Månad: april 2014

Jahaja, så idag hängde jag på spurtrundan med snabbgruppen. Flera av dem skulle tävla i Östgötaloppet imorgon så de skulle ta det lite lagom lugnt. Rent teoretiskt lät det ju lämpligt, även om Nisses Energitrampsrunda lockade – 12 soliga mil med stopp på det surdegsdrypande Stenugnsbageriet i Köping.

Istället blev det hälften så långt, och dubbelt så lärorikt. Och kul!! Dessutom började det blåsa och ha sig lagom till att vi klapprade in på Bianchi-kafét för att smaka på deras kaffe. Så det kändes som rätt val ändå.

Klungkörning och spurter var temat för dagen. Det blev väldigt uppenbart idag att det finns en sak som är bra med att ligga mitt i en snabb klunga, och en sak som är dålig.

Det som är bra är såklart att cyklingen blir energibesparande eftersom klungan tar vinden om man ligger rätt. Det var ju därför snabbgruppcyklisterna coachade mig att ligga i solfjäder och rotera åt olika håll och göra förflyttningar på vägbanan, allt beroende på vinden.

Men det finns också en sak som är dålig, och det är om nån där mitt i smeten kraschar (t ex du). Och det var detta som hade hänt på slutet, när jag kom inlallandes i mina 40 knyck. Jag hade ju släppt klungan den sista kilometern för att unna mig att skåda lite blåsippor i medvinden.

Jag såg dem på håll stå i grupp och greja med någons cykel. Jag rullade fram och såg att VCK-lycran var sönderriven, det var blod på nåt ben och det justerades och mekades med två dyra cyklar. Cyklisten som kraschade hade nära nog dragit med sig en till i fallet, men denne hade påpassligt tagit sin tillflykt i vägrenen.

Den blodige verkade lindrigt skadad. Men det kan gå så snabbt, inte bara i snabbgruppen. Och det går uppenbarligen finfint att krascha även utan bilister inblandade.

(just det, en sak som Mange påpekade var att jag började vagga fram och tillbaka över cykeln på slutet, och jag kände efter och mina lår brann som eld och han sa att jag skulle behöva flytande kolhydrater i flaskan hädanefter. Och att jag skulle behöva börja dricka i förebyggande syfte. Så cykelkakorna får nog sällskap av lite hederlig blandsaft i fortsättningen, åtminstone i ena flaskan)

Och just det, ni som tävlar imorgon – stort lycka till!! Katja ska tydligen dra direkt till Östgötaloppet från Mallisplanet, DET är karaktär det.

Jonas skrev:

Jag vill läsa mer om cykelkultur och stil, du är bra på de.

Åh, detta kan jag ju blogga hur mycket som helst om – och gör det också – det vet ni ju 🙂 Men i det här lilla önskeinlägget tänkte jag i alla fall visa er ett litet paket som kom hem till mig häromveckan.

Inslaget i finurligt utskuret papper…

…i cykelrosa ciclismo!-gazetta-silkesomslag

denna som jag längtat så efter att få bläddra i…

och förstås använda mig av! I vintras peppade jag för Raphas nya stadsguider med cykling och gott liv i fokus – och nu är den första här i min hand. Fullproppad med cafétips, cykelvänliga gator- och sevärdhetstips och förstås – kartor i mängder!

Jag har med flit inte bläddrat i guiden för mycket än. Det får bli efter Mallis – och jag har förstås en restanke med köpet. Visst är den fin? 4 euro i Raphas webbshop, helt ok för ett litet konstverk som främjar stadscykling och doftar mitt favoritland.

Idag fick jag ett stort, vitt kuvert med en överstruken ABB-logga och mitt namn på i brevlådan. Inget frimärke, ingen adress, ingen avsändare, bara texten

“Till Anna Lindén”

Jag skuttade uppför mina tre trappor och tog itu med lite mat och disk medan jag fantiserade om innehållet i det vita kuvertet. Var det ännu en teckning från dottern till ordföranden i min bostadsrättsförening? Men han jobbar ju inte på ABB. Var det min tävlingslicens? Men cykelförbundet borde ha råd med porto. Var det en lyxig utskrift av cykelklubbens miljöpolicy som nyligen klubbades? Osv osv.

Jag rörde om i min kokosmiddag och öppnade kuvertet med andakt.

Däri fanns ett handskrivet brev författat på en handstil jag inte kände igen, och ett hopvikt ark som förde tankarna till Veets vax-remsor som man använder för att försköna valda delar av cyklistkroppen.

De kan återanvändas så länge vaxet i burken räcker. Och där har vi den gemensamma nämnaren. Det hopvikta arket var nämligen Hannas bivax-papper som hon tyckte skulle passa bra till mina cykelkakor!

“Bee’s Wrap” heter papperet, som även består av kåda, ekologisk bomullsmuslin och jojobaolja. Nam nam. Kombinationen av dessa råvaror ska ge papperet antibakteriella egenskaper och det kan med fördel användas för smörgåsar eller runt grönsaker och andra kylvaror – till exempel cykelkakor, var alltså Hannas tanke.

Men inte rått kött, enligt bruksanvisningen (inga kommentarer).

Tricket för att få papperet att sluta sig kring cykelkakan är tydligen att, efter att man omsorgsfullt virat in godsaken, värma papperet med handen. Efter användning sköljer man av papperet i kallt vatten och låter det torka och så POFF – klart för att användas igen och igen!

Bee’s Wrap ska vara ett “naturligt alternativ till plast”. Sånt går jag igång på. Plast är praktiskt men det är ett fossilt otyg som till slut riskerar att hamna i magen på sjöfåglar eller flyta runt i Atlanten som gigantiska plastöar stora som Gotland. Flera Gotland. Men doften av bivax känns helt rätt för cykelkakorna, som ju innehåller en gnutta honung. I sitt handskrivna brev uttrycker Hanna en viss oro över att bivaxpaketet kan bli väl varmt där bak i ryggfickan.

Det kanske smälter ihop och blir ett med cykelkakan.

Det återstår att se. Jag får testa.

Tack Hanna!

Jahapp, Katja är på Mall0rca och nöter serpentiner och har bett mig underhålla er under tiden.

Det här inlägget skrev jag redan igår när jag kom hem från jobbet, men så fastnade jag i soffan med Hungerspelen och texten var i fel dator och inlägget blev aldrig publicerat.

Men det jag hade tänkt var att slå ett slag för MOROTEN! Moroten har sin alldeles egna dag, varför vara sämre än kanelbullen liksom (4 oktober), och det var igår fredagen den 4 april.

Jo, denna smäckra lilla rot gjorde skäl för sin dag igår då jag kom till jobbet och skulle skölja av mig resdammet (jag gjorde en så där överhurtig manöver igår morse; vaknade, kollade vind och temp och drog på mig lycra istället för jeans, dags för fredagsfys i medvinden).

Min lycragestalt framkallar alltid munterhet och långa blickar, så jag brukar smyga mig upp till duschrummet på våning två när ingen ser. Duschrummet ligger mittemot den mäktiga ekonomidirektörens rum (ekonomidirektören är förresten en sån där som stannar och vallar om vid varje depå på Vasaloppet och ändå går i mål på under sex timmar). Duschrummet är mycket lyhört så när jag duschar brukar jag roa mig med att identifiera vilka kollegor som släntrar förbi, eller försöka hänga med i ekonomidirektörens viktiga möten med underställda.

Igår var det spring i korridoren när jag stod och tvålade in mig med någons kvarglömda duschkräm. Byråkrater, direktörer och strateger armbågade sig fram för att hinna glufsa i sig av kontorets eftertraktade fredagsfika. Finkaffe, apelsinjuice, bake off-bröd, ja ni fattar. Och där stod jag bakom duschdraperiet i mörkret, för lampan hade gått, så det blev en extra energieffektiv morgon, det enda ljuset var min lilla LED-lampa som jag fått av pappa i julklapp.

Men mer behövdes faktiskt inte, för det var ju lyhört, och det beror i sin tur på att det är stora glipor i dörren, så det kommer in en del ljus. Och dessutom har jag väldigt god mörkersyn! Och DETTA kan jag tacka den lilla moroten för! Morot innehåller nämligen A-vitamin, som stärker mörkerseendet, och jag har en milt sagt morotsrik diet. Jag har haft nytta av det förr, som den gången när det skulle skådas bävrar en sensommarnatt och min kompanjon var mycket glad över att jag med min morotsblick kunde se ledmarkeringarna på träden och ta oss hem.

Dagens runda med cykelklubben? Jo, vi klöv medelgruppen och vevade till Torshälla i omgångar. Jag fick veta för sent att VCK-medlemmar har tio procents rabatt på kafé Amarant, men de fyra kronorna bjuder jag på.

En cyklist hade visst fått batteritorsk på sina elväxlar, stackars sate. Det blev ett litet samtalsämne på fikat. Detta elberoende!

Jag avslutade passet med ett besök på Slakteriet, Västerås nyöppnade saluhall med mat från trakten.

“Jag söker ett bröd som går ned i ryggfickan”, sa jag till surdegsexpediten, som var från Örebro och helt tagen av min lycra. Han var mycket stolt över att få en cyklist till kund och berättade målande om en 300-milarunda som han hade gjort back in the days i Australien, och hur han nu hade växlat till en nyponrik diet för att bota nån kroppsdel som trilskades.

Baguetten jag köpte mätte 47 cm. Örebroaren packade omsorgsfullt ned den åt mig och vi sa adjö med ett fast handslag.

Någonting i hans fuktiga ögon sa mig att han kommer damma av sin 80-talsracer så fort han kommer hem ikväll.

(jag lyckas tyvärr inte ladda upp nåt foto, men om jag hade lyckats med det hade jag valt bilden på skuggan av mig då jag pausar på en sten på väg hem från jobbet. När solen går ner över den stenen, vet jag att det är dags att trampa hem)

Maria skrev:

Jag tycker att det skulle vara roligt att läsa om psykologi, hur man kan peppa sig själv att träna fastän man har tusen ursäkter att låta bli. Motivation helt enkelt! Hur man tar sig till andra sidan!

Hm, svarar med en liten tankebild så som hon brukar tänka de dagarna benen inte springer till cykeln, gymmet eller löpstigen. Ingen djup psykologi i ett litet inlägg – men väl de vardagliga, beprövade knep som går ut på att övertyga den strejkande hjärnan. Och glöm aldrig att belöna – både före (med kanske lite energi?), under (med kanske ny fin tröja du känner dig snygg i?) och efter (choklad t ex!) passet.

P.S. Du som inte riktigt finner glädje i att träna för träningens skull – byt genre (jepp, det finns liksom tusentals olika grejer att testa på, om än tillfälligt!) och/eller anmäl dig till ett lopp eller en tävling. Våga vilja vinna! Om inte annat så över dig själv. Blir mycket lättare att få upp rumpan ur vagnen då. Lovar!

Puss.

Lika förtjusande varje år, min älskade ö

…dansar läsarna på bordet. Eller tar över, snarare. Minns ni min senaste tävling där jag bad er att önska inlägg? (och ja tavlan blir klar inom sinom tid <333) Jag har ju tillfredsställt ett och annat önskemål, men inte alla förstås. Så jag tänkte under veckan jag är på Mallis och av naturliga skäl inte hinner blogga live varje dag så får ni ett #önskeinlägg då och då istället. Deal? Deal.

Och P.S.

har vi riktigt, riktigt tur så styr Anna upp här lite medan jag är och far. Det är bra att hon håller cykelställningarna här hemma!

Nu hoppar jag på planet. Hejdå Sverige, hej cykelparadis. Hörs snart. Håll tummarna för wi-fi på hotellet 😉

Puss.

God morgon!

Idag drar jag ju till Mallis – för fjärde lika pirriga gången! Så jäkla glad för det. Alltså kan blunda och sträcka ut tungan

så här

och känna smaken av doften av varm asfalt och havsstänk! (och sobrasada och gott kaffe och hotellfrukosten och alger och smältande styrlinda)
Igår frågade jag er på Twitter vad man absolut inte fick glömma att packa ner inför Mallis. Här är svaren jag fick:

Måste ju rapportera nu känner jag. Samtliga tips har tillgodosetts utom pedaler (min uthyrare bjuder på såna) och vinöppnare (kyparn sköter sånt på restaurang och på rummet dricker jag mest vätskeersättning haha). Solglasögonen är nedpackade liksom linserna. Hoppas på att köra med linser och solglasögon åtminstone fyra av resans åtta cykeldagar.

Tack för era tips folks <3

P.S. Vad ska jag cykla på för cykel i år då? En Cube verkar det bli – ping Helena.

det bästa med att fota i motljus att det uppstår fett snygga effekter
som t ex denna rosa bläck bredvid “gudastrålarna”

Så har det blivit april och om än vårigare därute. Änderna vid ån-vid-jobbet svullar järnet på smulorna de snälla stadsmedborgarna undvar dem på sina lunchpromenader. Dammet strör sig över möblemanget som en annan manna som blitt synligare med det episka ljuset. Männen kommer till jobbet i kortärmade pikéer. Blommorna… förynglar sig och det gör de nordiska djurarterna på zoot med. Barnen äter glass på pinne.

Katja vill mest under

(som i under täcket, alltså)

Och bort

(som i in i dimman av ett slag vansligt att beskriva på ett s k hälsofrämjande blogg).

Försöker ta mig genom de ljusaste timmarna med hjälp av mörka persienner, stora mängder mörk choklad, massa koppar te samt jobb, jobb, jobb. Vid sex-sju-tiden finns det hopp för solnedgång och då tar jag ut min cykel. Igår kväll pallade jag inte träffa övriga cykelmänniskor och då passade ju det bra att rehabba knäet genom enslig skogskörning på min älskade Canyon.

I skogen är det skuggigt, fuktigt och framför allt tomt på människor som prompt ska påpeka hur härligt det är med våren. Istället kan man se risig post-vinter-räv (som jag såg igår) och kanske någon häst iförd ryttare långt vid horisonten. Skogen kramar om mig, dess stigar och krusidulliga rötter vaggar mig till lite mer vårvänlig mood och plötsligt finner jag mig i att huka ner mig och spela in en åh så underbart det är med den våriga naturen-video för min Facebook-sida och faktiskt mena det.

Jag hittar ett gäng gamla vikingastigar uppe på favvoåsen, den bakom motorbanan, och cyklar upp och ner och sen upp och ner igen. Stör mig på hästbajs, på att jag fryser lite om munnen men är i övrigt harmonisk. Så håller jag på, och sedan åker jag förbi Ica Ettan och köper än mer choklad.

Idag är en ny ljus vårig dag.

(eller alltså, nu är det natt, men för effektens skull skrev jag dag. Imorgon ska jag till Mallis förresten så vårångesten polar ihop sig med lättare stänk av resfeber. åh min röriga skalle… Gnattis!)

Puss.

 

Hej, Anna här.  Det här blir ett lite halvlångt inlägg. Jo, för jag har vaknat ur idet. 

Jag har befunnit mig i en liten privat bubbla i fyra månader. Inom ramen för bubblan har jag åkt till olika folkparker och dansat till live-orkestrar med namn som Blender och Zlips. Japp, jag har sysslat med nåt så simpelt som gammal hederlig bugg! Det känns fantastiskt att få föra denna anrika danstradition vidare.

Jag har också flyttat ut från en lägenhet med balkong i stadens utkanter till en annan lägenhet, utan balkong, innanför cityringen. Den är skabbigare, har o-charmiga smutsfläckar på badrumsgolvet och är belägen högst upp i ett hus på kvarterets sunkigaste gård – men den är MIN. 

Och den ligger vägg i vägg med en cykelmek.

Jag har också fyllt min tillvaro med ångest inför Öppet spår. Det beror på att jag, i likhet med många andra knäppskallar som anmälde sig efter förra vinterns gudomliga snötillgång, knappt hunnit stakträna. Men med lite klister, blåbärssoppa och rätt psyke kommer man långt, ja ända in i Moraparken faktiskt. Jag avslutade turen med en praktvurpa i sista backen efter bron och stakade mig in i mål på reservkraft.  Det var sjukt jobbigt. Jag var sur. Jag vägrade le mot kameran. 

Så igår körde jag mitt sjätte cykelpass för säsongen.

 

ETT.

Men det första tog jag 8 mars, på dagen fyra månader efter att jag ställde av cykeln i fjol. 8 mars-passet var för djävligt, som premiären ska vara. Psyket ville inte, och inte benen, och muppstyret var för aero och allt var liksom fel. Till på köpet: vårvindar från helvetet.  Två konversationer förgyllde dock passet:

Konversation #1:
Klungcyklist på Bianchi:”F-n, Rytternevägen är fin nu när den är omlagd men den känns smalare, eller?” 
Jag: “Ja eller så är det vi som har blivit bredare under vintern”

Konversation #2, i vilken jag bekantar mig med en Fredrikshofare, nyinflyttad från storstan till Västerås: 
Jag: “Trots att jag har bott här i snart tolv år så har jag inte lyckats plocka upp dialekten”
Hofaren:”Det gör inget.”

TVÅ.

Den 9 mars lockade jag med mig Hanna ut på finrundan över Vångsta-Barkarö. Solen sken och vinden höll sig lugn. Hanna berättade om en sorts smörgåspapper som kunde återanvändas hur många gånger som helst och tyckte att det skulle passa för mig att förvara cykelkakor i. “Det vore väl bra för miljön”, sa Hanna.

TRE OCH FYRA.

Sen kom saker emellan och först nu i veckan som gick kunde jag ta pass tre och fyra, och nu i helgen pass fem och sex. Trean och fyran var bara för ljuvliga. Jag har ju 48 km till jobbet i Eskilstuna, och ibland cyklar jag, mest för att jävlas med kollegorna. Jag kommer till morgonmötet, nyduschad och rosig om kinden, när nån annan har varit vaken med ungarna halva natten eller stressat i nån bilkö. Så trean och fyran var landsvägspendling till och från jobbet, uppdelat på två lika soliga, vindstilla dagar.  Nåt ska en ha för att en åker tåg över Mälarsundet dag ut och dag in, som jag skrev på facebook den dagen (det som inte förkunnas där har inte hänt, eller?). Sträckan Västerås-Eskilstuna måste vara Sveriges vackraste, näst efter Kiruna-Riksgränsen. Och jag som tjatar dagligen på att folk ska cykla till jobbet kunde äntligen få börja föregå med gott exempel igen! Nästan dags att anmäla sig till en sån där trevlig kommunal cykla till jobbet-utmaning som brukar dyka upp så här års.

FEM.

Femman var i lördags. Vi drog till Köping under Mattias ledning och han lät oss njuta av Västmanlands ljuvligaste fik: Skeppshandelns stenugnsbageri. Det gick i ett huj dit, och hem. Klungan var tajt i färdriktningen men lite dragspel i sidled. Bra ändå för att vara premiären för många. Det var soligt ända in i skymningen och en tapper skara på fyra avslutade passet med en svalkande styrketår på det köttiga haket Kajplats 9 i hamnen i Västerås.

“Välkomna till vår restaurang! Vi vet att köttkonsumtionen har ökat med knappt 50 procent i Sverige sen 1990 och att jorden har feber och att våra barn knappt kommer ha nån snö att kasta snöboll med på grund av det, men va fan, kött är gott!” 

SEX.

Och så sexan i söndags. Omställning till sommartid stal en timmes sömn men jag hängde på medelklungan som gick under Nisse och Cajs stabila ledning mot Enköping. Nisse drog upp riktlinjerna. Vi blev tio cyklister som trampade till konditori Drott på två röda. Eller flög vi? Nuddade vi marken?

 

Jag blir osäker.

Väl på Drott mötte vi snabbgruppen. De såg peppade ut, nyfikade såklart, nån var barbent. Jag besåg dem med aktning och slog mig ned vid ett bord med en ny cyklist som hette Anders.  Anders hade uppenbarligen handlat cykel från samma konkursbo som jag för fyra år sen. Han hade kvar originalsadeln, den fruktade platta rumpdödaren, respekt!

Nisse serverade påtår vid borden. Vi svävade hem.

Och jag kom på mig själv med att tänka:  snart är det kanske dags att börja fundera på om en möjligen skulle kunna överväga att smyga sig in i snabbgruppen.  Men bara kanske. Och bara en liten stund.