Månad: november 2014

Som den självupptagna (twittercitat, fast mina päron skulle nog hålla med) bloggare jag är så tänkte jag köra ett litet samlingsinlägg för er som inte kan få nog av att spammas av skitbloggen min. Vad folks än tror om mitt ego så är det ändå cykel som är mitt stora intresse så i princip all min offentliga sociala närvaro handlar mer eller mindre om att ta del av och sprida intressant cykelinformation.

Twitter.

En stor inspirationskälla är förstås Twitter. Trots att jag försöker hålla mitt flöde så cykelexklusivt som möjligt slinker ibland en och en annan filosofisk diskussion in. Oftast handlar det om att jag klämmer ur mig en (h)ärlig åsikt som inte är riktigt PK utan lite sådär antijante. Sen är diskot igång. Hursom – Cykeltwitter ftw! Klicka här för att följa mig.

Spotify.

Förutom Twitter är Spotify en viktig kanal för att få ut mina tankar. Jag kryddar ofta mina inlägg med låtar. Om cykel är min stora passion så är musiken mitt överlevnadsverktyg, så enkelt är det. Ni hittar mig genom att söka på Lyckokatten (mitt gamla nick). Välkomna att prenumerera på mina spinninglistor förresten, grymt att köra fyror/trappan/åttor till.

Instagram.

Nästa kanal är Instagram. Trots att jag försöker blogga så ofta jag hinner så hinner jag inte alltid det. Instagram är lite ruffigare, lite mer behind the scenes lixxom, låtcitat hit, vardagscyniskanmärkning à la kränkt cyklist dit, lite mer mänsklig sida av varumärket typ. La instagrammande på is ett tag men har återupptagit det, ändå skoj. Jag heter Cykelkatten och min mjukispanda heter Santana. Bara att följa, vad heter du?

Pinterest.

Pinterest är ett samlingsverktyg jag använder lite för sällan trots att jag älskar det. Tycker alla ni som gillar ögongodis ska bli med där – om inte för att spana in mina pins så för att gå med i massa roliga cykelgrupper fyllda med kuriosa, konst, foto, ja allt sånt intressant! Jag heter otippat nog Cykelkatten och är mest där och spanar in rakade ådriga ben och spinkiga mods. Adda mig så addar jag er!

Facebook.

Ingen självupptagen cykelblogg utan egen facebooksida! Jag vet att många bloggers postar reklam för sina bloggar på sina privata tidslinjer men jag tycker nog lite för synd om mina vänner, alla är liksom inte lika cykelgalna som jag, så jag håller mitt privata flöde skilt från mitt bloggrelaterade dito. Men gillar man min facebooksida så får man grymma uppdateringar, tar del av kuriosa, videos, roliga inslag samt en och en annan känga eller kanske kärleksförklaring till Grannen eller någon annan av mina grymma vänner. Gilla idag!

Strava.

Eftersom jag först och främst är cyklist så är det ändå Strava som avslöjar mest om mig. Nu loggar jag enbart träning dvs. aldrig pendling promenader och sånt men är ni verkligen intresserade av mitt idrottsliv så är det ändå Strava som gäller. Följ mig här!

Tja, det är nog de offentliga kanalerna det.

Jag hoppas ni hittar nåt som ni gillar. Jag garanterar bara en sak – rå sexig kompromisslös kvalité med cykel som röd tråd.

och en gnutta humor förstås.

Alltid retar det nån 😀

Puss!

Hänger lite med Super-Anna i starten!

Alla kom, alla frös, vissa segrade.

…fast nu med facit i handen (hatar det uttrycket) så borde jag stannat hemma på Örgryte och gosat med Nadjas baby-Levi istället. När jag vaknade på söndagsmorgonen var både jag och mjukispandan klibbiga av feberliknande svett. Struntsamma, tänkte jag peppt, är väl mest andra tävlingsdagen-hypokondrin! Men kroppen kändes slö och i halsen hade något bosatt sig som inte riktigt ville ut varken efter tandborstningen eller skållheta kaffeklunken. Det där med att känna efter är en svår konst – och efter en kanondag på SM så trodde jag helt ärligt att jag var lite sliten men inte mer.

Så jag upprepade uppvärmningssuccén från lördagen, fast denna gången hittade jag till Vallen utan att behöva rådgöra med fem göteborgare. Lite tråkigt i efterhand, borde låtsats vilsen, trevligt folkslag dessa! Benen rullade men inte mer. Försökte dra igång rage med hjälp av musiken men det hjälpte inte heller. Nåväl tänkte jag, jag kommer väl igång när jag ser banan och girlsen och den episka cheesecaken i fikatältet.

Skallen är dimmig, halvvägs till starten känner jag att det är lite väl varmt och skönt och lillhuvvet och kommer på att jag fortfarande har kvar min cxsweden-mössa på mig. Vänder, drar på hjälmen, glömmer att släppa på trycket på bakdäcket.

Blir lite gladare ståendes på startlinjen, snackar skit med tjejerna. Fryser som tusan, vill inte ta av mig värmejackan jag lånade av Tony. Till slut måste jag ta av den med, fryser ännu mer. Starten går men min hjärna är sirap, orkar knappt tänka, fumlar med trampen, får sämst start ever, och så fortsätter det. Ingenting funkar. Jag har ingen ork, ingen mojo. Varenda minut är en kamp mot DNF-demonerna och ingen jäkla bon courage-mantra hjälper mig på traven. För mycket tryck gör att jag slinter och fumlar i skogspartiet – samma som jag kände mig graciös i under gårdagens SM. Jag orkar knappt ta mig över balken, jag fastnar i leran, jag stannar nästan upp i sandkurvorna och jag sladdar pinsamt mycket i gräset. Jag lider, innerligt och inte ens med stil. Efter ett par varv inser jag att jag helt enkelt är förkyld. Saken blir inte bättre av alla hejarop (jo alltså jag är väldigt tacksam det är inte det men en känner sig än mer usel när folks hejar och tror att man gör sitt bästa när man mest, överlever typ). Till slut blir jag varvad, kramar grymma Åsa grattis till hennes fantastiska vinst, duschar och sätter mig i bilen där jag skakar tänder medan jag väntar på att herr prestige ska köra klart så vi kan packa ner allt i bilen och lämna Göteborg.

Väl i efterhand är jag inte bitter. Jag är förstås ledsen över att jag blev sjuk och mådde piss och därför inte gjorde bra ifrån mig – men nu har jag i alla fall en liten aning om vad jag är kapabel till när jag faktiskt är frisk. Mer träning, bättre form, snyggare förberedelser, denna cupen har varit otroligt lärorik och jag längtar redan till nästa höst. Då jag faktiskt vet vad det handlar om och kan träna och förbereda mig på ett förhoppningsvis mycket bättre sätt.

Tack alla ni som hejade!

Puss!

Säg va man vill, men klädstilen var något bökigare då, det glada året 1936! Nog tänkte man tygkvalité snarare än smidig passform på den tiden. Fast va vet jag, de få gångerna jag vågar mig in i skogen så kan jag ibland se moderna människor cykla snabbt iklädda baggy plagg. Alltid retar det nån landsvägscyklist eller hur? I dagens cykelvideo är det ändock den eländiga terrängen och de läckra bockstyren på antagligen sjukt tunga stålisar som stjäl all show. Tyvärr vet man inte var nånstans tävlingen gick, men jag hade gärna varit med, ser så himla bökigt kämpigt och roligt ut, detta race, blandning av cross och crosscountry. Älskar att de får springa till cyklarna vid starten, ännu ett svårt moment!

Tack AK för tipset.

Hej folks, rumpan full just nu, måndag å stuff, men racerapport är på G. Ha tålamod och häng inne hos min crossies Johan och Anna så länge. Puss och hörs snart!

Hamnade på en sjujäkla massa kort, tips: kör man tillräckligt sakta
så hinner fotofolksen fota en ordentligt 😉
Urval: tack Roger Nilsson, Ola Dyrhill, Rasmus Olsson

Fan, skulle skriva värsta känsloinlägget men fegade ur och raderade allt. Ni får en klassisk racerapport istället.

Det är ljummet och duggar pyttislätt när jag hoppar på crossen efter att ha myst med baby-Levi, en månad, och ätit mig mätt på tävlingsgröt och tävlingsägg. Som vanligt fixar jag ingen elektronisk karta utan förlitar mig på snälla göteborgare när jag mest intuitivt letar mig till Slottsskogsvallen där jag tydligen ska prestera ett svenskt mästerskap i klassen D30 (fast jag är 28 men dispans pga. födelsedag etc.). Efter att ha rådgjort med fem göteborgare (en göteborgare per oviss korsning) brer sig till slut Slottsskogen framför mig och jag har fått mina ben en helt okej uppvärmning eftersom jag kört vilse än här än där. Tyvärr hinner jag inte testa banan ordentligt – hinner cykla vissa små partier – utan står plötsligt på startlinjen. Helsjukt, ska aldrig ske igen. Framför mig – seniorklassen. Avstår den under SM, jag är inte där än. Bredvid mig – Anki, Carina, fler starka sammanbitna medcrossare, idag motståndare. Vi kör 30 sekunder efter seniorerna (lite synd). Jag får en usel start men hinner accelerera ordentligt under startrakan och hinner ikapp klungan. Jag förälskar mig i banan, den är ju skitkul och lämnar ingen tid åt nåt annat än fullständig koncentration. Full med luriga kurvor och förrädiska överraskningar. Grus, asfalt, ler. Och så den höstbruna skogen med sitt tekniska parti som jag av nån anledning plötsligt trivs som tusan i – efter första klumpiga “testvarvet” förstås. Cykeln samarbetar fint och jag finner äkta nöje i att göra kloka spårval och även mindre kloka spårval, allt är roligt. Inte ens det faktum att jag förmodligen har för lite luft i mina (kasta ägg NU!) kanttrådshjul får mig på sämre tävlingshumör. Plötsligt händer det dryga. Jag kör – enligt mig snyggt och oräddt – nerför en skråbacke i skogen och ska just accelerera ut på asfaltsrakan så hoppar kedjan av åh nej. Just då står klubbkompis Gunnar där och skriker trampa trampa! och jag ba nej det kan jaginteminkedjaharhoppatpanikstrultrubbelhelvete! och så picklar jag på den till slut och börjar trampa och så hoppar den av igen och jag picklar på den men det är långt till framförvarande damer helvete. Från stadigt grupetto till achtervolger. Fuck. Jag biter ihop, njuter av cyklingen fortfarande, mjölksyra, bra grepp, jag kör ikapp en tjej, sedan en till, sedan är det stor förvirring då man tror att vi ska in i mål men så har vi ett varv kvar, jag drar allt jag orkar ha kvar, landar som fyra av sex startande, helt okej, nöjd. Glömmer gömma mig bakom holebrooksen, glömmer inte att gömma mig i duschen i fyrtiotvå minuter.

Det är mitt andra år utan dagligt bolmande, min första crossäsong, min kanske tjugonde gång på crossen. Jag kommer fyra i SM. Det är helt okej Katja. Du dög idag. Sluta göm dig bakom holebrooksen ett tag här, du vet inte vad morgondagens cupavslutning för med sig, ännu…

Som den materialperfektionist jag är så borde jag nu sitta och sörja över att jag inte glider runt på Cykelmässan och klämmer på massa nyheter och snackar meningen med livet med massa andra entusiaster.

Men vet ni, jag är typ rätt så oberörd. Mest lättad!

Samtidigt som jag älskar vackra saker och underbara cykelmänniskor och drar mer än gärna fingrar över gudomliga olje- och kolbaserade produkter av högsta kvalité, eller känner kylan av ett smalt stålrör mot min handrygg så är jag gammal nog att erkänna för mig själv att yo, jag mår fan inte sådär jättebra av mässor. Som ni kanske vet så känner jag mig ofta desorienterad och vilse i stora masspådrag av kommersiella slag (typ gallerior och massaffärer à la XXL, ni vet ju varför jag så sällan… aldrig shoppar), och ju fler lampor, färger och saker det finns runtomkring mig desto svårare blir det för mitt psyke. Alltså ska jag gå på en sån mässa så är det typ med handledare och ett mörklagt vilrum där jag kan få blunda en gång i timmen, typ.

Ett gäng veckor efter Peter dog så stack jag till Cykelmässan med min lillebror. Egentligen ville jag inte gå men brorsan hade blitt lovad det. På sätt och vis var det skönt! Han drog runt mig bland montrar och kaffestånd och jag följde bara med utan att egentligen veta var jag gick. Då och då nickade man hej till nån som hejade på en och så minns jag att jag gjorde nåt slags fotfit (?) men lät bli att köpa specialsulor. Förra året ville brorsan gå igen så vi gjorde det igen, upprepad succé med en medveten åttaåring och vilsen vuxentjej. Åstadkom till och med en rapport huvudvärken till trots!

Lägger man till att jag dessutom är sjukt blyg och har lätt för att snubbla… äsch, det är fan tur att mässan krockar med cross-SM.

Precis som med Eurobike så ser jag fram emot att läsa allas finfina rapporter och diskussioner kring det senaste. Extraroligt tycker jag att vissa av elitlagen kommer att finnas på plats – det är skitkul. Det finns ett par tjejer som jag skulle vilja snacka lite med men jag känner att äsch, jag sköter mina affärer helst sittandes på en cykel eller ringandes till dem jag vill nå.

Ha så kul ni som ska till mässan, och drick massa gott kaffe åt mig oki?

Så håller jag ställningarna där jag trivs bäst. I leran, med skränig musik dundrandes i öronen och för mycket äcklig sportdryck i lillmagen.

Puss!

Duvel och udda hjälm, mental belgisk uppladdning på Le Mond igår.

Kul grej. Förutom det uppenbart enklaste sättet för mina fans att följa min framgång under CXSM genom att faktiskt pallra sig till Slottsskogsvallen och cowbellsa som fanns det ingen morgondag (och ingen åkomma som heter tinnitus) så kan man följa mig via chipet! Motionsloppen har ju kört sånt hur länge som helst men men vi som tävlar har fått finna oss i handskrivna listor tills nu – klicka klicka!

Mina cross bros Johan och Tony kör ju också. Önska oss lycka till! Tycker det är skoj att vi kör i tre olika klasser – hinner man ta bilder på varann peppa varann. Hoppas också Nadja tar med sig baby Levi och tittar lite men jag förstår att det kan vara lite väl mycket uppståndelse för en nyfödd krabat.

För övrigt så borde jag förstås tränat och packat igår ehm. Men jag får vila mig i form idag istället. Upprensning av tankar, skärpning av sinnen, före-stormen-tranquilité. Jag älskar att racea. Det är för vackert.

Ska bara hinna boka lite eskapism med Larsa <3 i Amsterdam innan racet imorgon, så är jag lugn och fin och alldeles strålande cyklist imorgon.

Vi kör.

 

Tog en sjukt härlig promenad imorse, Coffinshakers började spela i lurarna och jag kom rent spontant att tänka på vad som skulle kunna stå på min gravsten om jag ja, ni vet, kolade typ. Här är förslag, kom gärna med fler – utom bloggtävlan!

“Hon kom, hon vurpade, hon vann för hon var enda dam”

“Jag tvår mina cykellår”

“Don’t stand here and gaze, go and get you some cycling craze!” (i klämkäckt typsnitt)

“Här vilar en kvinna vars sista undran blev om det är vanligast med PTV eller PTH i cyclocross?”

“Ur lervälling är du kommen, till lervälling ska du bli”

“Recycled.”

“När du ändå står här och grinar kan du lika gärna passa på och stretcha vaden”

“Cykel och punk är inte död” (tack Jonathan för idén!)

“Äntligen målvikt”

“Nästa gång du cyklar förbi här, glöm inte att skrika HÅL! och peka”

“Här vilar resultatet av lyckat maxpulstest”

“DF.”

Jag och Linkan ser ut att prioritera rätt i Gropen! 😀

Alltså ibland får jag frågan på varför jag inte svarar på mail fast jag skriver att jag älskar att få mail och är lyhörd etc. Svaret är – jo, jag svarar på mail! På riktigt! Är det inte åt helvete otrevligt eller snuskigt (sånt händer också) och hamnar direkt i papperskorgen så svarar jag förstås. Jag är verkligen tacksam för att folks tar sig tid att skriva nåt personligt till mig. Ni ska inte tro annat.

Men en sak – det tar tid (såvitt det inte är nå brådskande, som när läsare ber om hjälp med nåt som inte kan vänta). Jag har ett väldigt krävande jobb och är även på fritiden engagerad i en del verksamheter, inom bland annat min cykelklubb men även i andra icke-cykelrelaterade. En vanlig arbetsdag svarar jag på tiotals mail, ett gäng telefonsamtal samt sitter i massa telefon- och irl-möten och när arbetsdagen väl är slut, då är jag oftast slut jag med. Men då är Cykelkatten-korgen full med diverse mail. Varav jag alltid prioriterar läsarmail framför alla erbjudanden i världen. Men jag vill ju hinna både blogga och träna och träffa kompisar, typ.

Så. Ha tålamod med mig, oki?

Precis som med min privata samtal-telefonfobi som jag arbetar på genom att samla mig och ta flera privata telefonsamtal ett efter ett så gör jag samma sak med mailen. Jag betar av dem. Efter att ha prioriterat irl-livet först.

Så – var inte oroliga. Jag lovar att svara! <3

Nästa år måste Grannen tävla i cross med!
Grannen är ju som gjord för cross – det syns väl? 😀

Insåg idag att SM är ju ihelgen efter att ha läst Annas tankar inför tävlingen. Alltså det vore ju på sin plats med lite egna tankar inför CXSM, det är ändå SM liksom, inte nån random konsumparkeringscrossen (även om det är just såna svartracecrossar som jag älskar mest). Men, woman must dance, så jag har väl gått och anmält mig och får sota för det ihelgen då jag liftar med Linkan och Contis ner till Göteborg och bor hos min älskade Nadja.

Så här sitter jag och försöker fundera för er skull. Jag tycker egentligen inte om att fundera på tävlingar. Jag gillar att bara köra. Tankarna, de bildas där ändå, under huden. Men men.

När man pratar tävling så pratar man mål. Självklart har jag mål med min tävling. Och för en gångs skull drar jag till med motionärsfasonen nr ett – mitt mål är att ha så kul det bara går under de två löporna i Göteborg (cupavslutningen är på söndag).

Jag är tillräckligt stark för att ha kul. Jag är tillräckligt teknisk för att ta mig runt och till och med glänsa i nåt av partierna. Jag är också otillräcklig, både när det gäller styrka och teknik vilket förmodligen kommer ta mig runt och kanske – kanske! – blir jag inte sist men det är typ om nån annan vurpar. Kom igen, jag är ju ny på det där med cross och träna på det crossiga sättet. Men nu orkar jag inte sitta och ha en masse ångest över vad som eventuellt kan gå fel. Enda riktigt dumma är förstås om jag punkar eventuellt pajar cykeln. Men då är det in the lap of the Gods, inget jag kan göra nåt åt.

Men annars – jag kommer att göra mitt bästa utifrån denna höstens träningsmängd och -kvalité. Till skillnad från min förvirrade sinnesmojo under vilstacrossen ska jag se till att vara utvilad och koncentrerad denna gången. Vi damer får egen starttid och slipper dras med herrarna (och vice versa, glädjen är nog ömsesidig) men jag ser det egentligen inte som nån större fördel – ju fler folks är ute på fältet desto peppigare blir stämningen tycker jag. Annars blir det lätt ångestfullt tomt för oss som är sämre än Sverigeeliten och hamnar något längre bak milt uttryckt.

Fast jag känner mig liksom aldrig helt ensam ändå. Jag har en grym hejarklack, varje gång jag tävlar. Samtidigt som jag skäms bibsen av mig varje gång jag gör nåt riktigt hemskt otekniskt alternativt väggar och ni tittar på så älskar jag att veta att vi är så himla många som är tillsammans, i samma sits, i samma gryta, innanför eller utanför barriers.

SM är fint, kommer att bli en praktiskt koncentration av alla de momenten jag hunnit nöta på under den – alltför korta! – svenska crossäsongen.

Det kommer att vara ett för mig bevisligen prov på hur långt jag har kommit som crosscyklist. På söndag kommer jag ayy vässa denna bilden av mig själv för mig själv ytterligare då cupavslutningen går på samma ställe (något ändrad bana) och alla vi vet att man alltid gör bättre ifrån sig andra dagen!

Min största utmaning inför SM är att få i mig tillräckligt med mat. Jag är just nu inne i en period då jag inte kan äta speciellt mycket. Jag blir sugen på mat och laga mat men jag är liksom inte hungrig. Hinner kanske bli det till SM!

Så, jag ämnar ha kul och göra min hittills bästa crosstävling någonsin. Och för att dämpa pressen lite så säger jag som Anna – hur svårt kan det va? 

Puss!