Ingen Johnny Depp dock självaste Ivar Pepp!
Måndagshej på er!
Kommer ni igång den där rullen där Johnny Depps karaktär och hans advokat (?) knarkar och hallucinerar sig genom Vegas och ser ut därefter? Fear and loathing in Las Vegas heter den dock.
Inte för att jag knarkar eller så (förutom saffransgifflar och bilder på mina drömhojar) men det är mer ofta än sällan jag känner mig som någon i Vegas-rullen. Håret ser ut som en exploderad pastafabrik, morgonrocken är knuten à la Hugh Hefners (imaginära) mormor och det är något mycket trött och mycket galet i blicken.
Till skillnad från killarna i filmen är det inte jakten på den amerikanska drömmen i kombot med fy på dig-substanser som får mig att se ut på detta viset hemma – nä, det är förstås kampen för Mättnad, Sömn och Glad Hoppetuss som gör det.
Eller kampen och kampen. När allting flyter på känns det så lätt, så lätt, och jag tenderar till och med att tänka i världsfrånvända ”det gäller att ha rätt inställning så löser sig allt”-termer. Men som i helgen, då en övertrött förstoppad bebis brutit mot alla våra rutiner och vars krånglande mage och hjärtskärande hjälplöshet (i kombot med sömnvägran) drivit mig till ett litet tårögt vansinne nattetid – ja då är det inget snack om någon ”inställning”. Då är det en kamp. Då åker den skeva Vegas-looken fram.
Den heliga amningen spelar förstås en snygg roll i det hela. Nattetid och dagtid är den – än så länge – tillräcklig. Kvällstid räcker den dock inte alltid trots det konstanta snuttandet så då måste flaskan fram för att få fart på magen och mätta bäbisen ordentligt inför natten (läs: få honom att sova längre också, ego ego). Den vackraste fördelen med flaskan är dock att Jonas får vara med och mata och att barnet tittar upp på en istället för att stirra in i ens bröstvårta (älskar varje gång det sker!)
Säg vad man vill men så är flaskan överlag förbaskat egopraktiskt för en modern aktiv förälder som vill hinna med allt och inte vill finna sig i att amma dygnet runt för att hålla flödet uppe. Man slipper amningshormonstrulet (det som troligtvis ligger bakom mina värkande ben), att känna sig otillräcklig som inte producerar matmängder som en redig ko och en person som jag vars produktion följer ens psykiska mående i stort kan ju bjuda på ett jämnare flöde. Dessutom kan man alltid langa över bäbis till någon annan och dra ut och cykla eller köra gokart till exempel.
Och alltså, man har ju fått kämpa med att få den här amningen att kännas som något naturligt läs inte kännas (smärta, ömma, bekymra) särskilt. Ergonomin är fortfarande inte riktigt okay här hemma, det blir till att köpa en ny fåtölj i veckan. Smärtan – först nyligen har de sablars tuttarna slutat göra ont. Greppet, psykologin… Alla sårande kommentarer om Ivars (för övrigt fullkomligt normala, men han är en långslank fellow) vikt från de som borde veta bättre men som klämmer ur sig saker ändå. Det har funnits ett gäng tillfällen då jag tänkt att nä nu jävlar, jag ger upp…
Men jag har gett upp tanken på att ge upp lika fort när jag rannsakat mitt samvete. Tuss gillar ju faktiskt mina bröst och det är han som måste få bestämma så länge det funkar i alla fall. Amningen är en viktig del av hans lilla stora bebisvärld och jag kan inte neka honom den så länge han själv inte ratar bröstet. När han väl ammas så njuter han uppriktigt av en god måltid. Han tröstas. Ute på våra äventyr, på stan, i naturen och hemma hos folk, är amningen oumbärlig. Det är så praktiskt att ta fram bröstet istället för att hålla på med flaskpryttlarna. Jag har maten i mig och med mig. Trots alla bestyr och svindyra amningsklänningar så känns det mäktigt och mysigt, en känsla jag tycker om. Och märkligt nog så går det alltid smidigare inför publik än när jag sitter själv och bökar.
Jag tror att vi har löst det på ett diplomatiskt sätt med 85 % modersmjölk och 15 % ersättning. Det har funkat fint de senaste veckorna och min pojke har varit nöjd, mild till humöret och sjusovig nattetid vilket har genererat ett glatt och harmoniskt hushåll för alla. Utom den här förstoppningshelgen då. Fast då hjälpte precis ingenting fram tills den stora Förlösningskvällen igår.
Ingen dag med en liten bebis är den andra lik, trots att det kan kännas så. Ständigt påminns jag om vilka personliga kvalitéer som tålamod, ödmjukhet inför naturens gång och tilltro till morgondagen som jag måste jobba med. Trots att Hoppis välmående ligger i våra händer så är det han, med sin villkorslösa bebiskärlek, som får mig att växa.
Så jag knyter fluffmorgonrocken lite tightare om min ledbrutna sömnlösa kropp, drar i mig ännu en kopp styggt starkt kaffe och en saffransgiffel på det, diskar kvällsflaskorna och lägger Hoppetuss vid bröstet. Han är så oerhört fin och skör, för honom gör jag allt och lite till och alla metoder duger gott så länge lyckan bor i hans kloka bebisögon. Det är det enda för mig naturliga.
Puss på er alla kämpar därute, glöm inte att handla saffransgifflar till kvällskaffet!