Åh kära riders, vilken (med de senaste två årens mått mätt) bra träningsvecka det har varit. Liksom harmonisk och lugn, och nästan läskigt enligt planen. Har hänt så få gånger sedan Pluttens entré att jag baxnar något. Borde kanske inte jinxa genom att berätta men äsch äh. Men nu till idag!
För idag blev det så dags för den efterlängtade distansen. Efter en längre period med bara korta pass kändes det lyxigt att kitta upp sig för en längre äventyrsrunda.
Jag hade egentligen tänkt mig asfaltsnöt, men då det hade blåst upp till världens storm på förmiddagen så kändes det rimligare att låta skogen agera rygg. Därför blev det cross. Men var och vart skulle jag cykla nu när landsvägsplanerna hade fått ge vika?
Det fick bli de gamla favvovägarna i skogs- och åkertriangeln mellan Västerås, Surahammar och Skultuna – ett imponerande rikt grusvägs- och stignät där det finns något för alla som gillar offroad.
Som crossmässigt sliriga sumppartier
och mountainbikemässigt pirriga klipphällar och mer eller mindre branta backar.
Och det bästa – oavsett hur sällan eller ofta man cyklar där så finns det alltid någon ny väg eller stig att upptäcka!
Jag sejfade dock och höll mig på mina gamla vägvänner. Med bara en utforskarsväng, ett stycke stökkörning på någon av Surahammars förnäma mtb-leder. Mest för att testa däckgreppet. Och okej, för jag tänder till när jag får cykla mtb på cross
Jäklars va tungmalt det var. Blåsigt. Vattensjukt. Nysinglat och nymakadammat på ett flertal partier. Gick liksom inte att ha ett rätt däcktryck.
Men äsch. Himlen var ju så blå så blå
och ljuset så varmt, milt och glatt som det bara är en solig dag i september.
Jag hann med att dra en snabb kaffe på trevliga Sura GK – alltid lika mysigt att hänga med them golfers, ändå ett släkte rätt lika cyklisterna fartskillnaden till trots
och med att min vana lik besudla Ica Skultunas fräscha foajé med min skitiga boone. Men hallå jag handlar mycket dricka och godis ok?
Hann också med att studsa över ett gäng gulliga träbroar (har en fetisch för de också, som för alléer då).
Avslutade rundan med att konstatera tre saker:
– hösten är sannerligen hoppets tid
– jag måste omedelbums fixa festligare hjul till boonen
– få cykelplagg är så gosiga som skoskydd i neopren. Mina är anno 2012 – och jag kan inte tacka dem nog.
Som vanligt stillar de ruttnyfikna begäret på Strava här. Nu ska jag smälta turen och afterbikepizzan, puss!