Blogg

Inläggsförsök ett, kort morgonsovstund

God tisdagsmorgon folks!

Haha, att det ändå var några som gick på elcykelkattenpranken. Hihi! Ett typiskt inlägg som var ett skärt nöje att skriva – just för att det var så pass icke-jag att skriva på det viset, men man vet ju aldrig haha.

Nåväl, det är inte längre den första utan den tredje april. Jag håller på med ett inlägg där jag sammanfattar träningen under årets första kvartal men den tar lite tid och plutten vaknar när som helst nu.

Tänkte berätta en annan grej så länge. En rolig grej! Har ju nämnt att vi ska flytta snart ja, aight?

Kolla så här ligger det till. Vi bor fint geografiskt och den berömda fyrtiotalisten lya ciclista är bra mysig men det är trångt, mycket trångt. Fyrtiotre hiss- och balkonglösa kvadratmeter på tre personer och bra med många cykelindivider, och då har vi ändå krympt parken så gott vi kunnat nu när Ivar är pyttis. Lägg till alla andra saker på det så får du något som i bästa fall kan gå som gemytligt kaos… 

Inläggsdel två, på bussen på väg hem från mammahänget

Vi behöver alltså större. På riktigt. Och tyvärr så har vi inte lyckats hitta något köpe-större i vår smak och inom vår budgets ramar. Inget barnvänligt i alla fall. Inte än.

Inläggsförsök tre, under långa sovstunden väl hemma

Blogga nu? Nä fanken jag hoppar på Monarken och kör en GCN-halvtimma istället.

Inläggsförsök fyra, ff trött Ivar äter på sin Sophie-giraff

SLUUUT efter halvtimmen, sura ben alltså! Skidorna och stockholmsmilen till fots igår alltså…

Så då har vi bestämt oss för en i smart lösning! Vi ska nämligen

Inläggsförsök fem, Tuss utslagen i sängsis med kaninsnutten över ansiktet

pausa ”bostadskarriären” 😬 och mellanlanda i en hyresrätt. Japp, en alldeles sprillans ny och alldeles kommunal sådan. En med tre rum och kök, en balle vi har beställt inglasning på ty jag nyttjar aldrig balkong annars (ogillar äta utomhus, har fågelfobi etc.) och en egen odlingslott utanför.

Katja och Jonas i en vit och fräsch nybyggd lägenhet? När vi normalt tycker att funkis är lite väl modernt ändå och gärna bor i sönderfallna praktpalats till lägenheter?

I början var jag skeptisk (precis som till att sälja mina ord till finaste samarbetspartnern Watt-LifE men sedan så… SKOJAR) men sedan tog förnuftet och nystartsglädjen över.

Tja varför inte? Jag har inte bott i nytt på hela fyra flyttar (har flyttat över fjorton gånger i mitt liv men det är en annan historia) och vi kommer att bo där ett kortare tag, under tiden vi letar något nytt eget. Läget är stadsligt men ändå grönt, den nya lekparken utanför är grym, cykelbanorna går åt alla väderstreck och fasaden är mysig, i trä. Det känns förbaskat skönt att allting (egen tvättmaskin, drömmer jag?) finns i lägenheten och att det är en hyresrätt så man slipper bry sig. Plus att jag älskar blandningen man får till grannarna när man bor i hyresrätt.

Nä men nu brer jag på igen. Hur som! Det har blivit en småromantisk grej för oss att gå/åka/cykla förbi husbygget och titta till vår lilla hyrestrea.

Vilket jag gjorde häromveckan på min trekkis!

Stod där och solade oss, mig och trekkisen alltså, och lyssnade på byggarbetsplatsens pigga ljud.

Tänk så roligt! Vår lilla familj, in i en nybyggd mysig trea i ett familjevänligt och superduperekovänligt hus. Det känns bra i hjärtat. Och om jag tänker odla något på lotten?

Det kan ni ge er fan på. Blommor att sätta i vas och ha på bordet och måla av först när de börjar vissna för de är som vackrast då.

Puss och om 25 dagar prick flyttar vi! 🔑

English: In 25 day’s, we’re moving to our new rental flat where we’re going to live until we’ve found something permanent. I’m excited and it feels good.

Inlägget är ett annonssamarbete med Watt-LifE.

Äkta cykelglädje mäts inte i antalet tramptag!

Hej vänner, ÄR NI LADDADE?

Som ni kanske har märkt så har den här bloggen gått på sparlåga ett tag. Jag har skyllt på tidsbristen och tröttheten men sanningen är den att jag inte har fått blogga om mina cyklar för min nya samarbetspartner – Watt-LifE som nu gör intåg på den svenska marknaden med min hjälp.

Jag har knappt kunnat bärga mig men idag får jag äntligen berätta den glada nyheten:

Den smala retrodoftande CYKELKATTEN.CC – Cykel, punk och kärlek

blir istället

den moderna breda ELCYKELKATTEN.SE – Cykellyckan är svettfri!

Härmed blir jag den första svenska influencern som helhjärtat satsar på att blogga enbart om motorassisterat cyklande. Just så – en blogg om elcyklar, det trodde ni aldrig om mig va?

Jag ska vara ärlig. I början när elcyklarna precis kom till sportvärlden så var jag skeptisk. Vilken onödig grej, tänkte jag. Ännu en leksak för de som har allt, ännu ett sittande transportmedel i ett land där vi redan sitter för mycket muttrade jag. Okej att de används av de av någon anledning muskelsvagare eller som bruks- och lastcyklar – men vad ska friska idrottande människor med dessa till? Är inte ansträngningen ett av (självända)målen med cyklingen?

Nein så är det inte alls längre! sade Kurt Kalkhoff med bestämd röst när jag ringde upp Watt-LifE och ställde frågan. Elektrofahrräder ändrar helt sättet mann trampar på in skogen, man blir inte trött und man kan träna med scheibenbremsen utan att det droppar svett ner dit und ja, mann kan få en premie om man säger att mann tänker ta elcykeln till jobbet! 

På besök hos Watt-LifE i Neuruppin

En premie för att man cyklar till och från jobbet så länge cykeln delvis drivs av elkraft?

Hur bra är inte den moroten för alla oss som är så innerligt trötta på att trampa oss trötta i ur och skur?

Åh, det brummar i mig av elcykellycka när jag berättar om detta för er! Tänk att jag får vara med och övertyga Cykelsverige om att det är byta upp oss vi behöver för att bidra till både ökad hälsa och ökad ekonomisk tillväxt.

Vad innebär nylanseringen för er kära läsare förutom att ni kommer att omdirigeras till elcykelkatten.se framöver?

Nu är det äntligen slut på inlägg som innehåller svett i ord eller på bild, skitiga kläder och fraser som trött, mör, helt slut… Jag har helt enkelt märkt att jag aldrig mer behöver känna mig trött, svettig eller skitig tack vare min nya samarbetsbästis Watt-LifE som gör att jag i år kommer att köra MTB på deras värsting Watt-LifE X-free 😍

Vill ni veta mer om satsningen och hur jag tänker förändra Cykelsverige tillsammans med Watt-LifE?

Lyssna då på nästa avsnitt av CYKLISTPODDEN som byter namn till somriga AFTERE-BIKE med Katja och Kurt.

Puss och glöm inte att följa @elcykelkatten på Instagram 🔌✌

Trots att jag har med mig cykeln upp hit till Jonas hemmahoods så har det ändå blivit skidåkning istället. Det är fortfarande mycket kallt, det råder isigt klisterföre med en del barr och jox ner från träden men vad gör det och mammakroppen mår just nu bra av att få sig rejält med rörelse både uppe och nere och i mitten. Min ständiga Akilles häl ryggen jobba igen – vilket lägger en bra grund för sommarens kommande cykeleskapader. Och så gäller det ju att passa på – skidor är ju förbaskat kul tycker jag, min andra favvosport efter cyklingen ju!

Turen började dock med en liten fadäs. Finn ett fel stort fel på kortet och skratta hjärtligt och länge* (svaret hittar du i slutet av inlägget)

Inga mobilsnaps i hela världen kan förstås göra ett soligt frostparadis rättvisa. Vill samla upp all snön och göra morotskakefrosting på den!

Fast man ska inte äta snö bla bla.

Körde strax under en mil i raskt tempo, avbruten enbart av de snöfria korsande vägarna jag fick tipptappa över försiktigt. Sedan åkte vi och grillade korv och drack Norrlands. Och så blev det en konstrunda på det. Med sötaste kulturmannen världen skådat!

Puss och kids…

* ge fan i att försöka komma in i skidorna med era vintercykelskor. Det tog mig en kvart svett och svordomar innan jag kom på att titta under skorna och insåg att pjäxorna, de låg kvar hemma de! Tur man har en pojkvän och en bil och jo, det var pinsamt att ringa…

God morgon! Tror ni att jag slängt på ett digitalt rosa skimmer över bilden? Nope, det är kvällsljuset som är så just nu. Persikoljuset! Apelsinkrokantljuset! Nougatljuset! Smaka på solen-ljuset!

Jag ska strax ut och omfamna ljuset och den kvarliggande vintern (minus minus minus här uppe i Gästrikland där vi är idag) och skida någon mil. Men ville visa upp er den fina intervjun i VLT (plus de andra MittMedia-tidningarna som eventuellt har med artikeln, har inte riktigt kollen där). Tänk att det har gått hela tre år sedan den förra passionerad cyklist bloggar-intervjun jag gjorde med tidningen. Då bredde jag ut mig om cykel cykel cykel på tre sidor. Denna intervju av den något intimare sorten även om cyklingen är förstås med eftersom jag helt enkelt har det som religi… host, livsstil. Men lite surrealistiskt var det ändå att hålla i trycksaken och läsa att jag faktiskt hade blivit

m a m m a.

Fränaste titeln av alla jag någonsin haft om jag får säga det själv! ✌

Vill ni läsa intervjun om i sin helhet så finns den nu digitalt här.

Nu ska jag ut i spåret och sedan ska vi åka och se konst! Puss och ha en underbar gul fredag.

Morgon!

Efter en helkeff natt med fruktansvärda benmyror men en bra skönare morgon med bebislek och ett hett Mad Men-avsnitt bestämde jag mig igår för att friskförklara mig själv för det vore ju skönt att ta ut den där rosa konfekten till Trek Procaliber 6* på en premiärtur eller hur?

Sagt och gjort. Jag kittade upp mig i lite vad som ty bebiskaos hemma, Jonas tog över tussemysandet och jag var fri att cykla vart jag än ville.

Ärligt talat visste jag själv knappt vart jag ville. Jag ville nog mest ut och känna på cykeln, dess geometri och ergonomi samt knäppa lite kort på den i skogen. Själva cyklandet fick tyvärr för det mesta ske utanför just skogen ironiskt nog. Västmanlands stigar påminner mest om knögliga rodelbanor med alla islagren på dem och jag orkade inte hålla på och äventyra tänderna nu så här första dagen. Till nästa vinter blir det förstås dubb men inte än. Slirade lite på iskluttarna runt anundshöghögen och det var väl allt iscyklande. Hade förstått det innan avfärden men är man sugen så är man sugen ni vet.

Hur kändes det? Att bestiga en tjugoniotummare var förstås speciellt. Förvisso tänkte jag på det enbart under de första hundra metrarna men då jag inte cyklade något tekniskt igår så är det förstås svårt att uttala sig om cykelns skarpt läge-egenskaper. Och eftersom det blev årets första dubbfria tur så var det också svårt att uttala sig om cykeln kändes tung eller inte (som om det spelar någon större roll när själva cyklisten plus hennes vinterkläder prylar mm väger en del just nu). Med andra ord får jag återkomma med en rejäl recension när jag har mountainbikat cykeln på riktiga stigar och med en något mindre postförkyld kropp ett par gånger. Jag har hur som en bra känsla i magen – det kommer att gå fort när det väl går fort på den här cykeln!

Avslutar med en liten vlogg om premiären. Tyckte det var skoj att cykelvlogga på hemmaplan så fick för mig att spela in en ny rörlig historia åt er. Hoppas ni gillar den om inte annat för att jag erkänner något jäkligt pinsamt som hände under turen. Som sig bör. Puss.

* här kan ni läsa mer om configen och mina tankar kring årets mtb-fokus

Hej pepparn från Bomansgatan här. Ibland mår jag dåligt eller rentav piss och här är några saker som jag brukar göra för att det ska kännas lite bättre:

– tar ett bad om det finns annars duschar länge. Att bli omsluten av det varma och blöta helar lite

– håller i min Hoppetuss, pussar honom på ögonen, tittar och går mentalt igenom bäbiskroppsbit för kroppsbit för att förvissa mig om att han är här på riktigt och inte bara en dröm jag drömmer

– städar. Aldrig känner jag ett så starkt behov av renlighet och ordning runt omkring mig som när jag mår dåligt

– lyssnar på musik, ibland utan att sätta på låtarna fysiskt

– handlar och lagar mat

– blundar och tänker mig tillbaka till när jag var liten och sjuk hemma och mamma gav mig varm kakaodryck och jag läste underbara bilderböcker om världsomseglingar, cirkusartister och sådant

– tillåter mig att sväva fritt i så här blir det om jag dör av brustet hjärta-tanken. Det slutar oftast med att jag inte kommer överens med mig själv om vilka låtar som spelas på mitt afterparty och jag inser det ego och tragikomiska i det hela och lägger av happy phantom-tankarna

– sover om jag kan

– skriver Berätta något bra till mina vänner i chatten

– ser, lyssnar på eller läser något vackert och det behöver inte vara något djupt. Någon sa om konst att dess syfte är att comfort the disturbed and disturb the comfortable och jag kan bara hålla med

– skypar mormor eller farmor

– sätter mig på ett tåg och åker någonstans och driver omkring och tittar på människor och byggnader

– dricker te med chokladbit till

– frågar Jonas om allting kommer att bli bra

– är med John alltså min lillebror, han är bäst

– cyklar eller går eller springer eller simmar eller skidar eller vad som-vädrar ut mig – inte pang på-lycklig förstås, så fungerar inte det riktigt – men i alla fall fysiskt trött, mer klartänkt och oftast mer kreativ vilket tar bort fokusen från omåendet

– hoppas på att det kommer att gå över och blir bra någon gång.

Vad gör ni när ni mår dåligt? Om ni orkar berätta förstås. 

God morgon!

Måndagar är ju normalt en bara jag och Ivar-dag men idag är vi hela tre för Jonas är fortfarande hemma sjuk. Även om det är mycket, mycket synd om honom så är jag inte helt missnöjd. Att han ser så gullig ut när han (citat) ”dödsförklarar sig själv” aka är förkyld är en söt bonus och varje dag vi får vara hemma alla tre är en gåva. Även om han är mest inne på att umgås med kudden idag vilket är helt förståeligt.

Jag har en släng av rastlöst kli i kroppen eftersom helgen inte inneburit någon som helst träning eller ens motion för min del. Jag hade hoppats att jag skulle må bättre igår men tyvärr vart det inte så. Orkade till slut ändå ta bussen ut till Gryta och kolla på lite vårklassiker hemma hos Johan och Cecilia. Tänk att Cecilia ska till Mallis och cykla för första gången i sitt liv – hur underbart kommer hon inte att få det? Är nästan lite “avis” på henne – så många förstagångens väg-och-wow-upplevelser hon kommer att få på den mesta cykelön!

Sedan skulle vi förbi mataffären, mina strumpbyxor gick sönder, det var varmt och svettigt och skavigt och jag blev jättedålig så Jonas kom och hämtade oss. Resten av dagen kollade jag på Mad Men och rörde inte en fena på kroppen.

Idag snöar det! Sjukt fint men jag vet att alla är besvikna på våren. Jag är mest glad för det fina fotoljuset, ska försöka ta lite minneskort av lägenheten idag innan vi börjar röja upp och göra det säljvänligt härinne inför mäklarfotograferingen nästa vecka. Och nu ska jag och Tuss ut och leka lite i snön.

Håll tummarna för att jag blir frisk asap asap och puss.

God söndagsmorgon kära folksis! Eller morgon och morgon. Jag var uppe redan fem men somnade sedan om ihop med grabbarna mina. Nu skiner solen, dags att ta sig ut på eller eller annat sätt. Vad det blir får vi se – halsen är inte riktigt helt okay än.

Men hörni – har ju ändå idag äran att glädja er med ett nytt avsnitt av CYKLISTPODDEN så att ni har något att ha i lurarna under dagens cykeläventyr och chillstunder. Voilà:

I femte avsnittet av CYKLISTPODDEN hänger vi med Fredric – en alldeles vanlig ovanlig cykelpappa, cykelman och cykeleldsjäl vars liv förändrades i höst då han började… cykla själv. Hur är det att vara cykelpappa? Hur är det att börja cykla i vuxen ålder? Och när är cyklingen som härligast, när man vill cykla överallt och det dygnet runt? Som bonus får Anna en chock när hon blir kompis med Fredric på Facebook medan Katja är mest intresserad av Kolsvavargen. Glad lyssning!

Vill ni få mer av Fredrics berättelser? Häng i Vi som älskar mountainbike-gruppen och kanske även i landsvägsgrupperna. Vem vet vart Fredrics intresse tar honom denna sommar? Det gäller förresten oss alla. Glad söndag på er!

Läs gärna denna blogg med Bloglovin!

Torsdagens inspelning med Anna och Fredric i en “naturlig” miljö

Ivars första tandborste såklart med kanintryck –
en dröm är att en dag ha en kaninblogg
om min drömkanin jag kommer att skaffa <333

Tuss leker med pappas (tyvärr tomma, Jonas är sjuk) randonnéeplunta.

Mer svart morgonrock än svart lycra detta veckoslut.

Fluffdejt i Skultuna!

Hej från Sparlågekatja.

Hoppetuss drar för en gångs skull en långrepa till lunchsovstund så jag har äntligen mixat färdigt det femte avsnittet av CYKLISTPODDEN. Ska bara fixa en värdig illustration så trycker vi ut det till ert lyssnarnöje ikväll eller imorgon bitti. Jag hoppas att ni kommer att gilla temat och avsnittet. Vi har förresten kommit på vad våran podd egentligen borde heta redan från början – tack vare avsnittets gäst Fredric. Attans då, bästa namnet… Kanske en “nylansering” till höst eller så? Äsch vi får se. På tal om poddar så visste ni att även Kadens dragit igång en cykelpodd med awe touringcyklisten Fredrika Ek som första gäst? Lyssna här.

En cyklistbekant undrade förresten vad man ska med alla poddar till. Och visst, det kan tyckas som att vi fullkomligen invaderar them ears med våra snack till höger och vänster (även om jag kan tycka att det liksom inte finns något tvång på vad man läser eller lyssnar på så varför knorra). Men jag tänker så här – poddar är precis som radioprogram fast friare. Det gör att lyssnaren får ta mer ansvar för sitt eget lyssnande och inte kan skylla på “public service” eller “kommersradio” om programmet inte faller henne i smaken. Precis som med allt annat på Internet vilket jag tycker är fantastiskt – tänk att vi idag kan ta del av alla unika berättelser som “vanliga” människor bjuder på utan att någon redaktörsnisse pekar med hela handen och ba, nä, den och den ska inte få vara med minsann? Det om något är demokratiskt och värt att värna om.

Nog om poddarna. Jag har inte tränat sedan onsdagens löprepa :'( Vill ni höra ursäkterna? Här kommer de:

Ursäkt ett: Suspekt lurigt halsont av den stumma “svag i kroppen nästan sjuk men inte riktigt”-sorten

Ursäkt två: Sjuk och däckad Jonas

Ursäkt tre: Tuss med sina tänder alltså, ser ut som en gullig gammal tant med en tand som sticker upp och nya på g och hej nya rutiner, hejdå långa sovmorgnar, nä men goddag vakna och omnappa den kliande munnen varannan timme nattetid

Ursäkt fyra: Mäklarbesök. Lägenhetsfix. Kompishäng. Terapi. Och långa, långa stunder av simpelt bäbishäng för att jag har nästan panik över hur fort tiden går och hur fort han växer och snälla, låt mig njuta av dig nu och nej, du behöver inte ha bråttom någonstans oki? 

Och det är nu man kan undra – den tiden jag lagt på att lägga fram ursäkterna hade kunnat lagts på träning. Sant mina vänner, sant. Synd bara att ursäkten ett tyvärr hänger kvar. Men håll tummarna för att halsontet är på väg bort för jag vill så gärna komma ut och premiära trekkisen. Nu ska jag avsluta här och få ut familjen på något lugnare friluftigt, Jonas behöver peppas som inte kunnat randonnéa idag så det blir väl att styra kosan någonstans där det finns antingen en pizzeria eller ett bakelsecafé.

Puss och hoppas att ni är båda friska och cykelföra i helgen.

Igår blev det vårligt, all huden var borta* och jag lät det negativa ta över utan att kunna göra något åt det –

VÅREN ÄR ÅRETS PMS.

Vårchocken sammanföll med ett par digitala suck som gjorde mig trött och ledsen.

Så jag stoppade in Ivar i cykelvagnen och sprang fast jag hade tänkt vila. Jag sprang ryckigt, varvade heta spurter med andfådd gång, den fula Shock Absorber-behån jag hade inhandlat på XXL gjorde ett gediget jobb, tänk om det fanns lika effektiva behåar som höll fast ens känslor så de stannade innanför bröstet?

Jag sprang ifrån våren med sitt hemska tomma ljus. Jag sprang ifrån olusten. Jag sprang ifrån att vara arg på mig själv, som låtit mig att lägga för stor vikt vid oväsentligheterna. Jag sprang ifrån det brutna löftet om att avstå Twitter med sina mången ”allvetande” gaphalsar. Jag sprang ifrån ett annat löfte, det att inte låta något som sägs på nätet komma nära hjärtat. Men våren hade kommit, och huden var borta. Jag sprang och tänkte på Jonas ord i bilen på väg hem från ett cykelsammanhang, ord som retade mig först men som jag nu är tacksam över att han sa till mig. Jag sprang med mitt nappande, lyckliga, unika barn i vagnen, och ju mer jag sprang desto mer jag kände att nej,

jag vill inte bli så

vi är inte så

min son får inte bli så.

Och jag tänkte på Edith Södergrans odödliga (och på sin tid mycket kritiserade, hon var ju ett fruntimmer och de ska le och behaga!) ord om sitt skapande som hon vägrade trycka in i dåtidens slätstrukna diktmallar ”på rim”:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Två andra hjältar som upptäckt sina dimensioner är Anna och Fredric ”Cykelpappan” Johansson som ihop med undertecknad kommer att utgöra kvällens CYKLISTPODDEN-trio (hoppas kunna få ut podden imorgon eller på lördag). Känner ni inte till Fredric? Oroa er inte. Efter det här avsnittet gör ni det. Vi kommer att prata cykelpapparollen, MTB, lite fails (så klart!) samt hur det är att falla för cykel i vuxen ålder. En salig blandning helt enkelt och snackämnen som ofta återkommer bland oss ”vuxna” cyklister.

Med önskan om ett mångdimensionellt och sjysst nätklimat för alla

/Katja i samarbete med Edith (och på tal om samarbete, såg ni att Specialized söker folks i Sverige? Sök sök sök alla grymma!)

* vårdepression är inte att leka med folks, googla ”årstidsbunden depression” på egen risk