Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar måndagar. Måndagar är veckans septembrar och september är förstås årets finaste och piggaste månad. På måndagar vaknar jag alldeles ny och idésprudlande, borstar tänderna extranoga (speciellt nu när jag investerat i en sån där dribblande tandborste, så himla kul ljud!), sätter min garmin på laddning, köper mig ett nytt nummer av någon av mina favvotidningar, tar mig en mugg koffeinrikikt uppstartste, ringer alla de måste-samtalen som är så dryga att ringa om fredagar och tänker igenom veckan som kommer. Och sedan tar jag mig an den.
De förra två veckorna utgjordes som sagt tidigare av ett slags mellansäsongande. Nu är ordningslusten tillbaka för fulla muggar och försäsongen tvåtusenfemton startar precis idag. Precis så känns det. Nu skiner förresten solen. Puss!
Alltså där dyker jag upp, ett gäng varv efter herrelitens start och har cyklat ett gäng sex mil. Efter damjuniorernas körning hade jag liksom inget att glo på och så ville jag träna så jag drog till Lidköping och spanade in morden i Midsommar-ish kyrkor längs den slingriga lill-vägen. Fint etc. Hur som!
Dyker alltså upp där vid Kinnekulle-backen (SM-backen alltså) och cyklar lättsamt uppför det jag TROR utgör backen. Jobbigt. Blir varm. Snackar lite med langarna. Beger mig mot bilen där min proteinshake finns. Blir sugen på te, körren ligger tydligen uppe vid målet. Vänta, UPPE?
Börjar traska uppför och INSER alltså. Det som jag trodde var backe är typ en tredjedel av BACKEN.
…
respekt
RESPEKT
9 varv uppför (15 för herrar)
…
Lite mör nu efter allt fixande, cykling, spring uppför den där jäkla backen (typ 4? 5 gånger?), alla hejarop på mina grymma klubbkamrater +andra samt egna tränings- och livstankar.
Jag fullkomligen älskar cykelsporten. Så naket, så rått, så agnarna från vetet.
SM alltså.
Vilken dröm. Någon gång SKA jag stå på den startlinjen.
kan inte nåt års SM arrangeras av en klubb belägen i nåt lite plattare omgivning?
God morgon!
Har typ inga bilder andra än selfies att visa nu så vi får klara oss utan bild. Kort morgoninlägg ty jag ska hoppa på tåget snart. Vart ska jag? Till ehm… Hallsberg och sen buss till öhm… Askersund! Jag har aldrig varit i Askersund men det enda jag vet är att det ligger enochenhalvtimme ifrån Cykel-SM i Kinnekulle. Ni gissar rätt – jag kommer att stå där vinkandes hej till dem jag hejar på och görandes fula miner till dem jag inte hejar på imorgon under herrelitens körning. Fast jag skojar lite. Hejar på typ alla. Ju snyggare kit och sittställning, desto större chans att bli påhejad av mig, fast blårange kommer först i alla lägen.
Lite tråkigt (rent logistiskt alltså) att damer och herrar kör olika dagar. Helst av allt hade jag velat sett damerna köra – lite mer intressant för mig som ju är damcyklist men jag hinner helt enkelt inte. Hoppas på grymma race reports från de bloggande cyklisterna. Jag har en så otrolig respekt för banan som körs.
I förrgår frågade en vän Men vadå, tänker inte du köra SM Katja?
och jag be eh NEJ – inte än i varje fall!
och vännen ba Men det är väl bra att träna på att tävla!
och jag ba alltså låt mig förklara.
Det är visserligen smickrande att höra att man ändå anses så pass vältränad att man kan starta i ett landsvägs-linje-SM och kanske inte göra bort sig alltför mycket det första varvet. Och nog har jag utvecklats väldigt mycket sedan de första spd-vurporna utanför pizzerian på Klockartorpet.
Men jag saknar faktiskt varken självinsikt eller ödmjukhet.
För tvåochetthalvt år sedan köpte jag min första racer efter att bolmat, festat och tränat ytterst sporadiskt under hela högstadietiden. För ettochetthalvt år sedan slutade jag med de tre förstnämnda ovanorna och började träna på riktigt. Först i vintras köpte jag mig en vinterhoj att träna på. Fortfarande är jag väldigt, väldigt ny inom den seriösa cyklingens värld.
Jag har alltid varit naturnära och stark och aktiv. Jag har sällan problem med psykisk uthållighet och jag kan pressa mig riktigt hårt. Men jag har helt enkelt inte tränat tillräckligt länge för att ha nåt att göra i Kinnekulle-sammanhanget! SM är ändå SM och även om “alla som vill vara med kan vara med” typ så tänker jag ställa upp först när jag vet att jag kan hänga av en och en annan elitdam.
Om min plan (för självklart har jag en plan) slår igenom så är det 2016 jag ställer upp i Cykel-SM och hävdar mig då. Tills vidare fortsätter jag träna kroppen och psyket.
Lycka till alla mina förebilder som kör SM idag. Hejar på er från hela mitt hjärta.
shitnujävlar måste borsta tänderna tåget går snart
kontorsfest och pubgrogg med Grannen igår, min stackars skalle…
/amatörn
Vet ni!
jag har ju glömt att berätta om mitt nya intresse.
att se!
Som ni kanske vet så har jag ju dragits med sämst syn sen typ, mellanstadiet. Glasögon har varit min bästa (påtvingade) kompis. Jag har dock alltid stört mig på att behöva dras med glasögon, speciellt i samband med sport, semester och smink men det var inte förrän jag började cykla och skida på allvar här som jag insåg att fanken, det funkar ju inte längre! Så jag tog ju tag i detta med att va livrädd för att peta i ögat, övervann min inre fobiker och gick till optikern för att skaffa mig linser. Läsarkåren kom med grymmast tips på snygga cykelglasögon och hejade på mig genom mina plågsamma försök att sätta in dem i optikerns (och de övriga butikskundernas, alltså hur tänkte ni där Specsavers?) närvaro.
Får jag erkänna en sak?
Jag lyckades inte vinna optikerns gunst och få ut linser ens efter fyra besök :(
Alltså jag sa till dem – ge mig tid plats rum där jag får va ifred så lyckas jag!
Men det fick jag ju aldrig. De ba gnäll gnäll, du måste sätta in dem här och ta ut och så.
Moment 22. Utan lyckat insättningsförsök – inga linser. Utan linser – ingen hemmaträning.
vad gjorde jag då?
Jo, jag fotade förstås av min synundersökning och beställde en uppsättning endagslinser på nätet.
HÖHÖ *skrattar evilt*
Självklart gick det mycket smidigare hemma! De första gångerna var förstås klumpiga och plågsamma och ibland kunde ta upp till en timme att peta in linsjäveln i högerögat (vänsterögat hade aldrig varit nåt problem sen dag ett, måste va skev eller nåt jag). Jag tårskvätte och tandgnisslade mig genom de första gångerna.
Men nu – det går fort och smidigt och snyggt!
och jag se.
jag ser dig! På långt avstånd
jag missar inte längre vinka till dig på stan
jag är inte längre speciellt klumpig
mycket säkrare på cykeln – inte minst i kurvorna och inne i klungan
sjukt mycket mer pr0 med äkta cykelbrillor på
hinner se badass-gäddorna i förväg innan de äter upp mig när jag badar
slipper slita på mina vanliga glasögon
slipper tappa brillorna i maten medan jag försöker spela elegant på dejt!
och mascaran syns så mycket mer.
När jag tog på mig linserna första gången på Mallis, alltså den känslan. Jag grät till en skvätt faktiskt. Vilka färger! Vilka nyanser! Vilken sablars stark sol!
jag minns att jag till och med blev trött av att se så mycket den dagen.
Så himla lycklig jag är för att jag kan se. Världen är mycket bjärtare och vackrare nu.
nu återstår bara en sak.
att lura optikern att jag kan sätta linserna så jag kan snabbt få ut månadslinser, börjar lessna på engångslinserna. Ska bli en prövning. Byter i värsta fall optiker och ljuger mig in i linssystemet. eller gör värsta snitsiga insättningen till optikertantens förtret
HÖHÖ
