Det är tre veckor kvar.
Jag är både lätt och tung. Jag har både förträngt och insett. Jag har både andats ut och sörjt.
Det är så här verkligheten känns. Ändå känns det overkligt.
Jag har aldrig gjort det förr. Men jag känner igen det så smärtsamt väl. Hur marken under fötterna fryser till förrädisk is. Hur det knyter sig i magen. Hur området kring hjärtat värker fysiskt. Ont.
Av mina vänner får jag höra att jag är modig. Jag är rädd.
Det finns ingen jävla empowerment i hela världen som kan bota det faktum att någonting mycket, mycket stort kommer att falla sönder.
Men inget slår en mammas intuition.
Jag har sönder. Jag går sönder för att bygga upp.
Och jag gör det för dig.