Blogg

Hej vänner. Jag har inte brist på ord, jag har inte ont om tankar. Jag är bara mycket, mycket ledsen just nu och orkar därför inte blogga. Ja, precis som så många gånger förr, ni som hängt med ett tag har nog vant er vid det här laget. Skillnaden är att jag nu har fått nog. För Ivars skull måste jag hitta ett sätt att börja leva snarare än att finnas till med korta förrädiska andningspauser.

Vi hörs.

Under tiden jag är mållös håller resten av cykelskribenterna ställningarna. På CK:s facebooksida fortsätter jag tipsa om braiga cykelinlägg. Följ CK och dem och håll kollen. 

Hah en retorisk fråga så klart.

Jag säger som en mäklare. Nu har Ni chansen att förvärva ett unikt objekt – en erkänd spurtkungarnas cykel – nämligen coach Tonys så gott som sprillans S-Works Tarmac. Ramen är faktiskt helt ny och oanvänd, ”resten” sparsamt använda.

Mer fakta:

Nya mekaniska Dura Ace-gruppen med fantastisk känsla. Påkostad styrkombo med fina FSA K-Force Light. Hjulen Shimano RS-81, samma som DA C24 men med annat nav. Cykeln är oerhört styv och precis.

Ännu mer fakta:

Storlek: 56
Växlar: Dura Ace 9100
Bromsar: Dura Ace 9100
Vevparti: Dura Ace 9100
Styre: FSA K-Force Light
Sadel: Fizik Arione R3
Hjul: Shimano RS-81

Katjas tillägg:

Djävulskt snygg är han också, cykeln. Helt klart något för den som vill cykla fort och look fab i ett.

Pris:

42 500 eller enligt överenskommelse med Tony.

Då jag är blott en simpel mäklare så vänd Er helst direkt till Tony men maila mig går också fint.

Och glad söndag förresten! 

Hej från en uppgiven skribent.

Återigen finner jag mina inläggsidéer på en (nischmäsdigt, inte moralmässigt) närliggande blogg. I år tydligare än på länge, även om jag känner igen mönstret i hela den bloggens gränssnitt sedan flera år tillbaka.

Tyar man lägga många timmar på ett inlägg och blotta sitt inre när resultatet kommer att hamna som mall för en annans content?

Egentligen hade jag skitit i/blivit smickrad om jag såg något inlägg som inspirerats av mitt sätt hos någon. Småplagiat sker kors och tvärs, herregud människor är människor. Men när idéstölden sker systematiskt, medvetet och av en aktör som marknadsför sin luddigt kommersiella blogg med mässandet om kärlek och empati i vart och vartannat inlägg samtidigt som hen inte drar sig från att knycka tankar och formuleringar från (minst?) en kollega inom den redan smala branschen och vilseleder sina läsare att tro att det var hens idéer så blir jag mörkrädd. Ett sådant beteende hade aldrig accepterats inom skol-, musik-, film- eller den ”vanliga” arbetsvärlden. Hade jag gång på gång presenterat en studiekamrats idéer – om än kryddade – för min lärare så hade jag i bästa fall fått en tillsägelse och i värsta fall blivit avstängd från högskolan. Tyvärr sker sådant hela tiden men tack och lov så finns det ett regelverk och lagar som reglerar sådant. Dock inte riktigt när det gäller något så ”flummigt” som fritt tillgänglig bloggcontent vilket gör att ohederliga själar som denna bloggare får fortsätta bygga sitt varumärke med hjälp av andras hårt framarbetade idéer. Här har bloggvärlden en bit kvar att jobba med. Vi är inte många som bloggar om och kring cykel här i Sverige och utomlands och vi har koll på varandra. Självklart händer det då och då att samma ämnen – t ex ett lopp, eller någon annan händelse – avhandlas på flera bloggar samtidigt vilket är skitroligt för olika perspektiv på samma tema är roligt och berikande att ta del av. Men det skulle aldrig falla mig in att marknadsföra min blogg på ett sätt nästan identiskt med mina kollegors bloggar, posta gång på gång inlägg på inlägg med samma idé som mina kollegor eller använda formuleringarna som mina kollegors – utan att först fråga om lov och/eller referera till den aktuella bloggaren. Jag skulle skämmas. Denna person verkar inte göra det utan tror säkert att det är så man jobbar även om fler och fler jag känner har observerat beteendet som är bortom den kamratliga konkurrensens ramar. Jag har läst en del juridik men rådgör ändå med de jag känner som kan detta med upphovsrätt. Att kreera en blogg och dess beståndsdelar är ett mycket roligt men också mycket krävande arbete som tar tid och energi. Det är en tacksam syssla men man tappar ju nästan lusten att hitta på nya rubriker och tankar. Man kanske borde stjäla tillbaka för att jävlas?

Nä, det anstår inte den första oberoende bloggen med både cykel och kärlek i slogander och i innehållet.

Nåväl. Jag har blivit tipsad om att skicka en faktura så som man skickar till tidningar som utan lov använt ens foton i sina artiklar. Får se.

Under tiden – äkta kärlek på er som läser, och på er som berikar Internet med era egna, fantastiska ord, bilder och idéer. Och du som känner dig utpekad – tro på dig själv. Du har din egen stil och sitter på en massa egna tankar. Sluta jämför dig med andra och försök inte vara någon (några?) du inte är. För din egen skull om inte annat. Du duger precis som du är 🤝

Update: Bloggaren ifråga har skolat om sig till en feelgoodfloskelinfluencer. Med andra ord fortsätter hen att sno fast från andra inom sin nisch. Grattis och gu så skönt att slippa mötas av din falsksnälla uppsyn i mitt flöde.

I början tordes jag knappt lyfta och bära på det lilla knytet. Idag bär jag honom så oförskämt opedagogiskt mycket att barnet säkert kommer att bli sist med att börja gå ty palla gå när man är söt, vallas runt mellan mamma och pappa och får tusen pussar så fort man är minsta lilla ledsen.

Ja hörni – vår lilla puff puff-farbror Hoppetuss har gått och fyllt två månader. Tiden har gått ruskigt fort, hur mycket av den har gått åt det fysiska, den rena omvårdnaden? Jag finner det alltid lustigt när det skrivs och snackas så mycket utveckling, metoder etc. om de första barnveckorna. Faktum är att den första bebistiden hos människor är inte helt olik den hos däggdjuren i skogen: det är mat, och det är skydd, och det är anknytning, fast den sker liksom i förbigående, medan man ombesörjer mat och skydd. Ja någonstans där i det fysiska och praktiska gror och växer kärleken sig större och större till sitt barn. Och rätt som det är så fixar man inte hur mycket kärlek man känner och det gör lite småont hela tiden för den lilla varelsen är så fullständigt värnlös och beroende av ens kärlek.

Samtidigt finns den andra, första kärleken kvar och trampar lågmält men icke enbart tålmodigt. Det händer förstås att jag och Jonas ballar ur lite lätt på varandra. Det blir lätt så när dagarna har till synes drunknat i alla göromålen och den lilla människan snor all uppmärksamhet. Vi är inte längre blott två individer med all tiden och all energin till för att förverkliga oss själva och bejaka varandra. Vi är ett team nu. Det är ju så sant som det slår mig här och nu – föräldraskap är ju precis som cyklingen en individuell lagsport där alla osjälviskt jobbar för att alla i laget ska få skina på sitt sätt. Men där vår bebis är den solklara lagkaptenen.

Men ju längre tiden går desto mer reder vi ut det hela märker jag tydligt, för att Ivar utvecklas, för att vi lär oss om honom och våra nya jag och för att vi ser till att ha kul på vägen och finna glädje i vårt nya liv just varje dag. Inte för att vi måste, utan för att vi är sådana, annars hade vi inte varit ihop och fått till en så fin och härlig liten klimp som Hoppetuss som charmar alla, från kassapersonalen på Willys till lunchande ABB-chefer. Så grattis Ivar – du är underbar, och redan nu är du en unik personlighet att räkna med.

Puss på magen din.

din trogna vattenbärare mamma Katja

Hej här kommer min lilla (komprimerade så klart) cykelårspraktika. De senaste åren – och det kommande året, om jag får sia. En liten (p)reflektion. Voilà.

Januari

Månaden då alla storhelgerna är över,  mystvångsångesten har släppt och man kan äntligen börja leva och träna normalt igen! Jag slipper fara runt och behaga släkten och kan vara ego och koncentrera mig på cykel.

Arbetsnarkomanen i mig brukar längta till jobbet och kollegorna men i år är det annorlunda eftersom jag har ett annat världsviktigt ”jobb” att utföra hemma. Tur jag har mina andra ”kollegor” i form av mina tålmodiga (det måste man va när man hänger med småbarnsföräldrar) kompisar och det nybildade mammagänget.

Jag ser dock fram emot att nyårslöfta mig svettig och vara frisk och stark så jag kan äntligen träna ordentligt – om familjelivet så tillåter. Blir spännande att pumpa iron i benen ihop med en skitsöt gnällspik i babyskyddet bredvid! Hehe.

 Februari-Mars

Brukar för mig vara inomhusintervallernas, styrketräningens och helgvinterdistansernas månad. Ljuset återvänder. Snötäcket – om sådant finns här i Västmanland – är tjockt. Solnedgångarna är många och bländande vackra. Distanspassen är fotogeniske och minnesvärda. Kroppen bygger upp styrkan inför våren – men nog börjar jag lessna på att harva runt med dubb och längta till det lättare racerekipaget.

Denna perioden i år kommer nog att handla mer om att jaga träningstimmar. Ljuset får jag jaga ihop med min bebis – då kanske han kan bo i sittvagnen och börja titta ut på utevärlden och förstå lite av den.

April

April är en lynnig månad. Vissa år ligger istäcket kvar på vägarna och man får dras med vintercykeln ett tag till – andra år går de första racerdistansturerna just i april! April är också kraftprovens tur. Alla man cyklar med har blivit liiite starkare och liiite vassare och kroppen är inte riktigt i skarpt racermode än så jag får kämpa lite extra vilket gör mig ännu starkare. April innebär även cykelresor till varmare grader – även om många, både tävlingsåkare och motionärer har redan varit iväg och fått några höjdmeter i benen.

I vår har jag ingen cykelresa inplanerad. Denna våren blir en återkomstens tid och sådant gör sig bäst här hemma. Gammaldags som jag är så är jag dessutom fett opepp på att resa långt med småbarn som sällan får ut något positivt av böket. Och vi har väl fjällen, duh?

Maj

I maj börjar det tränas och tävlas på allvar. Tävling är ju som bekant den bästa träningen så jag försöker köra så många mindre race som möjligt. Oftast blir det race ur den grymma SMACK-serien eftersom det är nära både geografiskt och uppläggsmässigt. Normalt sett startar jag enbart i linje- och GP-loppen men i år blir det nog till att ta det man hinner med som småbarnsmamma så då får man väl göra bort sig i ett och annat tempolopp med – allt för träningens skull. Jag ser också fram emot att ihop med Ivar utgöra världens curlande support till vår randonnör till pojkvän/pappa! Och kanske pressa in lite MTB-träning för min lillebror som ska få ärva Crescenten jag gravidcyklade på. Herre hur ska man hinna med allt?

Juni-juli

Juni är ju den stora tävlingsmånaden här i landsvägs-Sverige – även om det finns en del klassiska lopp i augusti och september. Och cykelmånaderna överhuvudtaget, oavsett om man tävlar eller inte. Jag brukar önska att de flesta racen gick i september istället då det är svalare ute och jag är starkare då hehe. Brukar trösta mig med att höjdpunkten – den glada cyclocrossäsongen – ligger där och väntar på mig på hösten. I år kommer jag förstås inte att kunna hävda mig något särskilt (om ens alls, vem vet vilken träningsmängd jag hinner med detta första året med Ivar) på något seriösare race så jag struntar i att ens planera för dessa. Det blir som det blir om det blir – på racer eller kanske på MTB. Däremot längtar jag till att känna styrkan återvända till benen. Praktiskt både när man är en galen cyklist och när man har en hel värld att visa sitt barn – till fots eller till hjuls.

Kort by the royal JSWG

Puss och augusti-december kommer i ett eget inlägg. Vilken årstid eller månad ser ni mest fram emot?

Vi kryddar inlägget med en lagomt vardaglig musmatta anno 2013.
Motivationen står dock sig än idag! 

Hej. Det är inte ofta som jag tar det beigea ordet ”vardag” i min mun men denna vecka kan inte beskrivas som annat än vardaglig – även om det är ruskigt festivt stundvis, inte minst med tanke på all den underbara snön som inte vill sluta falla på oss här i gurkstan!

Just nu är Ivar inne i en öknings-/medvetandeuppbyggnadsperiod där han behöver mig och min uppmärksamhet cirka dygnet runt – förutom när han sover (och gärna då också). Till och med när han snuttar  vilket sker ungefär all hans vakna tid – så vill han ha min fokus och håller stenkoll på mig så jag inte får för mig att titta bort, kolla mobilen, läsa eller göra något annat än att beundra hans dinerande. Att jag ens lyckas skriva detta inlägg är ett under haha! Lika bra att säga upp alla digitala tidningsprenumerationer… när hinna ha koll på omvärlden när jag har en hel bebisvärld att ha koll på i min famn?

Den enda ”luckan” jag har hemma (förutom på kvällen då Jonas är hemma men det är även då Hoppis är som mest orolig, snuttig och needy) är på förmiddagarna då babyn är utsövd, mätt och mild. Det är då man får pressa in alla aktiviteterna typ Monarken, lunchen, svara på mailen, kanske kolla upp vilket datum det är.

Det kan förstås vara lite frustrerande och låsande timvis och det händer att jag saknar att ha någon släkting boendes här i stan som kan avlasta mig någon gång dagtid (Jonas gör så gott han kan men någon måste ju jobba också) samtidigt som jag vet att det är en kort period och tycker ändå att det är rätt coolt att den lilla människan är så glad åt mitt sällskap. Tids nog är han stor nog att hänga hos sina släktingar annorstädes. Det går så fort!

Turligt är åka barnvagn/vara ute grejen med stort G. Hoppetuss är en riktig social i ur och skur-bebis och trivs hur bra som helst i vagnen, i bilen samt hängandes med mig på stans caféer, hemma hos folk och i naturen. Han blir lugn och glad så fort han får sin yllekrage på sig. Jag längtar till våren då han är mentalt mogen nog att åka framåtvänd i en joggingvagn och hänga med mig på mamma-baby-jympa! Jag funderar på hur ha råd med allt roligt även om det blir begagnat. En joggingvagn, en lastcykel (typ Bullitt), en ny MTB till mor och så flytta till större på det… 😩

Nu till varför det känns vardagligt. Jo! Det för jag är krasslig sedan i söndags och därav smått inaktiv och därför deppig. Jag vill ju vara ute och härja med Tuss och träna inomhus på Monarken! Istället tar vi småååå kooorta promenader och sitter hemma och kollar igenom SVT Plays dokumentärutbud och väntar tills jag blir frisk. Men det varken bryter ut helt eller blir helt bra heller. SÅ tråkigt men det är typ första gången jag är sjuk sedan vi plussade så ska väl inte klaga.

Snacka om hej dagbok-stuk på bloggen just nu. Jag längtar till att göra maffiga (och kanske datorskrivna och -illustrerade?) cykeltemade inlägg men var sak tar sin tid.

Har faktiskt ett gäng roliga cykliga saker på gång. Men vad dessa blir får ni också veta inom sin tid (typiskt bloggare att säga så). Hoppas bara jag hinner med dem…

Nu ska jag stretcha mina knän som av någon anledning far illa av barnvagnspushandet och stämma mammadejttid inför imorgon. Vem vet – kanske är jag helt friskis då och kan roa min bebis med en halvtimma monarkkörning till glad musik! Har fått ett gäng tips på korta intensiva pass som jag tänker beta igenom och ”recensera” här på bloggen men det när jag blir frisk.

Hah, nu ska jag sluta babbla. Ser ni hur det blir när jag får en liten lucka? Open the flood gates liksom.

Puss!

Ingen Johnny Depp dock självaste Ivar Pepp!

Måndagshej på er!

Kommer ni igång den där rullen där Johnny Depps karaktär och hans advokat (?) knarkar och hallucinerar sig genom Vegas och ser ut därefter? Fear and loathing in Las Vegas heter den dock.

Inte för att jag knarkar eller så (förutom saffransgifflar och bilder på mina drömhojar) men det är mer ofta än sällan jag känner mig som någon i Vegas-rullen. Håret ser ut som en exploderad pastafabrik, morgonrocken är knuten à la Hugh Hefners (imaginära) mormor och det är något mycket trött och mycket galet i blicken.

Till skillnad från killarna i filmen är det inte jakten på den amerikanska drömmen i kombot med fy på dig-substanser som får mig att se ut på detta viset hemma – nä, det är förstås kampen för Mättnad, Sömn och Glad Hoppetuss som gör det.

Eller kampen och kampen. När allting flyter på känns det så lätt, så lätt, och jag tenderar till och med att tänka i världsfrånvända ”det gäller att ha rätt inställning så löser sig allt”-termer. Men som i helgen, då en övertrött  förstoppad bebis brutit mot alla våra rutiner och vars krånglande mage och hjärtskärande hjälplöshet (i kombot med sömnvägran) drivit mig till ett litet tårögt vansinne nattetid – ja då är det inget snack om någon ”inställning”. Då är det en kamp. Då åker den skeva Vegas-looken fram.

Den heliga amningen spelar förstås en snygg roll i det hela. Nattetid och dagtid är den – än så länge – tillräcklig. Kvällstid räcker den dock inte alltid trots det konstanta snuttandet så då måste flaskan fram för att få fart på magen och mätta bäbisen ordentligt inför natten (läs: få honom att sova längre också, ego ego). Den vackraste fördelen med flaskan är dock att Jonas får vara med och mata och att barnet tittar upp på en istället för att stirra in i ens bröstvårta (älskar varje gång det sker!)

Säg vad man vill men så är flaskan överlag förbaskat egopraktiskt för en modern aktiv förälder som vill hinna med allt och inte vill finna sig i att amma dygnet runt för att hålla flödet uppe. Man slipper amningshormonstrulet (det som troligtvis ligger bakom mina värkande ben), att känna sig otillräcklig som inte producerar matmängder som en redig ko och en person som jag vars produktion följer ens psykiska mående i stort kan ju bjuda på ett jämnare flöde. Dessutom kan man alltid langa över bäbis till någon annan och dra ut och cykla eller köra gokart till exempel.

Och alltså, man har ju fått kämpa med att få den här amningen att kännas som något naturligt läs inte kännas (smärta, ömma, bekymra) särskilt. Ergonomin är fortfarande inte riktigt okay här hemma, det blir till att köpa en ny fåtölj i veckan. Smärtan – först nyligen har de sablars tuttarna slutat göra ont. Greppet, psykologin… Alla sårande kommentarer om Ivars (för övrigt fullkomligt normala, men han är en långslank fellow) vikt från de som borde veta bättre men som klämmer ur sig saker ändå. Det har funnits ett gäng tillfällen då jag tänkt att nä nu jävlar, jag ger upp…

Men jag har gett upp tanken på att ge upp lika fort när jag rannsakat mitt samvete. Tuss gillar ju faktiskt mina bröst och det är han som måste få bestämma så länge det funkar i alla fall. Amningen är en viktig del av hans lilla stora bebisvärld och jag kan inte neka honom den så länge han själv inte ratar bröstet. När han väl ammas så njuter han uppriktigt av en god måltid. Han tröstas. Ute på våra äventyr, på stan, i naturen och hemma hos folk, är amningen oumbärlig. Det är så praktiskt att ta fram bröstet istället för att hålla på med flaskpryttlarna. Jag har maten i mig och med mig. Trots alla bestyr och svindyra amningsklänningar så känns det mäktigt och mysigt, en känsla jag tycker om. Och märkligt nog så går det alltid smidigare inför publik än när jag sitter själv och bökar.

Jag tror att vi har löst det på ett diplomatiskt sätt med 85 % modersmjölk och 15 % ersättning. Det har funkat fint de senaste veckorna och min pojke har varit nöjd, mild till humöret och sjusovig nattetid vilket har genererat ett glatt och harmoniskt hushåll för alla. Utom den här förstoppningshelgen då. Fast då hjälpte precis ingenting fram tills den stora Förlösningskvällen igår.

Ingen dag med en liten bebis är den andra lik, trots att det kan kännas så. Ständigt påminns jag om vilka personliga kvalitéer som tålamod, ödmjukhet inför naturens gång och tilltro till morgondagen som jag måste jobba med. Trots att Hoppis välmående ligger i våra händer så är det han, med sin villkorslösa bebiskärlek, som får mig att växa.

Så jag knyter fluffmorgonrocken lite tightare om min ledbrutna sömnlösa kropp, drar i mig ännu en kopp styggt starkt kaffe och en saffransgiffel på det, diskar kvällsflaskorna och lägger Hoppetuss vid bröstet. Han är så oerhört fin och skör, för honom gör jag allt och lite till och alla metoder duger gott så länge lyckan bor i hans kloka bebisögon. Det är det enda för mig naturliga.

Puss på er alla kämpar därute, glöm inte att handla saffransgifflar till kvällskaffet!

En hjälplös förstoppad baby, en ynklig utmattad mor och en trötten stoisk far – förutsättningarna är inte de bästa för en aktiv söndag. Men plötsligt så snöar det feta florsockerflingor och världen känns allt lite mjukare och lite snällare. Vi är ute, går långt och härjar med vagnen offroad i vacker natur där vi trivs och ikväll blir det pizza. Jag ser fram emot en glad vecka med massa ivarlek, ett par-tre monarkpass, någon mammadejt och att jag kanske får hjälp med att reda ut vad som gör ont i benen då och då.

Puss och hoppas er värld är också vacker idag!

Hej fredagsfolket!

Hur är läget? Här är det mest horisontellt. Min pöjsch har efter tre dagars misstänksamhet äntligen fattat grejen med babygym. Idag blev det över trettio bebisegentid därinne men sedan måste jag krypa in och pussas, typiskt bekräftelsekrävande beteende från min sida. Ibland känns det som att det är Ivar som leker med mig och Ivar som rastar mig istället för tvärtom. Nåväl, än så länge är han för liten för att be mig att dra åt fanders och lämna honom ifred med sina leksaker så vi kör på.

På tal om rastning så är jag ledsen. Så ledsen så jag knappt orkat blogga. Anledningen är inte otippat benen. Jag vet inte om det är amningshormonernas fel eller något ”kiropraktiskt” men sedan två veckor tillbaka upplever jag rätt svåra bensmärtor. Det känns som tandvärk fast inne i benen, bara molar på. Benen bär inte riktigt. Vissa dagar orkar jag knappt gå till näraffären, och om kvällarna kommer jag ibland inte upp ur soffan. Från början trodde jag att det var träningsvärk men när det blev sämre och sämre trots att jag vilade ordentligt så förstod jag att det måste vara något annat. Frågan är bara vad? Och går det att hjälpa det utan att inskränka på annat, till exempel amningen? Fett tråkigt är det i alla fall. Jag känner mig handikappad. Just nu är det bara att glömma allt vad långpromenad och benövningar heter. Jag äter smärtstillande varje dag, känns också B. Jag hoppas verkligen att det kan fastställas vad det är så problemet kan avhjälpas. Det måste det göra.

Nu sover Hoppetuss sin förmiddagssömn så jag ska försöka hoppa upp på monarken och rulla en stund. Hoppas det går. Fan.

Puss från den lyckliga morsan med de olyckliga benen.

Hej.

Något jag är lite dålig på är att visa uppskattning för er mina läsare. I och för sig brukar jag avsluta vissa av mina inlägg med att ni är bäst och så får ni digitala luftpussar efter så gott som varje inlägg men jag kör sällan något uppenbart publikfrieri och det kanske är för synd det.

Här kommer det.

Så sug åt er nu för det lär dröja till nästa gång!

Nä men seriöst, ni är grymma ni som läser min blogg. Här kommer några Touren-gula hjärtan och anledningar till varför ni är bäst. Voilà:

💛 ni är så olika. Trots att de flesta som läser CK verkar gilla det här med cykel (även om det säkert finns en och en annan uppfriskande cyklisthater, vink vink!) så är det inte en homogen grupp. Killar, tjejer, äldre, yngre, blågula och folks utomlands. Det gör att jag vet att jag kan skriva vad jag vill utan att vara ängslig över att tappa min ”målgrupp”

💛 ni håller inte alltid med mig och drar er sällan från att påpeka det för mig – här eller i mina andra kanaler. Tack. Det är förstås lärorikt och gör bloggandet dynamiskt även om jag kan fälla en och en annan tår över vissas ibland mindre artiga reaktioner. Men vad fan. Det kostar att på riktigt våga gå sin egen väg, så är det bara.

💛 ni håller med mig. Eller gillar i alla fall det jag gör. Det är smickrande men främst peppande och gör att jag växer och vill bli ännu bättre.

💛 ni är mitt stöd. Även om jag försöker hålla mig borta från att missbruka ”tala ut om svårigheterna”-greppet utan att krydda det med lite humor så är ni duktiga på att läsa mellan raderna och skicka mail, PM och annat stöttande till mig i svåra tider. Jag vet att ni är på min sida och jag uppskattar vartenda litet av era ord, även om jag inte alltid hinner svara på era meddelanden med en gång.

💛 ni är många. Jag tittar sällan på bloggens statistik och har valt att inte ha med min blogg i bloggportalernas rankingar för att slippa jämföringsstressen. Ständigt hittar ni hit ändå från alla möjliga håll, det är så roligt och det gör er one of a kind.

💛 era kommentarer, era fotavtryck – här och i mina andra kanaler – är äkta. Eftersom jag ytterst sällan bloggar i kommersiella syften så gläds jag mer åt en äkta kommentar än tio oäkta, lämnade enbart för att bli länkade tillbaka. Jag behöver sällan oroa mig. Min läsarkrets är ett äkta virke.

💛 ni har god smak. Ni uppskattar även mina ”flummigaste” inlägg, som till exempel detta som är mitt tredje mest lästa.

💛 ni älskar cykel. Do I need to say more..?

💛 ni finns och ni hänger kvar, år efter år, och ni som slutar läsa återkommer ändå. Vet ni varför? För oavsett våra eventuella meningsskiljaktigheter så har vi en sak gemensamt och vi alla vet precis vad det är.

Puss och ha en underbar fredag, nu ska jag sluta vara så herrans blödig och sätta på kaffe för jag och Ivar får besök.

er Katja