Fy satan som det fortsätter vara varmt ute. Tack och lov är det inte längre sådär SM-infernaliskt varmt längre men ändå – den där åskan som jag hade längtat efter igår uteblev så det fortsätter gassa på här. Men men, det är i alla fall skönt ute på nätterna. Jag har inte mycket att förtälja om min cykling just nu, kroppen beter sig märkligt även om benen är starka. Så jag tänkte berätta om mitt livs kanske hemskast kallaste tur nånsin – Sa Calobra-turen under årets mallisresa. Håll i mössan nu!
Den dagen var jag lydig tjej och cyklade snällt med klubbklungan.
Vi var en superbra klunga den dagen! Blandat racer- och mtb-åkare (fast alla på linjecykel förstås). Vi skulle upp till bergen och köra Selva – – Calmari – Lluc – ner mot Sa Calobra och sedan Col des Reis (det man egentligen kör när man säger att man kör Sa Calobra).
Vi startade i strålande solsken men när vi kom till foten av den första stigningen, den från Calmari upp till Lluc, så förstod vi att detta inte skulle bli en tur för solskenscyklisterna. Stämningen var ödesmättat men både Grannen, Magnus, jag (fortfarande blond då!) och resten av gänget var klätterpepp så ingen återvändo där inte.
Bara att dra på sig västen och börja klättra! Magiskt. Varmt, klibbigt, blött, som att cykla i tropikerna kan jag tänka mig. Precis så kändes det. Jag bara väntade på att en liten armé skorpioner och andra dödliga tropiska saker skulle krypa ut på vägen. Såg istället ännu ett gäng getter. Körde starkt men sparade mig något inför Col del Reis-stigningen; aningslös inför vad som komma skulle.
Som sig bör skedde det en cyklistuppsamling. Här står Valle och väntar, Valle hur jäkla stark i bergen som helst i år!
Min baby bergsget passade på att cykla lite upp och ner och plåta i väntan på de andra.
Sedan blev det grått.
Och kallt och jag frös.
Men vi skulle ju prompt göra Calobra så ingen återvändo där inte.
Så på med västen och fortsätta klättra upp mot colen varifrån man skulle ner mot Calobra-stranden, trots att det blev kallare och kallare och dimman tätnade för varje höjdmeter.
Och så var vi uppe på toppen och hädanefter skulle det bara gå ner och vi stannade till för en stunds energidryck och överläggning.
Vi såg ner mot den såphala vägen som slingrade ned i dalen rakt framför oss. Regnet piskade ner från alla jävla väderhållen en kunde tänka sig. Vägen var smal och bilarna många. Sminket hade redan tvättats bort. Det skulle ta minst tjugo, tjugofem minuter att komma ner. De redan klena bromsbeläggen skulle ta slut. Vinden skulle plåga själen ur en, man hade ett stort lidande framför sig.
Men jag hade aldrig gjort Calobra, och jag visste att jag skulle älska varenda liten sekund av stigningen i det underbart våta vädret. Må bromsbeläggen brinna – vi skulle ner och vi skulle upp.
Mycket säkert tog stigningen ner över tjugo minuter. Mina händer krampade av att ständigt hållas på bromshandtagen – bakhjulet sladdade så fort chansen gavs – det var kallt, kallt, kallt och när vi kom ner så fanns det ingen värme kvar alls i våra kroppar, se hur vaxartade vi såg ut där inne i den lilla souvenirshopen vi värmde oss i.
Jag och Jonas roffade åt oss en varsin dubbelespresso och högg in på en rejäl morotskaka som höjde kroppsvärmen något. Det gjorde även den lilla handtorken – åh, man förstår inte tjusningen med handtorkar innan man blir en blötvädercyklist! – som jag ålade mig framför en bra stund för att om inte torka till så värmas något.
Grannen, den frusna sparvisen, sjukt duktig nerför.
Jag har inga kort från min stigning uppför Col del Reis. Jag har inga bevis på att jag har kört den. Min Garmin började krångla någon gång under stigningen och väl hemma upptäckte jag att filen var korrupt och det gick inte att rädda den så jag har inga data alls. Stigningen var magnifik. Trots att jag var stel nere i Calobra-bukten så kom benen igång skapligt. Jag lyssnade på fantastiska, lucida låtar och även en hit med ett modernt diskoband när det var som brantast. Jag andades stort, jag hade tröjan halvöppen, det droppade regn från hjälmen ner mot mina leende läppar, jag stod upp snyggt när det krävdes, jag matade på tyngre när det kändes rätt, jag såg serpentinerna ner, jag såg serpentinerna upp, jag önskade jag kunde se mer, men det jag såg genom dimman hänförde mig nog.
Valle, starkast i bergen, var redan uppe och pustade ut fast honom såg jag inte förrän jag kom ner till macken (samma mack där vi hade fikat innan).
Alltså, vägen från Col del Reis ner till den satans Lluc-macken var det värsta jag varit med om. Alltså ni vet ju, jag är en glad vintercyklist. Jag cyklar i minus tio, jag cyklar i minus sjutton, även i minus tjugo om det så krävs. Men detta. Detta var vedervärdigt. Stigningen ner mot Calobra var ingenting i jämförelse. Fy satan jag frös. Mina knän ville inte böjas. Benen ville inte trampa. Tänderna smattrade mot varandra. Jag kanske var småkrasslig, jag hade kanske fått för lite sömn. Men jag fick köldångest. På riktigt trodde jag att jag kanske skulle frysa ihjäl. När ingen såg på, skrek jag rakt ut, SATAN KAAALLT AAAAAAHHHHH. Det kanske inte syns på bilden, men kvinnan till höger är plågad, åh så plågad hon är. Inga pizzor i hela världen värmer henne tillräckligt.
Hehe lol spana in rumpan. Nu förstår jag varför mina gammelbibs gav upphov till ett gäng kommentarer. De är slängda nu så lugna. Har ett par fräschare. Hur som! Turen hem gick fort – vi skulle ju ner ner ner. Jag fortsatte att frysa, låg långt bak och matade på mekaniskt, nästan vinkligt. Jag mäktade inte stå i backarna, kroppen skakade okontrollerat vid varje pinkpaus. Klungan tog hand om mig. Bäst. Hemma duschade jag en evighet, förlåt miljön. Saknade en ylletröja att ta på mig.
Men alltså ändå, fatta fett. Vi hade gjort Calobra i de värsta förhållanden någonsin ungefär. Och så vackert det var. Värt varenda liten skakning i den tunna cyklistkroppen.
Bildmaterial: Jonas Wiking / Cykelkatten
Bonus: Valle och Åsnan (GoPro av Koitrand)
Data: Strava innan Calobra – Strava efter Calobra
