Hej!
Hur ser den gravida cyklistens cykelstall ut egentligen? Förutom stadstrallan som är transport only så är det tre ting som samsas om min cykliga uppmärksamhet nuförtiden. Här är det första två och de är hårda:
Först ut är förstås min idag allt-i-allo-cross, min röda Ridley X-Fire som ni ser på de flesta cykelinläggen under den senaste tiden. När jag blev varse om att jag väntade bäbis så sålde jag min racer som jag haft i nästan fyra år. Racersadeln åkte upp på crossen. De mönstrade lerdäcken togs av och ersattes med ett par slänta conti-tjugofemmor, sittandes på ett par inte för lätta men för en gravid person heldugliga träningshjul. Anledningen till att det blev just crossen som sparades är förstås dess bekväma geometri. Som dessutom går att göra ännu bekvämare eftersom det är gott om distanser att justera styrhöjden med. Eftersom jag inte kör längre än max tio mil och ser mastigt ut. Kurvtagningen blir eh… understyrd men trygg. Tänk Volvo! Jag erkänner att jag känner mig rätt pompös och upprätt med min konfiguration när jag ligger inne i en slick landsvägsklunga men jag lovar – jag slutar dyka upp på samlingarna om jag tvingas använda ett tyskt touringstyre för att sitta bekvämt hehe. Skämt åsido så syftar alla anpassningar till att göra det skönare i och med den växande magen, samt tryggare med tanke på den förändrade balansen. Det viktigaste är att jag får komma ut och cykla eller hur?
Min andra hårda kompis är ingen annan än den glada kliniskt vita monarken jag hämtade i Stockholm en kall vinterkväll. Då hade jag inte en tanke på att den skulle användas till annat än kompletteringsintervaller då vädret var för dåligt för att köra ute. Som gravid är jag glad åt den också, till och med ännu gladare! Hittills har jag inte kört monarken så mycket helt enkelt för att jag har kunnat cykla ute. Bara ett par gånger. Men ju omfångsrikare och flåsigare jag kommer att bli desto lättare blir det för mig att ta de kortare passen inomhus. Och sedan kommer ju förstås post-förlossningsrehabben och bäbistiden utan någon större träningsfritid – då känns det bra att ha den stadiga kompisen monarken ståendes där redo för hellre-korta-än-inga-alls träningspass. Precis som vilken annan cyklist som också är förälder. Men det är sen det. Än så länge är det sommar, väntan och mest uteträning som gäller – så långt jag klarar av det förstås.
Sist men inte minst har vi den gravida cyklistens softa kompis. Och det är förstås ingen annan än soffan. Upp med benen i högläge, in med en chokladbit i munnen, fram med en grym bok eller slå på en cykeltävling i datorn. Att chilla är nämligen precis som vilken träning som helst – något som bör utövas ofta och ihärdigt!
Det var de tre – en tight och stadig stab, mina materiella cykelkompisar som räcker gott och väl just nu. Puss!