Fotobomben från Långfjället, eller vår vandringsrevansch!

Pust. Äntligen och åter hemma, hemma i Västerås. Det ser ut som fan själv varit och haft ett kalas härinne. Saker överallt. Sovsäckar som hänger på tork. Ett gäng cyklar som står lutade mot varann i vardagsrummet. Möbler, kartonger, plastpåsar, växter huller om buller. Men det är okay. För i soffan slackar älskade brorsan med sin 3DS, i köket sitter Jonas och googlar brädor att sätta upp hojarna i på väggen, och här sitter jag mör och skön och äntligen redo att berätta om fjället.

För självfallet åkte vi upp igen! Hur kunde vi sitta hemma och glo och uppgivet säga någon annan gång efter att ha smakat på det närmaste oändligheten man kommer i naturen?

För mig har livet aldrig handlat om en annan gång. Sådant har man väl inte råd med! Så jag snöt mig, tvättade kläderna, bad Jonas att leta upp ett drägligt fjäll, drog i mig en kaffe eller tre och satte mig bakom ratten. Efter att ha insett att vi omedvetet satt lite för höga krav (bära mycket packning, övernatta uppe på fjället i närmare minus grader och regn, åka syrefattiga flermannakupéer etc.) på oss med tanke på min långt gångna graviditet under förra försöket och skrattat åt det så sänkte vi kraven. Nu skulle det njutas. Ta sin tid. Skippas tung packning. Typ eh… semestras!

Eftersom chauffören skyr allt som tvåplusettvägar och sånt genvägsjox heter så tog resan upp sin lilla tid. Första dagen kom vi upp till Siljan och ”blev tvungna” att mellanlanda i favoriten Tällberg, nämligen på Tällbergs Camping. Åh så härligt det var att tälta rakt på stranden, se ut på Siljan i all sin gyllenhet, dricka varm choklad, dåsa inne i tältet.

Tyvärr sov jag sämre än sämst även denna natten – den där gravidgrejen med att sova för dåligt alltså… – så det blev till att slagga i bilen någonstans i skogen ett gäng mil upp på riksväg sjuttio. Varmt och skönt var det, och gosigt i solen.

Kortistuppisen gjorde sitt och jag var redo att ta mig an den härliga bilkörningen upp till vårt mål, samt alla de mäktiga sevärdheterna på vägen – som det herrejössesballa Trängslets kraftstation (här delen Åsens, nedströms)

och som den här turbringande vita kompisen som mötte oss på den slingriga vägen. Så goa de var, renarna! Så härliga! Nästan tecknade, med mjuka konturer, fluffiga ben som dansade åt alla håll.

Efter en varsin dubbelkula Rättviks Glass i Idre så var det inte många mil kvar uppe till vårt fina mål – Grövelsjöns fjällstation och Långfjället.

Och mina axlar sjönk ner, och jag log, och luften var så hög, så sval, att mina ben slutade myra sig för resten av resan.

Desto fler myggor och knott anföll min stackars kropp, och därför ser jag än idag helknottig och blemmig ut i ansiktet. Är väl ba att skylla på gravidacne eller att man både har elallergi och är tevespelsberoende ifall någon undrar.

Nevertheless spenderades natten i tältet uppriggat i en korsning mellan ett gäng vandringsleder på det stället jag funnit minst myggtätt och efter en stunds hobo-tupplur nere i fjällstationens uppehållsrum (gravidsömnen, som sagt) så var jag redo att följa Jonas till världens ände! Det är jag i och för sig alltid men ni fattar.

Vi var utrustrade med ett varsitt par klockers kängor, Jonas svarta, mina rödbruna. Vilket bra jobb de gjorde, Hanwag gör mig sällan besviken (obs obs absolut ingen spons, men jag har ett vinterpar sedan tidigare och gillar dem seriöst)

och jag gav mig på att bekämpa min fågelfobi genom att stalka varenda liten fjällpippi i bästa Wes Anderson-stil, som den fan man är.

Skratta inte Svensson din ljungpipare kan vara i mitt sikte!

Jonas hade en turidé och jag lallade med! Att gå långt utan att tänka sig för är min specialité, det är sedan gammalt.

Bäckensmärtorna var ett minne blott men graviditeten gjorde sig förstås påmind i form av känningar i magens nedre del som gjorde att det blev många, många pauser den dagen. Men det var ingen fara med det, bara bra ju!

För då kunde jag sitta ner, preggospreada och mumsa i mig det gottiga vi hade med oss!

Blå Bands turkäk kommer kanske aldrig att ta några gastronomiska priser men uh så gott det smakade därute, efter ett gäng timmars vandring.

Uppe på Fosksjökläpparna såg vi ner på sjön nere vid Storvätteshågnas fot. Flaskans storlek är fin för cykeltröjans bakfickor.

Bortskämd är man uppe på fjället, färskt gudomligt vatten överallt.

Stökigt och brant och dant uppför Storvätteshågna. Sitta ner ofta tack.

Många bäckar små, många kilometer långa. Dags att vända hem, då hade vi gått fem… sex timmar?

Spången i sumpen, svårt att hålla balansen och koncentrationen efter åtta timmars vandring.

Åtta timmars vandring, cirka två mil, i gravidvecka tjugonio, jag är fan stolt. Fjällrevanschen är ett faktum. Min mojo är återställd. Min livsglädje är tillbaka.

Reskassan gapar tom… allt är tillbaka till det vanliga :*)

alla kort Jonas Wiking

Och inget smakade godare än maten inomhus, i sängen på det eländiga, murriga Sporthotellet (jepp så hette det) nere i Idre vi sedan på natten delade med ett glatt överförfriskat motorcykelgäng från finaste Finland.

Skelögd – storögd – åh fjället, nu älskar jag dig igen! Ser fram emot att ses igen, denna gång med en lika storögd bebbe i bärselen <3

Katja, nu stolt medlem i STF 

3 kommentarer

    • Katja said:

      Ja det var underbart! Ett minne för livet <3

      31 juli, 2017
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge