Månad: juni 2014

Vad säger bröderna Fränk och Andy när de ska sova?

– Andy Schleck!

– Nej du Fränk Schleck!

Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar måndagar. Måndagar är veckans septembrar och september är förstås årets finaste och piggaste månad. På måndagar vaknar jag alldeles ny och idésprudlande, borstar tänderna extranoga (speciellt nu när jag investerat i en sån där dribblande tandborste, så himla kul ljud!), sätter min garmin på laddning, köper mig ett nytt nummer av någon av mina favvotidningar, tar mig en mugg koffeinrikikt uppstartste, ringer alla de måste-samtalen som är så dryga att ringa om fredagar och tänker igenom veckan som kommer. Och sedan tar jag mig an den.

De förra två veckorna utgjordes som sagt tidigare av ett slags mellansäsongande. Nu är ordningslusten tillbaka för fulla muggar och försäsongen tvåtusenfemton startar precis idag. Precis så känns det. Nu skiner förresten solen. Puss!

Alltså där dyker jag upp, ett gäng varv efter herrelitens start och har cyklat ett gäng sex mil. Efter damjuniorernas körning hade jag liksom inget att glo på och så ville jag träna så jag drog till Lidköping och spanade in morden i Midsommar-ish kyrkor längs den slingriga lill-vägen. Fint etc. Hur som!

Dyker alltså upp där vid Kinnekulle-backen (SM-backen alltså) och cyklar lättsamt uppför det jag TROR utgör backen. Jobbigt. Blir varm. Snackar lite med langarna. Beger mig mot bilen där min proteinshake finns. Blir sugen på te, körren ligger tydligen uppe vid målet. Vänta, UPPE?

Börjar traska uppför och INSER alltså. Det som jag trodde var backe är typ en tredjedel av BACKEN.

…

respekt

RESPEKT

9 varv uppför (15 för herrar)

…

Lite mör nu efter allt fixande, cykling, spring uppför den där jäkla backen (typ 4? 5 gånger?), alla hejarop på mina grymma klubbkamrater +andra samt egna tränings- och livstankar.

Jag fullkomligen älskar cykelsporten. Så naket, så rått, så agnarna från vetet.

SM alltså.

Vilken dröm. Någon gång SKA jag stå på den startlinjen.

kan inte nåt års SM arrangeras av en klubb belägen i nåt lite plattare omgivning?

God morgon!

Har typ inga bilder andra än selfies att visa nu så vi får klara oss utan bild. Kort morgoninlägg ty jag ska hoppa på tåget snart. Vart ska jag? Till ehm… Hallsberg och sen buss till öhm… Askersund! Jag har aldrig varit i Askersund men det enda jag vet är att det ligger enochenhalvtimme ifrån Cykel-SM i Kinnekulle. Ni gissar rätt – jag kommer att stå där vinkandes hej till dem jag hejar på och görandes fula miner till dem jag inte hejar på imorgon under herrelitens körning. Fast jag skojar lite. Hejar på typ alla. Ju snyggare kit och sittställning, desto större chans att bli påhejad av mig, fast blårange kommer först i alla lägen.

Lite tråkigt (rent logistiskt alltså) att damer och herrar kör olika dagar. Helst av allt hade jag velat sett damerna köra – lite mer intressant för mig som ju är damcyklist men jag hinner helt enkelt inte. Hoppas på grymma race reports från de bloggande cyklisterna. Jag har en så otrolig respekt för banan som körs.

I förrgår frågade en vän Men vadå, tänker inte du köra SM Katja?

och jag be eh NEJ – inte än i varje fall!

och vännen ba Men det är väl bra att träna på att tävla!

och jag ba alltså låt mig förklara.

Det är visserligen smickrande att höra att man ändå anses så pass vältränad att man kan starta i ett landsvägs-linje-SM och kanske inte göra bort sig alltför mycket det första varvet. Och nog har jag utvecklats väldigt mycket sedan de första spd-vurporna utanför pizzerian på Klockartorpet.

Men jag saknar faktiskt varken självinsikt eller ödmjukhet.

För tvåochetthalvt år sedan köpte jag min första racer efter att bolmat, festat och tränat ytterst sporadiskt under hela högstadietiden. För ettochetthalvt år sedan slutade jag med de tre förstnämnda ovanorna och började träna på riktigt. Först i vintras köpte jag mig en vinterhoj att träna på. Fortfarande är jag väldigt, väldigt ny inom den seriösa cyklingens värld.

Jag har alltid varit naturnära och stark och aktiv. Jag har sällan problem med psykisk uthållighet och jag kan pressa mig riktigt hårt. Men jag har helt enkelt inte tränat tillräckligt länge för att ha nåt att göra i Kinnekulle-sammanhanget! SM är ändå SM och även om “alla som vill vara med kan vara med” typ så tänker jag ställa upp först när jag vet att jag kan hänga av en och en annan elitdam.

Om min plan (för självklart har jag en plan) slår igenom så är det 2016 jag ställer upp i Cykel-SM och hävdar mig då. Tills vidare fortsätter jag träna kroppen och psyket.

Lycka till alla mina förebilder som kör SM idag. Hejar på er från hela mitt hjärta.

shitnujävlar måste borsta tänderna tåget går snart

kontorsfest och pubgrogg med Grannen igår, min stackars skalle…

/amatörn

Vet ni!

jag har ju glömt att berätta om mitt nya intresse.

att se!

Som ni kanske vet så har jag ju dragits med sämst syn sen typ, mellanstadiet. Glasögon har varit min bästa (påtvingade) kompis. Jag har dock alltid stört mig på att behöva dras med glasögon, speciellt i samband med sport, semester och smink men det var inte förrän jag började cykla och skida på allvar här som jag insåg att fanken, det funkar ju inte längre! Så jag tog ju tag i detta med att va livrädd för att peta i ögat, övervann min inre fobiker och gick till optikern för att skaffa mig linser. Läsarkåren kom med grymmast tips på snygga cykelglasögon och hejade på mig genom mina plågsamma försök att sätta in dem i optikerns (och de övriga butikskundernas, alltså hur tänkte ni där Specsavers?) närvaro.

Får jag erkänna en sak?

Jag lyckades inte vinna optikerns gunst och få ut linser ens efter fyra besök 🙁

Alltså jag sa till dem – ge mig tid plats rum där jag får va ifred så lyckas jag!

Men det fick jag ju aldrig. De ba gnäll gnäll, du måste sätta in dem här och ta ut och så.

Moment 22. Utan lyckat insättningsförsök – inga linser. Utan linser – ingen hemmaträning.

vad gjorde jag då?

Jo, jag fotade förstås av min synundersökning och beställde en uppsättning endagslinser på nätet.

HÖHÖ *skrattar evilt*

Självklart gick det mycket smidigare hemma! De första gångerna var förstås klumpiga och plågsamma och ibland kunde ta upp till en timme att peta in linsjäveln i högerögat (vänsterögat hade aldrig varit nåt problem sen dag ett, måste va skev eller nåt jag). Jag tårskvätte och tandgnisslade mig genom de första gångerna.

Men nu – det går fort och smidigt och snyggt!

och jag se.

jag ser dig! På långt avstånd
jag missar inte längre vinka till dig på stan

jag är inte längre speciellt klumpig

mycket säkrare på cykeln – inte minst i kurvorna och inne i klungan

sjukt mycket mer pr0 med äkta cykelbrillor på

hinner se badass-gäddorna i förväg innan de äter upp mig när jag badar

slipper slita på mina vanliga glasögon

slipper tappa brillorna i maten medan jag försöker spela elegant på dejt!

och mascaran syns så mycket mer.

När jag tog på mig linserna första gången på Mallis, alltså den känslan. Jag grät till en skvätt faktiskt. Vilka färger! Vilka nyanser! Vilken sablars stark sol!

jag minns att jag till och med blev trött av att se så mycket den dagen.

Så himla lycklig jag är för att jag kan se. Världen är mycket bjärtare och vackrare nu.

nu återstår bara en sak.

att lura optikern att jag kan sätta linserna så jag kan snabbt få ut månadslinser, börjar lessna på engångslinserna. Ska bli en prövning. Byter i värsta fall optiker och ljuger mig in i linssystemet. eller gör värsta snitsiga insättningen till optikertantens förtret

HÖHÖ

Hej.

Det var länge sen vi körde Mätta cyklisten. Igår lagade jag den alltid lika populära och nyttiga äggfisken, något jag varmt rekommenderar till alla som vill äta sig mätta men inte sådär äckligt pizzamätta utan mer graciöst mätta – helt cykel-comme-il-faut med andra ord!

Till Katjas äggfisk 4 portioner behöver du:

* 500 g torsk alt. annan vit fisk
* 3 st ägg – eller 4 st ägg – man kan aldrig få för många ägg!
* potatis
* fiskkryddor så som dill, salt, vitpeppar, kanske lite saffran
* (palmoljefri!) fisk- alt. grönsaksbuljong
* 2.5 dl grädde alt. annan bas, typ havre soya el whatevs rocks your boat
* redning typ mjöl- eller majsredning
* persilja
* smör
* salt
* vitpeppar
* en näve skalade räkor (om man vill)
* gröna ärter (om man vill)

Så här gör du Katjas äggfisk:

Koka äggen, skala dem och hacka. Ställ undan så länge.

Skala potäter och koka dem så som du brukar koka potäter.

Samtidigt kokar du upp en buljong bestånde av buljongtärning, fiskkryddor och salt. Lägg in fiskbitarna. Koka på svag värme i typ tre minuter, inte mer – kan bli lätt torrt annars.

Häll av buljongen (jag brukar lämna lite kvar ändå för det är gött) och håll firren varm i kastrullen genom att lägga handduk på kastrullocket.

Smält ca femtio gram smör i en mindre kastrull. Tillsätt mjöl el annan redning och vispa så att det blir till en smet. Tillsätt gräddbasen under brutal omröring för att slippa klumpar. In med salt, vitpeppar, persiljan, äggen och kanske ett gäng skalade räkor. Koka upp så att såsen blir krämig.

Skålla de frysta gröna ärterna med kokhett vatten och låt stå nån minut före servering.

Då är det ju klart!

Servera firren med potatis, sås och gröna ärter till. Och så äppeljos därtill, helsåld på äppeljos.

Glöm inte att ratta in Sveriges Radio som sänder Cykel-SM!

Fler Mätta cyklisten-inlägg hittar
du under kategorin Mätta Cyklisten

Kattskrälle och eggbeaters, ett gulligt kombo 🙂

Läsarn:Jag måste fråga dig en sak ang. pedaler till cykeln. Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”? Jag prövade att cykla med såna en dag men jag höll på att cykla omkull direkt så köpte vanliga pedaler istället och satte på min racer-cykel och nu i veckan så skulle jag cykla med ett gäng här i X-stad och det var flera som påpekade och frågade varför jag har vanliga pedaler istället för klickare. Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler? Okej det var vad jag ville fråga. Tack för en bra och inspirerande blogg.

Alltså det är typ sjukt vanligt att man är rädd för klickisar i början av sin “cykelkarriär”. Det där gnisslet med SPD-pedaler måste vara det vanligaste gnisslet för nybörjarcyklister. Och inte är det speciellt konstigt eller larvigt tycker jag. Vi människor är ju så byggda att vi inte riktigt finner oss i ofrihet. Är man fast så vill man loss – sådan är vår natur!

Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”?

Njo, man måste inte men det finns fler fördelar än nackdelar med denna “ofrihet”. Kolla:

Fördel 1: Du får bättre rundtramp! Istället för att osäkert nöja dig med att enbart trampa ner kan du även dra upp trampan. Detta med trampteknik är en hel konst tillika vetenskap som till och med proffsen får träna på.

Fördel 2: Du sitter säkrare på cykeln. Yes, tro’t eller inte. Säg att du råkar cykla på ett hinder och cykeln hoppar upp. Sitter du löst så studsar du i värsta fall av cykeln och slår i diverse mjukdelar eller till och med vurpar. Men sitter du fast så följer du med i cykelns uppåtrörelse. Det är ju genom att man sitter fast som man kan lära sig att hoppa över hinder – till och med plötsliga sådana, som till exempel vurpad klungpolare som brett ut sig på marken framför dig (peppar peppar) – eller nåt dumt fallet träd, om man cyklar i skogen.

Fördel 3: När du väl vurpar – vilket händer förr eller senare – så tar du inte emot dig med benet om benet sitter fast. Då landar du oftast på sidan, skrapar upp dig etc. och kanske bryter nåt nyckelben eller två men risken att du bryter ditt viktigaste vapen – ditt cykelben – är lägre.

Fördel 4: Du slipper halka av trampan när du trycker på, står upp eller råkar trampa lite snett. Palla slå i snippan eller snoppen!

(Fördel 5: Du ser så hemskt mycket mer snabbt ut och cyklar alltså snabbare. Alltså inget att bry sig om, om man inte tror på placeboeffekten)

Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler?

Jag körde faktiskt en specialvariant då jag formligen avskydde sitta fast. Jag började alltså cykla med mtb-äggvispar eftersom jag tyckte de var minst läskiga och lättast att komma i och ur – på racer alltså. Ändock cyklade jag mina första mil utan att klicka i cykelskorna! Och så vurpade jag fett och ofta när jag väl satt fast. Kände mig som en idiot faktiskt, jag som alltid varit säker på min kroppshantering. Samtidigt så vet jag med mig att jag alltid hatat sitta fast i saker. Fixar till exempel inte riktigt halsband, lager-på-lager-vardagskläder, långa kramar, ha för lite benplats i bussen etc. Hur som. Efter ett tag lessnade jag på att ständigt vurpa och känna mig fladdrigare än första gångens vätternmotionär i kantvind. Vi snackar alltså en månads fruktlösa försök att vänja mig vid klickare. Så jag bestämde mig för att jag först ville bli säker på cykeln, manövrering, växelhantering o d innan jag verkligen gav mig hän åt klickare. Så jag klickade ur och skruvade på rediga plattrampor på racern. Och gick med i min cykelklubb. Folks stirrade, inte minst för att jag cyklade relativt snabbt för att vara total nybörjare med platta trampor. Jag sket självklart i vad folks tyckte och det tycker jag du också ska göra. Sedan (ca två månader efter min första racertur) åkte jag och Peter till Frankrike och jag bestämde mig för att klicka i, denna gång i riktiga racerpedaler. Självklart resulterade detta i ett gäng numer klassiska vurpor, bland annat en halvvägs uppför Ventoux – men väl hemma slutade klubbfolksen stirra för att jag äntligen satt fast. Det hade alltså tagit mig typ tre månader att lära mig sitta fast utan att få fullkomlig panik. Och än idag slår jag i snippan ibland när jag inte riktigt får in foten. Men det händer typ alla, även proffs.

Så, alla ni som är rädda för att sitta fast – det är helt normalt. Hellre säkra cyklister än fladdriga osäkra sådana som kör rakt ut framför bilister för att de inte vågar eller hinner klicka ur i tid, eller hur? Alltså – ta din tid. Så småningom kommer du att greja skiten. Och är det läbbigt med racerpedaler – börja med mtb-iga sådana. Bra mycket enklare att klicka in och ur. Och förresten – det är enklare att ta en fot i taget, oftast samma fot. Jag börjar till exempel alltid med höger fot. Dra dig inte för att cykla inne i stan med klickare. Det är enbart genom praktik som man får in autopiloten på såna saker. Alltså – ut och stanna vid varje korsning.

Hoppas det hjälpte lite. Om inte annat så kan jag lova att whisky eller anissprit är grymt om du vill desinficera när du ska ta ut grusbitarna ur knäet. Jag vet, för jag har testat.

Hur var det för er andra? Gick det smidigt som smör eller sket det sig gång på gång tills det funkade? Har ni några bra nybörjartips?

Tänkte på en sak ikväll när jag småhandlade efter klubbrundan – jag har hittils aldrig nekats ta in min cykel in i butiksfoajén! Storhandla har aldrig varit min grej så jag småhandlar ofta i samband med cykelrundor. Nåt paket mjölk hit, nån frukt dit, småhandla är för min del mycket billigare och mer ekologiskt än att gigohandla saker som jag ändå inte hinner/orkar/kommer ihåg att äta upp sen… Men tebax till poängen: jag älskar hur vänliga butiksbiträden är mot mig som cyklist! Jag förstår ju att de är måna om kunderna och så – men de har ju liksom ingen skyldighet att upplåta plats åt min cykel – speciellt inte åt min sketiga mtb (min mtb är alltid sketig). Speciellt inte i de mindre butikerna där de knappt får plats med kundkorgarna, typ. Men ändå brukar cykeln få plats i nåt hörn. Jag frågar förstås alltid om lov (och ler gulligt) först, även i de affärerna där jag handlar ofta. Det är för mig ingen rättighet att trycka in min hoj framför näsan på harryboygubbsen liksom. Utan grym service från butikerna. Misstänker i och för sig att det beror lite på att det är väldigt få som “missbrukar” butikspersonalens snällhet. De flesta lämnar nog sportcykeln hemma innan de går och handlar.

Som sagt, bara en tanke, hoppas det fortsätter vara så även i framtiden. Mysig cykelintegrering ju.

Blöt av regn, blöt av svett. Håret hänger i drivor, mascaran gör mig panda, skorna väger dubbelt så mycket som de gjorde när jag startade passet och vattnet söker sig innanför den tunna jackan. Rakt in i mitt hjärta, tillsammans med de tusentals dropparna som faller ner på marken, tränger sig in i jordens överhettade kärna och ger den all den nyenergi som behövs för att alla vi jordens varelser ska orka fortsätta streta på.

Igår lämnade jag cykeln hemma och sprang inne i den aspknastrande skogen istället. Som vanligt njöt jag av vartenda tramptag.

Jag är så vårklassikertjej. CX-tjej. Fan hoppas pengen räcker till en redig cross snart.

Puss!

Sorry för så få bilder,
glömde helt enkelt fota – ni vet ju att min bloggskalle
sällan är på om helgerna!

Hej.

Har ni haft en underbar midsommar?

Det har jag – även om den var svinkall. Vädermässigt, inte stämningsmässigt förstås!

Det började med den vackra idén om att cykla upp till Sandviken där midsommaren skulle spenderas. Pga. risk för regn så vågade jag inte cykla hela vägen, ville lixxom inte ådra mig värsta lunginflammationen det första jag gjorde. Så det var ju lägligt att Grannen också skulle upp till morsan sin och köra förbi Sandviken. Så vi sällskapade. Ju högre upp i landet vi kom, desto tyngre blev regnmassan. Efter pitstoppet på Bertas i Horndal började jag bli uppgiven. Skulle det inte bli någon cykling den dagen?

Till slut blev det det ändå – strax under två kanonblöta svinkalla mil från Ockelbo ner till Sandviken. Men lite sadeltid fick jag i alla fall. Lugnare nerver på köpet. Extraskön dusch efteråt. Ni vet, den känslan.

Resten av helgen spenderades med massa glada folks, gott käk, härj uppe på logen, Irish, mys med katterna, körsbär, jordgubbar, blaskvinsbrännboll och knappt någon sömn överhuvudtaget förstås. Just ja, lite cykling hann jag Tony och Johan med också, på trasiga ben och med isande novembervind penetrerandes våra arma midsommardagskroppar. Gårdagen spenderades nerbäddad i sängen läsandes historisk spänningsroman – förstås.

Som jag hade nämnt tidigare så var förra veckan något av en vila-hjärnan-från-cykeln-vecka. Inte alltför många och inte alltför ansträngande cykelmil med andra ord. Typ aktiv vila, ni vet. Men nu är lusten tillbaka! Tänkte dra en utläggning om min cykelstatus snart, lite hur jag tänker kring min utveckling ni vet.

Så idag dammar jag av mtbn och ger mig ut i djupaste läskigaste västmanländska skogarna för att visa myggorna var skåpet ska stå.

P.S. Frida om du läser detta – tro inte att du kommer undan cyklingen så lätt. Jag är tillbaka under semestern och bäst att Merindan din är inoljad och redo då.

Har ni haft det varmt eller också lidit at höstkyla?

Jag saknar liksom lite sommar här.

Puss!