Hej cross mud face.
Alltså ärligt talat ibland är det tungt och just nu är det ibland. Mojon är nere. Det är rörigt i skallen. Energin räcker inte riktigt till att kämpa emot. Förutom att jobba och sköta det nödvändigaste ungefär. Jag är vanligtvis en stark jävel men vissa lite tyngre prylar sitter djupt i mig och då kommer det sådana här dippar då och då. På köpet har jag åter, efter ett par symtomfria år, börjat visitera tandläkaren lite väl frekvent för att det ska kännas okej. Jag har alltid haft sämst tänder och inga borstningar, tandtrådar och munskölj i världen verkar bita på den tuffa armé martyrer som sitter inne i munnen min. Kanske förklarar varför jag svär så mycket? Eh hursom ni kan vara lugna, trots alla lagningar så har jag ett otroligt vitt och charmigt leende. Så fortsätt fota på ni!
När man mår lite småtaskigt och är så bombad i munnen och öronen (bedövningen sätter sig i halva huvudet ungefär) så hjälper det föga att lyssna på hjältemodig musik (inte på chill musik heller för den delen). Cyklingen är som vanligt min bästa vän och på den nya Ridleyn är alla gearsen fortfarande silky smooth så de låter liksom inte irriterande nånstans.
Gissa besvikelsen efter dagens besök då tandläkarn ba drar ut värsta stora baktanden och så får jag träningsförbud i dagarna två? I detta vackra höstväder? Och vi har crossintervaller i Gropen ikväll? Och jag skulle träna ordentligt med påhoppteknik? Och jag är borta, träningslös i London i helgen?
Ja, i detta ögonblick är det väldigt lite som känns positivt. Lika bra att ignorera det makalösa höstvädret, gå hem och dra för gardinerna och ligga i sängen och surfa bistra samhällskritiska statusar på Facebook. Ja, det är en sån dag.
Fast kortsynt tjej som jag är kan inte riktigt vara deppig för länge. Det är nåt med tandutragningen som inte låter mig riktigt deppa ihop helt.
Kampen mellan tången och tanden var hård. Tandläkaren svettades. Men när de ca 1,5 gram till slut gav sig kände jag en sådan lättnad, både fysisk och mental.
Nu kommer jag att bli extrasnabb i backarna, lättad som jag är. Vi cyklisterna vet nämligen vikten av att hålla cykeldelarnas vikt nere – speciellt vi i Västmanland som ju är vana att gnaga styrlindan i de blåsiga slakmotorna!
Puss och sköt om er.
