Kategori: MTB

Igår körde jag och Grannen mtb! Grannen har ju kittat upp sig på en tjugoniotummare och har på den korta tid han tränat mtb blitt en jäkel på att trampa stig som fanns det inte nån morgondag.

Upplägget var kaotiskt men syftet träningsfrämjande. Så vi begav oss till närliggande skogs på vägarna Valle visat oss tidigare.

Och mötte hinder nästan omedelbart! Det var ju baggis. Bara att vurpa eller springa sig ur farorna. Det hade regnat och det var slirigt och stenigt som attan trots att vi försökte hålla oss ifrån de värsta n00b-fällorna. Här springer Grannen uppför backen jag var modig nog att inte banga på (neråt).

Vi blev omedelbart fear factor-dirrrty & hot av oss men det gjorde inget, sånt ingår när man som racercyklist ändå kör mtb på onsdagar. Jag märkte att jag blev modigare för varje körd meter men det gick ändå lite för sakta att bli modig igår – det märktes att jag inte sadlat mtb på ett gäng veckor. Kassetten hade dessutom lossnat lite (?) så det gick sisådär att köra uppför.

I slutet av tunneln skymtade ändå ljuset.

Och till slut kom vi ut på den trygga asfalterade banan som visade sig vara en väg! Syftet var att spana in klubbtempotävlingen (jag kör inte tempo, ni vet) så vi passade att kolla lite på stems innan de flesta tempotävlande svischade förbi.

Eva hade vunnit i damklassen!

Och Jimpan i herrklassen.

Och jag var mest lycklig över att hänga med Grannen igen efter all semesterfrånvaro och grejer!

Superfin mtb-onsdag, längtar redan efter nästa mtb-försök. Måste dock serva hojen först…

Det räcker liksom inte med den ultimata cykeltvätten vid mitt hus för att laga en lösaktig kassett. Nåväl, får bli en tur till Cykloteket!

Puss.

MTB

Glad solig måndag på er!

Idag är jag torr i halsen och kräftröd om överkroppen. Varför? Jo.

Det började ju med att jag tackade ja till speakeruppdraget under Västerås XC-tävlingen som kördes på Rocklunda igår. Alltså var jag något nervös i förrgår. Och vilket sätt är inte bättre mot nervositeten än att hänga med polers, dricka bål och leka lekar dagen innan D så att säga? Inget. Därför passade det extrabra med härlig fest med Periferigruppen och några andra hemma hos Cecilia på söndagskvällen. All cred till Cecilias icke-cyklist-vänner som ändå stod ut med oss.

Och igår så körde vi!

Alltså jag hade liksom aldrig varit cykelspeaker förut. Men precis som med allt annat nytt och läskigt i livet så är det det allra första steget som är jobbigast, sedan kör man bara på. Det positiva med cykeltävling är att ingen håller käften utan det är fart och fläkt och liv konstant så en slipper mötas med dödstystnad varje gång en tar till micken för att utannonsera någonting.

Och det blev ju bra detta!

Det mest tacksamma var ju att snacka kring banan, stämningen och alla fantastiska barn- och ungdomsklasser. Elitens classy cykling i all ära, men inget är mer inspirerande än att se de taggade kidsen ge järnet, både på banan och vid korvkiosken. Saken blir ju inte värre än att hejarklacken är som störst när det är barn som tävlar – cykelföräldrar måste vara de gladaste och peppigaste bland ”sportföräldrarna”.

En mtb-tävling är ju inte riktigt som sina landsvägs- och cx-kusiner. Tyvärr är banan inte riktigt lika publikvänlig vid just målområdet – det mesta av slaget utkämpar ju sig inne i skogen, på de tekniska partierna. Därför var det inte så konstigt att den mesta av publiken hade stuckit just till skogs när det blev dags för deltagarna att ta sig an de längre bandelarna. Ändock hade vi ett gäng spurter och så var det förstås alltid lika kul med olika segergester och små detaljer som att några proffsigt drog upp tröjkragen strax före målgången, någon missade flaskan vid langningen och så vidare. Och så kom ju alla tillbaka när det blev dags för lite vinnarintervjuer och prisutdelningar.

Tiden flög förbi medan vi hade fullt sjå med att hålla redo på alla varvande och målgående tävlande. Jag vågade till och med bjuda på mig själv och gjorde säkert bort mig nån gång utan att tänka på det. Eller jo, två gånger. Men det vet publiken inte om hihi.

Och även om jag aldrig riktigt bevittnat en mtb-tävling förut och således inte riktigt kände till ”nyckelcyklisterna” så tog det inte alltför lång tid innan jag började lära mig namnen och vad som var intressant för folksen att veta. Jag tror det beror på att tävlingen har en så himla välsmord organisation – inte minst tack vare alla engagerade ”mtb-föräldrar”. Alla som krävdes för att det skulle flyta på fanns på plats, alla hade bra koll, fanns till hands med informationen, hade backup-planer (som när ena sladden till min mick slutade fungera), stod tålmodigt ut med alla mina tiotals frågor och såg ut att ha riktigt kul av att vara med och jobba med tävlingen. Tävlingsresultaten hittar ni här.

Jag lovar fler bilder från tävlingen – däribland någon på mig – men Micke som tog bilderna måste nog få lite tid på sig att sortera dem. Det vart ju bara, typ fyrahundra stycken.

Och så behövde jag vila skallen lite. Och vad passar då bättre än kvällssolhäng ute på Ängsö?

Med det senaste numret av Kadens förstås.

Tack alla som dök upp igår och gjorde Västerås XC till den somriga cykelfesten som tävlingen blev! Och supertack till tävlingsarrangörerna som litade på mig.

P.S. Ni som gärna sitter på bilder från tävlingen får jättegärna skicka länken till dem. Jag fick liksom inte riktigt se nån skogscykling överhuvudtaget. Det läckra blåmärket på ena låret påminde dock om hur teknisk banan faktiskt var så jag hade ändå förståelse.

MTB

Imorgon är det ju dags för XCO-loppet Västerås XC. När en av arrangörsgubbsen frågade mig om jag ville bli speaker så svarade jag förstås EH JA?! :D för jag älskar snacka cykel och vill gärna smitta av mig så att alla ända till den mesta fotbollsfarsan förstår hur förbaskat överlägset det är att cykla. Om inte annat så är det för lite speakers som inte uttalar R utan att komma från Småland eller hur?

Hursom, nog med självförhärligande och skojfriskhet.

Jag vill förstås göra ett så bra jobb som möjligt. Precis som med denna bloggen och allt annat jag producerar så fixar jag inte halvmesyr. Dessutom är jag otroligt tacksam över att arrangörerna litar på mig så till den grad att de låter mig tala högt under en så välrenommerad tävling med många duktiga cyklister, både inom elit- och amatörklasserna.

Så jag har gått all in.

Jag har studerat banan, både på karta, på Youtube och IRL. Banan är elak, full med ställen att antingen tjäna tid på eller göra bort sig på och väldigt vacker. Jag lovar.

Jag har cyklat där jag kunnat, vurpat där jag inte kunnat (cykla) och gått de partierna där jag inte vågat vurpa. Tävlingsledaren Mats cyklade dock överallt.

Sorry för hemsk bildkvalité
men var skakig om händerna av nån anledning

Jag har bett om att få namnen på alla de som föranmält sig och jag har gjort min läxa. Google är en grym partner ibland – och det finns mycket gott och fint att säga, bland annat om en dels resultat från tidigare lopp.

Herr Ahlbäck bygger bana.
Du bangar väl inte Ahlbäcks drop imorgon? :P 

Det kommer med andra ord att bjudas på förhoppningsvis skarp tävlingskoll – men också mycket glatt cykelsnack och allmänt festlig tävlingsstämning. Jag lovar att göra mitt bästa och ni som dyker upp får lova att komma fram och säga hej och svara på den viktigaste frågan:

Vad är värre, hala stenar i skogen eller torrt dödsgrus i en landsvägskurva?

Nu drar jag iväg på inflyttningsfest, ha det gött så ses vi ute på Rocklunda imorgon bitti. Glöm inte följa mig på Twitter (@cykelkatten) och gilla min Facebook-sida för att få vara först med uppdateringar från morgondagens tävling.

Puss

eran Katja

MTB

Tja!

Igår var det Västeråscykeln och andra bestyr, struntade därför i att blogga till förmån för detta på kvällen:

Svingott aight?

Men i onsdags hade jag mossmak i munnen istället. Då tog Valle och jag oss an den ökända Rocklunda på våra skogshojar!

Så här var det, jag sa: Ska vi köra mtb? och Valle sa: Okej och jag sa: Ska vi köra på Rockis? och Valle sa: Men är inte Rockis lite väl tekniskt för oss? och jag sa: Nädå! och jag hade förstås fel men det visste jag inte då så klart.

Eller fel och fel, man kan väl inte lalla omkring på packade sandstigar hela tiden heller..?

Så vi tog oss an Rocklunda.

Det började med att vi sågs och insåg att vi liksom inte riktigt hade koll på var någonstans på Rocklunda man kunde köra. Den första timmen irrade vi med andra ord ömsom på förmodade mtb-leder ömsom på suspekta löparaktiga stigar och gjorde dumma saker som att fastna med brallan i sadel, fastna mellan stenar, nästan vurpa och annat teknikhöjande skoj. Så här till exempel:

Foto: Valdemar Sten

Efter timmen då pulsen pendlade mellan ren överlevnadsångesthög och kom-igen-här-går-det-för-sakta-låg så fick vi syn på ett mtb-kittat gubbs som glatt trampade på åt Rönnby-hållet (alltså Rönnby är typ också ett område, som Rocklunda ungefär, skog, sten, rot, träsk +annat skogigt). Vi hängde på gubbset och landade framför ett litet hus. Där hängde fler mtb-kittade gubbs, både pr0- och mer softlooking. Då sa jag: Och vilka är ni då? och de sa: Vi är Friluftsfrämjandet! och så plötsligt bestämdes det att vi skulle hänga på den mest lugnaste gruppen de hade att erbjuda.

Alltså grejen med Rocklunda/Rönnby är att det är tekniskt överallt. Faktum är att jag önskade att jag hade en sån där hackspetthjärna när jag körde omkring där ute, så skakigt är det! En stackars ledare som jag senare fick veta hette Richard tog sig an mig så som jag tog mig an Rocklunda – med världans tålamod och glimten i ögat. Grattis Richard! Det bjöds på både ståuppkomik – bland annat när jag istället för att flyga över styret kramade om ett mindre träd, buskis – jag är en sån tjej som svär högt och tydligt, film noir – när jag slog i ehm (fast det fick inte Richard höra nåt om fast minen sa rätt mycket) och lite sci-fi när det med fasa upptäcktes att den backre snabbkopplingen satt smått löst.

Jag hade förresten skitkul hela tiden. Vet ärligt talat inte huruvida Richard hade skitkul eller inte men han var gentleman nog att inte få tyst på mig genom att köra över mig med sin fatbike som han hade dagen till ära.

Säg hej till Richard förresten:

Bild: Jakob Pousard

Hur gick det för Valle då undrar ni? Jorå! Jag tror han hade skitkul han med, och jag tyckte mig se att han tog sig an hindren med större jävlaranamma än jag. Tyvärr splittrades vi när jag lämnade sällskapet för att hitta hem på egen hand (hade tid att passa) och han punkade. Men vi är på G och tänker prompt fortsätta erövra Rocklundas fruktade leder

(men kanske inte just nästa gång, åsens packade sandstigar är helmys de men om man vill köra fort ibland)

Tack Friluftsfrämjandet, Richard, Jakob +andra för en fantastisk kväll i skogen.

Puss!

/stigUPPfinnaren, myrpåköraren, myggbemötanden eran Katja

MTB

Vad vore veckokollen utan redig selfie – här
supercasual på väg upp till Norberg, i gammeltröja,
med ny hjälm,
vanliga brillz och alltför bra musik i lurarna

Hej.

Haha idag är jag sjukt landsvägssugen igen. Tvingade igår mig själv (och stackars Tony) till aktiv vila i form av svinkall kvällsvandring ute på Björnö (Västerås naturreservat med tillhörande stugfyllon och fräcka dovhjortar med gulliga vita stjärtar). Vi försökte – verbalt – snickra ihop sommaren. Typ vad vi är sugna på, vad vi hinner med, vilka tävlingar och lopp vi bara måste köra och vilka vi kan tänka oss missa till förmån för annat… Så himla svårt att få ihop allting ibland men i slutändan så är det tävla, cykla fort och berg vi vill åt. Enkelspårigt och koncist. Älskar’t.

Den här veckan är rätt så fullspäckad med cykel – precis som jag gillar det. Vi kör en klassisk veckokollen!

* Idag tisdag är det klassisk klubbträning. Idag hoppar jag ledarskapet och fokuserar på cyklisten Katja istället. Hoppas på fina intervaller. Ser kallt ut ute men kan i alla fall inte bli värre än för grabbarna som kämpar om rosa tröjan idag!

* Imorgon onsdag får bli en mtb-dag har jag bestämt. Hoppas Valle vill vara med och leka, annars är tanken att jag ska våga mig på rocklundabanan!

* På torsdag den 29 är det dags för årets upplaga av Västeråscykeln. Jag hoppas att så många som möjligt kommer och kör detta fantastiska motionslopp tillsammans med oss. Det finns distanser och fartgrupper för alla smaker – läs gärna mer här på vår hemsida. I år är det xtra xtra då vi dels provar mastergrupper (ledarledda klungor med förutbestämd snittfart) och dels tar supertag i detta med att på riktigt värna om vår miljö och erbjuder både källsortering och ekofika till våra motionärer – inte minst tack vare bästa Annas fantastiska insats. Super, va? Kom kom kom så kanske vi får cykla ihop! <3

* På fredag lär jag benen bestämma farten. Beroende på vilken fartgrupp jag som ledare åker på under Västeråscykeln så har jag antingen kalaspigga eller ömkligt trötta spiror på fredag. Hoppas på snyggt väder och lika snygg klungkörning med nåt villigt gäng.

* På lördag ska jag ta min Canyon och rasta den samt styra kosan mot bygget av årets Västerås XC-bana… Den tänker jag studera noga. Varför får ni veta alldeles snart men glöm för all del inte att spana in inbjudan och anmäla er här! En alldeles grym tävling utlovas.

* På söndag är det dags för själva Västerås XC-tävlingen och då kommer vi att ses det kan jag lova. Glöm för all del inte säga hej.

Så, vilka av er kommer och kör Västeråscykeln och eller XC-tävlingen? Och skyll inte på Långa Lugnet nu, nog räcker benen till båda :)

Puss!

Cykel Landsväg MTB Träning