Vilka cykeläventyr bor i städskrubben?

Vad ser ni när ni öppnar dörren till städskrubben på jobbet?

En städvagn full med städgrejer, en mopptrasa på tork, en kollegas pendlingshoj, det röda ridleybygget, en blå plasthink och ett gäng hushållspappersrullar, vad annars?

Jag var tvungen att studera städskrubben noga jag för att se alla de där grejerna. För när jag öppnar dörren (minst ett par gånger under dagen erkänner jag, som ett förväntansfullt barn) så ser jag vägen. Ser ni vägen? Ja, även denna smala häststig är en väg – hela två faktiskt! Jag ser kvällssolen. Jag ser den vårsprickiga asfalten, jag ser gruset, jag ser stigarnas barrtäcke, jag ser friheten, jag känner bröstet höja sig högt, andas ut, komma bort från staden, bort från shoppinggatorna. Ibland köra med klubben. Ibland köra med någon kompis. Ibland som så ofta nu när jag är i extra stort behov av tyst hjulmeditation, köra solo. Idag är en av mina många och favorita arbetsdagar sedan ett antal år tillbaka. Idag är en torsdag med cykeln på jobbet.