Anundsloppet 2014, ur en flaggis synvinkel

Grannen och Valles hjärtmacka

Åh Anundsloppet, den platta, grymma, alldeles underbara klassiker vi i Västerås CK anordnade idag. Idag var en sådan jobbig dag under vilken jag tittade på samtidigt som jag så gärna ville vara med. Eller visst, egentligen var inte dagen jobbig. Jag spenderade ju den som flaggis ihop med glada vänner – Nicktuna korset-gänget Granne, Valle och nu också Cecilia! Precis som förra året hade vi en alldeles egen kissdunge, överdimensionerade reflexvästar, smarrigt att tugga på och ett outtömligt lass av sämre skämt att dra och glada låtar att sjunga. Så jag led inte nöd eller så. Dagarna som denna tar jag fram under årets mörkaste timmar då jag tvivlar på om det finns en själ här i världen som tycker om mig. Jepp, så trevligt hade vi.

Men bara en liten sak, smolken typ.

För vilken tävlingscyklist – är det okej att jag äntligen kommer ut och börjar kalla mig det nu när jag faktiskt börjat satsa lite på det där med att lära mig tävla? – kan med blida ögon se detta:

alltså en livslevande fantastisk om än något kompakt (var fanns resten av elitdamerna? Hur ska vi locka er så ni alla vill köra Anundsloppet nästa år? Kom med idéer!) klunga – med två klubbkompisar snyggt inbakade i! –

och inte vilja vara med?

När jag faktiskt har gått och peppat som tusan just för detta loppet. Detta hade varit ett bra styrkeprov för mina ben. Det hade varit ett tufft lopp. Det var inga dåliga brudar som körde idag. Och vad mina klubbkompisar anbekommer så är Jenny den kaliberns tjej som vinner vartannat tempolopp i landet och kommer tvåa i Ironman och Eva är inte långt därifrån resultatmässigt fastän hon nyligen börjat tävla hon med.

Det hade funnits tre möjliga scenarios för mig idag:

Scenario ett aka skräckscenario: Avhängd efter femhundra meter, benen stumma, dryg kantvind

Scenario två: Avhängd efter fyra av sex varv, dragit för mycket, dryg kantvind

Scenario tre aka drömscenario: I mål ihop med resten av klungan, dryg kantvind.

Men istället hade jag varit realistisk och sagt ifrån till kroppen. Lyssnade på den, om ni vill ha en klyscha.

Så det vart scenario fyra istället: Njuta av funkislivet och planera fortsatt träning i skallen under tiden. Dagens gladaste nyhet är förresten av även Valle tänker börja tävla i linje, redan nästa år. Fett.

Nä nu är jag trött. Läs Johans och Henriks racerapporter istället. Hörs imorrn, oki?

Grattis Eva och Jenny förresten. Ni äger.

Puss!