Hej lördagscyklisar! Soffbloggaren har. Har hunnit äta lunch, “råka” somna ihop med min nyblivna treåring, vakna dåsig och bygga på dåsigheten med två rutor morotskaka och en kokostopp. Det där med att bli pigg efter att ha sovit på dagen, alltid lika svårt. Inte ens en mugg svartast kaffe i Gästrikland och en timma pumptrack och åspromenad med min cykelplutt har lyckats väcka mig riktigt än. Känns därför lite lagom weird att blogga om min käcka wymtm-träning imorse.
Morgonen var minst sagt crizp, cirkus plus fyra och nästan ettrigt soligt. Farmor-Evas lånehoj hade stått och väntat på mig så det var bara att lycra upp sig och styra kosan mot skogen!
Var glad att jag hade avbokat fredagens festa-till-i-Stockholm-planer till förmån för sömn och cykling i Hedesunda hemma hos Ivars pappas familj. Jag saknar mitt Stockholm något så djävulskt men både kroppen och själen är något postförkylda och slitna just nu och då är det bäst att hålla sig på mattan. Festa hinns det med framöver.
Började på Häsens finfina pumptrack för att mjuka upp them lederna (eller vad man nu mjukar upp när man kör pumptrack, effektivt är det i alla fall!)
och dök sedan rakt in i trollskogen next door. Dessvärre är cykelterritoriet något begränsat just nu och en måste hålla sig till de lagstadgade elljusspåren / mtb-spåren annars kan man bli knäppt av de som roar sig med att ha ihjäl stora djur höstetid.
Men som ni ser var inte elljusspåret aka “mtb-femman” fy skam det heller.
Försökte verkligen hålla nere ansträningsnivån men blev likt förbannat svettig i alla de korta men branta backisar det bjöds på.
Lattjade runt och lyckades till och med med ett hopp (alltså känslan av air <3) men höll sedan på att vurpa på de blöta spånen, snacka om ironiskt. Note to self: underskatta aldrig blöta spån.
Började efter ett gäng-sjuttio rullminuter nynna på in sweet harmony och high (ni vet den med Lighthouse Family), ett säkert tecken på att man är på en bra plats.
Styrda kosan hemåt, körde nästan in i ett träd vilket var smått pinsamt men droppade snyggt i åsen-dropet jag bävade inför förr. Wii
Hej söndagskväll. Jag är fortfarande förbaskat förkyld och inte lite bitter över att inte kunna leva ut mina höstcykel- och löpardrömmar annat än digitalt (men så har de ställt in Paris-Roubaix också dammit). Hela den här hösten har för övrigt bestått av en enda fet förkylning för mig, min plutt, hans pappa och resten av vår inner circle.
Men kan roa er med att gå igenom mina mountainbikes.
Först lite intro
När det kommer till mtb så koketterar jag gärna med att vara lite grön och lite fräsch sådär.
På ett sätt är det sant. Har inte kört alltför många mtb-lopp, har aldrig tävlat inom mtb och har väl kanske aldrig riktigt hardcoremekat en mtb-heller (något jag annars kan få för mig att göra med mina övriga cyklar, även om det är oftast sker i nöd- eller PMS-fall). Jo men så är det lite – mtb har för mig varit vad gravel är för många. Ett kravlöst sätt att studsa över sten och stockar, umgås med skogen och slippa bry sig om vad man har på sig (nåja, nästan i alla fall, man är väl ändå en katja, born & raised stilnödig).
På sätt nr två är det inte riktigt sant då jag när jag tänker efter ändå ägt ett gäng mtb. Så trots att jag har ganska nyligen tagit mig i kragen och börjat helhjärtat bilda mig i stigskills på samma sätt som jag gör med CX- eller lvg-diton så har jag ändå cyklat en hel del trixigt och knixigt. Fast utan att alltid riktigt fatta vad jag gör för att klara them trixigheterna, på gott och ont.
Så, från en glad mtb-idiot till en förhoppningsvis ännu gladare mtb-hjälte. Lite så vill jag gärna betrakta min mtb-resa som förhoppningsvis får sig ordentligt med fart under 2021 om livet och hälsan vill sig väl.
Nu till mina mountainbikes
Man är väl inte den som inte ägt en tjugosexis i finaste alu! Min första mtb var en 2012-års Grand Canyon hardtail i storlek L (något för stor), SRAM x9, hydrauliska bromsar och lock-out på gaffeln, Mavic-hjul och Nobby Nic och Racing Ralph-däck.
Jag hade köpt den av en go kollega och vi hade sketakul ihop i ett par år.
Grandcanyonen var till exempel med i en mycket seriös cykelvideo, körde uppför och utför i Järvsö samt lite varstans i övre landet, tjänade som vintercykel, var med när jag som MTB-tävlingsspeaker provkörde banor och bjöd på en rafflande blöt CX-premiär i Karlstad.
Grym på spång var han också och sedan såldes han till någon glad. I nästan två år höll jag mig med landsvägscyklar- och CX only.
Och sedan blev jag gravid med Ivar. Jag körde landsväg rätt långt in i graviditeten men kände jag att det blev dags att åter kitta upp sig på en mtb, extremsporten för alla som vill sitta extremt upprätt och hålla sig extremt långt borta från bilisterna.
Vilken tur att Valle hade en 27,5” (ni märker, jag avancerade här) Crescent-instegsherk till mig att ha roligt med i väntans tider!
Jag minns gravid-mtb:andet som min och Jonas kanske gladaste cykeltid tillsammans. Vi tog oss an olika loppbanor (som till exempel Engelbrektsturen), bitar av vandringsleder och blandade brötigt med mysigt. Jag kände mig lika delar tung som smidig; jag sken och njöt som tusan.
Sedan gjorde en liten knubbebubs entré och ruskade om hela vår värld och orden räcker inte till men cyklas, det skulle ju förstås fortsättas.
Crescent-herken flyttade hem till lillebror på Lidingö och jag ombad Stenströms Cykel i Hallstahammar att bygga mig en prisvärd och snabb maskin i den läckraste lacken som fanns att få det året. En Katja-moddad Trek Procaliber 6 med 29”-hjul och en Highline-sänkstolpe från Crankbrothers.
Jag föll så för rackaren att jag till och med bjöd på en newbikeday-video. Egentligen borde jag göra fler videos och poddar för de jag gör verkar gillas men det tar ju sådan himla tid? Och så måste jag sluta säga liksom i var och varannan mening. Skitsamma! Jag var nyförlöst och rund i ansiktet, hojen var go och cykellivet lekte när jag väl hann och orkade komma ut.
Treken var snabb och snärtig och bjöd på en hel del action. Inte så mycket som jag hade hoppats – trots allt hade jag ett litet barn, ett aldrig så sänkt immunförsvar och ett traumatiskt förflutet som hade kommit ikapp mig att ta hand om samtidigt. Men när vi väl kom ut så jäklar
va kul vi hade! I Gästrikland, i Sörmland, i Sälen, och säkert på fler ställen jag inte kommer ihåg och så hemma i Västmanland förstås.
Jagade främst sådana partier, går så himlans igång på sånt och gärna upp och ner som i Rörbäcksnäs.
Så kom hösten och så vintern.
Sedan flyttade jag till Haga och blev ensamstående med gemensam vårdnad om Ivar och mitt eget cykelstall att rå för.
Det tunga skulle lättas något. Jag renodlade min cykling så att den skulle handla enkom om landsväg och grus med eller utan min Ivar i cykelkärra.
Fram till nyligen har jag klarat mig fint utan mtb, men
(Outro)
Idag när jag blundar så ser jag en väg brötig krokig och slingrig börjar med ett avgrundsdrop ett oändligt modkrävande hopp ringlar sig den mellan hav och raviner smala passage, skrå i lössand, galna serpentiner cha-cha-cha dyner, drömhögar, berg som vi misstar för molnformationer eller är det tvärtom?
det gäller att ha lätta hjul starka ben, starka hjärtan, våga ha både ont och sjukt kul.
Jag har fått frågan många gånger,
hur ska vi locka fler kvinnor till sporten?
Men låt mig påminna er om att min cykling är min hjärnas och mitt hjärtas intresse,
inte min livmoders.
Och även om det är pisstråkigt varje gång vi är för få på startlinjen
så är det inte min tilldelade uppgift att locka fler.
Jag gör det dock ändå genom det jag gör
Men vi behöver inte påtala för kvinnor att de ska börja cykla
Hur de ska börja cykla
Varför de ska börja cykla
Det gör vi så bra själva.
Kvinnor har alltid, alltid funnits inom sporten.
Sluta skyll det medvetna osynliggörandet på kvinnorna själva.
Sluta täck er rädsla för ompositionering med lögner om kvinnors ointresse.
Det cykelvärlden behöver är inte fler kvinnor som fyller på
och fyller ut
Utan att vi som redan är inne
får göra det vi gör på lika villkor som resten
och att vi annars
höjer våra röster,
trampar i klaveret,
hos tjej som gubb
för vi är inte få
Vi är redan skitmånga,
men vi gömmer oss i det förrädiskt väna,
ivrigt påhejade av de som tjänar på att systerskapet utspelar sig bakom slutna dörrar,
med sponsrat kaffedopp,
och t-shirts med orden kvinnlig cyklist på,
som vore det kvinnliga det enskild viktigaste i vår cykling,
är det?
allt i behagligt tempo, ingen får skakas om,
så vi inte blir för klarvakna och för medvetna för att faktiskt göra skillnad
När ska vi lära oss att börja värdesätta kunskapen hos var och en av oss som redan finns,
att sluta lyssna på männen som inte lyssnar själva,
som stjäl så mycket plats,
skryter med sin erfarenhet av några lopp på åttiotalet
trots att en kvinnlig åkare,
hon har oftast upplevt mer på ett år
än sammanlagt tjugo postgirotåkare upplevt på åtta dagar?
Hey rider. Kan du pricka av fler än fem symtom ur listan nedan?
⏳Du har aldrig kollat av din mailinkorg (och skräpinkorg med, man vet ju aldrig) så ofta som just nu.
⏳ Plötsligt är dina övriga, egentligen inte särskilt gamla och faktiskt rätt vassa, hojar inte riktigt sådär jätteintressanta att cykla på. Och har inte deras lack tappat liiite i glansen också?
⏳Det liksom kliar och draaar lite i hela kroppen.
⏳ Du har barskrapat internet i jakt på recensioner och mektips som rör din kommande älskling.
⏳ …och förstås joinat samtliga forum för dem med cyklar som din.
⏳ Även om du är självklart för jämställdhet så har du redan i smyg döpt cykeln till något mycket feminint eller brutalt macho.
⏳ Din webbläsare har gett upp och ställt in cykelmärkets hemsida som din startsida.
⏳…och Zuckerberg & Co har snart fått slut på annonser för prylar som liknar din hoj.
⏳ Du har redan bokat barnvakt för den första helgen med din nya kärlek.
⏳ Förvisso är unboxing lite 2012-ish, men det stoppar inte dig. Bäst att städa rummet innan…
⏳ Du är egentligen glad över att du måste jobba hemifrån – inte en chans att du missar avin som dimper ned i brevlådan!
⏳ Du har redan anmält dig till ett gäng lopp som du vet cykeln kommer att äga. Ja, cykeln. Din träning löser sig lite allt eftersom.
Då kan jag bara säga – grattis. Du går i väntans tider. Det bästa botemedlet är frisk postnordanvind och ett glas tålamod varje dag. Lycka till!
Och vet ni, jag är smådeppig. Mådde precis som ovan tills jag upptäckte ett gäng extra tusenlappar på kontot. De som inte skulle vara där… Det visade sig att cykeln jag hade beställt var slut i min storlek. Nu är jag förvisso “rik” på pengar men snuvad på en troligtvis awesome hoj till awesome peng. I-lands I know men men. Nya tag till våren, får väl träna mig i form till cykeln och inte tvärtom häpp.
Hej från vabträsket folksis. Det är minst sagt schlemmigt och gröngrått både i luften och i stämningen här hemma. Vad passar då bättre på en cykelblogg än en färgkick i form av bildbomben från helgens cykelguidekurs i Nora.
Så, i helgen gick vi så äntligen en fördjupad kurs i cykelguidande –
vi som i jag och Freddans mtb i behov av både service (hehe, det fixar jag som tack för lånet Fredde 😘) och rastning.
Hade sällis av Jonas och Plutten som höll bilen och stugan varma under tiden jag utbildades. Samt testade lite moment själva…
Kursen var en fortsättning på guideintro i Färna och hölls i Bergslagens brukshistoriska pärla Nora och hennes cykelstolthet Digerberget – ett paradis med leder, backar, pumptracks, teknikbana, klubbstuga med toaletter (bäst!) och en natur så vacker att en fick gnugga sig i ögonen med cykelhandsken.
Varför en fördjupad kurs i mtb-guidande då?
Det är ju så att jag gillar att lära mig saker ordentligt. Även om jag har lett en hel del träningspass och social rides så är det ju inte samma sak, att leda klubbträningar på landsväg som att guida cykelturister på stigar och på cyklar som kräver ett särskilt material- och tekniktänk.
Så även om jag är en fullifan och inte helt grön offroadie så är jag bra ödmjuk inför skillnaden på det löser sig och på jag ska kunna lösa det.
Och så det där med turistigt ledarskap. Helt klart värt att lära sig mer om, och det av de bästa.
Törs påstå att det hade knappast kunnat bli ett bättre gäng än det jag fick gå kurs med.
Dels kursledaren herself – Katarina Rönnbacka Nyberg, hjärnan och hjärtat bakom Bike in Bergslagen och en mycket erfaren och karismatisk mtb-guide, kursledare och egenföretagare inom cykel.
Och dels kursdeltagarna själva – varenda en hade ju både cykelerfarenhet och andra talanger inom bland annat cykelledarskap, pedagogik, turism och annat bra-att-ha. Ta till exempel Christer som driver Hiking is Life, Lotta med mångårig erfarenhet från Friluftsfrämjandets mtb eller Jocke som har stenkoll på mekanismerna bakom minsta lilla kroppsvinkel.
Och så mig då, som växte flera centimeter bara jag fick byta om från mina blöta landsvägssockor till Jockes yllediton (mina yllisar låg förstås kvar i stugan två bil bort, på tal om jag ska kunna lösa det).
Kursen var uppdelad i två pass à fyra timmar vardera, ett pass på lördag eftermiddag och ett på söndag förmiddag. Under lördagens pass fick vi deltagare mest lyssna och testa på de olika momenten och teknikerna. Praktisk teori med andra ord.
Allt från bikefit-på-plats, säkerhetsgenomgång av cykel och cyklist till hur man fick sina kunder att slappna av i kurvorna eller studsa över stockar.
till pausövningar och backteknik och -psykologi.
Digerberget där vi höll till var som gjort för teknikträning.
Eller okej jag får rätta mig, Digerberget är som ni ser på Pluttens moves till en viss del bokstavligen gjord för teknikträning (ge Fredrik i grävmaskinen big kudos vänner).
Självklart ingick det fikapaus då vi passade på att fylla på med energi samt ännu mer cykelinspo.
Söndagen gick ut på att omsätta lärdomarna i praktik. Nu var det vår, deltagarnas, tur att lära ut de olika momenten och ge och få feedback. Note to self: Pumptrack är grymt bra för att bli av med nervositeten.
Det var både skitkul och lärorikt! Nu tyckte jag att prick alla var superduktiga, men det blev mycket tydligt hur mycket förberedelse det krävs för att sätta de olika momenten och faktiskt kunna lära ut de till både noviser som erfarna “kan allt”-cyklister.
Camilla fick oss att verkligen jobba med hela kroppen för att fixa slalomsvängarna.
Jocke lärde ut dropteknik på ett pedagogiskt och avdramatiserande sätt.
Jag höll i backe.
Och rätt som det var så var kursen över, även om de flesta av oss ville mest stanna kvar och leka söndagen ut. Tydligen var jag för snabb för skarpt foto enligt Jonas, yeah right men men
Fick säga hejdå till mina grymma medkursare – hoppas vi ses på stigarna och kanske på de guidade turer framöver.
Fick plocka av ungen från teknikbanan.
Tackade Katarina (och Tobbe som pushat mig till det hela) för en rolig och givande kurs
och erhöll min cykelguidediplom. Ett papper som jag är faktiskt stolt över. Inte så illa pinkat av Katja och av Freddans mtb – som inte failade den blivande mtb-guiden en endaste gång. Who needs brakes anyway? 🦦
Puss.
På tal om mitt guidande så har det redan sedan kursen i Färna trillat in lite förfrågningar och idéer. Jag glömmer dessutom inte att ta med vinnarna av min företagsnamntävling på en guidad tur med lunch och fika. Jag jobbar stenhårt på att få till det både tids- och energimässigt men det tar lite tid då jag är dels obotlig perfektionist och dels har inte råd att bränna ut mig (igen). Under tiden – håll ut, jag scoutar fram de finaste turerna i Västmanland och Bergslagen (och kanske även södra Norrland).
Att jag på Stålis (och sedan Super-Evas Canyon, tack för lånet ett varv) satte sand-, utför- och kurvtekniken så gott som rädsle- och felfritt efter cirkus två år utan regelrätt crossträning.
Och jag som bara skulle ner lite casual och fota lite PR inför Cykelcross-SM i november.
Tony ba
Du fick feeling. Men du har det i dig också.
Jag ba
Jag fattar inte hur jag klarat en hel 2020 utan vare sig målmedveten teknikträning eller race.
Fast det är ju iofs precis det som varit tanken med 2020. Att lyssna på skallen och på kroppen. Att vila det som vila gick. Att avmotiveras för att påmotiveras. Att ömsa skinn för en förnyad glans. Kanske har det redan börjat ge effekt, så har det börjat kännas i alla fall.
2.
Att jag och Cykelpappans MTB (fett med tack) ska till Bergslagen och Nora i helgen. Extra fint är att lilletutt ska också med och cykla med sin pappa under tiden jag utbildas.
Ska ju gå en fördjupad cykelguidekurs i grymma Bike in Bergslagen-Katarinas regi. På Digerberget. Och bo på fina Uskavigården. Med egen sjö och allt. Är bra förväntansfull, hänga ute bli bättre på sådant man älskar ja tack.
Som ett oroligt höstlöv mår jag den här hösten. Så fort lövet tror att det har äntligen landat så kommer vindarna och fångar upp det igen och dansen måste starta om.
När det känns som att vindarna drar iväg mig för långt bort från det lugna och friska blundar jag och tänker på örnarna ovanför Col de la Croix de Fer.
Jag tänker på vingspannet och på att de formade egna skuggor. Jag tänker på hur bra de var på att parera de plötsliga och retliga stormvindarna som gav sig på djur, människor, tält.
Jag kan inte sova och hjärtat slår oregelbundet. Men jag kan tänka, drömma, träna och jag har en dununge som är glad och en lillebror som trivs i högstadiet. Så tacksam för det. Vet att det kommer bli bra
Hej. Den här veckan innebär un petit enfer jobbmässigt. Så. Mycket. Andas djupt, både tre och trettiotre gånger. Så glad att jag fått till en riktigt vilsam helg med gott om sömn, ivarmys, solostrosande i lilla fina Gävle och en stor klunk underbar gästriksk höstskog från mountainbikesadeln före cykel-VM. Häng med en sväng.
Fick förutom lite kläder låna den här söta trektraktorn, en stabil rackare i perfekt storlek för mig, tack Eva.
Körde in i skogen och blev med ens miljonär. Hela alltet var täckt med guldmynt av de ädlaste av valörerna.
Är man rikast i världen och har lånat en neongul jacka måste man dansa lite.
Dansar ofta Christopher Walken-style när jag dansar i skogen, gör inte ni det?
Dansade inte när jag skulle träna lite teknik (ser inte så tekniskt ut på kortet men det är ett något knixigt parti för en som rattar mtb alltför sällan) utan såg mest fullständigt ofotogenisk ut. Ni får inget kort hehe.
Men här alltså, på tal om ofotogeniskt. Folks ffs! Hur kan sådant ens få förekomma? Skämdes när jag cyklade förbi.
I övrigt var skogen en syremättad fuktig älskling.
Kunde nästan dricka den,
med guldmynten som strössel.
Körde kolugnt i medvinden ut och tryckte på i medvinden hem, träningsmässigt alltså. Strax under två timmar sweet trampande med lätta ben men något jobbigt postförkylningsflås (suck).
Avslutar med kolugnt
och er nya telefonbakgrund
Sket i Strava så ingen rutt sorry men tänk skogarna mellan Hedesunda och Vinnersjö ungefär.
Bästa cykelfolksis! Här kommer en höstpresent i form av en äkta cykelkatten-guide som kombinerar mina tre stora passioner här i livet – ungar, personlig utveckling och så cykel förstås.
Har ni hängt med mig ända sedan de första trevande tramptagen med min lilla Plutt i Thule-kärran så vet ni att cykla med och numer bakom min unge slår prick alla andra cykelturer i världen. Jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Om det är något gott som kommer ut ur denna hemska corona- och klimatkristid så är det att fler och fler kommer ut i naturen eller fimpar bilen till förmån för cykel i någon av dess former och format.
Jag tror på och vet att alla barn kan lära sig att cykla (eller annat [infoga valfritt intresse]), själva eller med pilot, tidigt eller sent i livet, på en klassisk cykel eller på något underbart fordon konstruerat speciellt för deras unika behov. Visst tror du på det också?
Om så – let’s go!
🌞 Låt kärleken komma inifrån. Först inifrån dig och därefter, inifrån ditt barn. Cykla själv. Först med cykelkärra, barnsits eller på lådcykel, sedan jämte din kiddo. Man kan och bör aldrig tvinga ett barn till att gilla om något men man kan alltid föregå med ett gott exempel och hoppas på det bästa.
🌞 Välj en hoj i rätt storlek. Cyklar är inte stickade tröjor så köp inte något för barnet att “växa in i”. En för stor och tung cykel kan både kännas och bete sig som onödigt tungt och läskigt vilket är vanskligt både för cykelglädjen och för säkerheten.
🌞 Springcykel är att föredra som första hoj. Det finns en mängd fördelar med springcyklar (läs t ex här) men det jag gillar mest är att makten över cykelinlärningen hamnar hos barnen och gör de mer oberoende och självsäkra.
🌞 Håll efter barnets cykel. Även simpla springcyklar behöver rengöras, smörjas in samt kollas efter struligheter.
🌞 Hur trist det än kan kännas så kan det vara bra att montera bort alla gulliga pryttlar som ringklocka, diverse leksaksfigurer mm jox från barnets cykel innan barnet har lärt sig att hålla blicken och uppmärksamheten på rätt saker, som vägen och hindren.
🌞 Använd rätt sorts barnhjälm. Hjälmen ska dels ha ett grönt spänne som löser ut och dels sitta rätt på huvudet. Tycker att Trygghansas råd är lättlästa och täckande.
Jag brukar tycka att det är svårt att veta när hjälmen sitter åt tillräckligt. Där har jag fått ett bra tips av Bike in Bergslagen-Katarina: låt barnet böja sig neråt. Sitter hjälmen på plats utan att åka ner så är det safe!
🌞Du behöver inte köpa några särskilda cykelkläder till ditt barn, i alla fall inte när hon är liten – även om det är förstås obotligt gulligt med “riktiga” cykeltröjor och pyttesmå bibs som finns att köpa på vissa cykelaffärer. Det viktigaste är att barnets kläder sitter tight nog att inte fastna i ekrarna, tramporna eller styret. Det är särskilt viktigt för småpojkar vars kläder designas ofta mer baggy än flickditon. För springcyklande kids är skor med ett rejält tåskydd att föredra att bromsa med (ni minns väl när Ivar tjatade om nya skor för han hade bromsat sönder sina?). För äldre barn som vill börja sportcykla är utbudet av “riktiga” cykelkläder numer bra, googla på barnkläder mtb till exempel.
🌞 Ge fan i tävling och tempo. De flesta barn älskar fart och när det går fort. Utifrån sin egen uppfattning om vad som är fort, alltså. Något av oss vuxna att respektera och tänka på även när det hettar till.
🌞 Ge också fan i att jämföra din unges framgångar och fails med det du ser IRL och på nätet. Även bortsett från det otäcka med de ständigt peppa logotäckta barnen till en del influencers så finns det en klar tendens med att överdriva avkommans succéer även bland föräldrar som inte säljer sina barns integritet. Vilket förstås är helt i sin ordning – man är ju stolt över sitt barn som ju är bäst, annars är man vrickad som förälder. Men man ska passa sig noga för att hamna i jämförelsefällan, för sin egen och sitt barns måendes skull. Det gäller för övrigt kroppar, levnadsstandard, sina egna cykelskills och annat också. Fast det visste ni redan förstås 🖤
🌞Hitta likasinnade! Barn älskar att inspireras av andra barn. Känner du inga cyklande familjer – fråga i ditt lokala cykelforum på nätet.
🌞 Glöm för guds skull inte sniglarna, stenarna och kottarna. Bered dig på att barnet kommer att stanna till, gärna och ofta, och beundra dessa och andra beståndsdelar i den magiska världen under och runt omkring sig. Det kommer att ta tid och det ska få ta tid. Jag brukar se det som ett tillfälle att träna på vad alla små växter och insekter heter, jag som är usel på flora och småkryp annars. Vilken djurfamilj tillhör mucklor förresten, någon som vet?
🌞Även när det kommer till små barns cyklande så är det för de flesta inte gratis med cykelkärror, cyklar, hjälmar och andra tillbehör. Men misströsta inte – du måste inte köpa en sprillans ny hoj varje gång din unge skjuter in i höjden. Begagnatmarknaden för just barncyklar är fantastisk. Bara inom Västerås får jag ett hundratal träffar på springcykel på Facebooks Marketplace, och då har jag inte kollat i alla köp- och säljgrupper, på Blocket mm. Däremot är cykelhjälmar en färskvara eftersom det kan finnas sprickor och annat som är svårt att se med blotta ögat.
🌞 Entusiasmera lagom. Hur cykeltokig du än är så är ditt barn en egen individ med egen vilja och ett eget, alldeles unikt livsöde. Istället för att sura över att barnet inte visar samma intresse för (i vårt fall) cykling som du – vänd på saken. Kanske kan du lära dig från henne istället?
🌞Ta med energi – dricka, banan, russin, mariekex eller annat smått och gott. Gudarna ska veta att hungriga barn är jobbiga barn. Det gäller iofs oss vuxna också…
🌞En afterbike är alltid på sin plats och är helt klart en fin tradition att föra ner i åldrarna. En afterbike med de små behöver inte vara något storslaget. Det räcker med en näve russin till lillhjälten, en kall läsk till päronet och en high five för båda.
Sist men inte minst skickar jag med tio tips på fina cykelböcker för små cyklister:
Fakta om cyklar (främst för unga vuxna eller skönt nördiga barn)
Puss och hoppas ni gillar guiden. Som vanligt blir jag mycket tacksam för er input och kommer att uppdatera guiden vid behov. Nu fyller vi gatorna och stigarna med glada päron och våra cyklande kids eller hur? 🌞
Är sjuk, snurrig och allmänt off. Har iaf satt på en Thule Chariot-dänga på min nya stadscykel, kommit på namnet till min guide & coach-firma och börjat preppa för PR inför Cykelcross-SM i blårange regi, alltid något yey.
Och ck håller på och får sig en liten kreativ makeover. Det kommer att bli très beau, ni ser ju på headern :))
