Ofokuserad i Skultunas mountainbikespår

Ivar, 100 % nyäten i AK:s 100 %

Ingen vet riktigt vad som sker på detta foto men alla verkar glada

Tydligen hade jag gett upp det tekniska på det kortet

Cykel i motljus i märklig vinkel,
notera alla mina sexiga distanser (styrrörskapning på g här)

Att titta ner och se svår ut på cykelselfies är så 2017,
nu sportar vi profil istället

I värmen gör jag mig ändå snyggast som Skuggis.

Alltså detta med fokus. Fokus är så viktigt när man ska göra saker rätt. Eller ens våga eller orka göra dem när det kommer till cykelsammanhanget.

Jag har alltid haft det kämpigt med fokusen. Dagdrömmare, person med koncentrationssvårigheter? När jag väl (!) fokuserar utför jag ”uppgiften” till 120 % och lite till. Men det är vägen till fokusen som är den svåra biten för mig.

Vissa mindre och vardagligare störande tankar har jag lärt mig att trycka undan, stoppa in i en osynlig låda och ta fram först när jag är klar med träningen. Det kan vara jobbet och annat förvisso viktigt men inte  viktigt att det inte kan cyklas bort, bara man biter itu och kommer över den där första mentala tröskeln, den som är där innan endorfinerna slår till. Men sedan har vi de stora orosmomenten. Bekymren som inte går att vifta undan ens tillfälligt. Den mångåriga ångesten som förlamar. Den ackumulerade stressen som sätter osynliga käppar i ens hjul. Mentala spöken. Sådant som skulle kräva en armé idrottspsykologer, chaperonisar, soigneurisar och groupiesar som skulle jobba med en före, under och efter träningspassen.

Jo jag har Jonas, mina vänner och er läsare/medcyklister förstås och det betyder precis allt eftersom ni är de som hejar på mig. Men ni vet ju själva hur hjärnan kan vara funtad – eller ofuntad.

Hur som. Bortsett från det tungsinta så har ett nytt – glatt! naturligt! normalt! – orosmoment kommit till i mitt liv. Oron för älsklingspluttisen förstås. Sockertussen våran. Iiivar.

För någon vecka sedan blev det så tydligt hur den påverkade min cykling. För första gången någonsin skulle Ivar barnvaktas av en kompis. Gulliga AK hade erbjudit sin hjälp så jag och Jonas kunde provcykla Skultunas lika fina som tuffa (hög lägsta nivå alltså) mountainbikespår. AK som bor i Skultuna fick ta över Ivar i barnvagnen och gå med honom i samma område där vi skulle cykla. Alltså, inte ens vara långt borta från oss. Och vad gjorde Ivar då? Däckade förstås och sov som en liten bäbis… alltså, som sig själv då.

Nu var det sent och fortfarande hemskt varmt vilket inte gjorde saken bättre men jäklar vad svårt jag hade att släppa mammaoron, trots att jag litar på AK till hundra procent och trots att han och Ivar befann sig i närheten. Skämdes nästan lite för att jag var så nojig. Är ju egentligen inte någon kontrollerande person, men är väl helt enkelt otränad på det där med att vara utan mitt barn. Det hela påverkade körningen. Nu brukar jag faktiskt så gott som alltid suga på det där med tekniskt första gången jag kör en bana (då är det studietajm ungefär) men nu var det under all kritik. Jag var feg, jag var strulig, jag var snubblig och goofy och det var bara allmänt plågsamt. Till slut körde jag upp och ner en rolig och simpel torkad lera-backe ett par gånger och sedan så fick vi ta över Ivar som hade vaknat hungrig och suris.

Bra jobbat AK och Ivar – ni kommer att åka på fler stunder som denna bara så att ni vet *vink vink* Men vi päronen lärde oss något av denna kvällen. Och det att Ivar är lite för liten för att barnvaktas av kompisar en längre stund kvällstid då han är en gnällig liten trötter så vi får nog snällt fortsätta turas om att vardagscykla tills vidare. Inget mer med det.

Det var lite sådant jag tänkte på under tiden jag försökte (varmt, varmt) njuta av den evinnerligt sega Skultuna-Västerås cykelbanan på vägen hem vid nio-snåret.

Hur var spåren då? Skitroliga och omsorgsfullt skapade, med spänger, northshores, korta men branta backar och annat bus. Jag tänker cykla tillbaka dit och fota och kanske filma så att ni får se dem. Men jag tycker att ni som kan bege er dit asap och testa! Här startar spåren och här finns det en liten video som är rätt talande.

Så! Over and out. Jag är tyvärr sjuk och småbister, hade gärna cyklat den här helgen då det inte vart något på grund av göteborgsresan förra veckan. Men äsch, det är min första riktiga förkylning som mamma så jag ska väl hålla tyst. Hade dock gärna kollat och fotat och hejat på coolingar som körde Lida Loop idag. Bland annat min egen Jonas. Men valde att bli kvar hemma med Ivar istället. Vila inför de kommande äventyren. Så nu ska jag lyfta på stjärten och laga ihop något gott till min hjälte som den hemmafru jag är idag.

Puss och fokusera lugnt.

2 Comments

  1. Anna Linden said:

    Man blir kreativ av att dagdrömma! Hjärnan får ny skärpa och kopplar av så att man kan tänka nya klara tankar. Så fortsätt dagdrömma! <3
    Anna Linden recently posted…Det vita spjutetMy Profile

    10 juni, 2018
    Reply
    • Katja said:

      Ja nån anledning måste ju finnas till det beteendet :) <3

      11 juni, 2018
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge