Rastar benen mellan Centralen och tunnelbanan Östermalmstorg arla imorse, ska till Värtan i jobbärenden. Fortfarande småsliten efter helgens tävlingar. Har på mig mina svarta raphaleggings, min fuskbarbourpaj från H&M anno 2003 och ett par skinnsneakers från nån random prisvärd kedja. Det är lite kallt om fossingarna men jag går raskt så blodet hålls pumpande. Mitt hår är fantastiskt gyllenblont och tjockt; senaste frisörbesöket kostade som ett par fjolårsmavicskor men det är så naturligt och ganska prisvärt med tanke på att det är årets första men också sista som sig bör. Hela jag är liksom höstligt naturlig, nästan så att det stinker överprisad grönlandsvax om mig.
När jag närmar mig Stureplans betongsvamp går de om mig. Tjejerna vars månatliga frisörbesök kostar mer än mina kompisars instegsracers, vars barbours hinner aldrig bli slitna, vars väskor dignar av de senaste skönhetsprodukterna och de tjocka bostadskarriärsrelaterade pärmar och vars yrkestitlar får min att framstå som en duktig grävlings i jämförelse. Tjejerna rusar om mig, knockar mig med sina trendiga dofter, balanserar på sina pradaklackar, de har bråttom till frukosten på ställen jag måste spara till för att provsmaka på.
Jag kan inte låta bli att stanna till vid laroyhörnet och titta ner på mig själv och mina looks. Mina raphaleggings är vitprickiga efter bubbelgumsskoj i baksätet på Daniels bil som transporterade oss Göteborgscrossen turochretur. Min ena sko har kedjeoljefläckar som är där för alltid. Min jacka, som är i alla fall nytvättad (sker varje vår) må framstå Barbour-ish under månförmörkelsen, men ser sjaskig och för stor ut mot de rena huslinjerna. Min slitna yuppieeran-datorväska som jag erhållit från mitt företag dignar visserligen den med. Fast av den låtsasbärbara caddatorn, alla jobbrelaterade papper samt den sjukt tunga nyckelknippan (pallar aldrig ta av låsnycklarna till de stulna stadshojarna) till min lägenhet.
Och när jag rotar efter SL-kortet och nästan skär mig på nyckelknippan kan jag inte låta bli att le och kasta lite kaxigt med mitt nynaturliga hårsvall.
För i min lägenhet, där bor lyxmaskinerna bra mycket lyxigare än de som stressar förbi mig på Stureplan. Där bor de som gör att jag kan glida runt i mina oljefläckiga sneakers, min duktigflicka-datorväska och mina en gång för alla-förstörda leggings och ändå vara kaxigast på stan.
För de där hemma, de där dyrgriparna som får mig att jobba hårt och ändå bottna ekonomiskt månad efter månad, gör mig snabbare än pilen och starkare än vinden och när jag iklär mig mina ytterst slicka plagg och kör in fossingarna i ett par skor med kolfibersula och högst hållfast klack som ger mig den perfekta kraftöverföringen, då är jag åter cyklisten.
Den fränaste titeln av dem alla. Hah!
