Månad: maj 2017

Hej och tack alla ni som har gillat, delat och kommenterat mitt inlägg om den i de flesta vettiga människors självklara men som det tyvärr ser ut just nu avlägsna, lagen för cyklisternas säkerhet. Ju fler som höjer sina röster, desto svårare blir det för dem som hör rösterna att undvika göra något åt problemet. Och en till sak. Ni behöver förstås inte hålla med mig men jag är övertygad om att offentlig pajkastning är den minst konstruktiva metoden. Även om vissa beter sig per definition som idioter så hjälps diskussionen inte av att cyklisterna kallar bilisterna för idioter, och vice versa. Hellre acceptera att båda delarna finns och anpassa samhällets fysiska och rättsliga uppbyggnad därefter.

Ni som vill fortsätta läsa och diskutera är varmt välkomna att gå med i facebookgruppen Lagstadga 1,5 m för våra liv.

Nu till Katja. Eller snarare veckans träning! (intressant att jag nästan alltid kommer på att blogga om veckans träning på onsdagar, helt oplanerat)

Hittills har veckans träning bestått av antibiotikaberoendevila i måndags och en lika lång som kall promenad igår. Yes, åkte på en liten ettrig infektion för ett par veckor sedan så måste trycka i mig mediciner.

Igår var dock sista dagen jag tog pillren så känner mig fri idag. Fri och oerhört trött för mina ben fortsätter plåga mig om nätterna. Som gravid och icke-tävlande är jag en mistress av njutningsmotion men det börjar förstås dra i cykeltarmen. Idag blir det dock styrketräning på gymmet vilket känns som en hädelse i det soliga vädret men jag har sovit för dåligt för att cykla ute helt enkelt. Ryggen gnäller för det så det blir rygg, rygg och mer rygg ikväll. Okay kanske något ben eller två också. Imorgon hoppas jag kunna cykla, på fredag blir det njutningsmotion fast vad pallar jag inte planera nu och i helgen tänker jag cykla minst två pass. Om gravidkroppen är snäll så blir det nog EngelbrektsRundan i Norberg på lördag. Man vill ju inte missa målhamburgarn liksom!

För övrigt måste jag göra tre saker, på tal om träning alltså:

– kitta upp mig på ett par nya träningsbehåar ty växt ur mina

– lära mig gå med stavar (alltså… det är inte lätt när man är en goofy person?)

– skaffa ett par riktigt fräna och lätta vandringsskor inför sommarens alla gå-äventyr!

Det var det om veckans träning. Nu rör vi oss mot varmare breddgrader om man ska tro SMHI. Hoppas på kortbyxat i helgen. Puss!

Hej!

Hur ser den gravida cyklistens cykelstall ut egentligen? Förutom stadstrallan som är transport only så är det tre ting som samsas om min cykliga uppmärksamhet nuförtiden. Här är det första två och de är hårda:

Först ut är förstås min idag allt-i-allo-cross, min röda Ridley X-Fire som ni ser på de flesta cykelinläggen under den senaste tiden. När jag blev varse om att jag väntade bäbis så sålde jag min racer som jag haft i nästan fyra år. Racersadeln åkte upp på crossen. De mönstrade lerdäcken togs av och ersattes med ett par slänta conti-tjugofemmor, sittandes på ett par inte för lätta men för en gravid person heldugliga träningshjul. Anledningen till att det blev just crossen som sparades är förstås dess bekväma geometri. Som dessutom går att göra ännu bekvämare eftersom det är gott om distanser att justera styrhöjden med. Eftersom jag inte kör längre än max tio mil och ser mastigt ut. Kurvtagningen blir eh… understyrd men trygg. Tänk Volvo! Jag erkänner att jag känner mig rätt pompös och upprätt med min konfiguration när jag ligger inne i en slick landsvägsklunga men jag lovar – jag slutar dyka upp på samlingarna om jag tvingas använda ett tyskt touringstyre för att sitta bekvämt hehe. Skämt åsido så syftar alla anpassningar till att göra det skönare i och med den växande magen, samt tryggare med tanke på den förändrade balansen. Det viktigaste är att jag får komma ut och cykla eller hur?

Min andra hårda kompis är ingen annan än den glada kliniskt vita monarken jag hämtade i Stockholm en kall vinterkväll. Då hade jag inte en tanke på att den skulle användas till annat än kompletteringsintervaller då vädret var för dåligt för att köra ute. Som gravid är jag glad åt den också, till och med ännu gladare! Hittills har jag inte kört monarken så mycket helt enkelt för att jag har kunnat cykla ute. Bara ett par gånger. Men ju omfångsrikare och flåsigare jag kommer att bli desto lättare blir det för mig att ta de kortare passen inomhus. Och sedan kommer ju förstås post-förlossningsrehabben och bäbistiden utan någon större träningsfritid – då känns det bra att ha den stadiga kompisen monarken ståendes där redo för hellre-korta-än-inga-alls träningspass. Precis som vilken annan cyklist som också är förälder. Men det är sen det. Än så länge är det sommar, väntan och mest uteträning som gäller – så långt jag klarar av det förstås.

Sist men inte minst har vi den gravida cyklistens softa kompis. Och det är förstås ingen annan än soffan. Upp med benen i högläge, in med en chokladbit i munnen, fram med en grym bok eller slå på en cykeltävling i datorn. Att chilla är nämligen precis som vilken träning som helst – något som bör utövas ofta och ihärdigt!

Det var de tre – en tight och stadig stab, mina materiella cykelkompisar som räcker gott och väl just nu. Puss!

Exempel: Louise, cyklist och någons mamma

I centrala Stockholm finns det en trafikplats som heter Tegelbacken. Den binder ihop trafiken till och från stadens samtliga väderstreck. I slutet av 1800-talet byggdes de två första järnvägsspåren genom Stockholm och Tegelbacken. Trafikmängden på dessa spår mellan Stockholms Centralbangård och Stockholms södra station uppgick till tio tåg per dygn. Det innebar att tågen som då var i en klar minoritet fick stanna för hästdroskorna, cyklisterna och bilisterna som korsade järnvägen på Tegelbacken. Så småningom byggde man ut järnvägsnätet i övriga Sverige och så även i Stockholm. Fler och snabbare tåg passerade Tegelbacken. Ibland hände att någon skadades eller dog i korsningen. Om det berodde på ren oaktsamhet, stadens krogtäthet eller att folk även då hade bråttom är oklart. Troligtvis var orsakerna flera. Man blev i alla fall tvungen att till slut även planskilja järnvägen från de övriga lederna. Idag passeras Tegelbacken av uppåt 550 tåg per dygn. Järnvägen renoveras och eftersom tågtransporterna inte bedöms minska utan tvärtom välkomnas öka, satsas stora medel på infrastrukturella anpassningar för att främja tåget som ett av nutidens och framtidens främsta transportsätt. Järnvägen är omringad av ett skyddsstängsel och det är idag förbjudet att gå eller framföra ett fordon på spåren.

Exempel: Emma Johansson, Sveriges genom tiderna bästa proffscyklist

Exemplet ovan är inget stockholmshistoriskt unikum – överallt sker det förbättringar och laganpassningar som syftar till att öka säkerheten för slutanvändarna, nämligen landets medborgare. Det unika idag är dock särbehandlingen av en av de äldsta och idag växande resenärsgruppen nämligen cyklisterna. Just den gruppen som ihop med ryttarna och bilisterna på 1800-talet hade förtur mot de tio tågen genom Tegelbacken. Idag i miljölandet Sverige år 2017, är situationen för trafikantgruppen cyklisterna helt annorlunda. Trots alla studier och statistiken som pekar på att cyklismen är framtiden och trots det växande antalet cyklister är säkerhetssituationen för dessa lika och i vissa fall värre än vad den var på tiden få hade råd med cykel. Trots att vissa infrastrukturella förbättringar sker om än i sakta takt och om än småskaligt och ofta utan att ta hänsyn till den stora variationen inom gruppen cyklisterna så händer så gott som ingenting på den enda nivån som bevisligen avgör skillnad mellan liv och död (eller skada) – nämligen på lagnivån.

Exempel: Johan, cyklist och någons pappa

I dagens Sverige finns det nämligen gratis att preja cyklisterna. Priset är noll svenska kronor för att vålla cyklistens obehag, orsaka en skada på cyklisten och/eller hennes cykel. Lika fritt fram är det att döda en cyklist. Om det beror på oaktsamhet, djävulskap eller att man idag också har bråttom är intressant men utgör ingen rättssäker grund. Trots alla anmälan och skräckexempel som väller in till polisen och medierna (både de officiella och de sociala) så läggs ärenden ned. Man kan tycka precis vad man vill om myndigheternas och mediernas inställning men det ska man inte behöva tycka till. På samma sätt som den bilisten som kör mot rött straffas med lagen om förbud mot att köra mot rött så ska den bilist som kör för nära – närmare än minst 1,5 meter till cyklisten – straffas genom lagen. Lika självklar som lagen är som reglerar förhållanden mellan tågen, bilarna och motorcyklarna, lika självklar måste lagen bli inkluderar cyklisterna i sitt reglerande.

Det är spännande och föredömligt att cyklismen får allt mer plats i det politiska medvetandet – till exempel genom den nya svenska cykelstrategin som presenterades nyligen. Men lika lite som häststrategin hade hjälpt änkan till ryttarens  som i avsaknad av säkerheten och reglementet kördes på av ett ånglok på 1800-talets Tegelbacken och dog, lika lite hjälper den hoppingivande, men icke-verkställande cykelstrategin människorna som idag, precis idag, skadas eller dödas på grund av säkerhets- och lagavsaknaden.

Beslutsfattarna, skärpning. Ni har alla underlag. Ni har alla medel. Ni har alla bevisen. Ta tag i säkerheten, ta tag i lagen. Visa vägen. Det är redan för sent för många, men det är är aldrig för sent för resten. Lagstadga för våra liv och gör det idag.

Katja, infrastrukturingenjör som jobbat med bland annat Tegelbacken,
cyklist och någons blivande mamma

Gårdagens Barkarölinjet
bjöd på sol, moln, vind och massa grym cykel
Pics Jonas

Hej. Att jobba med en cykeltävling i dagarna två (eller tre, speakerns läxa görs ju dagarna innan) brukar ta musten ur en – att göra det i ett välsignat tillstånd med två hungriga pöjschar varav en liten och en sjuk hemma och med två stockholmsturer t/r tar muuusten ur en. Idag är jag lika delar sliten som glad. Dels så älskar jag spendera tid med brorsan – som denna helgen dessutom varit till ovärderlig hjälp som kioskpersonalis och sålt hur mycket som helst! Dels så är det ju för jäkla kul med tävlingscykel – även om man inte tävlar själv. Dels är det ju för hett när ens röst är sådär rökigt hes. Om jag får säga det själv alltså. Och sist men inte minst så har jag inte skänkt mitt tyvärr just lite väl stressiga jobb en endaste tanke på hela helgen. En vinst i sig liksom!

Så. Idag vilar jag rösten och kroppen och skriver ner desto fler bloggidéer. Det är nämligen rätt många cykeltankar som dyker upp i ens skalle under ett tvådagarsrace som Mälarcupen. De kommer förstås ut till er kära läsare så småningom.

Tack alla ni fantastiska cyklister som kom och gjorde arrangemanget till en tvättäkta cykelfest! Om ni är intresserade av resultat, bilder mm info från den gångna helgen så hittar ni det här och här. Skicka gärna in era egna bilder och tagga det ni lägger upp i them sociala medierna med #Mälarcupen och #VästeråsCK så blir vi som arrat tävlingarna superglada!

Puss och vi hörs mer snart lovar jag ♥

Pix Jonas Wiking

Hej. Då har jag gjort min tempopremiär!

Inte som cyklist förstås (har kört hela två temporace varav noll med tempopinnar yey). Utan som speaker åt hemmaklubben Västerås CK. Idag arrade vi nämligen dag 1 i Mälarcupen 2-dagars som är en tävlingshelg för ungdomar, juniorerna, masters (åldersklasserna D/H 30 och uppåt), och vuxna prova på-are (sportklassen).

Det var faktiskt kul att kommentera tempo. Faktiskt, för jag var lite fundersam på hur mycket man skulle ha att säga under tiden cyklisterna var ute och körde – tempo är ju ändå en individuell gren där ingen vinnare eller placering får ropas upp förrän alla är i mål och har fått sina tider registrerade. Tevekommentatorerna kan ju följa hela loppet och se mellantiderna live och på så sätt rätt tidigt avgöra hur det kommer att gå för X jämfört med Y liksom. Dessutom är proffsen oftast seedade vilket också ger en fingervisning. Men en annan som mest ser start och mål har ju lite sämre förutsättningar, även om det förstås går att notera vem som kommer i mål före vem i samma klass och på så sätt rangordna de tävlande, samt att utgå lite ifrån vad man som man vet om vissa tävlingsåkarnas “allmänna” ranking. Men som sagt – ett tempolopp bjuder inte på lika mycket omedelbar action som en cross-, mtb- eller för den delen linjetävling.

Men jag hade jätteroligt ändå! Eftersom det var redigt med startande så fanns det alltid någon att intervjua vilket var givande speciellt med tanke på att det var så många olika klubbar och ålderskategorier representerade idag. Det fanns cykelskvaller att snacka om, samt lite modern lokal cykelhistoria att förtälja. Trots att dagen blev en blåsig och småruggig historia vädermässigt så värmdes start- och målområdet av glatt engagemang som ger hopp åt svensk tävlingscykling. Extra kul att lillebrorsan hjälpte till i kiosken idag, snacka om tur att skolmatten pluggas ordentligt *sträcker ut tungan*

Nu är vi trötta och möra och efter studierna av startlistorna inför morgondagens linjelopp aka dag 2 i Mälarcupen 2-dagars så kan jag glädjande konstatera att det blir en stor procent av dagens tävlande som återkommer, men också några för mig både nya och bekanta namn som inte syntes på tempot idag.

Vi ses ute på Barkarö – och glöm inte att tagga era bilder, filmer mm på sociala medier med #Mälarcupen och #VästeråsCK.

Puss!

P. S. Ni som är nya på det där med att kolla på landsvägscykel fysiskt eller på TV för “hur fanken se skillnad på alla cyklister i klungan?” – hoppa inte över loppens och cupernas temporace brukar jag tipsa om. Just det att åkarna är ute en och en gör att man får gott om tid att studera och memorera dressarna, cyklarna, åkstilen mm som hör just den cyklisten till. Och då blir det lättare att känna igen dem i linjeloppets klunga sedan. 

Värsta filmomslaget jag vet,
men det är ju omöjligt att hitta en bild på ett par
om båda delarna antingen håller i
eller står bakom kameran.

Jag är svintrött. Som i kronisk sömnlöshet-trött. Tre nätter med max fem timmar sömn per natt, satans jävla rastlösa ben. Vaknar vid två-tre-snåret varje natt och sedan börjar helvetet. Massage. Smörj. Mer massage. Vanka av och an. Benen upp i högt läge. Vrida sig från sida till sida. Traska runt i lägenheten igen. Hej vargtimmarna är långa. Tankarna är många i en överhettad skalle men till och med de tar slut, kvar är den stumma tröttheten och de oändliga benen som skruvas av någon osynlig, benen som blir tröttare för var minut som går av natten. På morgonen krävs minst två rejäla koppar kaffe för att orka starta om huvudet. Det är ett konstgjord metod. Men den funkar, en timme i taget. Jag har läst att WED/RLS-besvären oftast förvärras när man blir gravid, men jag trodde helt ärligt aldrig att det skulle bli så hemskt. Tyvärr är medicinerna som det går att få för att lindra sjukdomen olämpliga för oss som väntar bäbis. Kvar återstår hemmametoderna som järn- och magnesiumknaprande, kalla duschar, stödsockor, massage, kylgeléer och annat som om jag har tur verkar för stunden.

Jag är så ledsen. Jag är förstås inte helt uppgiven – varje dag är en ny dag och varje natt är en ny natt och hoppet är starkare än smärtan och så säger de att det kanske blir bättre efter förlossningen – men det är så himla svårt att vara sig själv och tänka riktigt klart under dagarna som idag. Jag är glömsk och frussen fast det är uppåt tjugo grader ute.

För mitt i den strålande försommardagen har jag glömt försommarens vackraste dag som skedde för exakt ett år sedan.

Dagen jag hade längtat till men glömt. Paff.

tills du påminde i ett enkelt sms.

Dagen då du och jag som vanligt inte klarade av allmänheten utan smög iväg för oss själva och cyklade till Måns Ols i Sala. Och sedan tillbaka på grusvägarna. Drack sedan öl med Västeråscykeln-gänget på Bellman. Käkade gokäk hemma hos Anna ihop med Seb och Kristin. Förlängde kvällen med en picknick i den lilla Rådjursparken nära där du bor. Drack rötjut och rökte pipa i den ljumna kvällen. Och sedan frågade du blygt om jag ville dricka kvällste hos dig. Och jag sa ja och vi drack te och rökte mer pipa och hånglade och jag slog an den blyga tonen och sov hemma den natten fast båda visste precis samma sak –

att vi sedan den femte maj tvåtusensexton aldrig mer någonsin ville sova utan varandra, inte om vi får bestämma det i alla fall. Tänk att ett år har gått och nu väntar vi en go bäbis tillsammans och det hade inte kunnat kännas mer rätt än precis så här.

Förra året blev vi två – i år är vi tre. Ikväll blir vi faktiskt hela fyra eftersom lillebrorsan kommer hit över helgen, då blir det nog tacos à la redig fredagsmysfamilj.

Så skitsamma att det spritter i de jäkla benen. I alla fall idag. Tunga mediciner, eventuella sjukskrivningar och annat världsligt tar vi en annan gång. Herregud inte är det första gången det är jobbigt och inte sista heller. Idag finns det inte så mycket att göra än att glädjas åt det underbara vi faktiskt har. Vi hjälps åt. Vi kommer att fixa detta och allting annat också.

Idag är vår femte maj, vår dag, och även om förutsättningarna för dess firande är allt annat än ostigt romantiska så har vi orkat med en underbar parmesanrisoni och en varsin två varsina kakbitar till kaffet. Tillsammans. Vi!

Strax hoppar jag på ett stockholmståg för att hämta brorsan och om jag inte lyckas somna så blir det lite mer blogg nämligen om den förestående cykliga helgen. Vi hörs. Puss!

Hej! Är nog läge att dra den sista delen av valborgshelgen nämligen måndagspåhittet dagsvandring. Eller dags och dags, det är inte så att vi gick en hel dag men det skedde mitt på ljusa svettiga dagen i alla fall.

Precis så här het är man när det plötsligt är sjutton plusgrader
men det är förstås fortfarande svinkallt inne i ens huvud
och man är klädd därefter dvs. cirkus fem plagg för mycket.

Vi rattade saaben till Sura, kittade upp oss på lite proviant och lakrits (också proviant i och för sig) och for sedan vidare mot Ramnäs för att gå en del av Bruksleden, nämligen en del av ledens etapp tre, den som typ löper längs med riksväg 66.

Och precis så här är ens fossingar som har gått i lite
för varma skor i över en timme – i en XC-terräng dessutom.
Svullna, illavarslande (den dagen bloggar kan förmedla dofter…)
men extremt himla lyckliga över att få vädras fria!
Förlåt för strumphålet men händer på alla mina sockor och strumpbyxor :'(

Målet var Berget – någon mystisk upphöjning som Jonas hade mtbat till vid något tillfälle. Vi vandrade förstås åt fel håll och det tog oss kanske fyrtio minuter att inse att det inte skulle komma något berg utan snarare tvärtom gå utför. Så vi vände, gick tillbaka, förbi början och sedan åt andra hållet och då kom vi till slut till Berget!

Och precis så här är ens söndagsfejs – mystiskt blundande,
för att det blir fint på foto men mest för att man har glömt holbrooksen i bilen.

Berget var jättefint. Det fanns en ranglig träbänk, ett kors som visade sig vara ett slags friluftskyrka, några turistfornlämningar i form av grillkolbitar här och var och en fantastisk utsikt, både över riksväg 66 och över naturen. Älskar utsikter som kombinerar natur och infra, mvh yrkesstolt.

Gå är per definition jobbigare än
att cykla. Vila är skönt oavsett färggenre!

(foton Jonas)

Så satt vi där en stund och hängde och det kurrade i min ständigt hungriga gravidmage och snacket gick mest om att det kanske inte vore så dumt att någon gång i livet investera i några friluftskläder, fast stiliga och av naturmaterial förstås, och ett par sköna gåskor också. Och sedan drog vi vidare och käkade hamburgare för tre och handlade och levde åter vårt stadsliv men närvandringens goda minne hade ändå tankat oss med massa friluftsenergi!

Bra va, att man kan leva värsta fjällivet i skogen (nästan) next door ändå eller hur?

Puss.

Titta vad jag har blivit med!

Jajamen, min första någonsin stadshjälm (även Katjor blir vuxna någon gång)! Något jag letat efter ett tag men inte hittat ty det mesta är sådär sportigt och fint när man tränar men kanske inte när man stadscyklar.

Hjälmen är en collab mellan den kultiga glasögon- och hjälmtillverkaren Carrera och cykelklassikern Brooks. Remmen man får med i kartongen är till för att antingen hålla ihop hjälmen när man transporterar den eller för att skydda byxbenet från att fastna i kedjan. En ganska onödig sak för mig som inte bär byxor till vardags så får ge bort till någon byxperson men kul idé.

Jag provade den här snyggingen för något år sedan och fastnade direkt för precis min stil – enkel, elegant och inte modernt sportig någonstans. Puss.

Modellen bär storlek S/M

Hej fiiinisar! Har ni vaknat? Jag är vaken och jag ba ääälskar tidiga majmorgnar som ler mot mig!

Skojar, flåt. Hej folks! Ogillar tidiga morgnar.

Hoppas ni har det gott i alla fall. Både ni som ligger och sussar och ni som redan hunnit träna eller gå ut med vovven eller vad man nu gör när man är en hurtig person med god självdisciplin.

Jag har varken självdisciplin (tack gode Gud i och för sig) eller någon vovve (mindre kul) men dock ett arbete som gör att jag måste resa ibland. Så just nu sitter jag och är smått förbannad på att mitt tåg till Stockholm är åter sent vilket sätter mig i en stressig “hej XX jag blir kanske sen till mötet med tjugo inbjudna jag själv håller i”-sits.

Jag vill ha kaffe, och jag vill ha något sockrigt att stoppa i munnen.

Han mittemot mig spelar samma lalehlåt på repeat och hans hörlurar läcker för mycket ljud.

Det måste varit den omvända karman för helgen som har varit riktigt bortklemande, med sovmorgnar, sega frukostar och allt sådant jag kan fetglömma typ två veckor framåt.

I lördags struntade vi ju i flyttmåsten och hängde i naturen hela dagen. I söndags försökte jag inte ens ta mig an några måsten utan stack iväg och cyklade med den här stiliga personen:

Coach Tony så klart! En stoisk rackare som trots att han åter har knästrul inte gräver sig ner i täcket och tycker synd om sig själv utan kämpar på. Eftersom vi båda är tävlingscyklister har vi vettet att cykla i sansat tempo när det behövs. Och det behövs när ena parten är gravid och andra justerad.

Ibland är fikacykling bra fint och även om jag vet att jag kommer att fikacyklat mig mätt för typ tio år framåt så njuter jag så länge.

Vi avverkade massa roliga ämnen som fester cykelskvaller tjejer resor och annat mer hemligt och kantvinden gjorde sitt ändå så efteråt var vi möra och sköna.

Och på kvällen vart det öl och lite häng på stan men bara en kortis ty min Jonas var fortfarande sjuk.

Bra fin söndag ändå med andra ord.

Puss och vi hörs senare för nu måste jag fly lalehrepeaten alltså byta tågplats.

 

Hej första maj!

Här kommer storyn om lördagen nämligen då vi transporterade vår nya (fast begagnade förstås) bil hem till Västerås från Jonas barndomshem i Hedesunda. Vi håller ju på och samflyttas här. Så lördagen hade ju varit tänkt som en redig röjardag. Planen var att effektivt frakta sig hem, raskt äta en mättande lunch och sedan ägna resten av dagen åt att röja på varsitt håll och sedan fara till återbruket samt hinna frakta vissa av Jonas grejer hem till mig. Värsta planen eller hur?

Men när vi körde ut och råkade stanna vid Sandsnäs – och vi skulle ändå ta de mindre vägarna hem för bilkörningsnöjes skull – så sken solen stark och färgerna var så granna att blotta tanken på att städa och packa hemma i stadslägenheterna kändes med ens outhärdlig.

Först tyst sedan av båda uttalad överenskommelse blev att skita fullständigt i måsten – de hinns väl alltid med en annan dag – och göra det vi är världsbäst på istället. Nämligen livsnjuta och i naturen dagdriva!

Med oss hade vi två bananer, ett äpple, en ask Tutti frutti och lite vatten. Nog skulle vi klara oss på det ett tag nämligen till lunchen på något riktigt spännande ställe. Jag rattade saaben och vi stannade till lite här och var. Det längsta stopet blev i Östa nämligen vid Ingbo källor – inte långt ifrån för den för allmänheten mer bekanta myggmetropolen Tärnsjö.

Ingbo källor passerar man när man vandrar Upplandsleden. Vid källornas början finns en kvarn med tillhörande kvarstuga och annat tillbehör bevarade. Fuktigt och dant är det, murrig känsla in i magen, tur solen värmde upp upplevelsen. Och inte en mygga i sikte yes.

Och de små vattenliven som stack upp ur kvarnutloppet här och var! Både sköra och feta i ett.

Det är på tre ställen som grundvattnet sipprar ut i Ingbo. Sedan sprider det ut sig hit och dit (jag har inte riktigt grejat systemet helt) tills det rinner ut i Dalälven. Stort var flödesområdet i alla fall och blött och det var tur att det hade ordnats med spång att traska runt på och titta ner i källbäcken där det säkert levde ett och annat sjörå.

Detta kort Jonas

Spångestlyckan var total!

Och innan vi for vidare mot nästa anhalt på vår Gästrikland-Uppland-Västmanland-tour så smakade vi av källvattnet ur de lägligt placerade kåsorna. Vattnet påminde mig om källvattnet från bergssprickekällan inte långt ifrån vårt hus på landet när jag var liten – iskallt och säkert jättejätterent men fortfarande för iskallt för att känna något. Tack ändå naturen! Och ni som gjorde det så fint för oss turisterna förstås.

Vad jag gjorde resten av ledigheten kommer i ett annat inlägg men det börjar på c och på v faktiskt. Puss och hoppas ni hade en underbar helg.

P. S. Det förekommer lite störningar på bloggen just nu. Jag vet att några pingkopplingar o d är strul, kanske strular lite annat också. Tveka inte att meddela mig om ni hittar nåt fel, ska försöka jobba bort felen asap här.