Månad: juni 2014

Igår tog jag bilen ut till Stockholms skärgård. Ett känt sportmärke skulle filma sin höstkampanj och jag och två stycken herrcyklister fick agera… cyklister! Tyvärr får jag inte avslöja för mycket men kan berätta att det var både jobbigt och skitkul så klart. Jobbigt för att vi fick “stunta” järnet – kriga, hetsa, jaga etc. – framför allseende kamera. Och skitkul för att det är kul att göra reklamkampanj och det digra produktionsteamet var hur sjyssta och proffsiga som helst. Blev mest impad av megafonkillen (jag tror han var producent) samt makeup-artisten som förutom smink gav oss “svett och glans”.

Den annars festliga jobbstämningen förmörkades tyvärr av att en idiot till bilist sket i vägavspärrningar, pekade finger åt spärrvakterna, prejade nästan ner en av dem, orsakade kort tumult under vår inspelning samt prejade med flit en av skådisarna (dvs. min medcyklist) så att denne körde ner i diket för att värja sig. Grabben klarade sig utan men men stämningen förstördes något ett tag. Trösterikt nog hann en av flaggvakterna notera bilistens regnummer och jag hoppas att svinet är polisanmäld nu. Alltså hur värja sig mot sådana? Tänk om det var barnskådespelare ute på vägen? Den trista incidenten till trots blev det till slut en himla lyckad inspelning med många fina sekvenser och vinklar. Kampanjen kommer att rulla i de flesta kommerskanalerna i höst. Ska bli skoj att se resultatet av stunteriet!

När jag ändå var i Stockholm passade jag på att glida förbi innerstadsön Skeppsholmen. På den korta bilvägen in till stan bestämde jag mig för att strunta i att köra GP (:t eller :n? Aldrig förstått könet på ordet GP) – bajsigare post-intervall-ben fick man leta efter! – utan nöjde mig med att ljuga med lite cykelfolks, heja på briljanta Tony som försvarade VCK-färgerna i A-klassen – och utställningen CYKEL så klart.

Utställningen var otroligt vacker och omsorgsfullt ihopplockad men jag var nog paradoxalt nog inte rätt målgrupp för den! Asså kolla, den är säkert rolig och lärorik för “utomstående” dvs. folks som är nyfikna på cykel men inte kan så mycket om vare sig tekniken bakom eller den cykelrelaterade stadsplaneringen – men för oss cykelfreakzzz var det inga direkta nyheter. Däremot var jag glad över att Stockholm nu äntligen fått sig en egen cykelrelaterad utställning – med tillhörnade månatlig cykel-AW.

Och glad över att så många besökare kommer att läsa min kärleksförklaring till den vackraste sporten på jorden.

Väl hemma kramade jag om mina sängdjur och somnade som en stock furu. Nej, ek, det väger mer. Eller? Skitsamma

Puss!

P.S. Fan, skulpturerna utanför Moderna muséet, de som jag alltid trott är kommunkonst har visat sig vara gjorda av Picasso. Fortfarande kommunkonst.

Bajsben igår men det glömmer vi idag.

För idag stundar roliga saker! Först ska jag ut till en finfin plats ute i Stockholms skärgård och möta ett produktionsteam som ska filma mig och ett gäng andra aktiva människor när vi utövar sånt vi tycker om. Anledningen? Jag berättar sen, jag lovar. Sedan bär det av mot stan – hinner jag så kör jag Skeppsholmens GP och hinner jag inte det så hinner jag i alla fall se eliten köra och sedan unna mig ett glas tjut på öppningen av CYKEL på Arkdes. Så om ni ser en virrig blyg rackare i röd klänning och okammat rött hår så är det jag och säg hej och så. Kanske mumlar hej tillbaks.

Solen skiner inne i min cykelsjäl.

Puss.

ett. F.A. Seeds’ Cycle Care Kit (nu när jag är nyförälskad i detta med cykeltvätt)

två. Väggkalender med Tillie the Terrible Swede, Mary Dawson och de andra krutdamerna anno old school. Får bli hemmabygge…

tre. Maartje Hooglands världsmästarstickade mys. Världsmästarränder är no-no på cykeln – men helrätt på myströja, det bestämmer jag punkt nu. Vill ha den på mig när jag står kramar om en temugg och kollar på cx i höst!

 

fyra. Dessa olidligt kaxiga heritage shades från Oakley

Fem. Pro Team-handskarna från signaturmärket.

Vilken är er favorit?

Hej.

Det är ju inte vilken vecka som helst – det är ju midsommarveckan!

Redan nu känner jag på mig att denna midsommarvecka kommer att bli något alldeles speciellt somrig. Dels så verkar det soliga vädret hålla i sig, dels så jobbar jag inte hela veckan och dels så har jag både somriga, cykliga och sommarcykliga (egen kategori) planer. Vi kör en genomgång:

* Idag måndag börjar jag återinrulla benen, kravlöst så när som på en kopp kaffe och möjligen en morsmorshostebulle på nåt trevligt fik nånstans dit hjulen bär. Känner för lite asocial måndagscykling, mest jag och naturen och så Garmins virtual partner typ.

* Imorgon tisdag ämnar jag få mig ett rejält kvalitetspass med klubben. Intervaller får det bli och riktigt jobbiga sådana. Sedan ska jag försöka hinna fota lite grejer jag tänker sälja. Cykeltingestar förstås. Håll utkik!

* Onsdag känns som en lååång dag. Då kommer det att hända tre spännande cykelrelaterade saker på en dag – hoppas jag kommer att hinna med alla. Det blir i alla fall till att hänga i Stockholm! Först en hemlig superkul grej – kör inte cliffhanger utan jag får inte berätta nåt än så länge.. Sedan Skeppsholmens GP och sedan vernissage på Arkdes med anledning av CYKEL-utställningen. Undrar om det är okej att glida in pålycrad och luktandes 35 minuter + 2 varv cykelskoj?

* Torsdag lovar de regn på men det tänker jag dementera. För visst hinner det ändra sig till torsdag? Då ska jag nämligen göra det jag längtar mest till – cykla de fjorton (eller möjligen sexton? Har inte bestämt exakta rutten än) milen upp till gården mellan Sandviken och Ockelbo där Frida! residerar och där jag får äran att fira midsommar. Tänker ladda fett med reservslangar pump och sånt, lagom kul att bli strandsatt i typ Tärnsjö eller annat myggrike.

* På fredag dyker fler folks upp och sedan blir det midsommar! Kanske hinner jag lura ut Frida på en trevlig sommarrunda så hon får rasta sin glänsande Merida?

* Lördag och söndag tänker jag inte planera ett smack för.

Vad ser ni mest fram emot den här veckan? Har ni återhämtat er efter vätternäventyret?

Glada sommarpussar på er!

På tåget hem till Västerås. Jag har inte cyklat på dagarna två. Däremot har jag åkt karusell, ätit ur tivolibägare, druckit ett par goda drinkar på eviga Söder, grillat korv med havsstänk till och pussat på den mjukaste pojknacken av dem alla. Jag har behövt denna uppladdning (och benen – psykologisk vila, de är människor de med!) för denna vecka kommer att bli grymt intensiv. Och rolig! Spännande va? Men softa på så länge. Det är fortfarande söndag och jag har fått vittring på potatisgratäng och actionfilm.

Myt 1: Man måste ha med sig reservslangar, pump och verktyg.
Sanning: Nej det behövs inte. Det sitter mustaschprydda män med flugsvampar på huvve längs me vägkanten och servar dig med slangar och bjuder på ormtjusning under tiden du pumpar in luft.

Myt 2: Med en nypa glatt humör så känns även den regnigaste rundan som en dans på rosblad
Sanning: Myten stämmer. Linslusen Stig log hela vägen när han och hans cykel sjönk djupare och djupare ner i det arrangörerna kallat “mindre vägpöl vid tredje depån”. Och jo, även här hjälper det att ha flugsvamp på huvve.

Myt 3: Funktionärerna har inte tid med alla som bonkar för att de struntat i viktiga näringstips.
Sanning: Fel. De hinner visst med alla. Den ringa startavgiften täcker dock inte alla sjukvårdsmaterialkostnader så personalen får improvisera:

 

Myt 4: “Den är väl inte så himla backig den rundan va?! Finns väl inga backar i Sverige!”
Sanning: Eh… Varifrån kommer getterna då trorru DUH?

Myt 5: Det gör inget om man släpper klungan! Det finns alltid någon bakom att köra ihop med.
Sanning: Det trodde Ann-Gerd med.

Så, nu när vi krossat alla myter – ha så himla, himla kul ni starka, duktiga, otroliga individer som kör The Vättern i helgen. Jag hejar på er från hela mitt hjärta… nä, från mammas varma mysiga kök förstås 🙂 Ser så fram emot att läsa alla race reports, berättelser etc.

Och glöm ffs inte att TA DET PIANO fram till Jönköping.

Puss.

Jag älskar denna veckas aha-upplevelse. Efter att ha bott i lägenheten min i över ett år så har jag äntligen upptäckt att det finns ett vattenuttag på husets bakgavel och en trädgårdsslang att “låna” i källaren. Eller alltså jag har liksom inte frågat om lov eller så men visst borde jag som ändå köpt min lägenhet, ha rätt till att använda slangen då och då? (Min plan är i alla fall att köra tills de kommer på mig och skäller ut mig) Med hjälp av ett slags verktyg (har många verktyg men vet inte vad de heter) så har jag lyckats få fyr på vattnet och med lite snits så har jag fått på slangen och nu kan jag äntligen tvätta mina cyklar på hemmaplan. Mitt badrum är ju så litet att jag knappt skulle få plats med cykeln i vertikalt läge förstår ni (här på mäklarbilden kan ni skymta badrummet men tänk på att de alltid använder vidvinkel). MTB-tvätt har alltså hittills varit att fetglömma. Åh jag är så glad så glad! Men ännu gladare är cyklarna.

Nu vill jag lära mig allt om cykeltvätt! Vad är era bästa tips? Jag kör jämt med Yes Powerspray, diskborste och Biltema-wipes men lär ju finnas bättre alternativ. Eller..?

Vi firar så länge

Hej. Lite besviken tjej här. Var så himla trött och alldeles ovillig att överhuvudtaget röra en fena igår men så visste jag att jag skulle bli glad och pepp väl på startlinjen till SMACK-linjet som gick igår. Så tryckte i mig en god bar, lite choklad, drog på härlig musik i bilen och trallade ihop med Tony som körde. Ju närmare Markim (fråga inte mig men typ nånstans mellan Vallentuna och Väsby) vi kom desto mer cykellust fick jag – vilka otroligt vackra vägar det fanns där! Man kunde verkligen se spåren av istiden i landskapet.

Nu var det så att jag på dagen hade sagt till mig själv att jag ställer upp om det finns minst en tjej till bland de tävlande, annars kör jag en fin kvällsrunda på egen hand. Det sistnämnda hade ju varit smartast eftersom jag önskar någorlunda pigga ben till kvällens Barkarölinjet i min klubbs regi.

Väl framme upptäckte jag dock att jag hade glömt den omsorgsfullt packade påsen med hjälmen, skorna, handskar etc. hemma. Besvikelsen blev stor – där hade jag tryckt i bilen i en och en halv timme för att tävla och så satt jag där pålycrad och fullständigt inkapabel till start. Någon snäll SMACK-dam (du med den gudomligt söta valpen Uffe, vet tyvärr inte vad du hette) kollade runt om det fanns skor att låna men det fanns inte och jag förväntade mig förstås inte det heller.

Känd för min mogna inställning till saker och ting ballade jag ut inombords (alla träningsnarkomaner unite) över uteblivet pass och ville inte se en enda cyklist nåmera och blä tog bilen till närmaste “centrum” och surade järnet.

Enda glada inslaget var väl att Ewa-Marlene tillika ordföranden i Vallentuna CK (ni vet, de som också kallar sig VCK fast det är vi, Västerås CK som är VCK haha ;)) råkade parkera sin bil bredvid min och noterade att jag hade en hoj på takräcket och så snackade vi lite om dittan och dattan och damträningar och Tjejgirot i augusti och sånt. Jag hade ju aldrig träffat Ewa-Marlene förut så blev glad att det fanns en chans till cykelsnack även ute på en öde Lidl-parkering klockan åtta på kvällen. Främst blev jag avis på att Vallentuna CK har systematiska organiserade damträningar med coachning (!).

Och sedan åkte jag och hämtade Tony och klappade valpen Uffe hejdå och idag är det nya tag. Så kan det gå.

Rubriken är en sammanslagning av två kommentarer från
Cykelkattens Facebook-sida.
Gilla den du med så får du lite extramycket insiderinfo.
Om inte annat så blir jag glad och då har du gjort en god gärning. Puss!

Fotar man cyklister bakifrån så slipper man åka dit
för integritetskränkning aight? Så snygga alla blev dessutom 😉

Hej.

Tack så väldigt mycket för era givande kommentarer till förra inlägget. Tänka sig att så många känner igen sig! Jag tänker så ta till mig det ni har sagt. Tack <3

Gårdagens spurtrunda spräckte mina benrelaxplaner! Skyller allt på Eva. Här stod man och såg timid ut i lugnare gruppen och tänkte mest ligga och pysa i ett par-sex mil eller så. Men Evas syn är lika vass som hennes körsätt och när hon väl pekade på mig så visste jag att jag inte hade en chans. Så jag hängde på tävlingsgruppens spurtrunda med benen trasigare än tonårshjärtan. Eftersom jag visste att det inte skulle bli speciellt många spurtwatt i spirorna denna kvällen så tog jag mig an hela som ett roligt intervallpass. Det hade förstås varit ännu roligare utan syra från första till sista tramptaget – men kvällen var ljuv och sällskapet trevligt. Alltid nåt, eller hur? Efter passet gjorde jag och Tony ett halvhjärtat försök att rulla ut benen genom att rulla runt på de mindre kända perifericykelbanorna i Västerås suburbs. Väl hemma rullade jag ett gäng lammfärsbiffar och däckade till nån tråkig dansk gäst i Home of Cycling Giro Special.

Benen känns inte speciellt piggare idag så jag vettefan om det är värt att ens försöka sig på SMACK-linjet ute i Markim. Imorgon är det nämligen dags för Barkarölinjet som Västerås CK arrangerar som en del i Mälarcupen och som jag självklart inte tänker missa… Vore skönt att även prestera på åtminstone nåt av dessa två lopp. Samtidigt så tänker jag att äsch, det är starter och erfarenhet jag är ute efter, detta första tävlingsår. Så det är ba att köra. Om det inte regnar järnet dvs. Bestämmer mig under eftermiddagen!

Ses vi ikväll eller ute på Barkarö imorgon? Hoppas ni dyker upp, vägen är mysig, kurvig och inte så värst platt heller. Och du som inte tävlar annars – kom ändå! Det blir roligt. För tid plats etc kika här.

“Jag måste bara säga en sak. Du hade bra trampteknik
och kurvteknik och du såg stark ut.
Men var du tvungen att hålla på MED DEN JÄVLA TRÖJAN?”

kommentar från kvast-MC-föraren efter loppet

Super-Eva och jag posar fräscha inför starten

I fredags körde jag min allra första riktiga (SWE-Cup & stuff) cykeltävling! De races jag ställt upp i innan hade ju varit träningstävlingar och jag hade aldrig cyklat med en riktig (om ens existerande) damklunga förut.

Men bara så att ni vet, detta blir ingen klämkäck redogörelse utan en ärlig berättelse. Så här kan det kännas. Det hör livet till. Courage – we all suffer. Nu kör vi.

Gissa om jag var nervös! Eller snarare – jag var nervös eftersom jag var rädd att nervositeten skulle sabba benen. Känner ni igen detta – det går fett bra och ni typ äger på träningen men förlorar fett på tävlingen för att benmusklerna musklerna krymper à la lammfärsbiffar pga. det svaga psyket? Just ja.

Egentligen finns det ett sätt för mig att bli av med nervositeten. Och det är att lyssna på högljudd – nästan hetsig pepp – musik, trycka i mig lite glädjechoklad och ta det hela med världens klackspark. Men i bilen upp mot Arlanda där tävlingen skulle köras satt även Tony som skulle starta i elitklassen. För första gången. Och Tony är ju en bra kille, välartad och snabb och snäll, men med ännu värre tävlingsnerver än jag. Och med starkt ogillande av hetsig peppmusik inför tävlingar. Vi är alltså himla olika på det sättet. Han var stressad och ville ha lugn och så att säga få vara inne i sin preracekokong, utåtagerande jag var bister över att inte få pepp och utlopp för nervositeten innan det blev dags att stå där på startlinjen.

Jag skulle starta klockan fyra. Alla icke-elitdamer startade samtidigt. Det var ju lägligt, hade nog inte kört tävlingen annars. Så himla less på att stå där ensam dam mot hundra herrar. Noll skoj. Nu blev vi i alla fall åtta startande. Och även om jag var den ensamma damsporttjejen (min dryga lott innan jag blir elit) så hade jag en klunga att hantera! Yey!

Fett med blårangt i lillklungan, gillar’t

Och ehm där brast det ju lite kan man säga.

Alltså det började med att jag gick ut för hårt. Eftersom jag var så himla, himla rädd att inte räcka till så tordes jag inte släppa de främsta positionerna de första varven. Så jag började med att köra om, dra, leka, hetsa och nybörja mig så inåt helvete! Växeldrog ett tag med en grym D50 vid namn Yvonne, sedan kom Evas ben igång, Eva levererar alltid. Glädjande nog hade jag kul på köpet. Arlandas testbana är skitskoj, tarmaken fin och jag gillar kurvor. Så den biten var inga problem. Men vidare. Efter ett tag blev det förstås tuffare. Trots att ingen gjorde alltför beräknade ryck så skruvades tempot upp och så var det ju inga svaga duvungar som satt i klungan heller. Ju högre upp i åldrarna, desto starkare damer. Och klokare också (no shit Sherlock).

Hetsrullar bakom Anna i vit hjälm då, superstark Hofvet-dam drar

Så jag började bli smått trött och skapligt skraj för att inte räcka till.

Här kommer den klassiska träningspsykologin in. De flesta har upplevt detta ögonblick av tvivel, denna vanskliga brytpunkt, denna flyktiga men förbaskat farliga tanke som i princip avgör om man fortsätter starkare än före eller om man psykar ur och veknar och…ger upp.

Jag fick prestationsångest.Normalt sett så brukar jag peppas av den mentala motvinden. Men ibland knäcks jag istället. Tröttheten och minnet av elaka ord jag hade hört dagen innan – från en person vars sätt jag aldrig vänjer mig vid fast jag känt honom hela mitt liv – gjorde mig skitdeppig. Jag kände mig knasig, plufsig och misslyckad. Duglig som åhörarbänkens fripassagerare, på sin höjd. Om ens det.

Och så den förbaskade tröjan. Den tajta blåranga klubbtröjan, i storlek M och herrmodelln (dammodell var slut vid inköpstillfället). Som jag alltid stört mig på eftersom den åker upp och magen liksom sticker fram och det blir så himla no pro och oestetiskt och

så kunde jag inte ha det!

så jag valde att rätta till tröjan och tappade position

men jagade sedan ikapp klungan igen. Jakten hade kostat kraft men där var jag tillbaka och trivdes rätt så bra ändå

tills tröjjäveln åkte upp igen!

Ni måste tro att jag är galen. Vem bryr sig om hur en satans tröja sitter mitt under pågående tävling?

Katja bryr sig. Å andra sidan är jag en sådan som aldrig skulle visa mig i mjukisbyxorna för min kille, om ni förstår vad jag menar.

Och nog hade det med psyket och tröttheten att göra – men jag kunde inte passera publikområdet fullt med fotograferande och peppande folks med tröjan uppdragen upp till brösten. Så jag rättade till. Och igen. Och igen.

Och så hängde jag i princip av mig själv. Utan att egentligen bränt ut mig. Hepp. Grattis då.

Så går en avhängning till

Deppade till och trodde jag var i mål när det var ett varv kvar. Nåväl, körde väl det där sista varvet utan någon större glädje. Vann otippat nog i min klass och fick en chokladask och medalj, snällt av SMACK <3 Grattade grymma Eva (D50), Anna (D40) och de andra ståldamerna till finfina insatser. Alla fick stå på pallen i alla fall, kändes bra det.

Sedan tog jag av tröjan för sista gången och nu har Tony två herrtröjor i storlek M. Grattis Tony. Och grattis mig till klungans bredaste höfter.

(moget sätt att angripa problemet, eller hur? Ni vuxna, gör inte så utan “copa” med era issues istället. Att kasta av sig kläder är liksom ingen mogen lösning i längden)

Fast egentligen körde jag ju bra alltså, om vi nu ska vara lite positiva. Pratar vi i sporttermer så “offrade jag mig” i början – förutom den lilla detaljen att jag inte hade nån klungkompis att offra mig för utan det var min egen energi som tog stryk istället. Men det är svårt, ni vet, innan man känner klungan, kan banan (hann aldrig provköra den), vet va folks går för etc. Hemma på träningen hade jag förstås legat och myst i baksuget tills det blivo dags för action. Men här vågade jag inte mysa och se, det var nog inte så smart.

Men jag lär mig. Fram till tröjmisären njöt jag i fulla drag.

SMACK är så himla grymma på att arrangera tävlingar alltså. Älskade ha damklunga att köra med, två klubbkompisar i den och sen massa andra klubbkompisar bland herrarna. Älskade extra att de hade musik vid publikområdet – tack! Älskade prata me folks som avslöjade att de var mina läsare – supertack! Älskade prata med alla andra folks, inte minst bloggidolerna Sophie och Emmy, vink vink! Älskade stämningen, älskade kurvorna på banan och att postracemazarinen smakade himmelskt. Och bäst att min nya cykelkompis Martin kom och fotade och hejade, helt underbart <3

Första riktiga tävlingen alltså. Och jag är så himla positiv ändå, alla galenskaper till trots. GP-lopp är verkligen The Shit och jag har potential. Bara jag fortsätter jobba på fysiken men inte glömmer den mentala träningen heller. Så otroligt viktigt, för we all suffer.

Hur brukar ni hantera det där ögonblicket under tävlingen – eller motionsloppet, eller den där jobbiga träningsrundan – som ibland kommer och försöker få en avhängd, mentalt alltså? Det där “psykbrutet”? Hur gör ni för att så att säga komma över tröskeln och inte låta kroppen ge upp? Berätta gärna. 

Puss!

Pix: T. Carlsson, plats 16 i elitklassen
Fler pix, bland annat på mig med uppdragen tröja (precis va jag INTE ville skulle dokumenteras!) inne hos Jeppman