CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja kör landsväg

Ett klassiskt klubbvårpass med smärtande ben.

Åh herreminskapare. Ni hade sett mig idag! Ihopkrupen på crossen – med ett racerdäck fram, den korta styrstammen hittades aldrig igår kväll så Scotten fick stå över dagens runda – kämpandes mot det mesta.

Men vi spolar tebax till morgonen där jag kände att mina ben hellre tagit sig en lugn promenad och en cappuccino i solen. Men nej, här skulle ju det förstås cyklas. Jag visste att det skulle göra ont men jag antog en stridsposition.

Eller stridsposition och stridsposition, en sitter ju inte särskilt aggressivt på crossen. Men minen var värdigt ett stridshöns (eller är det tuppar som strider mot betalning? Skitsamma) i alla fall! På med mina röda Specialized-brillor, redo.

Stridsminen veknade något när jag såg att den lilla skaran cykelkillar (alla kvinns som brukar vara med såhär arlaårs är antingen bortresta eller bortspolade av vårfloden, Eva och Anna, kom hem!) som hade samlats på Berget såg 1) snabba och 2) ivriga ut. Jag förstod att det skulle bli en körning idag, man har liksom lärt sig vilka individer som trissar upp farten, vilka som aldrig håller sig till lugnt hem-mantran etc. Det fanns enbart en man på mountainbike – och den mannen brukar placera sig högt i långloppar. Vink vink Olle!

Och körning blev det. I början gick det lugnt till och jag började nästan hoppas att benen skulle hinna komma igång innan den milda 26-km lagtempointervallen mellan orterna Kolbäck och Ramnäs. Det sket sig dock redan i en farlig vägkorsning. Jag råkade stå sist och hann inte över vägen samtidigt som de andra vilket gjorde att jag fick stå i ungefär en minut och avvakta en strid ström av motorburna medborgare. Då hade klungan – med några av männen inte riktigt kända för att vänta in de oavsiktligt ”avhängda” mosat vidare, glatt påhejad av medvinden. Dessutom var det förstås inte säkert att de hade noterat att nån hade lämnats bakom. Okej tänkte jag, fine tänkte jag, jag kommer väl ikapp er. Men klungan var snabb, mina ben var trötta, crossen tung och med enbart tio växlar att tillgå. Men jag la mig i bocken och försökte komma ikapp men lyckades inte riktigt, att köra tempo i massa kilometer är liksom lite jobbigt ouppvärmd och så. Till slut noterade väl nån i klungan att en kvinna saknades så Johan kom och hjälpte mig den sista biten upp till Kolbäck, där klungan i och för sig stannade till för att dela upp sig. Jag var något andfådd – hade ju precis fått mig en intervall som hette duga.

Så jag la mig i ett gäng som skulle ta det lugnt, med långloppsmannen. Haha jo tjena, det gick väl typ lugnt fram till nån backjävel med massa motvind up mine och så ryckte gubbsen och jag kände ba palla, jag vill spara lite på benen mina trötta. Så jag lät mig hängas av, ibland får man helt enkelt erkänna att kroppen inte vill och lägga sig. Men det var ändå två mil kvar till Ramnäs och jag ville liksom fram så jag blåste på ändå med tröskelpuls glatt plingandes i Garmin.

Hem gick det förstås lättare, trots att jag hade behövt åtminstone en minuts vila. Men gubbsen hade ju väntat lite så alla var kalla och hemsugna. Klungan delades upp i två gäng och mina ben skrek ajaj och jag la mig i det behagliga (och frivilliga) gruppetton tillsammans med Johan, Kalle Sandell och Tony. Motvinden fortsatte – idag var den överallt, oavsett vart man än befann sig, och de små backrackarna kändes i mina fibrer. Ute på Skerikevägen firade jag med en bit av bar jag tidigare fått av AK (tack <3), lite vatten och ett kedjehopp. Bad grabbarna att fortsätta på egen hand och körde den sista biten själv, med flit ytterst sakta och mindfullt, allt i hopp om att skölja av benen lite. Strava kan ni se här.

Ursäkta om det blev långrandigt. Men vill ingjuta lite hopp – det kan gå hur som helst på våren. Fast man har vintertränat så är formen ofta ojämn – speciellt om man inte har cyklat särskilt många år, varit sjuk några gånger (5 eller 6 i mitt fall?), kanske stressat etc. Det kan kännas märkligt tungt – men hur ofta har man egentligen kört långa, uttömmande långintervaller eller ens tagit hänsyn till klungrycken och diverse yttre omständigheter under vinterpassen? Just det.

Därför är jag knappast uppgiven. Jag cyklade ett ryckigt, busigt pass med klubbens starkaste (men kanske inte de mest disciplinerade haha) gubbs, på en vårtrött cross, med en vårtrött kropp, och det gick alldeles utmärkt, även om piggare ben kanske gjort det hela lite lättare. Jag har dock – tro’t eller ej – ändå ett kvitto på att jag är starkare idag än vad jag var samma dag förra året.

Imorgon väntar Norberg t/r – också ett klassiskt vårpass, fast i distanstempo. Norberg t/r är ungefär 150 kilometer i böljande terräng och kommer att verkligen kännas.

Jag vet att jag kommer att vakna med benen längtandes efter en macchiato i söndagssolen. Men jag kommer att anta en stridsposition. Eller stridsposition och stridsposition, en sitter ju inte särskilt aggressivt på Scotten med ytterst kort styrstam (hade hellre kört på en medelkort och jo, den hittades till slut!). Men äsch, imorgon är en ny dag.

Bon courage Mesdames et Messieurs!

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

5 kommentarer

  1. De två största skillnaderna mellan vinterträningen och de första passen utomhus på våren tycker jag är dels som du säger ryckigheten. När man kör inomhus på trainer så är effektkurvan väldigt jämn – endera kör man lugnt och jämt i vilan och hårt och jämt i intervallen. Utomhus är det förändringar hela tiden – terrängen/vind/trafikförhållanden/etc. Den andra skillnaden är tiden, få pass under vintern i alla fall för min del som blir längre än 60-90 minuter.

  2. Cyklade första distanspasset igår för säsongen på 8,5 mil och idag känns det i ryggen att det är tidigt på säsongen men är bara att kriga på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.