CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

CykelKatja kör MTB

Mina mountainbikes – ett stycke historia

Mina mountainbikes – ett stycke historia

 

Hej söndagskväll. Jag är fortfarande förbaskat förkyld och inte lite bitter över att inte kunna leva ut mina höstcykel- och löpardrömmar annat än digitalt (men så har de ställt in Paris-Roubaix också dammit). Hela den här hösten har för övrigt bestått av en enda fet förkylning för mig, min plutt, hans pappa och resten av vår inner circle.

Men kan roa er med att gå igenom mina mountainbikes.

Först lite intro

När det kommer till mtb så koketterar jag gärna med att vara lite grön och lite fräsch sådär.

På ett sätt är det sant. Har inte kört alltför många mtb-lopp, har aldrig tävlat inom mtb och har väl kanske aldrig riktigt hardcoremekat en mtb-heller (något jag annars kan få för mig att göra med mina övriga cyklar, även om det är oftast sker i nöd- eller PMS-fall). Jo men så är det lite – mtb har för mig varit vad gravel är för många. Ett kravlöst sätt att studsa över sten och stockar, umgås med skogen och slippa bry sig om vad man har på sig (nåja, nästan i alla fall, man är väl ändå en katja, born & raised stilnödig).

På sätt nr två är det inte riktigt sant då jag när jag tänker efter ändå ägt ett gäng mtb. Så trots att jag har ganska nyligen tagit mig i kragen och börjat helhjärtat bilda mig i stigskills på samma sätt som jag gör med CX- eller lvg-diton så har jag ändå cyklat en hel del trixigt och knixigt. Fast utan att alltid riktigt fatta vad jag gör för att klara them trixigheterna, på gott och ont.

Så, från en glad mtb-idiot till en förhoppningsvis ännu gladare mtb-hjälte. Lite så vill jag gärna betrakta min mtb-resa som förhoppningsvis får sig ordentligt med fart under 2021 om livet och hälsan vill sig väl.

Nu till mina mountainbikes

Man är väl inte den som inte ägt en tjugosexis i finaste alu! Min första mtb var en 2012-års Grand Canyon hardtail i storlek L (något för stor), SRAM x9, hydrauliska bromsar och lock-out på gaffeln, Mavic-hjul och Nobby Nic och Racing Ralph-däck.

Jag hade köpt den av en go kollega och vi hade sketakul ihop i ett par år.

Grandcanyonen var till exempel med i en mycket seriös cykelvideo, körde uppför och utför i Järvsö samt lite varstans i övre landet, tjänade som vintercykel, var med när jag som MTB-tävlingsspeaker provkörde banor och bjöd på en rafflande blöt CX-premiär i Karlstad.

Grym på spång var han också och sedan såldes han till någon glad. I nästan två år höll jag mig med landsvägscyklar- och CX only.

Och sedan blev jag gravid med Ivar. Jag körde landsväg rätt långt in i graviditeten men kände jag att det blev dags att åter kitta upp sig på en mtb, extremsporten för alla som vill sitta extremt upprätt och hålla sig extremt långt borta från bilisterna.

Vilken tur att Valle hade en 27,5” (ni märker, jag avancerade här) Crescent-instegsherk till mig att ha roligt med i väntans tider!

Jag minns gravid-mtb:andet som min och Jonas kanske gladaste cykeltid tillsammans. Vi tog oss an olika loppbanor (som till exempel Engelbrektsturen), bitar av vandringsleder och blandade brötigt med mysigt. Jag kände mig lika delar tung som smidig; jag sken och njöt som tusan.

Sedan gjorde en liten knubbebubs entré och ruskade om hela vår värld och orden räcker inte till men cyklas, det skulle ju förstås fortsättas.

Crescent-herken flyttade hem till lillebror på Lidingö och jag ombad Stenströms Cykel i Hallstahammar att bygga mig en prisvärd och snabb maskin i den läckraste lacken som fanns att få det året. En Katja-moddad Trek Procaliber 6 med 29”-hjul och en Highline-sänkstolpe från Crankbrothers.

Jag föll så för rackaren att jag till och med bjöd på en newbikeday-video. Egentligen borde jag göra fler videos och poddar för de jag gör verkar gillas men det tar ju sådan himla tid? Och så måste jag sluta säga liksom i var och varannan mening. Skitsamma! Jag var nyförlöst och rund i ansiktet, hojen var go och cykellivet lekte när jag väl hann och orkade komma ut.

Treken var snabb och snärtig och bjöd på en hel del action. Inte så mycket som jag hade hoppats – trots allt hade jag ett litet barn, ett aldrig så sänkt immunförsvar och ett traumatiskt förflutet som hade kommit ikapp mig att ta hand om samtidigt. Men när vi väl kom ut så jäklar

va kul vi hade! I Gästrikland, i Sörmland, i Sälen, och säkert på fler ställen jag inte kommer ihåg och så hemma i Västmanland förstås.

Jagade främst sådana partier, går så himlans igång på sånt och gärna upp och ner som i Rörbäcksnäs.

Så kom hösten och så vintern.

Sedan flyttade jag till Haga och blev ensamstående med gemensam vårdnad om Ivar och mitt eget cykelstall att rå för.

Det tunga skulle lättas något. Jag renodlade min cykling så att den skulle handla enkom om landsväg och grus med eller utan min Ivar i cykelkärra.

Fram till nyligen har jag klarat mig fint utan mtb, men

(Outro)

Idag när jag blundar så ser jag en väg
brötig krokig och slingrig
börjar med ett avgrundsdrop
ett oändligt modkrävande hopp
ringlar sig den mellan hav och raviner
smala passage, skrå i lössand, galna serpentiner
cha-cha-cha dyner, drömhögar, berg som vi misstar för molnformationer eller är det tvärtom?

det gäller att ha lätta hjul
starka ben, starka hjärtan, våga ha både ont och sjukt kul.

Puss

/cliffhanger-Katja

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.