Sömnlöshetens mörker och kärlekens sken.

Värsta filmomslaget jag vet,
men det är ju omöjligt att hitta en bild på ett par
om båda delarna antingen håller i
eller står bakom kameran.

Jag är svintrött. Som i kronisk sömnlöshet-trött. Tre nätter med max fem timmar sömn per natt, satans jävla rastlösa ben. Vaknar vid två-tre-snåret varje natt och sedan börjar helvetet. Massage. Smörj. Mer massage. Vanka av och an. Benen upp i högt läge. Vrida sig från sida till sida. Traska runt i lägenheten igen. Hej vargtimmarna är långa. Tankarna är många i en överhettad skalle men till och med de tar slut, kvar är den stumma tröttheten och de oändliga benen som skruvas av någon osynlig, benen som blir tröttare för var minut som går av natten. På morgonen krävs minst två rejäla koppar kaffe för att orka starta om huvudet. Det är ett konstgjord metod. Men den funkar, en timme i taget. Jag har läst att WED/RLS-besvären oftast förvärras när man blir gravid, men jag trodde helt ärligt aldrig att det skulle bli så hemskt. Tyvärr är medicinerna som det går att få för att lindra sjukdomen olämpliga för oss som väntar bäbis. Kvar återstår hemmametoderna som järn- och magnesiumknaprande, kalla duschar, stödsockor, massage, kylgeléer och annat som om jag har tur verkar för stunden.

Jag är så ledsen. Jag är förstås inte helt uppgiven – varje dag är en ny dag och varje natt är en ny natt och hoppet är starkare än smärtan och så säger de att det kanske blir bättre efter förlossningen – men det är så himla svårt att vara sig själv och tänka riktigt klart under dagarna som idag. Jag är glömsk och frussen fast det är uppåt tjugo grader ute.

För mitt i den strålande försommardagen har jag glömt försommarens vackraste dag som skedde för exakt ett år sedan.

Dagen jag hade längtat till men glömt. Paff.

tills du påminde i ett enkelt sms.

Dagen då du och jag som vanligt inte klarade av allmänheten utan smög iväg för oss själva och cyklade till Måns Ols i Sala. Och sedan tillbaka på grusvägarna. Drack sedan öl med Västeråscykeln-gänget på Bellman. Käkade gokäk hemma hos Anna ihop med Seb och Kristin. Förlängde kvällen med en picknick i den lilla Rådjursparken nära där du bor. Drack rötjut och rökte pipa i den ljumna kvällen. Och sedan frågade du blygt om jag ville dricka kvällste hos dig. Och jag sa ja och vi drack te och rökte mer pipa och hånglade och jag slog an den blyga tonen och sov hemma den natten fast båda visste precis samma sak –

att vi sedan den femte maj tvåtusensexton aldrig mer någonsin ville sova utan varandra, inte om vi får bestämma det i alla fall. Tänk att ett år har gått och nu väntar vi en go bäbis tillsammans och det hade inte kunnat kännas mer rätt än precis så här.

Förra året blev vi två – i år är vi tre. Ikväll blir vi faktiskt hela fyra eftersom lillebrorsan kommer hit över helgen, då blir det nog tacos à la redig fredagsmysfamilj.

Så skitsamma att det spritter i de jäkla benen. I alla fall idag. Tunga mediciner, eventuella sjukskrivningar och annat världsligt tar vi en annan gång. Herregud inte är det första gången det är jobbigt och inte sista heller. Idag finns det inte så mycket att göra än att glädjas åt det underbara vi faktiskt har. Vi hjälps åt. Vi kommer att fixa detta och allting annat också.

Idag är vår femte maj, vår dag, och även om förutsättningarna för dess firande är allt annat än ostigt romantiska så har vi orkat med en underbar parmesanrisoni och en varsin två varsina kakbitar till kaffet. Tillsammans. Vi!

Strax hoppar jag på ett stockholmståg för att hämta brorsan och om jag inte lyckas somna så blir det lite mer blogg nämligen om den förestående cykliga helgen. Vi hörs. Puss!