Som ett oroligt höstlöv mår jag den här hösten. Så fort lövet tror att det har äntligen landat så kommer vindarna och fångar upp det igen och dansen måste starta om.
När det känns som att vindarna drar iväg mig för långt bort från det lugna och friska blundar jag och tänker på örnarna ovanför Col de la Croix de Fer.
Jag tänker på vingspannet och på att de formade egna skuggor. Jag tänker på hur bra de var på att parera de plötsliga och retliga stormvindarna som gav sig på djur, människor, tält.
Jag kan inte sova och hjärtat slår oregelbundet. Men jag kan tänka, drömma, träna och jag har en dununge som är glad och en lillebror som trivs i högstadiet. Så tacksam för det. Vet att det kommer bli bra
