Minns ni serien My name is Earl? Jag venne hur det är med er, men jag gillade den skarpt! Serien var lagom lättsmält för att funka som perfekt nävadåmåstejagpluggatilltentandetärjuenhelveckakvar-förströelse under tiden jag pluggade på högskolan. För er som inte vet så går serien ut på att en mustaschprydd trailer park-dude Earl har gjort en masse mer eller mindre dumma saker men börjar efter en fet lotterivinst tänka på det där med karma och försöker göra gott för att hamna i himmelen, eller hur det nu var. Eftersom Earl och hans polers inte riktigt är av den förnuftigaste sorten så går det ju förstås som det går.
Lite så kände jag för tjugo minuter sedan, nämligen klockan 08.58. Imorrn är det ju Tre Berg och Tre Berg startar i Skara. Jag hade en vild tanke på att även köra Skara GP ikväll men slog bort den eftersom jag vet precis vad som kommer att hända med mina ben efter tre ofrivilligt cykellösa dagar och ett GP på det. Så jag tänkte rulla lite soft (med klubbens lugna grupp) för att liva upp benen nu på morgonen och för att sedan med gott sittbenssamvete ratta tysken till Skara. Så i alla fall – här skyndar man sig och är för en gångs skull i tid till vår samlingspunkt Berget.
Alltså, jag är en tidspotimist utan dess like när jag bor nära saker. Jag är aldrig sen till ett möte i Stockholm eller i säg, Göteborg men att komma i tid till cykelsamlingen? Nä, uppenbarligen för jobbigt för hjärnan. Och ändå tar det tre cykelminuter. Tre. Min tidsoptimism resulterar allt som oftast i hjärtat ner i gropen/pulsen upp i taket/syran upp i hjärnan-känningar. Eller så får jag ta en annan grupp för den gruppen jag skulle åkt med har redan dragit.
O Karma, Where Art Thou?
Hursom! Imorse är jag dock i tid och är märkbart stolt. Klockan står på 08.58 – det är hela två minuter för avgång – men inte en käft är på Berget trots att solen skiner och fåglarna kvittrar. Häpp tänker jag men slår ändå upp gruppen i mobilen och ser att samlingstiden är tydligen framflyttad till klockan tio nu i hösttider.
Karma is a sweet thing.
Men inget ont som inte för med sig nåt gott – jag hann med en kopp gudomlig capuccino och ni fick en morgonblogg. Strax är den ordinarie samlingen och benen är redo. Det är ju bara en minut mellan mitt jobb (där jag sitter och bloggar nu) och Berget…
Karma. You gotta love it!
