“Jag måste bara säga en sak. Du hade bra trampteknik
och kurvteknik och du såg stark ut.
Men var du tvungen att hålla på MED DEN JÄVLA TRÖJAN?”
kommentar från kvast-MC-föraren efter loppet
Super-Eva och jag posar fräscha inför starten
I fredags körde jag min allra första riktiga (SWE-Cup & stuff) cykeltävling! De races jag ställt upp i innan hade ju varit träningstävlingar och jag hade aldrig cyklat med en riktig (om ens existerande) damklunga förut.
Men bara så att ni vet, detta blir ingen klämkäck redogörelse utan en ärlig berättelse. Så här kan det kännas. Det hör livet till. Courage – we all suffer. Nu kör vi.
Gissa om jag var nervös! Eller snarare – jag var nervös eftersom jag var rädd att nervositeten skulle sabba benen. Känner ni igen detta – det går fett bra och ni typ äger på träningen men förlorar fett på tävlingen för att benmusklerna musklerna krymper à la lammfärsbiffar pga. det svaga psyket? Just ja.
Egentligen finns det ett sätt för mig att bli av med nervositeten. Och det är att lyssna på högljudd – nästan hetsig pepp – musik, trycka i mig lite glädjechoklad och ta det hela med världens klackspark. Men i bilen upp mot Arlanda där tävlingen skulle köras satt även Tony som skulle starta i elitklassen. För första gången. Och Tony är ju en bra kille, välartad och snabb och snäll, men med ännu värre tävlingsnerver än jag. Och med starkt ogillande av hetsig peppmusik inför tävlingar. Vi är alltså himla olika på det sättet. Han var stressad och ville ha lugn och så att säga få vara inne i sin preracekokong, utåtagerande jag var bister över att inte få pepp och utlopp för nervositeten innan det blev dags att stå där på startlinjen.
Jag skulle starta klockan fyra. Alla icke-elitdamer startade samtidigt. Det var ju lägligt, hade nog inte kört tävlingen annars. Så himla less på att stå där ensam dam mot hundra herrar. Noll skoj. Nu blev vi i alla fall åtta startande. Och även om jag var den ensamma damsporttjejen (min dryga lott innan jag blir elit) så hade jag en klunga att hantera! Yey!
Fett med blårangt i lillklungan, gillar’t
Och ehm där brast det ju lite kan man säga.
Alltså det började med att jag gick ut för hårt. Eftersom jag var så himla, himla rädd att inte räcka till så tordes jag inte släppa de främsta positionerna de första varven. Så jag började med att köra om, dra, leka, hetsa och nybörja mig så inåt helvete! Växeldrog ett tag med en grym D50 vid namn Yvonne, sedan kom Evas ben igång, Eva levererar alltid. Glädjande nog hade jag kul på köpet. Arlandas testbana är skitskoj, tarmaken fin och jag gillar kurvor. Så den biten var inga problem. Men vidare. Efter ett tag blev det förstås tuffare. Trots att ingen gjorde alltför beräknade ryck så skruvades tempot upp och så var det ju inga svaga duvungar som satt i klungan heller. Ju högre upp i åldrarna, desto starkare damer. Och klokare också (no shit Sherlock).
Hetsrullar bakom Anna i vit hjälm då, superstark Hofvet-dam drar
Så jag började bli smått trött och skapligt skraj för att inte räcka till.
Här kommer den klassiska träningspsykologin in. De flesta har upplevt detta ögonblick av tvivel, denna vanskliga brytpunkt, denna flyktiga men förbaskat farliga tanke som i princip avgör om man fortsätter starkare än före eller om man psykar ur och veknar och…ger upp.
Jag fick prestationsångest.Normalt sett så brukar jag peppas av den mentala motvinden. Men ibland knäcks jag istället. Tröttheten och minnet av elaka ord jag hade hört dagen innan – från en person vars sätt jag aldrig vänjer mig vid fast jag känt honom hela mitt liv – gjorde mig skitdeppig. Jag kände mig knasig, plufsig och misslyckad. Duglig som åhörarbänkens fripassagerare, på sin höjd. Om ens det.
Och så den förbaskade tröjan. Den tajta blåranga klubbtröjan, i storlek M och herrmodelln (dammodell var slut vid inköpstillfället). Som jag alltid stört mig på eftersom den åker upp och magen liksom sticker fram och det blir så himla no pro och oestetiskt och
så kunde jag inte ha det!
så jag valde att rätta till tröjan och tappade position
men jagade sedan ikapp klungan igen. Jakten hade kostat kraft men där var jag tillbaka och trivdes rätt så bra ändå
tills tröjjäveln åkte upp igen!
Ni måste tro att jag är galen. Vem bryr sig om hur en satans tröja sitter mitt under pågående tävling?
Katja bryr sig. Å andra sidan är jag en sådan som aldrig skulle visa mig i mjukisbyxorna för min kille, om ni förstår vad jag menar.
Och nog hade det med psyket och tröttheten att göra – men jag kunde inte passera publikområdet fullt med fotograferande och peppande folks med tröjan uppdragen upp till brösten. Så jag rättade till. Och igen. Och igen.
Och så hängde jag i princip av mig själv. Utan att egentligen bränt ut mig. Hepp. Grattis då.
Så går en avhängning till
Deppade till och trodde jag var i mål när det var ett varv kvar. Nåväl, körde väl det där sista varvet utan någon större glädje. Vann otippat nog i min klass och fick en chokladask och medalj, snällt av SMACK <3 Grattade grymma Eva (D50), Anna (D40) och de andra ståldamerna till finfina insatser. Alla fick stå på pallen i alla fall, kändes bra det.
Sedan tog jag av tröjan för sista gången och nu har Tony två herrtröjor i storlek M. Grattis Tony. Och grattis mig till klungans bredaste höfter.
(moget sätt att angripa problemet, eller hur? Ni vuxna, gör inte så utan “copa” med era issues istället. Att kasta av sig kläder är liksom ingen mogen lösning i längden)
Fast egentligen körde jag ju bra alltså, om vi nu ska vara lite positiva. Pratar vi i sporttermer så “offrade jag mig” i början – förutom den lilla detaljen att jag inte hade nån klungkompis att offra mig för utan det var min egen energi som tog stryk istället. Men det är svårt, ni vet, innan man känner klungan, kan banan (hann aldrig provköra den), vet va folks går för etc. Hemma på träningen hade jag förstås legat och myst i baksuget tills det blivo dags för action. Men här vågade jag inte mysa och se, det var nog inte så smart.
Men jag lär mig. Fram till tröjmisären njöt jag i fulla drag.
SMACK är så himla grymma på att arrangera tävlingar alltså. Älskade ha damklunga att köra med, två klubbkompisar i den och sen massa andra klubbkompisar bland herrarna. Älskade extra att de hade musik vid publikområdet – tack! Älskade prata me folks som avslöjade att de var mina läsare – supertack! Älskade prata med alla andra folks, inte minst bloggidolerna Sophie och Emmy, vink vink! Älskade stämningen, älskade kurvorna på banan och att postracemazarinen smakade himmelskt. Och bäst att min nya cykelkompis Martin kom och fotade och hejade, helt underbart <3
Första riktiga tävlingen alltså. Och jag är så himla positiv ändå, alla galenskaper till trots. GP-lopp är verkligen The Shit och jag har potential. Bara jag fortsätter jobba på fysiken men inte glömmer den mentala träningen heller. Så otroligt viktigt, för we all suffer.
Hur brukar ni hantera det där ögonblicket under tävlingen – eller motionsloppet, eller den där jobbiga träningsrundan – som ibland kommer och försöker få en avhängd, mentalt alltså? Det där “psykbrutet”? Hur gör ni för att så att säga komma över tröskeln och inte låta kroppen ge upp? Berätta gärna.
Puss!
Pix: T. Carlsson, plats 16 i elitklassen
Fler pix, bland annat på mig med uppdragen tröja (precis va jag INTE ville skulle dokumenteras!) inne hos Jeppman
Jag brukar tänka “Ger jag upp nu så är jag en förlorare.” Vilar benen med lite lägre växlar och sen trycker jag på när jag har kontakt med klungan igen. :-) . Men vet exakt hur du kände. Mitt första VR på fredag och är sjukt nervös över hur jag kommer må i slutet…..
Tack för en välskriven redogörelse :)
Det är svårt det där att hålla fokus när distrationen kommer. Jag blir ju bara mer och mer fikacyklist, och det är ju trevligt men jag vill ju inte enbart vara det. Det är sååå lätt att stanna och titta på en utsikt etc, istället för att pressa på och låta kroppen få kämpa lite till innan den får vila.
Så vad gör man? Mentala skygglappar kanske?
Fundera på vad som är målet med det man håller på med. Är man ute en eftermiddag i någon park är det kanske någon allmän trivsel man vill åt, vilket kanske inte är så lätt (eller nödvändigt) att tydligt definiera. Kör du lopp kan däremot förenklas rätt snabbt: Målet är att nå målet först :)
Ja, det är klart det är massa annat man vill få ut av upplevelsen. Men att försöka rensa skallen så mycket som möjligt tror jag är en nyckel, och bara ha enbart målsnöret i blicken.
För att trösta dig var Jeppmans bild inte så farlig. Jag har också haft tröjor som åkt upp, och det är mindre charmigt när det bildas en öppen kvadrat mellan BIBs och tröja där en blek och hårig mage visar sig :P
vad jag kände igen mig i de där mentala dipparna och tröjbesväret.
Du är inte ensam om att irritera dig på tröjor. Jag har också herrmodell, nu för Fujitemet fanns det ingen small alls, vilket innebär att jag har en “påse” av tyg mitt på magen, föga vackert och under tempoloppet för ett tag sedan måste jag sett ut som hej och kom och hjälp mig. Iof täkte jag inte på det då utan efter när jag fick en kommentar om min ickeaerotröja.
men i vilket fall som helst får jag sådana där tankar under lopp, kanske mer att jag får för mig att jag har en valk på magen, (fast vem tusan är helt platt i cykelställning). det har ställt till det många gånger för mig. Jag deppar i hop, försöker att dra in magen och tappar helt fokus.
Inför Långa lugnet vaknade jag och kände mig jättefet, pre-mens, då är man svullen, men jag tyckte jag var tjock när jag satt. Det förstörde hela frukosten och uppladdningen. Nu gick det iof bra men ändå.
I fredags när jag körde mitt första landsvägrace gjorde jag något helt annat. När jag tappade tätklungan fick jag horn, när jag tappade de två som kom i kapp mig växte hornen ännu mer. Jag peppade mig själv att mina (i bland giganstiska) ben var superstarka. Skrek åt mig själv att jag hade världens starkaste stora ben som någon liten snärta aldrig skulle kunna åka i från. Det funkade! Jag kom i kapp.
Som Jonatan skriver, det gäller nog att rensa huvudet och se målsnöret. Men det är jättesvårt. mental träning tror jag att man skulle behöva mycket av. För så mycket sitter i huvudet.
Hej!
Förr i tiden när det inte cykelkläderna var lika bra som dom är nu så vet jag åtminstone en tjej som satte fast sin tröja mot byxan med säkerhetsnålar. Kan ju vara ett enkelt och billigt knep för att slippa det där om du tar på dig en sådan tröja igen.
Då slipper du kanske släppa klungan också. Om tröjan sitter “där den ska”.
Väl kämpat och väl skrivet!
Tröjproblematiken är aldrig kul och på ATTR behöver man vara fokuserad på cyklingen. Lite bättre funkar det med de tröjor som har en liten gummikant i sömmen längst ner. Annars låter dammodell som bästa lösningen tätt följd av säkerhetsnålar!
(Har till och med sett stackars smala elitcyklister som nålar fast benvärmarna i byxorna för att de ska sitta kvar. Stackars benrangel…) ;-)
Kul läsning! Å det där med tröjan är sjukt jobbigt men det får man försöka glömma när det är race. ;) Eller så kör man tempodress även på GP.
Å Grattis till Segern! :) En seger är alltid en seger!
Hoppas se dig på startlinjen snart!
Finns inte Castelli Sanremo i dammodell, den verkar sjukt smart. Jag är riktigt sugen på att köpa trots priset.
Men alltså, mina andra tröjor är bra. Men tävla gör ju jag i klubbtröja :)
Hej!
Regel #4 Ska man behöva gråta över sina cykelprylar ska man göra det i kassan och inte när man använder dem. Så du gjorde rätt som kasserade tröjan. Det finns inget värre än när saker skaver, glappar eller stör på annat sätt när “det gäller”.
När det gäller det där sammanbrottet som kommer efter ett par minuter in i ett hårt pass tycker jag att pulsmätaren eller wattmätaren är bra att titta på och hålla sig till så man inte går ut för hårt. Bäst tycker jag det är att kolla på % av maxpuls, mest för att det är lätt att komma ihåg från gång till gång.
Kör hårt!