Alltså där dyker jag upp, ett gäng varv efter herrelitens start och har cyklat ett gäng sex mil. Efter damjuniorernas körning hade jag liksom inget att glo på och så ville jag träna så jag drog till Lidköping och spanade in morden i Midsommar-ish kyrkor längs den slingriga lill-vägen. Fint etc. Hur som!
Dyker alltså upp där vid Kinnekulle-backen (SM-backen alltså) och cyklar lättsamt uppför det jag TROR utgör backen. Jobbigt. Blir varm. Snackar lite med langarna. Beger mig mot bilen där min proteinshake finns. Blir sugen på te, körren ligger tydligen uppe vid målet. Vänta, UPPE?
Börjar traska uppför och INSER alltså. Det som jag trodde var backe är typ en tredjedel av BACKEN.
…
respekt
RESPEKT
9 varv uppför (15 för herrar)
…
Lite mör nu efter allt fixande, cykling, spring uppför den där jäkla backen (typ 4? 5 gånger?), alla hejarop på mina grymma klubbkamrater +andra samt egna tränings- och livstankar.
Jag fullkomligen älskar cykelsporten. Så naket, så rått, så agnarna från vetet.
SM alltså.
Vilken dröm. Någon gång SKA jag stå på den startlinjen.
kan inte nåt års SM arrangeras av en klubb belägen i nåt lite plattare omgivning?
