Kategori: MTB

Hej åh som vi behövde det –

Ivar att sova ut efter en för den lilla kroppsisen påfrestande vaccinationsdag med feber mm ynk igår

och jag efter att ha tröstat Ivar och mig själv (fy fan vad jag blir ledsen av att se på när han mår dåligt) igår

– dagens hårda HIIT-repa på metallkungen min. Hade jag vetat att lill-sjusovaren skulle vara utslagen i över en timme så hade jag kört ett längre pass men nu blev det kort men desto mer intensivt. Benen var tröga och syrade efter förrgårdagens löpning och gårdagens superlångpromenad i snön. Lyckades ändå komma upp i rätt fina pulsvärden och en härligt jobbig ansträningsnivå under trappintervallerna. Något annat som kändes härligt var sällskapet. Rosa lack och mattsvarta detaljer och den där sänkleksaken från Crankbrothers, ojoj. Gissa om jag är sugen på att premiära skönheten i helgen?

Puss och nu ska vi iväg på ett jobbmöte.

Katjas Monark MTB Träning

Glad vid sanatoriet!

Hej cykelvänner!

Så här inför vårens alla turer, läger och lopp kan det vara bra eller helt enkelt roligt att rannsaka sig själv och fundera på – vad är jag för ett slags cyklist? Genom att på ett ärligt och positivt sätt se på sina preferenser, styrkor och svagheter på ett objektivt sätt blir det lättare att satsa på det man tycker är roligt och utveckla det som sätter käppar i ens mentala och fysiska hjul. Jag tänkte berätta vad jag är för en slags cyklist – häng på utmaningen den som törs:

Jag har vardagscyklat året om i många, många år men sportcyklat sedan 2012. Jag började alltså cykla som vuxen med en ganska taskig utgångspunkt – en sjuklig, försummad kropp och ett psyke i botten. Jag behöver påminna mig om det då och då, när jag blir sur på mig själv för att min utveckling som cyklist inte har varit så jämn som hos de med friskare förutsättningar.

Jag är nästan 173 cm lång och väger när jag är i toppform strax under/över 70 kg. Jag skulle behöva väga lite mindre men jag älskar choklad nästan lika mycket som jag älskar cykel (berätta inte det sista för mina framtida sponsorer oki?)

Jag har en kropp i ett stort stretchbehov. Jag måste bli vigare för att bli bättre på att hoppa på/av cykeln i alla lägen. Att stretcha är pisstråkigt men det är ingen ursäkt.

Jag ogillar att jaga tiderna på motionslopp. Motionslopp för mig är just motionslopp – social rides som jag hoppar på för att ha lite nice med likasinnade i ett gäng timmar. Under motionsloppen så är jag den glada omhändertagaren som gärna ligger bredvid de som har det tuffast och ser till att de inte kroknar fysiskt och mentalt.

Hamnar jag i en motionsloppsklunga där någon gapar och styr militant utan någon känsla för cyklisternas olika kvalitéer och behov så blir jag irriterad och lämnar klungan.

Vill jag prestera så tävlar jag istället.

På race är jag – tyvärr om jag får säga det själv, men det hoppas jag bättra på så småningom – en dagsform- och humöråkare som kan hamna i botten ena dagen för att överraska och ta en bra placering andra dagen.

Jag har under många år lidit av att jag inte kunnat träna så bra som jag hade velat på grund av att jag ibland mår så dåligt psykiskt att jag inte klarar av att ens gå upp ur sängen. Men den biten kommer det att bli ändring på har jag bestämt.

På landsvägen gör jag mig bäst i teknisk klungkörning då jag får tänka mycket och cykla aktivt.

Jag gör bra ifrån mig på tekniska GP- och linjelopp i en större klunga.

Jag gillar uppochner-backig terräng men är inte snabbast i de riktigt långa backarna. För tung helt enkelt.

Jag är inte speciellt intresserad av tempocykling även om jag vet att den skulle förbättra mina värden.

Blöt jävlig och glad på väg mot Calobris

Jag presterar bäst i kyligare och gärna htfu-förhållanden.

Mina främsta kvalitéer som cross- och mountainbikecyklist är att jag är orädd, duktig på kurvtagning och finner uppriktig glädje i när det blir brötigt.

Jag är en sådan som behöver tid på mig att studera, spårvalstesta och provköra stigen eller banan innan jag slappnar av och kan stänga av rädslorna och trycka på som det krävs för att komma över hindren.

Jag måste ofta tänka på att växla upp när jag kör i terräng för bättre push.

Jag behöver blir bättre på att hålla jämn och hög fart under längre tid. Träna mer lagtempo bland annat.

Jag blir lätt nervös just sekunderna innan startdags och behöver därför jobba hårt med den mentala avslappningsbiten eftersom jag annars lätt sabbar de ack så viktiga starterna i cross (och snart även mtb).

Min även normalt ibsiga kista är så gott som alltid mycket dålig samma dag jag ska rejsa. Bara att finna sig i det.

Jag behöver varva upp psyket positivt strax innan jag ska prestera – därför gör jag bäst ifrån mig om jag har fått värma upp med stärkande musik.

Jag blir lätt förkyld och får därför absolut inte tumma på några av rutinerna kring uppvärmningen, kläderna före/efter passen och loppen, återhämtningen mm.

Min kropp är sådan som mår bra och blir starkare av återhämtningsdagar.

Min uthållighet och min rygg (!) mår bra av många cyklade mil. Distans är därför ingenting jag vill eller kan vara utan.

Ytan och detaljerna är viktiga för mig. Jag både trivs och cyklar bättre om jag vet att både jag och cykeln är top notch looking.

Gravid och studsig uppe på Hedesunda-åsen

Mitt hjärta dansar mest om jag får cykla i vackra omgivningar. Därför måste jag varva ”torra” teknik- och fartpass med rena njutningsturer för balansen.

Ja hörni. Mer kan förstås sägas men vi nöjer oss här.

Tänk på att detta är mina personliga ”mjukare” iakttagelser. Jag kan varmt rekommendera att göra ett konditionstest på något proffsigt ställe (googla ”konditionstest” eller ”cykeltest”) för torrare sanningar. Och nej – man behöver inte vara proffs eller ens vilja tävla för att göra ett sådant test – berättar man om sina ambitioner för testledaren så anpassar hen diskussionen och tipsen därefter. Helt klart värt för alla som vill utvecklas och få lite handfasta träningstid.

Var är du för ett slags cyklist? Berätta så blir jag glad.

Nu – kaffe och en bit choklad!

Cross is boss Landsväg MTB Träning

Äsch, vem är jag att teasa? Vet ju precis hur nyfikna ni är på vad jag kommer att köra på för svart diskret europeisk postorderhäst i år…

åh noes!

hon är inte svart. Hon är inte matt. Och hon är absolut ingen europé köpt på nätet. Hon är en glansig jänkare med den mest perfekta cykelrosa lacken – utvald och beställd från en fysisk butik aka Stenströms.

Godkänd av Cancellara (vi säger så) och herr Fisher (honom har jag förresten fått en kram av en gång, men det är en annan historia).

En Katja-moddad Trek Procaliber 6.

När typ alla kör svart och diskret har jag förstås tröttnat på det och låtit mig falla för cykelfärgen med stort F.

Nu finliras min nya skogsbae. Hon har redan fått ett måttbeställt styre. Igår spenderade jag ett gäng, okej typ fyrtio-sjuttio minuter på att fundera ut den bästa sänkstolpen hon ska få (det blev ett fint stycke Highline från Crankbrothers). Det som sedan återstår är flaskställen – ett mycket viktigt val då ramen är ändå rätt nätt och jag kommer nog att tendera dra ut bidonsen från sidan. Plus att det måste bli läckert också. Hjulen kommer att till våren kläs med ett par Maxxis skinwalls för extra rosanuansering i torrare förhållanden (skinwalls är liksom en svaghet jag har).

Jo ni hör det kommer att bli så fint detta!

Jag är stolt över mitt val. Det känns bra att stödja utvecklingen av de damspecifika kvalifikationerna (även om just ramen och komponenterna är exakt lika på dam- och herrmodellerna, det är ”bara” de ändå utbytbara sadeln, styrstammen etc. som är något mer kvinnoergonomiska). Dessutom så mås det gott i hjärtat av att ha slagit till på en mycket snygg, skarp men också prisvärd cykel som markerar att jag i år

enbart satsar på att andas friskt, rejsa lyckligt och skita i allt vad prestationsångest heter.

Puss och hoppas ni är glada för min skull.

MTB

Stora tankar förtjänar ett storslaget ackompanjemang

Afton riders!

När beslutet att i år satsa på enbart mountainbike och cross* hade landat i mig så blev jag för en sväng smått orolig.

Socialt feg av naturen åkte jag direkt på att fråga mig själv:

Men hur ska jag, som inbiten bockstyrecyklist som knappt kan namnen på alla skogsvänliga komponentgrupper, överleva i mtb-världen?

och

Kommer bergslagsvargen och tar mig för att jag vägrar baggy shorts och vätskerygga?

Nädå skojar. Jag är ju faktiskt inte helt n00by som mountainbiker. Körde en del fiiin cykling på några av Sveriges härligaste stigar på min gamla Canyon you can call me-Al och gjorde som bekant tracksen osäkra som den dumdristigaste gravida skogscyklisten någonsin (om man frågar mina vänner i alla fall). Men det var ju liksom ändå bara på skoj och som komplementträning snarare än som hundraprocentig satsning. Men i år är det allvar.

Jag gillar när det är allvar!

Nog för att jag är ihop med en mycket snäll mountainbiker som påstår att jag är både teknisk och stark om jag vill (mycket snäll är han förstås men jag får väl suga åt mig) och nog för att typ hälften av mina cykelvänner också är och testar rakstyresidan – men jag har ju inte kört ett enda MTB-lopp ännu. Fatta

helgrön på att tävla/motionsloppa i MTB!

Fräsch,

bäbis,

virgin!

Har i och för sig kommenterat MTB-race och det med beröm (förutom den där stackars långhåriga pojkens pappas Kallar du min son för flicka?-orden men men) och tävlar i CX vars race liknar MTB-race så inte helt n00by där heller men ändå…

att kommentera andras lopp är ju inte samma som att köra själv.

Hur kommer jag att känna mig när jag står där på startlinjen i mina snortighta plagg med tydliga märken från road rashes?

Kommer jag att ha fantomsmärtor i min icke-existerande bock?

Kommer jag att ångra min vägran att ha vätskerygga? 

Så många frågor. Både läskigt och spännande.

Grejen med mig är också att jag förutom att vara socialt feg av naturen är lagd åt det där kunskapstörstande I want it all-hållet. Det innebär att jag inte tycker om att vara halvbra på någonting jag gör och kunna lite halvmycket om det. Och då är ju att hoppa in i en ny gren så himla tacksamt! Tänk så mycket roligt att lära sig? Alla tekniska detaljerna? Alla små och stora nörderierna?

Och tänk att kunna dela med mig av all den kunskapen till er

– obs obs inte genom att söndertipsa er förstås

utan genom att ni får hänga med mig på detta nya kapitel i mitt cyklistliv och vi lär oss tillsammans?

Det kommer att bli så skoj och grymt. Det vet jag. Vi som kör myckrt cross brukar vara rätt duktiga på att avgöra om en crossie kommer från landsvägsvärlden eller MTB-världen. Det märks på körsättet, stilen, till och med attityden (även om man kan missta sig förstås). Tanken på att kombinera det bästa av de tre världarnas träningstekniker och mindset för att skapa en stark och nöjd cyklist 2018 gör mig full av glad förväntan. Och förtjänar ett eget inlägg *antecknar*

Och lagom till bergslagsvargen kommer ikapp mig och den cykelrosa™ Treken som blir min skogshingst i år så är det dags för crosscupen som i år kommer att köras med liiite nya muskler.

Nåväl va tror ni –

kommer jag att överleva i mountainbikevärlden?

Puss.

* no roadievänner no cry ok? Det blir förstås en del lvg också. Fast inte som huvudthing i år. Men fan ta min svengelska i detta inlägg! 

MTB

God lördagsmorgon folks! Ute är det fullt med härlig snö, Kalla har tagit årets första OS-guld och skidlängtan är stor – det får bli till att preppa och valla gammskidisarna i veckan, ångrar nästan att jag inte gjort det till nu i helgen!

Men det bor en ännu större längtan i min hopplösa cyklistkropp. Jag har ”hintat” om det på insta och jo, the rumour has it –

jag har äntligen blivit med en egen och framför allt ny och katjafittad mountainbike!

Katjas tidigare mtb, kort om:

– Beg. vit supersnygg men en storlek för stor Grand Canyon Al 26”. Köpt av en kollega i syfte att tjäna som vintercykel. Blev mer än så. Första CX-tävlingen (Karlstad 2014) kördes på den. Många skoj turer bl a uppe i Järvsö, i Sveg. Bidrog mycket till bättre CX-teknik. Omnämns även i CYKLISTPODDEN #2 som en av Annas vurpcyklar.

– Beg. grå-röd mindre snygg och mycket tung men ganska rätt i storlek Crescent Freke 27,5”. Lånad av Valle under graviditeten – många kanonturnering bl a Björnlunken, Norbergs mtb-bana m fl, friköpt senare, bor nu hemma hos Johan i väntan på bättre tider hos någon annan ägare. 

Jag och Jonas (som trots att han främst randonnéat under de senaste åren är en duktig mtb-åkare i grunden och min goda rådgivare i skogshojfrågor) har länge funderat på vilken maskin som skulle passa bäst för mina behov 2018. Det måste vara en prisvärd (småbarnsföräldraekonomi plus 2018 är ett comeback-år etc.) men läcker och raceduglig cykel som levererar fart men även gör sig bra i brötig terräng.

Årets mål är nu satt och det blir – tadaa! – crosscupen 2018/19. Och i år blir vägen dit något annorlunda än förr. Istället för det tidskrävande landsvägsnötandet (som jag inte tänker låta bli helt, bara hålla nere på av träningstidsnöd- och omväxlingsskäl) så blir det för det mesta mtb och ju längre säsongen lider, grenspecifik teknikträning.

Men självklart blir inte mtbn enbart ett verktyg inför crossäsongen. Jag har ju som ni vet längre nosat på den grenen och i år blir det till att ge den en stor, fin och ordentlig chans! Med ett gäng race och så.

Så i torsdags var vi iväg till bästa Stenströms Cykel där Sören & Co. var vänliga nog att ”bygga” en bana till mig så jag kunde testa de utvalda cyklarna och känna på svängarna och sådant. Och det blev en…

NÅ?

Nä ni. Det berättar jag när den kommer vilket blir någon gång i mars. Men gissa på den som törs 😜

Nu blir det en vintrig utflykt med lilla familjen min. Puss på er.

MTB