Femtonmilarepan i söndags – en vårig succé

Tur cafét var gammaldags, rättfärdigar bildens o-kvalité.
Men ni ser i alla fall mig, kakan, Tony och Nisse

Hej. Glömde ju helt att berätta om vårens första riktiga racerpass – och vilket fint pass också!

Jag skulle haft min Canon G16 med mig (eller brorsans actioncam men vem orkar kolla på en raceractioncamvideo egentligen). Vädergudarna ba okej ni får väl eran jäkla vår och bjöd på sol nästan hela vägen. Det var kallt och luften krispig. Vi skulle upp till Norberg, fika på vårt stammishak Elsas (godast bakverk i landet?) och rulla sedan hem via Västerfärnebo.

Det var inte de piggaste benen som lydde vevarmens rörelser när tidsoptimisten Katja raceade iväg till mötesplatsen Berget för att hinna till avfärden klockan tio. Benen hade fått både löpning på måndag, inomhusintervaller på tisdag, brutal styrketräning på onsdag, motvindscrossande på torsdag samt sju mil piggt klubbpass med tillhörande tempointervaller +annat på lördag.

Den svaga trösten var dock att jag för första gången i år satt på en racer, om än något tung och metallisk sådan.

Valles alu-Scott med tillhörande låsfäste och ringklocka bjöd på årets hittills soligaste och mysigaste långpass.

Nu i efterhand borde jag kanske tagit mig tid och tagit av klockan som under passet gav sig fan på att plinga vid varje liten ojämnhet i asfalten.

Jag borde också kanske bytt sadel till något mindre… uppåtsträvande och snippanpassad sådan.

Och så borde jag kanske gett fan i att gubbvända den redan korta styrstammen som monterats på istället för Valles av naturliga skäl (Valle är längre än mig) långa styrstammen.

Jag satt som ett höghus, jag plingade som en käck lantbrevbärare och jag var något sliten, men jag var banne mig lycklig att få cykla långt igen. Tyckte ändå det gick bra – det flöt på fint och det var inte förrän strax innan Norberg som mina ben började stelna järnet uppför de dryga backarna. Men så gick det rätt fort uppför också och jag råkade ligga bakom utbrytar-AK varje gång det vankades nån seg backjäkel… Sånt tar ut sin rätt. Självklart hade jag inte riktigt benen för några QOM:s i målbackarna (finns ett gäng backar strax före Norberg, Engelbrektsrundan avslutas där), jag tappade psyket ett par gånger när jag låg framme och de sista milen hem wheelsuckade jag som fanns det ingen morgondag. Men överlag gjorde jag ingen större väsen av mig under turen, uppstravad här.

Jag har nu ett kvitto på att jag är starkare och smoothare än vid samma tidspunkt förra året och framför allt redo för träning som inte längre är rehab efter vinterns samtliga förkylningar utan träning som kommer att ge mig fördelar när det väl gäller. Det kommer att krävas en hel del styrlindetuggande… men det är väl inget nytt för mig.

Ikväll ska alu-Scotten rastas igen – räknar dock med en blygsam enochenhalvtimmeskörning innan det är dags för danskursen jag tar på tisdagskvällar.