-valsgrej med tjej!

Okej, strax vaknar nog min avkomma. Grattis på mors dag mig och alla andra mammor i Sverige, håll tummarna för att min hals ger sig och

gå och rösta för ett sjysst EU-läge nu.

Puss!

Hej. I onsdags måste jag cykla och jag fick för mig att tävla lite när jag ändå skulle cykla. Det fick bli tempo för det var tempo det bjöds på i landsvägsvägen (heh) i krokarna. Jag tävlar ju annars inte i tempo. Har aldrig ägt någon temporigg och det lär inte ske på ett tag heller. OBS inget personligt mot tempo men den grenen har liksom aldrig roat just mig. Jag gillar att köra tempo-ish men då i linjesammanhang. Men tempo är fantastiskt karaktärs- och bendanande så why not om tillfället ges på ett smidigt sätt.

Eller smidigt eller smidigt.

Den lilla uppvärmningen till starten öst om Enköping – dit jag normalt brukar cykla på strax över en timme tog den här gången runt hundra år. Eller så kändes det i alla fall. Jag hade lika onda WED/RLS-mörbultade ben som ond skalle. Det var tryckande hett och det var motvind och kantvind och inte en meter gratis. Och det var så påtagligt med smolk i hjärtat att jag inte riktigt förmådde mig att distansera mig själv från läget. För så är det mina vänner – finns det barn med i bilden så är det inte sig själv man prioriterar att vyssja.

Men jag cyklade på, för om det är något jag har lärt mig och lär ut till andra genom den här bloggen sedan starten är att cykling lindrar om inte annat så för stunden. Hur cyklingen nu kan lindra trötta ben men men.

Fan det här skulle ju bli en kort och peppig racerapport… typiskt. Fast har ju faktiskt varit positiv i de senaste inläggen. Är väl inte mitt fel att förutsättningarna hade kört ihop sig helt den onsdagen.

Oki vi raskar på –

bokstavligen för det är inte långa min kvar till starten! Jag glider genom lilla Enköpings fina stadskärna, lillklingar mig upp till starten och erhåller chip och nummerlapp. Surrar lite med Enköping CK:s Markus och Daniel – mina, Tonys och Johans kära brothers in cross ni vet – drar en kort prerace-pinkpaus, önskar super-Jenny lycka till och kör sedan mina 18 km tempo med nästsista starttiden.

Fy fan vad dåligt det går. Är så trött och loj att jag knappt pallar veva runt. Men vägen slingrar sig fin och småkuperad genom Upplands rapsåkrar, och jag mår ändå bättre av att fokusera på att hålla mig någorlunda aero och inte säcka ihop för mycket. Nickar kort hej till de jag möter – hej temporigg på temporigg! – vinkar mentalt till vännen Sari vars gård ligger strax före vändningen. Blir smått uppgiven av att åter mötas av kant och mot på vägen tillbaka men är ändå tacksam för egentiden på två hjul. Tänker på att jag kanske ändå ska ta och köpa ett par landsvägsdojs redan före nästa veckas Dalsland Runt (jepp, där är jag fortfarande – kör landsväg med mtb-skor och bindningar, fast ingen märker det riktigt utom jag själv).

Kommer näst sist eller sist, är för den här gången ointresserad. Hade ju vetat hur det skulle gå redan när jag körde ut från Västerås för tre timmar sedan.

Väl framme blir det lite mer surr med diverse klubbies och andra cykelbekantingar. Får skjuts hem av Tony, vi cruisar genom onsdagskvällstomma Västerås, handlar lite käk på Ica och säger hejdå i skymningen.

Jag går upp, värmer på lite rester, äter och läser ögonen trötta tills det är dags att krypa ner i sängen.

Tack SMACK-serien och Enköpings CK för tillställningen. Tack alla ni – vi!- som arrar lokala lopp. När livet inte är raps och gröna skogar så är det fint att veta att det (nästan alltid) finns någonstans dit man kan bege sig för dosen världens bästa medicin.

Puss och läs mer om SMACK-serien här (och på min blogg, googla Cykelkatten + SMACK så får ni ett gäng bra mer normis RR) ♥️🕶

Hej onsdag.

Ibland fixar jag knappt tänka på all denna lyckan som stavas Ivar. Hur kan något så litet och bestämt bringa så mycket glädje? Vad har jag gjort för att förtjäna hans ljus? Blir snurrig. Det är hisnande. Och alla dessa första är hisnande. Djupt inne i hjärtats bokhyllor samlar jag på Ivars första. Tar fram dem då och då, typ när jag tråkväntar på någon buss eller är nere, minns Ivars minspel och blir sams med livet på nytt.

Första tanden. Första ordet. Första samtalet. Första magsjukan (japp, det var banne mig komiskt när två vuxna och en liten stod och koncentrerat tvättade av sig *piip* i det vita badrummets inte längre så stilrena duschkabin, storgarvade mellan vanmaktstårarna). Första skämtet! Första gången det åts vattenmelon. Första gången det lyssnades på Queen.

Första loppet! På Förskolans härliga dag.

Redo… färdiga… gå!

Nä. Iv står inte i pole position (eller vad det nu kallas när man ska just börja att springa). Ivars föräldrar har förlorat sig i barnaskaran inne på förisgården och har missat starten något. Så Iv räcks över till fröken ett gäng tio meter in i loppet. Klassiker liksom.

Ivar är intresserad av precis allt annat än att ta rakaste vägen in i mål. Oj, en vimpel! Oj, en buske! Åh, titta – fågel! *dansa lite* *peta lite* *förundras mycket* *springa ifrån frökens hand* *fångas upp av mamma och bäras tillbaka till banan* Och mamma skrattar och bär. Pappa försöker hänga med och tar kort.

Och mamma fäller tår efter tår, mamma kan inte riktigt fatta att det är hennes kött och blod som härjar där ute så fint och så glatt.

Alla korten JSWG

Efter målgången är det dags för en fruktstund. Lillhärjaren går till slut med på att mumsa i sig lite päron och nöön. Jag tackar de närvarande pedagogerna för allt de gör för mitt barn. Stoppar Ivar under armen (bästa bärsättet om avkomman är långsmal). Traskar mot cyklarna och cykelkärran.

Pustar ut. Har nervat inför Förskoledagen så länge. Haft en magsjukemisstänkt unge hemma dagen före. Men larmet har för en gångs skull visat sig vara falskt. Och dagen blev lyckad.

Så grattis till ett väl genomfört Vårloppet Plutten – och tänk så bra att du så tydligt gick din egen kringelikrokiga äventyrsväg samtidigt som du alltid kom tillbaka. Fortsätt njut av livets väg min kärlek 👏

Puss mamma Katja

Hej måndagstisdag. Jag har idag en ljusblå skjorta, fördragna persienner, sex onlinemöten och ett sjok olästa mail. Jag har också en tyngd i bröstet och är därför tacksam för alla mailen och de sex möten som håller tankarna uppe. Jag längtar också till arbetsdagens slut då jag får vara med min son. Det blir Bamseglass och vilsam lek i någon skuggig minilekpark.

Jag tänker tillbaka på lördagskvällen då jag flög fram på otäckt fina landsvägar i ständig motsol och levde i nuet

med en maskros i styret

dået

Vantrivs i sportiga sportbrillor men ibland vill man bara smälta in… 

God morgon*! God regnig, syremättad morgon. Jag och Plutten har andaktsfullt stått och tittat på majregnet genom glasdörren. Nu är åskan förbi och det har slutat forsa ner vatten. Men blött och friskt blir det nog ändå hela dagen. Vår vilosöndag. Som jag sannerligen förtjänar efter gårdagens barnhäng sedan halv sex på morgonen, tio raska solomil (inlägg kommer!) på kvällen och så Eurovision-kalaset på TV på kvällen (fel låt vann, tråk-Holland, jag röstade på Stromae-Italien, fiiina Australien och Rednex-Norge).

Men hörni, till sharp cycling matters:

I torsdags körde jag så äntligen ett sjysst intervallpass med goa hemmaklubben VCK! Det var en smått nervös landsvägscyklist som for mot startplatsen Berget och var noga med att inte komma för sent. Sedan jag hade köpt racern hade jag hunnit med bara två landsvägspass – en kortare solokörning och en glassig fikadistans med klubbens lugnare gäng. Men nu var det dags att växla upp och då kändes medel som rätt nivå för min nuvarande form.

Eller?

Skulle jag bli avhängd redan i starten?

Skulle jag komma ihåg att växla rätt, att ligga snyggt på hjul, att hålla en säker linje, att inte sänka gruppen med mina extra kilon som inte riktigt satt sig enbart i musklerna – ännu?

Det blev en hel del mentalt snack med mig själv under färden in till samlingen. Jag fick påminna mig om att ingen förväntade sig att jag skulle ”dominera”, att säker och teknisk klungcykling alltid varit en av mina styrkor och att jag är världslatast och ovilligast att dra för länge i ”onödan” men däremot rätt bra på att bita mig fast på andras hjul även om jag teoretiskt sett borde bli uppäten för länge sedan. Men också om att ta det lugnt, inte ta några onödiga förningar och vara ödmjuk och redo att cykla hem själv – om så krävdes.

Sjyssta gubbs 🙂

Av alla hundra (typ? Så kändes det i alla fall) pers på berget så utkristalliserades så en klassisk medelgrupp. Vi blev åtta pers – sex stabila gubbs, en yngre kille som precis som jag inte legat i hårdträning de senaste två åren – och så jag 👋

På schemat stod lagtempo. Underrättade om min trevande småbarnsmammeform var herrsen idel gentlemän, lät mig lata mig bak precis hur mycket och lite jag behagade för stunden och frågade med jämna mellanrum hur det kändes.

Och jag var ärlig och sa att det kändes okay men också att man skulle ge fanken i att anpassa tempot efter mig för hallå, är inte här för att mellanmjölka utan för att bli stark tack.

Så då blev det så här:

duglig på uppvärmningen, växlade mellan att gå runt och ligga bak

– avblåst efter 2/3 av första lagtempot, efter en lite småkaxigt längre förning

– småsur i benen under intermezzon men med i svängen

– med under andra attempten – mest på hjul än framför hjul men äsch bra träning ändå

– fett trött i benen efteråt.

Motsol forever

Ett kanoners första riktiga klungintervallpass på räser på fett länge med andra ord! Därav sådant överanalyserande hehe.

Och forminventeringen: stark men mindre uthållig (nähä?) Klungtekniken sitter fint pust men mer träning krävs förstås för att hamna på samma slicka nivå som förr och ännu slickare för dit jag ska. Fler kilon ska bort men det fixar ju träningen som brukligt. Jag behöver intervalla med andra starka, jag behöver backträna, jag behöver kontinuitet.

Och så slutsatsen: jag är nöjd och glad. Jag är precis där jag borde vara – fast lite starkare än så med tanke på att jag både tränar och sover en bråkdel av det de gör som jag cyklar med. Fast mest nöjd är jag över min mentala hårdhet som jag har utvecklat som crazy solotränande morsa. För som jag har skrivit så många gånger förr – varje pass är som en liten fest. Just för att jag vet aldrig om och när och hur jag får träna nästa gång.

Hur som – det är bra härligt att träna med starkisarna trevlisarna i hemmaklubben igen! Hoppas den positiva känslan håller i sig. Så att jag får en skönt sällskaplig och roligt utmanande resa mot favoritnivån på licensen som väntar på mig nästa år. Men nu ska vi inte sia utan massera benen och kolla på Bamse. Som sagt, när om och hur och ingen stress ever no more.

Puss och pardon swenglish, jobbar en del med skottar holländarem fl just nu så det är rörigt i huvudet

* de flesta av mina inlägg påbörjas på morgonen i ett slags naiv tro att jag ska bli klar på direkten. Livet ba JO TJENA ^^ 

Hej fredag höll jag på att säga men det är ju torsdag även om det känns som en fredag med 20+ och soligt ute. Har jag sagt att jag älskar våren i år? Om jag har sagt! *älskar lite till här är sommarlåt pom pom ↓*

Om bara några timmar är det långhelg! För Team Mamma & Plutten i alla fall. Förutom min vanliga fredagsledighet tar jag också fl på måndag då föris har planeringsdag. Jonas ska köra dubbelbrevet 200 + 300 fredag till söndag vilket är jäkligt nice – en nycyklad dude är tusen gånger trevligare än ocyklad dude! – men det innebär å andra sidan mindre cykeltid för mig. Så gäller att planera smart för cykla, det vill jag verkligen göra så mycket som möjligt just nu.

Jag står och velar inför tre+ helgvarianter. Antingen blir vi kvar hemma och jag ömsom cyklar styrkedistans med Ivar i cykelkärran ömsom tränar landsväg solo/med VCK om jag får hit någon barnvakt (från till exempel Stockholm?). Eller så åker vi upp till gästrikebyn och jag hoppas på att sno lite cykeltimmar där borta. Fast då är det nästan roligare med mtb? Om man inte drar åt dalahållet och kör backarna närmare Horndal? Eller så hälsar vi på i..?

Äsch det får lösa sig ikväll, och gör det inte det så löser det sig imorgon som goda Scarlett O’Hara lär. Nu låter jag överdrivet uppspelt och planersam inför helgens alla möjligheter men i ärlighetens namn håller jag mina samtliga verkliga och fiktiva tummar för att Pluttens neverending förkylningssymtom äntligen ger sig “för gott” (aka i alla fall en period längre än två veckor för en gångs skull tack?) så att han får andas snorfritt och jag får leva och träna någorlunda oroslöst och med en frisk kropp.

Men jag orkar

orkar

orkar inte vara mera vaborolig just nu

jag orkar inte sörja att gårdagens raceattempt i Ramnäs blev till ännu en återhållsam kväll

(och att vi i smyg körde förbi med bilen och kikade lite på loppet, smådeppigt aight?)

för det är långhelg, om en timme är det firande av Förskolans dag och Plutten ska “springa” sitt första ever lopp, jag är störtkär i min racer, jag har officiellt västvärldens sämsta immunförsvar men är bevisligen i mycket bättre form än jag helt ärligt förväntat mig, mina närstående är okay

och att jag har en god chokladbit att stoppa i munnen alldeles strax.

Så nu kör vi – långhelg. Team Mamma & Plutten. Äventyr, bikefulness, vitsippor. Puss.

Tja!

Igår örlübördade (låter ballt turkiskt tycker jag, inte för att jag kan turkiska men men) jag järnet. Även om gode Garmin förstås dog efter tjugoett ynka minuter av mina enochenhalv timme så kvarstår minnet av en av de skönaste cykelmorgnar på länge

Hade glömt sportryggan på jobbet så det fick bli gammkånkis men äsch, den gjorde ett fint jobb och jag kände mig som fröken Skalman eller något med den på ryggen

Färgerna var wowow, sedan i helgen hade våren fullständigt exploderat rakt i hjärtat på vartenda en av oss; det märktes – folk log, bilarna körde om som hade jag klänning och inte cykeltrikåer på mig

Men jag, jag log mest åt himmelen, tacksam för att vara frisk, för att Plutten är frisk, för att jag mår så bra sedan jag har börjat cykla landsväg igen

men inte utan lite stig ändå, så jag svängde av och gjorde åsen

önskade mina näsborrar var en meter var i diameter och mina ögon likaså, så mycket luft och grönska det fanns att ta in.

Drog en kisspaus, solade stjärten och gullade lite med vitsipporna

och drog sedan vidare mot stan, jobbet och livets fortsättning.

Duschade och knåpade ihop värsta visdomsinlägget om att skönheten räddar världen för mitt lilla försummade insta när man väl pausar från allt det jordnäraoglamorösatungasvårasorgsnatuffaoroligautmanandesömnlösa så är diskbänksrealism och vardagsgnäll det sista man – JAG – vill lägga energin på.

På eftermiddagen ringde de från föris. Misstänkt magsjuka, kom och hämta Ivar. Nej nej nej inte igen tänkte jag när jag cyklade dit. Ledsen å min plutts vägnar, ledsen å min begynnande cykelforms vägnar. Spenderade kvällen hängandes i en lekpark ihop med en grävgalen bäbis och en smått uppgiven Tony i stödkrage. Vi käkade glass och värmde oss i kvällssolen. Morgonens _ynka_ 1,5 timme hade skapat en skön distans mot vardagens vedermödor.

Plutten har dock inte verkat ett dugg magsjuk men är idag hemma i Jonas famn för säkerhets skull. Jag har åter vaknat med en sur hals och får se om jag ställer upp i Västmanlands Cups första deltävling (GP) i Ramnäs ikväll. Hade varit så skoj att tugga styris där borta, aldrig tävlat i Ramnäs förr. Får se om jag tar och fincyklar dit i alla fall och vem vet vad som händer på plats?

Tar ett djupt andetag och skickar en tacksamhetens tanke åt att prestationsaddicten-Katja har jobbat stenhårt på att inte hamna i vill man så kan man-stressträsket i denna brokiga träningsperiod av mitt liv och att träna lika avslappnat som smart med hjälp av lika delar träningslära som inre signaler. En inställning som gör underverk både för psyket och för formen i längre perspektiv och som jag kommer att skriva mer om.

Puss och fin låt från Name The Pet som gjort comeback

Cykelns dag minsann, läser jag nu!

Tänk så passande att finsaaben vår vägrar starta :’( samtidigt som jag har premiärklungcyklat vårens hittills vårligaste tur :’)

Njöt så mycket att jag glömde att ta kort under färden. Häpp.

👋 Karin!

Inget konstigt med rundan egentligen. Tolv glada blårange* cykelsjälar som under ledning av duktiga Karin tog sig till Eskilstunas lillasyster Torshälla för fika på Amarantens konkurrent Café Gröna Villan.

Det är något visst med att inta sitt cykelfika i en trädgård. Samma känsla som att cykla genom alléer. En guldkant gammaldags uttryckt.

Jag cyklade/satt mest och lyssnade på de andras surr. För de var det nog inget särskilt – om än mycket härligt. För mig var det första racerrundan sedan jag ställt undan (och så även sålt) min gamla trotjänare ROSE ett gäng månader in i väntan på Ivar och hoppat på mtb-tåget istället.

Alltså hur skön får en hoj vara? Utvecklingen har sannerligen gått framåt sedan eh… min förra plasthäst.

Målet med dagens ~tio mil var att slussa in mig själv in i klungkörning igen och lära känna Archie ordentligt.

Målet uppfylldes med råge. Två bonusar fick jag också – muskelvärk i mungiporna av att utropa ÅH SÅ FINT SÅ GRÖNT! hela tiden. Och så en viss bättring på cykelbrännan också.

Nu blir det andra bullar – nämligen vegobullar med massa gott till.

Puss och är jag frisk (tar i trä) så ger jag Archie chansen att bekänna något snabbare färg i Västmanlands Cup i Ramnäs på onsdag

Tänk om jag kommer ihåg hur man tävlar i lvg?

* #blårange står för blå + orange alltså VCK:are. En förkortn. jag kom på i chatten med typ Johan en gång i tiden och som lever sitt eget cykelliv 

Tack för ett fint jobb och en bra deal Cykloteket Västberga – vi blev väl omhändertagna

Cykel är kul. No shit det är. Särskilt när man är mitt uppe i det.

Jag är uppvuxen med att cykla i skogen. På landsväg, grusväg och jordig stig. Van vid att välja det spåret som känns bäst framför det som anges som framkomligast. Van vid att alltid gå min egen väg, att bli uttråkad av att lagspela bara för att men alltid noga med att sakta ner, ställa upp och offra mig själv när jag vet att det behövs. Plågad av att alltid känna mer än andra, rädd för att någonsin tappa känseln.

Född med två brutna nyckelben och en nedärvd känsla för klassisk stil. Accepterande mot det normala och glättiga, trygg i det annorlunda och vemodiga. Kär i att vara kär. Social när jag kan, om jag får vila i min ensamhet mellan varje tagning.

Glad på mtb särskilt när det blir sådär lagom tekniskt. Het på dh – ge mig ett hopp eller fem! Lycklig på CX, sällan skrattar jag så mycket och sällan är stämningen så go som på ett crosslopp (särskilt om jag får spela låtar!)

Men det är på landsvägen, solo, i klunga off eller on race som jag är hemma.

Efter ~två år utan racer har jag firat mina personliga framgångar (och motgångar, hey – de är en del av gamet!) med att bli med världens finaste racer. I alla fall för mig, i sommar och med vår nordiska natur som kuliss. Och okej då, även sådär allmänt recensionerna av att döma?

En Cannondale Supersix Evo, 2019-årsmodellen med skivisar och gemytlig Ultegra-rigg.

Under jungfrufärden i söndags – förbi Strömsholm slott och genom en allé så klart! – slog jag ett par av mina gamla Strava-tider med råge. Och då sitter ändå standardhjulen på!

Välkommen till stallet, Sir Arthur Cannondale*. Välkommen hem, Katja.

En cykelteknisk recension kommer. Nu vilar vi i njutningen. Puss!

(och du underbare herr M. som vill bygga en superfin bockstyrig cykel åt mig – självklart har jag inte lagt ner idén om ett samarbete! Men det blir en cykel i ett helt annat syfte för nu har jag fastnat för Archie och är tyvärr ganska envis (och oekonomisk) av mig när det kommer till sådana saker.)

Inte utan min lillmek <3

(alla kort av Jonas Wiking)

* Förutom att författa fantastiska thrillers om gode Sherlock & Co skrev Sir Arthur Conan Doyle förbaskat bra ”vardags”noveller från sin tid som läkare. Rekommenderas varmt även om de inte finns översatta till svenska (än).