CYKELKATTEN
Månadsarkiv

september 2015

Cykel

1,5 gram.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

21592524752_3eccc94322_k

Hej cross mud face.

Alltså ärligt talat ibland är det tungt och just nu är det ibland. Mojon är nere. Det är rörigt i skallen. Energin räcker inte riktigt till att kämpa emot. Förutom att jobba och sköta det nödvändigaste ungefär. Jag är vanligtvis en stark jävel men vissa lite tyngre prylar sitter djupt i mig och då kommer det sådana här dippar då och då. På köpet har jag åter, efter ett par symtomfria år, börjat visitera tandläkaren lite väl frekvent för att det ska kännas okej. Jag har alltid haft sämst tänder och inga borstningar, tandtrådar och munskölj i världen verkar bita på den tuffa armé martyrer som sitter inne i munnen min. Kanske förklarar varför jag svär så mycket? Eh hursom ni kan vara lugna, trots alla lagningar så har jag ett otroligt vitt och charmigt leende. Så fortsätt fota på ni!

När man mår lite småtaskigt och är så bombad i munnen och öronen (bedövningen sätter sig i halva huvudet ungefär) så hjälper det föga att lyssna på hjältemodig musik (inte på chill musik heller för den delen). Cyklingen är som vanligt min bästa vän och på den nya Ridleyn är alla gearsen fortfarande silky smooth så de låter liksom inte irriterande nånstans.

Gissa besvikelsen efter dagens besök då tandläkarn ba drar ut värsta stora baktanden och så får jag träningsförbud i dagarna två? I detta vackra höstväder? Och vi har crossintervaller i Gropen ikväll? Och jag skulle träna ordentligt med påhoppteknik? Och jag är borta, träningslös i London i helgen?

Ja, i detta ögonblick är det väldigt lite som känns positivt. Lika bra att ignorera det makalösa höstvädret, gå hem och dra för gardinerna och ligga i sängen och surfa bistra samhällskritiska statusar på Facebook. Ja, det är en sån dag.

Fast kortsynt tjej som jag är kan inte riktigt vara deppig för länge. Det är nåt med tandutragningen som inte låter mig riktigt deppa ihop helt.

Kampen mellan tången och tanden var hård. Tandläkaren svettades. Men när de ca 1,5 gram till slut gav sig kände jag en sådan lättnad, både fysisk och mental.

Nu kommer jag att bli extrasnabb i backarna, lättad som jag är. Vi cyklisterna vet nämligen vikten av att hålla cykeldelarnas vikt nere – speciellt vi i Västmanland som ju är vana att gnaga styrlindan i de blåsiga slakmotorna!

Puss och sköt om er.

8 år ago 5 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Snack

Den fränaste titeln av dem alla

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

Rastar benen mellan Centralen och tunnelbanan Östermalmstorg arla imorse, ska till Värtan i jobbärenden. Fortfarande småsliten efter helgens tävlingar. Har på mig mina svarta raphaleggings, min fuskbarbourpaj från H&M anno 2003 och ett par skinnsneakers från nån random prisvärd kedja. Det är lite kallt om fossingarna men jag går raskt så blodet hålls pumpande. Mitt hår är fantastiskt gyllenblont och tjockt; senaste frisörbesöket kostade som ett par fjolårsmavicskor men det är så naturligt och ganska prisvärt med tanke på att det är årets första men också sista som sig bör. Hela jag är liksom höstligt naturlig, nästan så att det stinker överprisad grönlandsvax om mig.

När jag närmar mig Stureplans betongsvamp går de om mig. Tjejerna vars månatliga frisörbesök kostar mer än mina kompisars instegsracers, vars barbours hinner aldrig bli slitna, vars väskor dignar av de senaste skönhetsprodukterna och de tjocka bostadskarriärsrelaterade pärmar och vars yrkestitlar får min att framstå som en duktig grävlings i jämförelse. Tjejerna rusar om mig, knockar mig med sina trendiga dofter, balanserar på sina pradaklackar, de har bråttom till frukosten på ställen jag måste spara till för att provsmaka på.

Jag kan inte låta bli att stanna till vid laroyhörnet och titta ner på mig själv och mina looks. Mina raphaleggings är vitprickiga efter bubbelgumsskoj i baksätet på Daniels bil som transporterade oss Göteborgscrossen turochretur. Min ena sko har kedjeoljefläckar som är där för alltid. Min jacka, som är i alla fall nytvättad (sker varje vår) må framstå Barbour-ish under månförmörkelsen, men ser sjaskig och för stor ut mot de rena huslinjerna. Min slitna yuppieeran-datorväska som jag erhållit från mitt företag dignar visserligen den med. Fast av den låtsasbärbara caddatorn, alla jobbrelaterade papper samt den sjukt tunga nyckelknippan (pallar aldrig ta av låsnycklarna till de stulna stadshojarna) till min lägenhet.

Och när jag rotar efter SL-kortet och nästan skär mig på nyckelknippan kan jag inte låta bli att le och kasta lite kaxigt med mitt nynaturliga hårsvall.

För i min lägenhet, där bor lyxmaskinerna bra mycket lyxigare än de som stressar förbi mig på Stureplan. Där bor de som gör att jag kan glida runt i mina oljefläckiga sneakers, min duktigflicka-datorväska och mina en gång för alla-förstörda leggings och ändå vara kaxigast på stan.

För de där hemma, de där dyrgriparna som får mig att jobba hårt och ändå bottna ekonomiskt månad efter månad, gör mig snabbare än pilen och starkare än vinden och när jag iklär mig mina ytterst slicka plagg och kör in fossingarna i ett par skor med kolfibersula och högst hållfast klack som ger mig den perfekta kraftöverföringen, då är jag åter cyklisten.

Den fränaste titeln av dem alla. Hah!

8 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravel

Mot Göteborg och crosscupen!

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

Hej. Den här veckan har passerat i rasande fart. Hade storslagna bloggplaner och drämde till med ett gäng inlägg i början på veckan, sedan har jag i princip bara jobbat och jobbat och så gråtit lite men sedan blivit glad igen. Men eftersom jag är en jävel på att #lidamedstil så har jag även passat på att provköra och njuta av min nya röda älskling. Min Ridley X-fire!

Självklart kommer jag att skriva en “cykelrecension”. Trots att jag och Ridleyn är en match made in heaven så är det förstås alltid lite ovant och speciellt med en ny cykel. Hittills har jag provkört den bara en gång – men i helgen väntar skarpt läge.

Jag, Marcus (Enköping CK), Daniel (Enköping CK) och Tony (CK Valhall Elit) är på väg till Göteborg! I helgen körs ju de första deltävlingarna i crosscupen 2015!

Vi är peppa och bara lite nervösa men nu måste jag sluta för jag blir alltid illamående av att skriva och läsa i bilen.

Puss så hörs vi!

 

 

8 år ago 4 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesLivsstilMätta cyklisten

Mätta cyklisten: Provlagning ur Vélochef

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

20982773913_a969db6079_k

För ett tag sedan fick jag hem Team Sky-kocken Henrik Orres ursnygga kokbok Vélochef, tack snälla Henrik och förlaget förstås. Igår hade jag min nytränade cykelhälft Anna över på middag och vad passade då inte bättre än att provlaga ett av bokens smarrens recept? På dagen hade jag handlat ingredienserna till den här rätten:

20981085734_f7fe466956_k

Eftersom vi skulle laga rätten à la vegan bytte vi ut kycklingbuljongen mot ½ grönsaksbuljong och ½ svampbuljong och skippade parmesanosten men la istället till ett par goa sojaschnitzlar i proteinsyften.

21416975149_8048327d61_k

Vi började med att hacka allt som hackas skulle! Dvs. charlottenlökarna, champisarna och vitlöken (som inte finns med i receptet men kom inte undan levande i alla fall).

21577727306_9b2e8b3582_k

Sedan fräste vi allting i en masse olivolja i grytan! För att få ur vätskan ordentligt strödde Anna på lite hjälpsalt. Sedan tillsatte vi buljongtärningarna, risottoriset och vattnet. Och lät stå och kokas och ha sig ett gäng-tjugofem minuter för att sedan smakas av med salt, peppar och så en liten skvätt citronsaft.

21592567062_0910cdeb86_k

Under tiden öppnade jag en kall samt en undanställd flaska gårdsolivolja direkt från nån flott odling vid Gardasjön. Köpt under förra sommarens träningsläger i gardabergen förstås. Gårdsolivoljan fick åka ner i stekpannan och göra den isärdragna (hehe, börjar låta som en annan stroppig kypare) ostronskivlingen stekt och frasig. Skivlingen fick sig också en omgång salt.

20982789243_f469f22d02_k

Samtidigt kokades sparrisen – vårt självutnämnda tillbehör – in i det lenaste.

21577741346_fa1f854b87_k

Och så blev det plötsligt klart att serveras! Så voilà – champinjonrisotto, toppad med frasig ostronskivling och persilja, med gröna saltiga kokta sparrisar bredvid, ett glas franskt till och så denna skiva på mjuk volym i högtalaren. Så himla enkelt och gott, tack Vélochef och puss på er.

8 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravelKatja tävlar

Kvällsbloggen racerapporterar om Anundsloppet

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

IM0572

Försöker lifta på nån gubbs

IMGP030

Försöker lifta på Jenny

IMGP061

Silvertejpen glänser i solen

IMP2-2

Är som vanligt blyg och snabb ner från podiet
(Pix: AK)

Så här är eftermiddagsbloggen som handlar om söndagens race!

På söndag körde jag Anundsloppet. Min första landsvägstävling på hemmaplan också (förutom nåt klubb-GP hit och dit). Jag började dock med att stå funkis tillsammans med Grannen och Valle, på vårt klassiska ställe Nicktuna-korset. Morgonsolen sken, vi drack te och åt nybakta statoilkanelbullar, helreko morgon alltså. Jag var förstås något nervös inför tävlingen men står man funkis så går tiden fort så man har inte mycket tid att vara nervös under. Efter en klassisk katjamanöver med chipet då jag lyckades vira kattstryparen runt både framgaffeln och ena ekern ehm hursom det löstes med sax och en ny kattstrypare, efter lite krångel med framhjulsventilen så vinkade jag hejdå till Grannen och Valle och körde en helt ok uppvärmning mot starten. Starthänget var väl som vanligt – smått uppslupet, rått och kissnödigt. Mitt ena skospänne lossnade bara några minuter före starten så jag fick silvertejpa fast det. Annars – inga konstigheter.

Själva loppet. Den här gången tävlade jag i D30 så vi D30, D40 och D50 körde gemensam, tyvärr rätt så liten klunga på sju pers. Ogillar egentligen småklungor, men vad kan vi göra liksom så länge så få damer ställer upp och tävlar (känn ingen press alls starka motionärer…)? Efter ett gäng rätt så lugna varv (vi skulle köra fjorton varv totalt) med några uppvärmningsryck av Super-Jenny och Über-Cissi kom rycken igång på allvar och klungan delades itu. Jag fegade ur. Ville egentligen gå med men blev rädd att jag skulle bli “avhängd” (big deal nu i efterhand, hade ju förstås blivit det för inte lika stark som Jenny, Cissi & Co. där framme men fått lite gratiskjuts först och lucka till dem bakom och kanske kört hem nån vettig placering). Jag, Eva och den andra D50-damen gjorde några halvhjärtade försök att komma ikapp utbrytarna men räckte inte till den här gången.

Nåväl, första och andraplatsen var torsk för min del så jag bestämde mig för att göra mitt bästa och kanske ihop med Eva som fortfarande hade chans till en andraplats. Märk väl att Eva körde elitklungan på förra Anundsloppet så det är liksom en ära att “köra för henne”. Eva är en väldigt stark och smart åkare. Bara att lära sig av henne. Jag hade förstås en förhoppning om att göra ett bra avslut för min egen del med. Jag och Eva gjorde några ryckförsök i hopp om att hänga av D50-motståndaren men hon var skitstark och hängde kvar. Jag gjorde mitt bästa i spurtbacken (spurtslakmotan är kanske en bättre term men några grader lutar det ju allt) och höll motorn igång rätt fint inför sista varvet. Då blev det lite fel för min av-och på-kropp. Jag och Eva lät D50-motståndaren dra hela varvet och hon var inte dum hon så hon tog det jääävligt lugnt. Vilket blev förödande för min puls och således, mina ben. Jag stelnade till, pulsen var nere i 140 bpm och så pang. Från att vara fräschast i backen blev jag stummast i backen. Jag drog upp tempot, Eva körde om mig, bra, jag blockade D50 bakom mig så att Eva skulle få spurta i lugn och ro och yes, hon skulle ta den och jag hoppas komma tvåa men benen är helstumma så jag låter D50 gå om mig lite halvlugnt och sno platsen. Eller sno och sno, förtjäna är ett bättre ord.

Blev förstås småsur på mig själv men ändå lite glad, tyckte det varit kul att köra taktiskt ihop med nån annan, speciellt en klubbkompis. Det finns förstås ett gäng skulle gjort på annat sätt-moment… men fan det är lätt att vara efterklok eller hur? Med tanke på att det är årets andra (!) linjetävling för min del så får jag säga – jag gjorde det jag kunde, benen gjorde det de kunde (med Helgmyset i bagaget) och dem jag raceade mot och med var superstarka och coola. Så tack för en rolig tävling, den kommer jag att köra om och göra det snabbare och smartare för varje gång, är mitt löfte till mig själv.

Men nu säger jag hejdå till linjecykelkörningen för den här säsongen. Det kan bli ett sista nöjespass eller liknande, men mitt fulla fokus tillhör nu cykelcrossen och förstås, Crosscupen. Glöm inte att anmäla er till de första deltävlingarna i Göteborg i helgen – rutinerad som ny för det finns klasser för alla.

Puss och tack alla som hejade på mig, även när min energigel sprack i fickan så hela jag var kladdig och klibbig och lät konstigt om ramen. Haha.

8 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN