Jani folks. Trots alla debatterna, trots alla googlingarna, trots alla försöken att bli klokare på vilket parti som är mest lämpligt att styra över vårt land så har jag inte blivit klokare. Det sägs att alla vill väl men det är metoderna som skiljer sig. Jag skulle vilja omformulera det – alla vill väl, men alla vill inte alla väl. Lite så känns det i årets val. Det är så förbaskat svart/vitt, det är så mycket pajkastande vi/de. Det är mycket skrämsel- och enfrågepropaganda, och det är så onödigt många stora termer istället för konkreta lösningsförslag. Hur ska man tänka? Vem gör minst skada för de som behöver skyddet mest? Vem menar vad hen säger? Vem kommer att stå rakryggad? Vem kommer att sälja sig? En sak är säker – it takes a fool to remain sane (kommer ni ihåg The Arks mästerverk till skiva som innehöll den låten?)
Eller jo, en annan sak är jävligt säker den med. Även om det nästlar sig in smygrassar, antisemiter och diverse extremistflörtare i så gott som alla led så har vi i alla fall ett parti som är öppet ursprunget ur nazismen och det är SD. Inget (!) annat europeiskt lands nationalistiska partier är utsprungna ur nazismen (inte ens Frankrikes, tro’t eller inte). Förutom vårt SD. Det spelar ingen som helst roll att de plötsligt har fått för sig att gilla judarna och de ”skötsamma” invandrarna (tack men njet tack). Det fanns judar och romer som trodde på vad Hitler sa i början också. Det vore en stor skam – och ett bevis på hur jävla efter vi hamnar i vår demokratiska utveckling – om SD vinner valet. Typ hej, vi måste till hatet mot de som lämnat allt för att lösa våra i-landsproblem, grattis oss.
Eftersom jag inte fixade mina tankar inomhus drog jag ut på en valrunda. Det blev rötter, branta backar och stök. Mycket fokus och ett försök att bli klokare.
Rötter. Tänkte på mina rötter. Flera sorters blod som rinner i mig. Gör så att ingen kan någonsin gissa rätt vad jag kommer ifrån. Knappt så jag själv vet allt. Pang sa kriget. Alla lyckades inte fly. Alla lyckades inte återfå sinnet efteråt.
Tänkte på hur jag ibland innerligt vill få tag på en pistol och skjuta skallen av mig för att slippa minnas allt jävla lidande min släkt, deras vänner, min familj, till och med droppen i havet jag har stått ut med. Men det vore väl för simpelt, och nu har jag Ivar och lillebror att leva för också.
Jag är inte den typen invandrare som bygger hela min identitet på att vara just invandrare (hatar för övrigt att enda gången invandrarna får komma till tals i media är när de pratar eller gör ”invandrarsaker” typ drar storyn om sin flykt eller lagar invandrarkäk. Så smaskigt men nej tack. Personifiering före rasifiering om jag får be). Att vara invandrare för mig är som att andas. Jag bara är det, men sorry det blir ingen SVT Play-dokumentär på det.
Men jag har för den delen inte mycket till övers för home negroes som ”glömmer” sina rötter bara för att de inte längre går på bidrag och inte längre kan identifiera sig med ”de där” längre ner på behovstrappan. Hörni hörni, rösta inte på dem som ser på er blott som brickor i sitt bruna spel. Ni kommer att få era liv förstörda och ert värde taget ifrån er. Tids nog. Flytta från Husby, anlita en talpedagog, köp en kåk och måla det vitt om det nu är så himla jobbigt att påminnas om att man själv sovit på en resesäng i någon random Muhammeds lya i början. Men rösta inte på brunt. Det färgar av sig på husväggarna. Äter sig in i själen. À la pacman.
Fin stig, tänk så mycket fint vi har i det här landet vi måste värna om. Jämställdheten, allemansrätten, naturen, de mänskliga rättigheterna. Hundra saker till. Tillsammans. Inne i landet, ihop med resten av världen. Kommer vi att klara av det eller kommer pengalusten och NIMBY-lagen ta över oavsett?
Åh nej, detta skulle egentligen bli ett kort inlägg om att jag cyklade en snabbis för att rensa ut tankarna inför valdagen. Och jo. Det var härligt. Benen var söndersyrade (gått för mycket igår) och det gick sakta men tekniken satt där mycket fint. Inte en droppe missmod. Bara körning.
Nå, blev jag till slut klokare eller låste det sig vid SD-frågan, som under de där vid det här laget tröttsamma debatterna?
Det blev så klart som vanligt. Jag vet vilka jag kommer att rösta på. Och det blir förstås inte på de snyggaste, på de mest vältaliga, på de med mest genomtänkta idéerna. Det blir på de som innerligt tror på allas lika värde – utslitet men sant. Hur puckade vissa av deras politiker må vara enskilt men så är det ju när så få vill bli politiker höhö.
Över och ut, in på Strava för att hitta min rutt.
Glöm inte att rösta med hjärtat för samhällets svaga imorgon. Gör mig stolt. Tack, puss.