Månad: september 2015

God morgon cykelfolket! Hur är läget? Jag är på fint humör om än lite småavis på dem som körde de två crosstävlingarna i Stockholm i helgen. Ute är det grått och milt, precis som jag vill ha det. Perfekt tränings- och fotoväder. Det var länge sen jag körde min klassiska veckoplanering så varför inte överraska? Let’s go:

* idag måndag är det (kors i taket) en cykelvårdsdag. Det är hela tre cyklar som ska fixas: crossen ska försökas lagas (som sagt vägrar den att växla av nån suspekt anledning), mtbn ska tvättas ordentligt och fotograferas lika ordentligt för slutgiltig försäljning (har ju varit en del turer fram och tillbaks men jag har alltid dragit tillbaks annonserna men nu jävlar hejdå) och så damtrallan som min familj skänkt mig efter att min senaste tralla stulits, ja den nya damtrallan ska också försökas fixas så den blir ordentligt körbar. För Katjas del gäller löpning – nåt jag kommer att ägna mig två gånger/veckan nu under crossäsongen. Sett den här btw? Jäklars skills och kul!

* imorgon tisdag cyklar jag intervaller på racern. Hårt och snyggt. Anundsloppet är i helgen och jag har på grund av den sista tidens bajsben sänkt mina ambitioner och tänker försöka hävda mig i veteranklassen istället för att försöka att inte bli avhängd på andra varvet i elitklassen. Dessutom måste krafterna räcka till att efter tävlandet stå flaggis i Nick Tuna-korset – min klassiska flaggisplats med Grannen och Valle <3

* på onsdag kör jag förhoppningsvis cross! Förhoppningsvis eftersom det är inte helt säkert att min cross hinner lagas till på onsdag. Eller jo, det gör den om det så än får kosta eftersom jag ska försöka hinna få den lagad hos Bianchi här på stan imorgon.

* på torsdag kör jag åter racerintervaller. Hårt och snyggt och det blir veckans sista hårda pass.

* på fredag sköljer jag, antingen på racern eller på crossen, beroende på vädret etc.

* på lördag vilar jag. Har märkt att mina ben inte gillar det där med cykling över tre lugna mil dagen före tävling. Så det blir kanske nån lätt rull alternativt promenix eller annat soft! Ändå helg och allt sånt. Jag är egentligen sugen på att köra Sista Chansen i Ramnäs, GP och allt, men fatta hur mina ben kommer att vara på Anundsloppet då… Men vi får se. Har liksom inget att bevisa utan tävlar för min egen skull så.

*  på söndag tävlar jag med all säkerhet! Och hänger i Nick Tuna-korset förstås. Och vi hoppas på fint väder. Bara det att tävla på slätan gör mig smått nermojoad (men vad gör man inte för hemmaplan etc., Anundsloppet är ett grymt fint anrikt lopp!) så snälla. Ge mig ett relativt vindsfritt, snabbt lopp.

Så ni ser – en alldeles klassisk, förhoppningsvis disciplinerad träningsvecka är här. Det gör mig lugn inombords och vet ni det bästa – tyskarna har lovat att skicka Ridleyn idag. Från och med nästa vecka ligger fokusen på crossandet, till hundra procent.

Har ni nå skoj planer för veckan? Puss.

Uppdatering: Åh tydligen så missade jag att höstens första Helgmys går nu på lördag. Fasiken att allt roligt sker samtidigt. Nu blir jag villrådig. Sista Chansen eller Helgmyset? Båda lär ju blåsa ut lungorna… Men Helgmyset lär ju ge bättre teknik inför Crosscupen… Hm… cliffhanger |

Heter förresten Lyckokatten på Spotify. Ba att följa!

Hej. Är i Stockholm och hänger, detta är därför är tidsinställt inlägg. Råkade se den här listan på hymn.se och eftersom jag som ni redan vet är en musikjunkie av rang så tänkte jag att det vore kul att blogga den om mig! (med ett par tillagda cykelrelaterade musikfrågor förstås). Fellow bloggers – fritt fram att sno listan (stöldgods ändå).

Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:

Mylène Farmer och Jeanne Aguzarova (mamma) och klassisk rock (pappa). Men min morbrors dåvarande tjej lyssnade på Queen och det tillsammans med klassiskt (mormor) och 90-talstechno formade det mig på nåt sätt!

Den första skivan jag ägde var:

Jag fanns faktiskt före skivornas tid, började med att äga kassettband och den första var ett blandband med Deep Purple minns jag. Första låten var Burn! Mina andra två första kassettband var AC/DC For Those About To Rock och Mozarts Cosi fan tutte. Jag hade en kort cd-spelarperiod och sedan blev jag pirat och sedan kom Spotify.

Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:

Jag ogillar att tänka tillbaks på mina tonår. Mestadels av tiden gick ut på att fly, från allt i princip. Vi kör på Nancy Boy med Placebo.

Instrument jag spelat/kan spela:

Min familj är liksom inga musikinstrumentspelartyper. När jag var liten bestämdes det att musiken inte var min väg så jag höll på med konst och simning (vilket iofs var skitkul det med!) Men hela min uppväxt längtade jag mig fördärvat efter att lära mig spela piano. Så fort jag var hemma hos nån som hade piano försvann jag in i min tangentvärld. Tyvärr kan jag inte läsa noter men jag är bra på att plocka ihop en melodi. Jag ogillar starkt begreppet bucket list (mitt liv är ingen checklista yo) men piano. Det ska jag fan lära mig spela innan jag dör, om det ironiskt nog blir grannarna som tar kol på mig för dessa mina försök. 

Min första spelning:

Alltså, jag har inte turnerat än. Men en “spelning” minns jag väl. Det var när jag och min kompis Nadja hängde på Kungsan en varm sommarkväll, någon gång i högstadiet. Man gjorde så på den tiden, hängde. Kungsans scen var tom så vi klättrade upp på den och låtsades vara artister. Sjöng och dansade. Har för mig att vi dessvärre var rätt så bra den kvällen. Minns vissa turister till och med frågade om vi repade inför något. Vi sa förstås ja. Men det bästa kom sen. En hemlös kom fram till scenen med sin bandare som han drog på högsta volym, typ. Vi blev förstås jätteglada och dansade om än mer och sjöng till låtarna på lodisens bandare. Sedan blev klockan sent och vi tog varsin tunnelbana hem och kände oss oslagbara. 

En låt jag förknippar med kärlek:

En? Bara en? Jag vettefan om jag överhuvudtaget skulle kunna vara kär utan musiken, eller skulle den kunna existera utan kärleken? Allting är förmodligen en stor fet dröm ändå.

Ett snabbt festivalminne:

När jag insåg att jag inte var kär i killen jag åkte med till Augustibuller (en punkfestival, finns inte nu längre) utanför Örebro nån gång under gymnasiet så jag flydde vårt gäng till några happy skins från Irland som jag hängde med istället. Och sedan var jag pank och åkte på nåder gratis buss hem till Stockholm och hoppade direkt in i pridefestivalfestandet och festen bara fortsatte och jag brydde mig ingenting.

Senaste livespelningen jag såg:

Var två ytterst tragiska trubadurer på The Dubliner vid Hötorget. Vi drog dit efter en teknikkonferens i Stockholm. Det var så synd om trubadurerna för att de hade för hög volym så alla besökare lämnade sina platser och gick och satte sig utomhus så trubadurerna fortsatte spela för en tom lokal. Jag ville gråta. Hoppas volymen drogs ner sen och fler ville lyssna på trubadurerna. Om inte annat så får de sina fame seconds of fame i detta inlägg <3 

 

Det här är enligt mig ett underskattat band:

Hehe, men Gene Pitney är en sån artist mina vänner ibland har lite svårt att förstå varför jag älskar så hårt nu 2015. Men jag säger bara –

But I don’t care, cause
True love is worth all the pain,
The heartaches and tears that we may share.

La la la… Okej okej, jag slutAR.

 

Den här låten får mig att dansa varje gång:

Johnny and I med Superheroes förstås! 

Jag cyklar helst till:

Beror på hur jag cyklar förstås. Bergen bestigs helst till längre smootha postnature låtar typ denna Luca Bachetti-mixen. Vyerna öppnas gärna till låtar som Fuck Buttons Hidden Xs – låtar som utvecklas och liksom vecklas ut inne i en för att sedan kulminera och nästan försvaga en för stunden. All-in-mos i kuperad terräng körs helst till gladpunk eller rock typ. Tempo kräver sin powermetal i början för att sedan övergå till mer jämnbeaty elektronika när andningen stabiliserats och man bara matar på. Och till lättsamma mysrundor funkar alla bra låtar egentligen – country som rnb som klassiskt.

I bilen på väg till loppet lyssnar jag helst på:

Man är lite olika där har jag förstått. Jag är en glad idiot och vill ha mycket härj och musikpepp när jag är på väg att tävla. Kanske är det för att döva nervositeten. Eller så är jag en simpel Pavlovs hund som förknippar musikglädjen med körglädjen. Alltså jag måste inte lyssna på glad musik som i partymusik så utan mer musik som får igång mig (å andra sidan får Nick Cave igång mig medan vissa kör han som begravningsmusik så vad vet jag). Hursom! Blir ibland slitningar mellan mig och bilsällskapet. Speciellt en viss en som är helt tvärtom och helst lyssnar till ambient tystnad och går in i sig själv…

I bilen på väg hem lyssnar jag helst på:

Är oftast mör och trött och skön då och då orkar jag inte välja själv så då funkar helskiveartister bra. Helst svensk pop eller indie. Tame Impalas Currents och Little Jinder har gått varma den senaste tiden. Och så pratradio förstås. Åker man hem på kvällen finns mycket intressant att höra på våra pratradiokanaler. 

Om du skulle vinna en tävling och sedan få spela en låt ståendes på podiet, vilken skulle det vara då?

I Fought The Law med The Clash förstås. Haha.

Berätta gärna vad ni lyssnar på. Musiktips är den finaste gåvan <3 Glad söndag på er!

Alltså märklig träningvecka. Och väldigt abrupt. Fasiken, jag saknar måndag – vila, tisdag – intervaller, onsdag – rull, torsdag – intervaller osv-rutinen. Hela sommaren har varit just – orutinerad. Mer no Garmin no rules än Garmin and rules. Men mer om det i ett annat sammanfattande inlägg, tillbaks till den här veckan. I början av den var jag helt ärligt känslomässigt less på allt vad racer hette. Tre Berg hade ju varit en besvikelse och jag deppade ihop lite. Dessutom började crossvibbarna i benen bli mer och mer kännbara. Lite som dansvibbar när man står på klubben och en bra låt kommer, ja ni förstår? I alla fall, tänkte äsch jag crossar bort ledan på onsdag men nånting hade hänt med bakväxeln så fanskapet gick inte att växla. Alls. Kände inte för att träna på en, lättaste, växeln så jag sprang istället. För första gången sen i våras (springer aldrig sommartid, en onödigt svettig syssla som inte främjar cyklandet). Sju kilometer blev det och jag slog mitt persbästa på den banan fast jag tog det rätt så lugnt. Säger i och för sig en hel del om hur bra löpare jag är. Men i alla fall! Blev glad över det, rocklundaspåret är backigt och så.

Igår panikbytte jag kloss på min högra fot (klosslitagefoten nr ett) och begav mig ut på landsvägen med klubbens snabbgubbs, Eva och Jenny. Benen var förstås postlöpningsmöra så jag låg en hel del på rulle samtidigt som jag bekämpade den extrema kissnödigheten. Väl ute på Köpingsvägen gick det väldigt, väldigt fort och jag kan liksom inte trycka på om jag är kissnödig. Då ingen paus var i sikte valde jag att hänga av mig själv vid närmast buske. Skyll dig själv Katja, cyklade hem rätt så fort men självklart inte lika effektivt som om jag hade legat kvar i klungan. Den lilla nackdelen med snabbgruppen alltså, de kissar inte (eller så ska jag egentligen vara färdigkissad förstås).

Idag ska jag till Sundbyholms slott på konferens och imorgon blir det Stockholm, fira farsan som fyller år och göra annat ocykligt. Anundsloppet är nästa söndag men mina ben är i ytterst märklig form (eller oform)? Jag är klart starkare i år men på nåt sätt finns det ingen riktig go i benen just nu, inte sen veteran-SM. Jäkla mtb-lallande i veckorna fyra, skulle haft med mig racern istället. Nä nu är jag hård. Mtb var både nyttigt och kul och helt rätt under semesteromständigheterna.

Men jag avskyr abrupt, osystematisk träning. Hur fan ska man hinna bli bra liksom?

Nu var i och för sig inte landsvägssäsongen min prio utan det är ju crosscupen. Jag tror jag har lyckats med att planera rätt så bra. Fördelen med cross är ju att passen inte behöver vara lika långa heller. Men mer om crossplanering sen.

Nu, mot slottet och kakorna! Hinner kanske med en löptur innan middagen ikväll. Puss.

Haha, vilka roliga svar jag fått på rebusgåtan, på fb twitter och här alltså. Svaren har lutat sig åt att jag antingen vill be folk att brinna i helvetet (är jag verkligen så evil alltså?) eller att jag är sugen på eller ska skaffa mig en tempohoj. Lite märkligt med det sistnämnda eftersom tempohojen är det som är tydligt kryssat i bilden.

Men kolla, här förklarar jag.

Gubben är en känd regissör som har gjort Aliens-filmerna och andra mästerverk. Han heter Ridley Scott.

Men Scotten är ju kryssad vilket lämnar kvar enbart…

Ridley!

Som cyklist vet man ju förstås vad Ridley står för. La magie du cycle belge.

Vidare. Handen som pekar på Ridley har n+1 intatuerat. n+1 är ju regeln för hur många cyklar en cyklist bör äga vilket betyder bara en sak.

En ny cykel, nämligen en Ridley är på ingång till min lya ciclista.

Men vilken Ridley?

Tja, här får vi åter titta på bilden. På Ridleys tröja är xXx-loggan delad på tre. Tre delat på tre ger oss…

…ett X!

Alla Ridley-cyclocrosshojar heter ju nånting med X. Det är alltså en cross. Men vilken modell? Vad återstår på bilden?

Just ja. Elden. Eller fire som det heter på engelska.

Ridley. X. Fire.

Så svaret på gåtan: varför är jag så uppspelt? är förstås att jag ska bli med en Ridley X-Fire. Kul va?

Det var den rebusen. Puss!

Hej folksis. Jag är uppspelt. Som bloggare ska man dock vara lite hemlig och teasy såhär så jag ger er en REBUS med frågan: Exakt vad är jag uppspelt över?

Så voilà och lös den rebusen. Kommentarsfältet är ert.

På tal om så ska vi äntligen crossa organiserat ikväll. Klockan sex är det träning i vår kära Hökåsen-Gropen och jag hoppas på färre än tio kedjehopp. Men vem bryr sig egentligen – varje kedjehopp är ett utmärkt tillfälle att träna av- och påskutt eller hur?

Puss och glöm förresten inte att läsa Johans utmärkta inlägg om cykelbärartekniken.

det är att massdränka myror / det är att gång på gång tacka nej till aw med kollegorna och gå hem tidigt från festen eftersom träningstiden är satt till klockan nio om helgerna / det är att få hjärtklappning varje gång någon bekant beklagar sig om hur jobbigt det är att ha förkylda barn hemma efter att han skakat hand med en / det är att få kvävningskänslor när man inte hinner komma ut före mörkrets anfall och kanske måste träna inne / det är att höra en låt och veta precis under vilket moment i nästa träningsrundan den kommer att sitta perfekt / det är att ta sig till jobbet med livet som insats för att bilen är normen och alltet och guden i den fysiska planeringen / det är att lämna och bli lämnad för att du helt enkelt inte pallar kraften som driver ut en dag efter dag efter dag medan du vill äta middagar och inreda / det är att ha ständigt torr narig hud av all vind allt nötande allt duschande / det är att ha lite hjärtevärk varje gång du är ute och tävlar och jag vet att kullerstenen är hala / det är att ställa upp för varandra / det är att nonchalant hänga på ramen fast man är attans nervös / det är att ha lärt sig samtliga argument för varför vi landsvägscyklister cyklar två och två på landsvägen / det är att lyssna / det är att slänga sig med ömsom franska ömsom holländska uttryck / det är att falla och sen komma igen och sen falla igen och sen falla lite till och så lite downhill och humor på det så är man tillbaks på banan fast man är ute i blåsten igen / det är att bli av med små saker hela tiden för att man flyttar dem mellan väskorna, hela tiden / det är att släppa ut en massa koldioxid under de ständiga resorna till tävlingarna och loppen / det är att vara ett proffs på att hantera besvikelser men också framgångar / det är att glömma tiden men komma ihåg vindstyrkanbyarnariktningensolnedgångstiden / det är att gång på gång medvetengöras om att man är ett undantag, nej menar kvinna, fast man egentligen helt enkelt vill cykla / det är att inte ha råd med vinterjackan för att kunna ha råd att göra det man älskar mest / det är att lobba för att ens förstfödda ska heta Fausto i mellannamn / det är att vänta in varandra i ur och skur / det är att överkonsumera bananer / det är att jobba sena kvällar för att kunna kompa ut för att hinna tävla i ett litet lokalt race där man är enda kvinnan / det är att inte kunna stå på knäna för att man har slagit sönder dem så många gånger det är att ljuga när man säger att man inte alls är träningssugen idag utan gärna är hemma och umgås istället / det är att ha kissat på de flesta vägrenarna i den här delen av landet, i de andra delarna för den delen med / det är att vara en jävel på att prioritera… bort så att man hinner ut / det är att säga att man inte bryr sig fast man ändå sneglar lite på ditt kit och vi båda vet att det är en del i spelet / det är att ständigt leva med wow vad mycket du äter!-kommentarerna / det är att vara bredd på att bo lite varsomhelst och vara glad om det finns frukostgröt på stället / det är att kunna milavstånden mellan regionens samtliga fik / det är att ibland, lite i smyg, önska att man hade börjat med sporten när man var sjutton istället för tjugosju / det är att veta lite om varje… proffscyklist / det är att ha viktångest fram till man är mitt inne i intervallen och blir omtryckt av en som väger dubbelt så mycket och ba shitjäklarhonärgrymrespect! / det är att blunda och se bergen fast man befinner sig i ett torrt rum med fyra väggar, ett tak, ett golv, ett fönster, en dörr / det är att känna lätt huvudvärk om man inte fått sin kaffe eftersom man har blivit en junkie / det är att längta efter att ha ont, sådär perfekt ont som blir till kraften som ger rörelse och lycka / det är att förstå att alla inte kommer att förstå men ändå inte låta bli att undra hur de kan fixa ett liv utan / det är att vara cyklist ♥

Äsch fan alltså, dagens Tre Berg blev en sån simpel, trist besvikelse att jag knappt pallar blogga om det. Och ändå hade jag de bästa förutsättningarna.

Jag älskar längre distanser.

Jag trivs i ruskvädret så som regn, slask, vind och hala löv. Idag bjöds det på samtliga.

Jag är en mästarinna på att igla fast mig bakom dem som egentligigen är fem gånger snabbare och få gratisskjuts till någorlunda placeringar.

Jag cyklar bra i kuperad terräng. Jag borde inte vara en bergsget men själva tanken på att slippa slätor gör mig snabbare uppför.

Idag sket sig allt.

Jag hade peppat för Tre Berg. Jag var en av de första att anmäla mig. Jag hade på känn att få västeråsare skulle köra loppet men jag brydde mig inte. Jag älskar velofondokonceptet.

Igår cyklade jag lite lätt med ett lugnt klubbgäng och pepp-fikade på Drott. Unnade mig en kongressbakelse till och med.

Sedan körde jag bil i massor med timmar känns det som. Eftersom det regnade syndafloder och E20 var spårig och sjukt läskig. Var till och med tvungen att stanna i Laxå och andas djupt för att fixa köra i ovädret. Hade Tame Impala som pepp (eller mer tröst kanske?).

Hann knappt med att hämta nummerlappet. Kolsvart var det ute i Skara och allting nytt för mig. Tog ett tag att hitta och jag skakade av hunger. Men blotta nummerlappssynen gjorde mig uppspelt.

Rummet jag inkvarterades i var otroligt fint och mysigt. Precis som hela hotellet. Lagom luggslitet, renligt och retro, fast på riktigt alltså, inte sådär modernt dyrt wannaberetro. Och superb personlig service. Stadskällaren, här ska ni bo tycker jag.

Jag la upp mina nya vita sockisar som jag hade beställt speciellt för Tre Berg (fatta hur jag längtat efter det alltså?) och de andra två sista racertävlingarna för i år. Sockorna sken och såg nästan sockerstärkta ut. Fint tänkte jag.

Och så drack jag en kopp kvällste och en naturbar till och kramade Jean-Michel godnatt.

Frukosten var god (jag smakade mitt livs första chiapudding!) och starten kall och blåsig.

Mina ben gav upp efter de hundra första metrarna. Alltså, när klungan inte ens fått upp farten och jag låg inne i den.

Jag fick ont.

Alltså, det händer då och då. Benen finns inte. Eller snarare, de verkligen finns och känns. För att beskriva känslan, tänk typ att det känns som om musklerna var söndertöjda och inte riktigt ihopläkta. Som enorm träningsvärk i benen, fast jag hade vilat ju? Sist det hände var under tempot på SM i Sunne. Innan det tror jag att det hände under nåt random träningspass i våras. Väldigt märkligt. Och otroligt frustrerande.

Jag gav förstås inte upp på en gång. De kanske kommer igång? tänkte jag men klunga efter klunga passerade och jag lyckades inte ens få upp pulsen ordentligt. Helt enkelt för att benen inte gav ut någon kraft. Tror jag hade högre snitt igår med lugna gruppen. Så jag matade på och matade på och frös samtidigt. Trots ett lager för mycket egentligen (onödigt med underställslinne idag).

Eftersom jag ville tävla idag kände jag inte riktigt för att “genomföra” distansen. Arton mil är ingen jätte-big deal för mig (inte för att skryta eller så, jag och mina kompisar cyklar helt enkelt ofta långt så jag är van). Jag åkte till Skara för att ta en placering (om än i botten), i andra hand göra en fin tid. Uppför Mösseberg – dagens för övrigt enda roliga grej, upplivande backe! – lossnade min sko och jag höll på att gå i backen. Blev om än surare.

Och sedan bröt jag och nästan kröp tillbaks till Skara. Benen värkte något enormt och jag stannade till då och då för att vila dem. Det var två mil till Skara. Snittade tjugofem kanske. Om jag har tur.

Resten är varm dusch, torr bilfärd hem, tröstlatte och tennisdokumentär på radion.

Och ett stilla löfte till mig själv att torka snoret, köpa nya klossar samt gå till botten med vad det är som då och då orsakar sådan korkad smärta i de nyvilade benen som borde vara lika krispiga som ett par nyköpta sockersockor på en vit hotellrumskudde.

Känner mig värdelös just nu. Därför får ni inga cykelbilder på mig; är inte värd dem idag. Ska baka västerbottenpaj och komma igen.

Körde nån av er? Hur gick det? Puss.

Minns ni serien My name is Earl? Jag venne hur det är med er, men jag gillade den skarpt! Serien var lagom lättsmält för att funka som perfekt nävadåmåstejagpluggatilltentandetärjuenhelveckakvar-förströelse under tiden jag pluggade på högskolan. För er som inte vet så går serien ut på att en mustaschprydd trailer park-dude Earl har gjort en masse mer eller mindre dumma saker men börjar efter en fet lotterivinst tänka på det där med karma och försöker göra gott för att hamna i himmelen, eller hur det nu var. Eftersom Earl och hans polers inte riktigt är av den förnuftigaste sorten så går det ju förstås som det går.

Lite så kände jag för tjugo minuter sedan, nämligen klockan 08.58. Imorrn är det ju Tre Berg och Tre Berg startar i Skara. Jag hade en vild tanke på att även köra Skara GP ikväll men slog bort den eftersom jag vet precis vad som kommer att hända med mina ben efter tre ofrivilligt cykellösa dagar och ett GP på det. Så jag tänkte rulla lite soft (med klubbens lugna grupp) för att liva upp benen nu på morgonen och för att sedan med gott sittbenssamvete ratta tysken till Skara. Så i alla fall – här skyndar man sig och är för en gångs skull i tid till vår samlingspunkt Berget.

Alltså, jag är en tidspotimist utan dess like när jag bor nära saker. Jag är aldrig sen till ett möte i Stockholm eller i säg, Göteborg men att komma i tid till cykelsamlingen? Nä, uppenbarligen för jobbigt för hjärnan. Och ändå tar det tre cykelminuter. Tre. Min tidsoptimism resulterar allt som oftast i hjärtat ner i gropen/pulsen upp i taket/syran upp i hjärnan-känningar. Eller så får jag ta en annan grupp för den gruppen jag skulle åkt med har redan dragit.

O Karma, Where Art Thou?

Hursom! Imorse är jag dock i tid och är märkbart stolt. Klockan står på 08.58 – det är hela två minuter för avgång – men inte en käft är på Berget trots att solen skiner och fåglarna kvittrar. Häpp tänker jag men slår ändå upp gruppen i mobilen och ser att samlingstiden är tydligen framflyttad till klockan tio nu i hösttider.

Karma is a sweet thing.

Men inget ont som inte för med sig nåt gott – jag hann med en kopp gudomlig capuccino och ni fick en morgonblogg. Strax är den ordinarie samlingen och benen är redo. Det är ju bara en minut mellan mitt jobb (där jag sitter och bloggar nu) och Berget…

Karma. You gotta love it!

Så typiskt arrogant lillbloggare, bara skita i’t och dra på konferens. Men ute regnar det ändå och trombar järnet och min kropp behöver återhämta sig och vila upp sig inför helgens fjuttiga arton mil i Tre Berg-racets tävlingsklass. Så jag masserar benen efter gårdagens backintervaller – veckans sista tuffa pass, återstår bara rull på fredag och på lördag förmiddag – trycker i mig konferenskaka efter konferenskaka och mår mig.

Hörs imorgon. Hoppas ni gör nåt fint utav brittvädret ändå. Puss.