Blogg

insikten om att den nya kostar _bara_ 2500 gör mig lätt illamående.

hoppas Specialized kan skaka fram ett nytt spänne…

Vi började med att korka upp lite cava.

Och inspektera Uffes cyklar som stod ute på den fina balkongen som vette ut mot Mälaren.

Här är den lilla skaran som dricker cava och lapar lite kvällssol.

Efter fördrinken och lite gos med Uffes enorma tungviktarkatter gled vi ner till Bistro du Lac för att smaka några av den franske kockens rekommenderade specialiteter. Maten var dyr men rätt så utsökt och efterrättskoma var ett faktum. Vilken tur att jag hade tagit på mig en kjol i stretchmaterial!

Och vilken tur att Anna (som tyvärr inte var med på middagen) hörde av sig till mig och sa att nejfasiken, klockan nio imorgon bitti är för tidigt för distans, vi kör vid elva istället! (den planerade klubbrundan skulle avgå klockan nio – en ledig dag, herregud säger jag bara!)

Så jag sov ut, Anna sov ut, och så fick vi med oss Uffe på en cykeltur till Enköping istället. Och vilken tur också! Solen sken som på film, vägarna var små och tjusiga (tack Uffe för din lokalkännedom!) och vinden var faktiskt helt ok. Så småningom landade vi på det klassiska cykelfiket Konditori Drott (den som ligger vid Enköpings station) och tryckte i oss lite kaffe och mazariner och Annas cykelkakor (recept kommer snart uppe på bloggen, typ godaste cykelmaten ever..?). Och så satt vi där och lapade sol.

Hemvägen var av förståeliga skäl något trögare. Kan bero på den smått jobbiga motvinden som samtidigt som den sänkte farten höjde pulsen. Kom förresten att tänka på, finns det någon cykelrapport som inte tar upp motvind? Efter cirka nio mil började ryggen ge sig tillkänna. Så vi mellanlandade vid Skultuna Kyrka där det kördes första deltävlingen i klubbtempot. Jag hade från början tänkt att körde men vågade inte utmana ryggjäveln för mycket. Så stretchade och spanade in massa slicka fina cyklar och deras ryttare istället. Och hejade förstås!

Och så åkte jag hem och låg i sängen och drack filmjölk och smaskade i mig det sista av Annas cykelkakor och var glad över de jobbiga elva milen och så var den fina valborgshelgen över för i år.

Tony sken lite extra – det vankades ju liksom backar. Så här sken Tony:

Jag bet ihop och lyckades ta mig i lunchmålet tillsammans med de andra. Väl framme sken solen någorlunda och jag tröstade mig med en sjyrrans omelett och en kopp hett kaffe. Helt ok sex mil dit alltså.

***

Hemvägen var doomed. Grejen med min ryggsmärta är att den inte bara gör ont så att jag blev tvungen att stanna till och kräkas vid ett tillfälle, utan att den på nåt sätt nästan förlamar min vänstra sida så att benet inte riktigt får någon styrka. Vilket innebär att hur stark och pigg och cool jag än känner mig så kan jag inte köra längre än någon mil i taget innan jag måste stanna, bita ihop, massera den ömmande ryggen och höften innan jag kan fortsätta. Och så håller det på.

Från att ha varit tuff och pigg duktig medelmotionär på Mallissemester gick jag till att vara en svag typ på två hjul som folk säkert trodde aldrig suttit på en racer förut. Inte så konstigt, som jag satt och rörde mig för att minimera smärtan.

Jag avskydde mig själv, jag avskydde min jävla hoj som var för stor och tänjde på min rygg, jag skämdes som inåt helvete för att Hasse och Grannen var snälla nog att dra mig i motvind. Till slut sa jag hejdå till huvudgänget som hade slagit ner sig för en extra fikastund (var ju distanspass detta) och så var det jag ensam med min smärta de trettio milen in i mål.

Ledsen och förbannad.

Men så pep det plötsligt i mobilen och så fick jag upp bilden på den här underbara gullisen:

Det var Grannen som tillsammans med en kompis hade räddat en liten hjälplös dunboll från säker död ute på vägen genom att ha lyft och flyttat undan den 🙂

Hej.

Tänkte börja denna bloggtisdag med att tipsa om en ny fin cykelblogg.

Bloggen som visserligen är ett sidoprojekt startat av en rutinerad och uppskattad bloggare men har ett tydligt koncept som i alla fall jag inte kan få nog av – skönhet på två hjul. Jonas Lundberg har (förutom de mest gyllene cykelhänderna) den vassaste blicken gällande vad som egentligen är snyggt på och i en cykel. Sidoprojektet EN CYKELPOJKES DRÖMLIV avhandlar alltså viktiga frågor som världsmästarrändernas vara eller icke-vara på icke-världsmästarprylar, huruvida gafflar bör vara avrundade med flera. Personligen väntar jag på ett specialinlägg om överrör…

Har ni några tips på nystartade cykelbloggar? Tycker det varit lite stiltje med nytillskott på sista tiden, men kanske jag som missat bara?

åka hemliga tåg med namn som Röda Blixten och stå ute där man inte får stå alltså, bara för att se spåren serpentinerna vita hotell i kolonialstil och allt det vackra runtomkring och längta lite till något man har svårt att sätta fingret på

dricka vitvinssangria och skratta så man kiknar åt skämt så interna att inte ens man själv kommer ihåg dem morgonen därpå

Jag bestämde mig för att köra öns norra sida tur och retur. Så här:

Med mig hade jag min iPhone fullproppad med grym cykelmusik – dunka dunka för slätan och känsliga svenska män för segdragna backar – samt lite proviant i form av sockriga fruktbitar.

Eftersom jag är den jag är och har den självdisciplinen jag har gick de sockriga fruktbitarna åt rätt så fort, nämligen redan uppe i backarna mellan Ljucmajor och Porreres. Nåväl tänkte jag, nu finns inga ursäkter för onödiga fikastopp! och nötte på rätt bra. Min målsättning var aldrig under 19 km/h uppför, aldrig under 30 km/h nedför.

Så småningom kom jag fram till resans enda obligatoriska fikastopp – nämligen det i älskade cyklistmekkat Petra.

Jag hängde upp min hoj sådär lite nonchalant och satte mig vid ett av de lediga borden som tillhörde mitt “stammisställe” som tillhör den trevliga glasögontanten, ni vet. Och tänka sig, glasögontanten kände igen mig! Oh, I remember you from last year, you were here with your boyfriend, right? Och då värkte det lite mer än vanligt, men jag var glad att se henne, och sen så smällde jag i mig den gudomliga tonfiskpizzan och sa bye bye till det trevliga ultramaratonlöparparet jag hade polat ihop mig med under lunchen och så var det dags att vinka hejdå till Petra för den här gången.

Man bör aldrig, aldrig klättra i berg efter en tonfiskpizza i Petra. Vilken tur att jag skulle få cykla min absoluta favorit bland höghastighetsvägar på Mallis – vägen mellan Petra och vägen C-712 (den som går mellan Artà och Can Picafort). Visserligen börjar sträckan med en lite drygare stigning men den är psykiskt försumbar med tanke på hur underbart utför det går under de stora delarna av den resterande sträckan. Jag drog igång den bästa dunka dunkan och åkte av! Härligt. Mötte klubbens snabbgäng som var på väg åt motsatt håll. Hej hej.

Stannade till vid en en korsning, pustade ut och drog igång de känsliga svenska männen. (Har ni förresten hört Du kan gå din egen väg med Håkan? Helt sanslöst fin) Här skulle det upp en hel del på vägen till Inca. Pust och kink och stånk! Det var jobbigt, fast mest på grund av ryggen, benen lydde mig utmärkt. Här blev jag tyvärr tvungen att bryta aldrig under 19 km/h uppför eftersom ryggen inte tillät speciellt låg kadens. Men lyckades ändå hålla bra snitt uppför, till slut. Väl framme i Inca insåg jag att jag var tvungen att fylla på med lite energi och sträcka ryggen.

Vilken tur att det hade börjat regna lite så jag inte behövde skämmas för min pausursäkt heller! Gled in på nåt random stammishak i utkanten av staden. Helt i min smak! Bara massa halvalkoholiserade locals, lokal musik ur högtalarna och otroligt gott kaffe. Där satt jag och trivdes ett tag och sen slutade det regna och jag gjorde ett antal rygglyft på toalettens inte så fräscha golv – yes, så nasty är jag i nödfall men cykellivet är inte alltid så fräscht som en välregisserad cykelblogg – och sen drog jag igång ännu mera dunka dunka och drog på riktigt tunga, härliga växlar hela vägen ner till Palma. Eller nästan hela vägen, stannade till en gång och hjälpte en proffskittad zipphjulad distanssnubbe med att byta slang och pumpa däck. Man tycker ju att proffskittade zipphjulade distanssnubbar borde ha med sig nån typ av pump men nej, inte denna.

Nere i Palma var havsutsikten oändlig. Jag stannade till vid en brygga och bara andades, och andades.

Och sedan så begick jag misstaget att ta den röriga platja-cykelbanan hela vägen till S’Arenal – typ världens längsta mil då en fick väja hela tiden..? Men äsch, vad gjorde då när luften var gudomlig och en god middag väntade framme på hotellet.

Ett gäng minnesvärda hundrasextio backiga km.

Det är ljuvligt tyst i huset. De flesta sover nog ännu så det enda som hörs är det svaga bruset från den närliggande motorvägen. Men bara om jag verkligen anstränger mig för att lyssna.

Jag har kört hårt veckan som varit. Utmanat min kropp och mitt psyke. Lett åt min styrka som tillåtit mig att köra långt och snabbt och fint men också gråtit, mentalt åt min kropps svaghet som inte släpper denna dumma ryggsmärta, ännu, fast jag lagt så mycket krafter på att bli kvitt den.

Jag har bryggt mig en kopp svart te med citron i och en chokladbit till – nästan för att symboliskt markera att nu är jag här hemma i Sverige, nu måste jag landa och släppa Medelhavet och de oändliga vallmofälten och min hyrcykels knastriga frihjulsljudet. Jag sitter och känner efter, låter mig själv ta tid, tvingar mig själv till ro.

Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet också att det kommer att ta tid. Att jag fortfarande är för svag och att jag måste träna klokare, kanske mer intensivt men på något “lättare växlar”, att jag inte får glömma att cykling är en sport som det tar flera långa hårda år att bli bra inom. Jag har tiden på min sida.

Så jag tar mig tid. Och en liten chokladbit till. Otroligt fint med mjölkchoklad mot min cykelbränna. Som gärna får sitta kvar och definieras ytterligare. Men det ska vi jobba på imorgon.

Idag tar jag mig tid.

Hej.

Vi skippar mellansnacket, kör direkt rapport från Mallis. Del ett dårå, för många bilder för att få plats i ett inlägg.

Avfärdsvädret var sådär motivational-vidrigt här hemma. Lill-gänget jag, Grannen och Ewa skrattade gott när vi färdades de femtio blöta metrarna mellan terminalen och jetten som skulle ta oss till lepesinernas ö!

Väl framme var idyllen fullkomlig, med havsbrus och måsar och sånt. Bortsett från ständigt stupfulla Ballermann-tyskar dårå, men dem kan man alltid blurra bort, om man orkar photoshoppa alltså. Varannan rötjutlullig solbrändcyklist varannan stupfull tysk, helt ok ändå.

Jag gjorde mig hemmastadd i dubbelrummarn jag skulle få dela med (änsålänge) för mig okänd klubbkompis och däckade.

Väl på morgonen var cykelpeppen igång. Hotellets enorma fönster vette ut mot catwalken strandpromenaden och jag svimmade lite lätt varje gång en tajt peloton bestående av parvis med seniga muskulösa ben svischade förbi under tiden jag tryckte i mig tonvis med grönsaker och ägg och göttiga korvar och sånt.

Och så blev det dags att hämta hojen. Usch, resans kanske enda negativa upplevelse! Det började med att firman inte hade en hoj i min size. Varken kolfiber eller alu, alltså. Och fast jag via mail hade fått en bekräftelse på att de hade hoj i min size inne. Efter många turer fram och tillbaka så fick jag en hoj lite över min size. Den ni ser på bilden alltså. Otroligt behaglig att köra – var kul att testa specialarn – men så pass för stor att ryggen pajade andra turen jag företog mig med den cykeln. Överhuvudtaget kännetecknades uthyrningsfirman av en allmän mañana-inställning. Bland annat så fick jag ingen rätt damsadel (trots mailkonfirmationen där med, alltså) för att… “madame, vi har för många kunder just nu, återkom om ett par timmar eller så!” Men hallå babes, jag är väl också en kund? Åh, it really grinded my gears kan jag lova er. Men äsch, orka gnälla ut. Ett sittben hit och dit, världsliga ting.

Grannen var i alla fall sjukt nöjd med sin hoj och cykeluthyrningsfirman hade en citrongul vägg så vi passade på att posa.

När resten av klubbgänget hade kommit och fått i sig lite krubb så drog vi ut på en premiärrunda som skulle ta oss från S’Arenal där vi bodde till Llucmajor och sedan vidare upp till Randa och klostret Kura cirka femhundra höjdmeter över havet. Luften var varm, benen pigga och kroppen totalt odeffad och alltså i extremt behov av köttuktning.

Men nej då. Väl uppe på den inledande backen mellan S’Arenal och Ljucmajor hade en klubbkompis kört i i den framförvarandes bakhjul och drämt i de pittoreskt vasstenade muren längs med vägen. Stackaren hade slagit sig rätt illa, blödde och hade sig och vi ringde ambulansen. Jag och Grannen lär resten av klungan fortsätta turen och stannade kvar med den skadade.

Först kom polisen.

Sedan kom civilförsvaret.

Sedan kom ambulansen.

Sedan kom cykeluthyraren med bil och plockade med sig cyklisten och hans cykel när det hade konstaterats att skadorna inte var allvarliga.

Och sedan så pratades det lite om dittan och dattan och allting tog väl en timme eller så sammanlagt så det började ju bli rätt så sent. Vi hostade till lite diskret för att liksom inte störa det glada akutgänget och äsch, det hela löste sig rätt bra ändå.

Just då råkade det glada paret L och H dra förbi så vi sällskapade till Llucmajor därifrån vi tog en attans härlig “hängmatteväg” ner till S’Arenal. Äntligen racercykling! Jag och Grannen cyklade ikapp en senig tysk gubbklunga som vi först mös bakom, i sisådär 35-50 knyck, och sedan hängde av, en efter en. Lite för kort men härlig runda! Hotellterrassens sangria smakade ljuvligt och livet lekte som en könsmogen lax då vi satt där i kvällssolen och tinade upp våra bleka kroppar.

(fan också, börjar få buskishumor, typiskt efter-solresan-syndrom. Går över snart lovar)

Och så blev det dags för den gemensamma middagen på hotellet. På bilden ser ni Grannen (typ I fibrer, gillar hög kadens och serpentiner), Östgöraloppets vinnare Tony (beskriver sig själv som “kåt på backar” men är även duktig spurtare) samt mig (odefinierbart dagsformsberoendet motionärselände). Åh så grym mat på hotellet (vi hade paket, frulle plus middag).

Kvällen avslutades med en gemensam klubbsamling i hotellets lounge och senare, på en suspekt sangriabar med inkastaren samt musiken som ursprungna ur sjuttiotalet. Inte oss emot!

Dagen efter väntade det första seriösa träningspasset men det tar vi i nästa inlägg (måste ju hinna läsa era bloggar också).

Hörs snart igen!

puss

God natt! Eller god morgon (misstänker att ni läser inlägget först imorgon bitti)

Ligger i en extremt stilren hotellsäng (dioder och kalla kulörer) i mitt dubbelrum på Hotel Hispania här i Arenal ett par mil höger om Palma. Fullmatad med förstklassig Ryanair-lasagne samt lite riktigt god mat som hotellet varit vänliga att lämna åt oss sent ankommande. Tryckt i mig en grymt kärv och supersöt balearisk bapelsin. Salig! Skrynklade sådär härligt i munnen av äkta citrussyrma.

Vi som har anlänt hittills är jag, Grannen och Ewa samt Grannens rumspolare Fisken som redan varit här nere i ett par dagar. Lite avis på denna Firren, han har egen hoj med sig. Juste, förutom oss är det några till som anlänt men de verkar än så länge lite väl sinsemellan interna och tajta så en annan vågar ju knappt säga nåt. Nåväl! Blir säkert fint sen.

I mitt fall är det i alla fall lite Big Brother-nervositet. Jag vet nämligen inte hur cyklisten som jag ska dela rum (och uppenbarligen dubbelsäng fast inte på deeet sättet) med är eller ens ser ut! Jag är dock en positiv liten tjej, om än lite ängslig, så jag tänker att snubben kan liksom inte vara värre än jag själv är i alla fall, eller hur? 😀

Imorgon anländer resten av gänget (inklusive min nya rumspolare), har ryktats om att vi kan bli uppåt femtio individer! Spännande.

Och så är det tänkt att jag ska hämta ut min hoj och kanske få igång de sega spirorna, får se om morgondagen kommer att handla om mil- eller hm-räkning.

Nä nu hör jag baleariska partyröster utanför, dags att nattas!

P.S. Ni som är här samtidigt som jag och känner igen mig – kom fram och säg hej. Blir ju så glad ju!

Puss!

Hej.

Började socialamediamorgonen med denna tweet:

Och fortsätter med att peppa inför att planet till Palma, Mallorca lyfter halv nio ikväll och då är det bye bye zoom zoom och då är det bara min cykel och jag (och ett gäng glada klubbkamrater förstås) i en hel satans varm balearisk vecka. Fy så fint!