Ett berg, två ben och en smärtsmocka

Äsch fan alltså, dagens Tre Berg blev en sån simpel, trist besvikelse att jag knappt pallar blogga om det. Och ändå hade jag de bästa förutsättningarna.

Jag älskar längre distanser.

Jag trivs i ruskvädret så som regn, slask, vind och hala löv. Idag bjöds det på samtliga.

Jag är en mästarinna på att igla fast mig bakom dem som egentligigen är fem gånger snabbare och få gratisskjuts till någorlunda placeringar.

Jag cyklar bra i kuperad terräng. Jag borde inte vara en bergsget men själva tanken på att slippa slätor gör mig snabbare uppför.

Idag sket sig allt.

Jag hade peppat för Tre Berg. Jag var en av de första att anmäla mig. Jag hade på känn att få västeråsare skulle köra loppet men jag brydde mig inte. Jag älskar velofondokonceptet.

Igår cyklade jag lite lätt med ett lugnt klubbgäng och pepp-fikade på Drott. Unnade mig en kongressbakelse till och med.

Sedan körde jag bil i massor med timmar känns det som. Eftersom det regnade syndafloder och E20 var spårig och sjukt läskig. Var till och med tvungen att stanna i Laxå och andas djupt för att fixa köra i ovädret. Hade Tame Impala som pepp (eller mer tröst kanske?).

Hann knappt med att hämta nummerlappet. Kolsvart var det ute i Skara och allting nytt för mig. Tog ett tag att hitta och jag skakade av hunger. Men blotta nummerlappssynen gjorde mig uppspelt.

Rummet jag inkvarterades i var otroligt fint och mysigt. Precis som hela hotellet. Lagom luggslitet, renligt och retro, fast på riktigt alltså, inte sådär modernt dyrt wannaberetro. Och superb personlig service. Stadskällaren, här ska ni bo tycker jag.

Jag la upp mina nya vita sockisar som jag hade beställt speciellt för Tre Berg (fatta hur jag längtat efter det alltså?) och de andra två sista racertävlingarna för i år. Sockorna sken och såg nästan sockerstärkta ut. Fint tänkte jag.

Och så drack jag en kopp kvällste och en naturbar till och kramade Jean-Michel godnatt.

Frukosten var god (jag smakade mitt livs första chiapudding!) och starten kall och blåsig.

Mina ben gav upp efter de hundra första metrarna. Alltså, när klungan inte ens fått upp farten och jag låg inne i den.

Jag fick ont.

Alltså, det händer då och då. Benen finns inte. Eller snarare, de verkligen finns och känns. För att beskriva känslan, tänk typ att det känns som om musklerna var söndertöjda och inte riktigt ihopläkta. Som enorm träningsvärk i benen, fast jag hade vilat ju? Sist det hände var under tempot på SM i Sunne. Innan det tror jag att det hände under nåt random träningspass i våras. Väldigt märkligt. Och otroligt frustrerande.

Jag gav förstås inte upp på en gång. De kanske kommer igång? tänkte jag men klunga efter klunga passerade och jag lyckades inte ens få upp pulsen ordentligt. Helt enkelt för att benen inte gav ut någon kraft. Tror jag hade högre snitt igår med lugna gruppen. Så jag matade på och matade på och frös samtidigt. Trots ett lager för mycket egentligen (onödigt med underställslinne idag).

Eftersom jag ville tävla idag kände jag inte riktigt för att “genomföra” distansen. Arton mil är ingen jätte-big deal för mig (inte för att skryta eller så, jag och mina kompisar cyklar helt enkelt ofta långt så jag är van). Jag åkte till Skara för att ta en placering (om än i botten), i andra hand göra en fin tid. Uppför Mösseberg – dagens för övrigt enda roliga grej, upplivande backe! – lossnade min sko och jag höll på att gå i backen. Blev om än surare.

Och sedan bröt jag och nästan kröp tillbaks till Skara. Benen värkte något enormt och jag stannade till då och då för att vila dem. Det var två mil till Skara. Snittade tjugofem kanske. Om jag har tur.

Resten är varm dusch, torr bilfärd hem, tröstlatte och tennisdokumentär på radion.

Och ett stilla löfte till mig själv att torka snoret, köpa nya klossar samt gå till botten med vad det är som då och då orsakar sådan korkad smärta i de nyvilade benen som borde vara lika krispiga som ett par nyköpta sockersockor på en vit hotellrumskudde.

Känner mig värdelös just nu. Därför får ni inga cykelbilder på mig; är inte värd dem idag. Ska baka västerbottenpaj och komma igen.

Körde nån av er? Hur gick det? Puss.