Kategori: MTB

Semesterbloggen fortsätter! Gissa varifrån jag skriver nu… äsch, det kan ni inte gissa men från Östersund faktiskt av alla ställen! Cykelkatten/Jürgmeister Racing har lämnat Järvsö och även Njurundabommen bakom sig. Inatt övernattar vi här i Östersund innan vi styr kosan vidare mot Krokom och fortsatta MX- och mtb-äventyr. Har äntligen mottagning (allt högre än E är mottagning!) och lite tid över (fältlivet är hårt) så passar på att lägga upp bloggen från den andra downhilldagen dvs. torsdagen. 

19304989673_101dcfa315_k 19899734176_3ea7f2b8f4_k

19899741976_45056089a1_k

Hej. Idag skulle ju bli min downhilldag två – den ännu mer episka downhilldagen än igår (som mest handlade om att i äkta Don Quijote-anda bekämpa liftmonstret mellan de lärorika åken). Fjällräven-stugan vaknade dock till hemskt blött regn. Ja men ni vet, visst regn är blötare än andra regn. Detta visade sig ihärdigt och ståndaktig och hålla i sig hela den ljusa dagen prick. Jag bestämde mig dock för att ändå ge sporten ett försök – jag menar vaffan, hur bär vi oss annars åt under cx-säsongen om inte kämpar i regn och ler och slask? och så körde jag!

HA

HA

Knappast! Mellan mig och körningen stod dock liften. Denna gången var dock inte min tafatthet problemet. Nej, denna gången viftade jag avvärjande bort den snälla Liftkillen Etts försök till att hjälpa mig – nähä du, nu jäklar du! – lyfte upp hojen och hängde upp den på pinnen, som hade jag gjort det varje dag i hela mitt liv ungefär. Men regnet! Blev ju blöt direkt. Regnet sökte sig innanför min (otroligt underbara, dagens bästa plagg som vanligt denna sommar) Rapha-regnjacka, regnet blötte genom de baggy (stilenligt) arbetsbrallorna, regnet gjorde mig kall och stel. Kallt och stelt blev även åket. Jag fick inte riktigt till nån flow, kroppen ville inte.

Så jag sket i det. Åkte de tvåhundra metrarna upp till stugan och bytte om till torra cykelkläder. Greppade med mig Pöjschen och vi drog till skogs. En av de otroligt vänliga personerna på JBP tipsade och Gruvbergsleden så vi gav oss på den. Gruvbergsleden bjöd på ungefär lika mycket downhill som downhillederna, nästan i alla fall. Det var antingen upp eller ner och så var det stenigt och gropigt och träsk-lerigt på sina håll vilket ju passade oss perfekt! Vi blev förstås blöta och sandiga men höll oss varma och goa hela tiden. Ytterligare en av cyklingens perfekta egenskaper.

Efter skogscyklandet var det bara att byta om snabbt som tusan. Sedan tog vi våra hojar ner på byn och åt den godaste lunchen på länge – grymt lagat Condis! Det är fan inte lätt att hitta gott käk i dessa kärva pizzahamburgarekebabtider men när man väl lyckas så vill man inte lämna stället.

Till slut gjorde vi det ändå och tog våra hojar (vad annars?) ut på ett fiskeförsök i den närliggande älven. Det hade slutat regna och vattnet var klart. Vi hade otur, sakerna gick sönder och fisken lyste med sin frånvaro men jäkligt mysigt var det. Speciellt när jag kom hem och jag drack mitt obligatoriska kvällste med marsipanbröd och lite bloggande till.

Perfekt semesterdag, regnfan till trots (eller kanske tack vare? Ni känner mig.)

Puss!

Katja's out in the big world MTB

Bortse från den hemska zeppelinarjackan, de baggy pantsen och den något morgonkaffestridande musiken. Chris Akrigg är makalöst skilly och gör det på en finfin cross på en otäckt teknisk bana. Därför förtjänar han dagens cykelvideo. God morgon förresten!

Ettan finns förresten här. Puss!

Cross is boss Mina tips MTB

Hanna med sin sprillans Scott!

Alltså jag har kommit på en sak. Om man som lärare skulle ha svårt att förklara för truliga elever att övning ger färdighet så borde man ta och sätta ungarna på mtb. Ingen annan gren jag hållit på med kommer i närheten av mtb när det gäller att tydliggöra de pedagogiska momenten

– idé: ah! ska vi ta den här extrasteniga stigen? jaa!

– brainstormning: alla mosar på tills nån vurpar och näste snubblar över den som vurpar

– inlärning: hindren ska först noteras, sedan observeras, sedan studeras

– repetition: bara att nöta, nöta, nöta så sitter det till slut. Om inte annat så för att man är för trött för att orka fega och bara kör

(- bonus! Funkar säkert inte för alla men gör det för mig, fast jag är å andra sidan för betyg i grundskolan): jämförelsemomentet. I grupp – speciellt om minst en till (för mig okänd) tjej är med – är jag mycket kaxigare och modigare än när jag kör själv eller tillsammans med dem jag litar lite väl på och kan slappna av med.

Gårdagens mtb-onsdag blev väldigt lyckad. Vi körde tre lampbelysta timmar och Hanna var med den första timmen! Skitkul. Och skitsnygg svartgrön Scott hade hon också. Alltså svartgrönt är nog ändå den snyggaste kombinationen, förutom svartgult och svartorange kanske, eller i alla fall lika. I alla fall!

Igår kände jag att jag blivit lite bättre och det kändes skönt. De misstagen jag gjorde igår berodde inte längre på feghet utan på felaktig teknik. Ni vet, fel växel istället för åh scary shit bäst jag hoppa av-spärren. Åh scary shit bäst jag hoppar av-spärren slogs dock på när vi avslutade i nåt som hetter Himlabacken (aldrig ens vetat att den fanns i Västerås) och jag sladdade nåt enormt mitt i nerförslöpan. Blev tvungen att hoppa av. Som vanligt gäller att jag får åka dit och träna i dagsljuset.

Ikväll blir det crossteknik, kanske ute på Giddecrossbanan. Ska utsätta mig för ett läskigt moment men mer om det senare. Puss!

MTB

God morgon!

Tack för alla frågor under frågestunden igår! Ska bli ett skärt nöje att svara på dem. Älskar variationen och bredden – vi ska avhandla både armrakning (sånt vi cyklister tydligen ägnar oss åt), seriösa träningsplaner (nåt måste det ändå bli utav mig) och min förmodade timrekord (hybrisfest!).

Jag tror faktiskt inte det räcker med bara ett inlägg. Vi får dela upp liksom, med nån käck hashtagg typ #frågaKatja eller #Katjawiki kanske? Struntsamma, svaren kommer att komma som regnande män på en tjejfest. Och det är bara att fortsätta fråga.

Men nu tänkte jag börja dagen med att berätta att jag är mtb-happy (okej, lät som ett forum men ni fattar)! Pga. min lytthet vart det ju ingen mtb-onsdag i onsdags så jag och Grannen tog igen vårt igår. Och som vi gjorde det! Pump tracks – min favvogrej, har jag sagt det förut? – och lite nya stigar och allt. Grannen har utvecklat sina mtb-skillz nåt oerhört snabbt alltså. Dels går det fort och dels så har han verkligen greppat det där med rätt växel i rätt ögonblick så han forcerar de till synes oforcerbara branta efter-benbrutna-cyklister-döpta backarna som vode det enklaste saken i världen. Jag har också blivit vassare, modigare och smartare men är tyvärr inte på Grannens växlingsnivå än. Kämpar verkligen med de superbranta längre backarna. Tror mycket av problemet sitter i psyket – även om jag ödmjukt erkänner att Grannen helt enkelt är en backkung till att börja med.

Kolla alltså, jag börjar med att ta fart, och sen mosar jag på och försöker flytta tyngden framåt, men det som händer är att hjulen antingen börjar spinna (bakhjulet) och jag står still och nästan vurpar, eller att det blir för tungtrampat och jag står still och nästan vurpar, och alla de grejerna gör att jag blir livrädd för att vurpa så jag klickar mig ur innan det blir för sent och får springa uppför resten av backen och det är ju inget sätt det!

Jag har inplanerat dock inte hunnit genomfört en riktig backinlärningskväll. Då blir det bara jag och min oversized (förstår jag mer och mer) Canyon och någon av de där überbranta backarna som ställer till det med problem för mig. Och så ska jag växla och nöta och vurpa tills jag kommer upp. Jag vet ju att jag är stark och så, men nåt gör jag förbaskat fel. Farten tar slut liksom, det måste bli ändring på det. Kom gärna med tips!

En sak jag också tänkt på förresten. Så fort jag satte mig på crossen så kändes det genast som min cykel som jag styrde och ställde med. En cykel som lyder mig och inte tvärtom. Riktigt så är det inte med mtb-Canyonen. Då är det tvärtom – cykeln ter sig hela tiden vilja ta kontroll över mig och jag får nästan tämja den gång på gång. Kan som sagt bero på att den är något för stor för mig..? Hur upplever ni detta med storlekar på mtb, hellre för liten el för stor el helst rätt storlek haha?

Oavsett så är jag djävulskt glad, stor leende och allt. Blir alltid så av att hänga en helkväll med Grannen, speciellt när det sker i samband med sånt vi båda tycker är skitkul och har noll kvar på oss själva annat än att ha simpelt kul på feta hjul. Bäst helt enkelt!

Och så Strava så att ni vet var vi körde:

Och en totalt opassande låt på det. Puss!

MTB

Hur vet en att det är höst?

Löfven byter färg.

Nej, nu ska vi inte vara såna!!

Hösten är ju här när LÖVEN byter färg, och de blir inte det minsta blå, de blir gula och röda och prickiga. Men framför allt är hösten här när lvg-cyklisterna börjar få mystiska revbensbrott och gömma sig inne i skogen på små stigar – på MTB.

Eftersom Katja har lånat en Cube från Johan så får ibland hennes Canyon vila, så idag fick jag rasta den i Hökåsengropen medan hon ägnade dagen åt att tävla cyclocross (respekt!!) på Cuben i Stockholm.

Jag trampade till Gropen glad i hågen efter dagens lvg-pass, lagom till att det började droppa från skyn. Folk bangade till höger och vänster så jag drog iväg solo. Inte en enda knäppskalle till cyklist var heller vid Gropen i det tilltagande regnet, så jag fick härja fritt.

Jag körde fram och tillbaka, uppför och nedför, jag vände på femöringar och for fram över diverse stockar och stenar. När jag instinktivt stannade och klickade ur vid en brant backe kom jag att tänka på mitt forna liv som hästtjej (bland andra hästtjejer på de kommunala ridskolorna, hästkillarna fanns i privatstallen).

Cykeln var min smånervösa hopphäst som jag skulle styra över hindrena i skogen. Om jag tvekade det minsta, skulle hon vägra. Men om jag var stadig och hade bra fart, drev på och räknade in galoppsprången fram till hindren, skulle hon ta dem med ett perfekt avvägt, elegant hopp. Och det var precis vad som hände, och som varje ryttare vet så måste man efter en vägran direkt ta det hindret igen om inte hästen ska vägra för all evig framtid på just det hindret, så det gjorde jag. Och vi kom över. Och vi kom nedför olika branta backar. Och när vi gjorde det, så kom jag på mig själv med att ropa “Duktig!!” och avvärja reflexen att ta tyglarna i ena handen och klappa cykeln på halsen med den andra.

Och det var okej, ingen hörde, och ingen annan cyklist var ju där för att dementera det faktum att jag flög fram – och ägde – i största allmänhet.

Och eftersom jag kände lukten av höst, så blev jag lika klyschigt filosofisk som jag blev förra gången vid Gropen, och jag började älska den där sviktande framgaffeln och de där feta däcken och det där raka styret utan bock. Och det kändes bra med regnet, och det kändes bra att jag vurpade nere vid vattnet på slutet och fick mitt blåmärke, och att jag fattade varför jag vurpat, och att jag körde samma sväng igen direkt efteråt utan att vurpa.

Och om jag hade varit lite bättre på att plåta, hade jag tagit ett kort av mig själv hoppandes över värsta stocken och samtidigt vrida lite så där coolt på styret.

Men nu är jag inte det, så jag avslutar det här inlägget med att berätta att jag också pallade lite finfin fallfrukt på en hemlig plats i Västerås, he he.

mtb gropen

 

Annas äventyr MTB