Månad: september 2015

Hej cross mud face.

Alltså ärligt talat ibland är det tungt och just nu är det ibland. Mojon är nere. Det är rörigt i skallen. Energin räcker inte riktigt till att kämpa emot. Förutom att jobba och sköta det nödvändigaste ungefär. Jag är vanligtvis en stark jävel men vissa lite tyngre prylar sitter djupt i mig och då kommer det sådana här dippar då och då. På köpet har jag åter, efter ett par symtomfria år, börjat visitera tandläkaren lite väl frekvent för att det ska kännas okej. Jag har alltid haft sämst tänder och inga borstningar, tandtrådar och munskölj i världen verkar bita på den tuffa armé martyrer som sitter inne i munnen min. Kanske förklarar varför jag svär så mycket? Eh hursom ni kan vara lugna, trots alla lagningar så har jag ett otroligt vitt och charmigt leende. Så fortsätt fota på ni!

När man mår lite småtaskigt och är så bombad i munnen och öronen (bedövningen sätter sig i halva huvudet ungefär) så hjälper det föga att lyssna på hjältemodig musik (inte på chill musik heller för den delen). Cyklingen är som vanligt min bästa vän och på den nya Ridleyn är alla gearsen fortfarande silky smooth så de låter liksom inte irriterande nånstans.

Gissa besvikelsen efter dagens besök då tandläkarn ba drar ut värsta stora baktanden och så får jag träningsförbud i dagarna två? I detta vackra höstväder? Och vi har crossintervaller i Gropen ikväll? Och jag skulle träna ordentligt med påhoppteknik? Och jag är borta, träningslös i London i helgen?

Ja, i detta ögonblick är det väldigt lite som känns positivt. Lika bra att ignorera det makalösa höstvädret, gå hem och dra för gardinerna och ligga i sängen och surfa bistra samhällskritiska statusar på Facebook. Ja, det är en sån dag.

Fast kortsynt tjej som jag är kan inte riktigt vara deppig för länge. Det är nåt med tandutragningen som inte låter mig riktigt deppa ihop helt.

Kampen mellan tången och tanden var hård. Tandläkaren svettades. Men när de ca 1,5 gram till slut gav sig kände jag en sådan lättnad, både fysisk och mental.

Nu kommer jag att bli extrasnabb i backarna, lättad som jag är. Vi cyklisterna vet nämligen vikten av att hålla cykeldelarnas vikt nere – speciellt vi i Västmanland som ju är vana att gnaga styrlindan i de blåsiga slakmotorna!

Puss och sköt om er.

Rastar benen mellan Centralen och tunnelbanan Östermalmstorg arla imorse, ska till Värtan i jobbärenden. Fortfarande småsliten efter helgens tävlingar. Har på mig mina svarta raphaleggings, min fuskbarbourpaj från H&M anno 2003 och ett par skinnsneakers från nån random prisvärd kedja. Det är lite kallt om fossingarna men jag går raskt så blodet hålls pumpande. Mitt hår är fantastiskt gyllenblont och tjockt; senaste frisörbesöket kostade som ett par fjolårsmavicskor men det är så naturligt och ganska prisvärt med tanke på att det är årets första men också sista som sig bör. Hela jag är liksom höstligt naturlig, nästan så att det stinker överprisad grönlandsvax om mig.

När jag närmar mig Stureplans betongsvamp går de om mig. Tjejerna vars månatliga frisörbesök kostar mer än mina kompisars instegsracers, vars barbours hinner aldrig bli slitna, vars väskor dignar av de senaste skönhetsprodukterna och de tjocka bostadskarriärsrelaterade pärmar och vars yrkestitlar får min att framstå som en duktig grävlings i jämförelse. Tjejerna rusar om mig, knockar mig med sina trendiga dofter, balanserar på sina pradaklackar, de har bråttom till frukosten på ställen jag måste spara till för att provsmaka på.

Jag kan inte låta bli att stanna till vid laroyhörnet och titta ner på mig själv och mina looks. Mina raphaleggings är vitprickiga efter bubbelgumsskoj i baksätet på Daniels bil som transporterade oss Göteborgscrossen turochretur. Min ena sko har kedjeoljefläckar som är där för alltid. Min jacka, som är i alla fall nytvättad (sker varje vår) må framstå Barbour-ish under månförmörkelsen, men ser sjaskig och för stor ut mot de rena huslinjerna. Min slitna yuppieeran-datorväska som jag erhållit från mitt företag dignar visserligen den med. Fast av den låtsasbärbara caddatorn, alla jobbrelaterade papper samt den sjukt tunga nyckelknippan (pallar aldrig ta av låsnycklarna till de stulna stadshojarna) till min lägenhet.

Och när jag rotar efter SL-kortet och nästan skär mig på nyckelknippan kan jag inte låta bli att le och kasta lite kaxigt med mitt nynaturliga hårsvall.

För i min lägenhet, där bor lyxmaskinerna bra mycket lyxigare än de som stressar förbi mig på Stureplan. Där bor de som gör att jag kan glida runt i mina oljefläckiga sneakers, min duktigflicka-datorväska och mina en gång för alla-förstörda leggings och ändå vara kaxigast på stan.

För de där hemma, de där dyrgriparna som får mig att jobba hårt och ändå bottna ekonomiskt månad efter månad, gör mig snabbare än pilen och starkare än vinden och när jag iklär mig mina ytterst slicka plagg och kör in fossingarna i ett par skor med kolfibersula och högst hållfast klack som ger mig den perfekta kraftöverföringen, då är jag åter cyklisten.

Den fränaste titeln av dem alla. Hah!

Hej. Den här veckan har passerat i rasande fart. Hade storslagna bloggplaner och drämde till med ett gäng inlägg i början på veckan, sedan har jag i princip bara jobbat och jobbat och så gråtit lite men sedan blivit glad igen. Men eftersom jag är en jävel på att #lidamedstil så har jag även passat på att provköra och njuta av min nya röda älskling. Min Ridley X-fire!

Självklart kommer jag att skriva en “cykelrecension”. Trots att jag och Ridleyn är en match made in heaven så är det förstås alltid lite ovant och speciellt med en ny cykel. Hittills har jag provkört den bara en gång – men i helgen väntar skarpt läge.

Jag, Marcus (Enköping CK), Daniel (Enköping CK) och Tony (CK Valhall Elit) är på väg till Göteborg! I helgen körs ju de första deltävlingarna i crosscupen 2015!

Vi är peppa och bara lite nervösa men nu måste jag sluta för jag blir alltid illamående av att skriva och läsa i bilen.

Puss så hörs vi!

För ett tag sedan fick jag hem Team Sky-kocken Henrik Orres ursnygga kokbok Vélochef, tack snälla Henrik och förlaget förstås. Igår hade jag min nytränade cykelhälft Anna över på middag och vad passade då inte bättre än att provlaga ett av bokens smarrens recept? På dagen hade jag handlat ingredienserna till den här rätten:

Eftersom vi skulle laga rätten à la vegan bytte vi ut kycklingbuljongen mot ½ grönsaksbuljong och ½ svampbuljong och skippade parmesanosten men la istället till ett par goa sojaschnitzlar i proteinsyften.

Vi började med att hacka allt som hackas skulle! Dvs. charlottenlökarna, champisarna och vitlöken (som inte finns med i receptet men kom inte undan levande i alla fall).

Sedan fräste vi allting i en masse olivolja i grytan! För att få ur vätskan ordentligt strödde Anna på lite hjälpsalt. Sedan tillsatte vi buljongtärningarna, risottoriset och vattnet. Och lät stå och kokas och ha sig ett gäng-tjugofem minuter för att sedan smakas av med salt, peppar och så en liten skvätt citronsaft.

Under tiden öppnade jag en kall samt en undanställd flaska gårdsolivolja direkt från nån flott odling vid Gardasjön. Köpt under förra sommarens träningsläger i gardabergen förstås. Gårdsolivoljan fick åka ner i stekpannan och göra den isärdragna (hehe, börjar låta som en annan stroppig kypare) ostronskivlingen stekt och frasig. Skivlingen fick sig också en omgång salt.

Samtidigt kokades sparrisen – vårt självutnämnda tillbehör – in i det lenaste.

Och så blev det plötsligt klart att serveras! Så voilà – champinjonrisotto, toppad med frasig ostronskivling och persilja, med gröna saltiga kokta sparrisar bredvid, ett glas franskt till och så denna skiva på mjuk volym i högtalaren. Så himla enkelt och gott, tack Vélochef och puss på er.

Något överklädd. Ibland lär jag ju mig aldrig.
Som en glad konservburkskorv, ungefär!
Det misstaget gjorde jag inte om dan efter…
(pix: Johan Mr Helgmys)

Hej kära folksis. Tänk om man hade dubbelhelg varje gång – en helg för att tävla och en helg för att återhämta sig? De snackar om hur tufft det är att vara proffscyklist men fan, de rackarna behöver inte cykla och sen sköta det dära jobbet och alltet övrigt heller. Har inte ni ibland tänkt tanken tänk va bra jag hade varit om jag inte behövde jobba och ha familj och det där andra också? (och sen kommer det alltid nån politiskt korrekt typ och säger nåt i stil med att det gäller att prioritera bla bla och förstör dagdrömmeriet men men). Men äsch. Jag älskar både mitt jobb, mitt “andra” och cyklingen. Livet blir ju liksom lite som… triathlon? Fast aldrig ärmlöst förstås.

På tal om ärmlöst – vilket makalöst fint cykelväder vi i Västmanland välsignades med i helgen! Det var som om hösten bad om ursäkt för monsunsommaren som varit. I helgen körde jag två race – ett inofficiellt alltså årets första Helgmyset – och så ett officiellt alltså årets sista landsvägstävling Anundsloppet. Båda var skoj även om Helgmyset tog priset för skojigast och fräschast ben så klart.

Eftersom jag som vanligt höll på att komma sent till mötestiden klockan kvart i elva fick jag en rätt så bra uppvärmning hemifrån till Gropen. Trodde jag. Alltså ni vet ju hur crossen är. Man går från mysläget till maxläget på nolltid. I början tänkte jag spara mig lite till Anundsloppet på söndag men fattade rätt så snabbt beslutet att fuck it, kommer ändå ha sega ben eftersom det inte går att ta det helt lugnt i Gropen i alla fall, så lika bra att köra på utan nåt dåligt samvete. Enda momentet var springbacken. Jag vet hur mina ben blir efter löpning så jag sprang inte uppför en enda gång utan cyklade så högt upp jag kunde (gick bra denna gången, var rätt så packat ändå) och gick sedan med cykeln på axeln. Jag tror jag tjänade på denna lilla återhållsamhet igår som inte stumnade helt direkt vid starten ungefär.

Helgmysets dragning hade ändrats något av banbossarna Tony och Johan. Ett gäng ännu krångligare kurvor, kommer att bli ett något försaktande moment i skarpt raceläge känner jag. Men det fixar vi förstås med lite träning. Värre är ändå det där hoppa-på-momentet som jag verkligen inte får till. Jag tror det handlar om att övervinna rädslan att slå sig som faaan i underlivet och bara köra. Jag minns jag läste i nån crossbok att teknikträningen – speciellt just dessa hoppa av- och på-moment – är viktigare än den allmänna fysträningen för de kvinnliga crossarna. Jag är benägen åt att hålla med, ibland ser jag att även vissa proffs har problem med dessa moment. Vad det beror på kan man spekulera i jag tror att en förklaring är att vi tjejerna sedan barndomen förpassats till “damcyklarna med lågt insteg” medan killarna kört på hojarna med horisontella överrör som nästan inbjudit till att träna av- och påhopp. Oavsett anledningen så är det väl bara att träna, mer kan man inte göra för att lära sig nånting eller hur? I början var jag livrädd att ens hopp av. Nu tänker jag knappt på det utan det sker naturligt. Helt enkelt för jag gett mig fan på att lära mig det.

Okej, vi kör vidare. Banan var snabbkörd denna gången eftersom det var så fuktigt i sanden. Vi raceade på och jag och Valle, som egentligen är starkare än mig men som lyckades vurpa ett antal gånger, utkämpade en rolig kamp vilket kryddade det hela. Det är alltid roligare att köra om man har nån att tampas mot! Med ett och ett halvt varv tog dock Valle övertaget efter att jag hade fastnat i ett köra-om-en-tall-genom-sanddynan-parti och vann mot mig med ett bra gäng hundra meter. Nåväl, det var mer än välförtjänt (ty sista varvet ramlade jag dessutom i detta samma tallparti). Överlag är jag nöjd med körningen. Förutom de “obligatoriska” löphindren satte jag ner foten en enda gång under hela körningen – och det var alltså i det dära tallpartiet. Resultaten får ni veta om ni går med i våran crossgrupp på Facebook *utsträckttungemoji*

Återhämtade mig med alkoholfri ale och hamburgare ute i det fria, satans gott.

Anundsloppet kommer i eftermiddagens inlägg så får ni nåt att se fram emot.

Körde ni nåt skoj ihelgen? Puss!

Försöker lifta på nån gubbs

Försöker lifta på Jenny

Silvertejpen glänser i solen

Är som vanligt blyg och snabb ner från podiet
(Pix: AK)

Så här är eftermiddagsbloggen som handlar om söndagens race!

På söndag körde jag Anundsloppet. Min första landsvägstävling på hemmaplan också (förutom nåt klubb-GP hit och dit). Jag började dock med att stå funkis tillsammans med Grannen och Valle, på vårt klassiska ställe Nicktuna-korset. Morgonsolen sken, vi drack te och åt nybakta statoilkanelbullar, helreko morgon alltså. Jag var förstås något nervös inför tävlingen men står man funkis så går tiden fort så man har inte mycket tid att vara nervös under. Efter en klassisk katjamanöver med chipet då jag lyckades vira kattstryparen runt både framgaffeln och ena ekern ehm hursom det löstes med sax och en ny kattstrypare, efter lite krångel med framhjulsventilen så vinkade jag hejdå till Grannen och Valle och körde en helt ok uppvärmning mot starten. Starthänget var väl som vanligt – smått uppslupet, rått och kissnödigt. Mitt ena skospänne lossnade bara några minuter före starten så jag fick silvertejpa fast det. Annars – inga konstigheter.

Själva loppet. Den här gången tävlade jag i D30 så vi D30, D40 och D50 körde gemensam, tyvärr rätt så liten klunga på sju pers. Ogillar egentligen småklungor, men vad kan vi göra liksom så länge så få damer ställer upp och tävlar (känn ingen press alls starka motionärer…)? Efter ett gäng rätt så lugna varv (vi skulle köra fjorton varv totalt) med några uppvärmningsryck av Super-Jenny och Über-Cissi kom rycken igång på allvar och klungan delades itu. Jag fegade ur. Ville egentligen gå med men blev rädd att jag skulle bli “avhängd” (big deal nu i efterhand, hade ju förstås blivit det för inte lika stark som Jenny, Cissi & Co. där framme men fått lite gratiskjuts först och lucka till dem bakom och kanske kört hem nån vettig placering). Jag, Eva och den andra D50-damen gjorde några halvhjärtade försök att komma ikapp utbrytarna men räckte inte till den här gången.

Nåväl, första och andraplatsen var torsk för min del så jag bestämde mig för att göra mitt bästa och kanske ihop med Eva som fortfarande hade chans till en andraplats. Märk väl att Eva körde elitklungan på förra Anundsloppet så det är liksom en ära att “köra för henne”. Eva är en väldigt stark och smart åkare. Bara att lära sig av henne. Jag hade förstås en förhoppning om att göra ett bra avslut för min egen del med. Jag och Eva gjorde några ryckförsök i hopp om att hänga av D50-motståndaren men hon var skitstark och hängde kvar. Jag gjorde mitt bästa i spurtbacken (spurtslakmotan är kanske en bättre term men några grader lutar det ju allt) och höll motorn igång rätt fint inför sista varvet. Då blev det lite fel för min av-och på-kropp. Jag och Eva lät D50-motståndaren dra hela varvet och hon var inte dum hon så hon tog det jääävligt lugnt. Vilket blev förödande för min puls och således, mina ben. Jag stelnade till, pulsen var nere i 140 bpm och så pang. Från att vara fräschast i backen blev jag stummast i backen. Jag drog upp tempot, Eva körde om mig, bra, jag blockade D50 bakom mig så att Eva skulle få spurta i lugn och ro och yes, hon skulle ta den och jag hoppas komma tvåa men benen är helstumma så jag låter D50 gå om mig lite halvlugnt och sno platsen. Eller sno och sno, förtjäna är ett bättre ord.

Blev förstås småsur på mig själv men ändå lite glad, tyckte det varit kul att köra taktiskt ihop med nån annan, speciellt en klubbkompis. Det finns förstås ett gäng skulle gjort på annat sätt-moment… men fan det är lätt att vara efterklok eller hur? Med tanke på att det är årets andra (!) linjetävling för min del så får jag säga – jag gjorde det jag kunde, benen gjorde det de kunde (med Helgmyset i bagaget) och dem jag raceade mot och med var superstarka och coola. Så tack för en rolig tävling, den kommer jag att köra om och göra det snabbare och smartare för varje gång, är mitt löfte till mig själv.

Men nu säger jag hejdå till linjecykelkörningen för den här säsongen. Det kan bli ett sista nöjespass eller liknande, men mitt fulla fokus tillhör nu cykelcrossen och förstås, Crosscupen. Glöm inte att anmäla er till de första deltävlingarna i Göteborg i helgen – rutinerad som ny för det finns klasser för alla.

Puss och tack alla som hejade på mig, även när min energigel sprack i fickan så hela jag var kladdig och klibbig och lät konstigt om ramen. Haha.

Vid soloträning gäller det att ta fram
de där osynliga hejarna som bor i ens inre.

Hej.

Igår cyklade jag mitt sista landsvägspass inför söndagens Anundsloppet.

Kvällen var fantastisk – mild och förhållandevis (vi pratar ändå Västmanland) vinddrägligt.

Jag hade ont om tid på mig före mörkrets anfall så koncentrerade mig på att genomföra fem stycken jobbiga, slitiga fyror med tillhörande uppvärmning och nerrull. Blev som ett solo-GP. I början hade jag lite svårt att få upp jävlaranammamojon. Det är alltid, alltid lättare att köra hårt i grupp än på egen hand. Vanligtvis brukar jag använda musiken till hjälp – men jag har också börjat träna på att ta i på egen hand utan musik. Min simpla empiri säger att jag har lättare att nå högre puls och ta i mer med musik än utan. Men eftersom man inte får tävla med musik (vilket ju är en självklarhet, det vore ju ren idioti att inte kunna höra ordentligt inne i en klunga) så försöker jag att träna upp psyket. Har jag musiken med mig så byter jag helt enkelt till starkare, mer “episka” låtar när pannbenet börjar ge vika. Men man måste lära sig att jobba med pannbenet utan att nån metallsnubbe falsettskriker RISE ALL THE WARRIORS, TIME TO CONQUER! i ens öra.

Jag är nöjd med passet (har inte pallat överföra Strava än men kommer). Mindre nöjd är jag med att det som vanligt tog ett gäng-fyra intervaller innan benen verkligen kom igång. Men visan är gammal och det är lika bra att förlika sig med att min sanning är att jag är sjukt segstartad och att mina resultat kommer att vara lidande de gångerna jag slarvar med uppvärmningen.

Idag ska jag nöja mig med promenaderna hit och dit, imorgon körs höstens första Helgmys (kom kom kom!) och så hoppas vi att benen räcker till på Anundsloppet. Trots att jag inte varit i någon vidare landsvägsform sedan snyggkörningen på veteranSM-linjet och Frankrike så tänker jag ha kul och göra mitt bästa – trots att mojon helt ärligt ställt om sig till CX… Förresten, min lilla Ridley är tydligen redan i Örebo säger Sendungsstatus Ihrer Lieferung! Shit shit gissa vem som kommer att vara sjukt längtansfull under helgen?

Hej. Tänker inte gnälla på att det kissar blöta kalla flöden ute och att jag som vanligt krökat bort mina benvärmare (armvärmare och benvärmare är som hårtofsar, tändare och växelpengar. Antingen så har man massor eller så har man inga!). Jag har som bekant inga problem med regnet så länge jag är rätt klädd så får väl frysa lite om knäna under uppvärmningen inför kvällens landsvägsintervaller, inte mer med det… Nä vi sumpar vädersnacket nu och pratar nåt mycket roligare – mina laster! Jag berättar om mina tre (av alla femtio) så avslöjar ni era så blir det ett kanoners syndigt inlägg som får upp våran höstmojo. Deal? Vi kör!

Tips: kanongod holländsk
choklad – ekoreko och skoj namn och looks!

Last ett: CHOKLAD.

Alltså denna last är egentligen lika klyschig som carpe diem. Choklad är en brutal industri och vi är många som har fallit offer för dess skoningslöshet. När det gäller chokladsmaken är jag simpel. Bäst är mjölkchokladen med mycket kakao i. Då får man söka sig till ekohyllorna. Mörk choklad går väl an och är nyttigare inbillar jag mig men är egentligen rätt trist om man tänker efter, så länge man inte köper svindyra praliner à tjugofem kronor styck på ställen som Chokladfabriken eller Mälarchocolaterie eller söker sig till ekohyllorna. Eftersom jag är chokladberoende stashar jag upp med chokladkakor både på jobbet och hemma. Är chokladen slut åker jag ut och köper en kaka oavsett tiden på dygnet. Är klockan för för sent så blandar jag lite kakao och socker och äter med sked. Yes, jag är extrem. Däremot äter jag aldrig mycket på en gång och aldrig utan kaffe eller te till. På så sätt är jag ändå på rätt sida edgen, även om jag skulle lätt kunna bli mer bergsgetty och rik (har tyvärr en rätt så dyr chokladsmak) om jag var mindre frekvent i mitt chokladätande.

Favoriter: Helt klart, ekoutbudet samt kakor med så få (!) ingredienser som möjligt. Chokladsmaken sitter i bönan.

Intag: 3-5 rutor/dag fördelade på 3-5 kaffe- eller tekoppar.

Last två: NATURCHIPS.

Det tog mig cirka tjugosju (och jag är tjugonio nu) år att börja gilla chips. Eller, en visst sorts chips. Jag klarar inte av de klassiska pressade chipsen (ah men typ såna Pringles, OLW eller vad de heter). Det är en viss stärkelsesmak som gör mig gravt illamående. Jag har därför varit besparad från småätande på festerna. Folks åt chips, jag åt ingenting. Alla ba du är så nyttig Katja, jag ba hehe det är mest för jag inte tål eländet. Men så råkade jag smaka den nya vågens naturchips. De på raps- eller solrosolja och helmuskelpotatis istället för potatismos. De som kallas naturchips och lantchips. Satan va gott. Ruggigt saltigt, simpelt och ingen äcklig stärkelsebismak. På bara några gånger gick jag från en chipsförnekare till att bli en tvättäkta chipsoman. Precis som med choklad så trycker jag inte i mig allt på en gång men jag äter naturchips lite för ofta för att förneka mitt beroende. Alltså efter cyklingen, en iskall och ett gäng nävar naturchips till…

Favoriter: Icas egna I love eco chips (både lättsaltade och gräddfilschips), Coops Änglamarks dill- och gräslökschips, Gårdschips lime och svartpeppar

Intag: Typ 1 chipspaket/veckan

Årets cykelkokbok Vélochef –
fick ett ex skickat till mig för ett tag sen
så recension (och provlagning) kommer!

Last tre: BÖCKER.

Alltså vadå last, undrar nog en del av er. Är inte kunskapen enda bördan som är lätt att bära (något old school-citat)? Men titta här – för det första så är det dyrt med böcker. Böcker är dyrare än både alkohol och cigaretter och styrlindor och choklad. Speciellt om man som jag är en sån som läser väldigt fort. Och som inte kan hålla fingrarna i styr. Och nej, det är inte samma sak med e-böcker (även om jag äger en sån platta med för att läsa utländska böcker som finns gratis på nätet hehe). För det andra så gör böckerna mig osocial och smått otrevlig. På skoltiden hade jag inga problem att skolka om jag hade en bra bok som väntade hemma. Jag skolkar förstås inte från jobbet men gärna från andra sociala aktiviteter. Jag är en rätt så trevlig och glad och empatisk person – tills jag kommer över en spännande bok. Då försummar jag både hemmet och familjen och allt annat för det. Och så den dära toaläsningen. En gång hamnade jag på lasarettet med en hårt stukad fot. Anledningen var att jag hade suttit och läst på toan för länge så benen somnade. När jag skulle resa mig så vek sig fötterna. Stukningen och blåmärken var ett faktum. Och då pratar jag inte ens om min något vridna verklighetsuppfattning baserad på alla äventyrsromaner jag ätit under åren… Nåväl. Böcker är en fantastisk, underbar last som jag har förlikat mig med. Jag må aldrig bli rik på pengar, men min inre värld gnistrar av alla upplevelser böckerna ger mig.

Favoriter: Lättare att säga vad jag inte gillar. Och det är förstås tårdrypande based on true story-historier samt självhjälpsböcker. För tips från coachen – läs en riktigt bra skönlitterär bok istället. Den njutningen kommer förmodligen inspirera dig till att ta tag i livet bra mycket mer än alla välmenande tips i hela världen (inklusive detta förstås)!

Intag: Från 2 böcker/vecka till 1 bok/månaden. Plus allt småläsande emellan.

Så! Det var ett fint urval av lasterna det eller hur? Nu är det er tur – har ni några laster? Puss!

Hej på er från jobbstockholm. Fasiken vad jag älskar tidig morgonstockholm förresten, min morgonpromenad från Fridhemsplans tunnelbanestation till jobbet. Innan alla affärer har öppnat. Vissa håller på och öppnar. Matpressen öppnar inte förrän sju. Jag brukar köpa mina chokladkakor hos dem. Morgonstockholm är svalt och lite rått men ändå är jag fullständigt varm när jag landar på kontoret och brygger mig en kopp svart kaffe. Hemma i Västerås dricker jag oftast kontorsmorgonte. I Stockholm kör jag nästan enbart på kaffe.

Idag blir det en sån där lång mötesdag då den korta lunchen blir enda andningspausen. Sedan hoppar jag på första bästa tåget och åker hem för att i ljus tid hinna till cross-Gropen och köra ett gäng varv med fokus på tekniken. Det är bara enochenhalvvecka kvar till crosscupens deltävlingar ett och två i Göteborg så det är verkligen hög tid att börja axa crosstekniken. Benen känns helt ok, jag och Anna körde lite intervaller igår men blev inte alltför långt så jag kan nog unna dem lite mos ikväll. Men som sagt, inte bli för exalterad och börja fuska sig förbi grässvängarna och skära i kurvorna i fartens namn utan hålla fokus på att crossa snyggt och kurvigt.

Så ha en fin onsdag nu folks så hörs vi sen. Puss!

Igår sprang jag för andra gången i höst! För mig, löpning är ett renodlat höst- och vinternöje. Därför blir jag alltid lika pepp på att springa eftersom jag liksom får längta lite till det varje år. Sen jag fick dille (sorry för uttrycket men hängt för mycket på denna bloggen idag) på cyclocross för ett par år sedan så har dessutom löpningen äntligen fått en mening i mitt liv (precis som gymmet, vaselinet och havregrynsgröten fick en mening efter jag börjat med cyklingen). Eftersom jag aldrig springer utan musiken som bor i mobilen springer jag oftast i mina vanliga cykeltröjor som har stadiga tajta fickor och bidrar till att alla (harar? mygg? älgar? kvällsblottare?) ser och förstår att jag egentligen är en cyklist som råkar springa.

Man måste förresten inte börja springa bara för att crossäsongen börjar. Frågar man crossproffsen (för det är ju förstås dem man identifierar sig med eller hur) så finns det de som springer mycket, de som springer ibland och de som inte sprungit på tio år. För mig, som har suttit i princip “statiskt” på en landsvägshoj hela våren och sommaren, är det om inte annat skönt att få igång kroppens allmänna rörlighet och få pulsen att leva sprinter-style. Ett annat argument för särskild löpträning under crossäsongen är att det gäller att vänja kroppen vid de snabba av- och på-rörelserna och att löpmomenten under tävlingarna inte kommer som en chock. Det kan jag hålla med om – usch på att stumna det första man gör!

Så jag har kommit igång lite lätt. Målet är att springa cirka en mil i veckan fördelat på ett par intensiva pass à fem-sex kilometer var.

Löptränar ni nånting under höstsäsongen?