Det är ljuvligt tyst i huset. De flesta sover nog ännu så det enda som hörs är det svaga bruset från den närliggande motorvägen. Men bara om jag verkligen anstränger mig för att lyssna.
Jag har kört hårt veckan som varit. Utmanat min kropp och mitt psyke. Lett åt min styrka som tillåtit mig att köra långt och snabbt och fint men också gråtit, mentalt åt min kropps svaghet som inte släpper denna dumma ryggsmärta, ännu, fast jag lagt så mycket krafter på att bli kvitt den.
Jag har bryggt mig en kopp svart te med citron i och en chokladbit till – nästan för att symboliskt markera att nu är jag här hemma i Sverige, nu måste jag landa och släppa Medelhavet och de oändliga vallmofälten och min hyrcykels knastriga frihjulsljudet. Jag sitter och känner efter, låter mig själv ta tid, tvingar mig själv till ro.
Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet också att det kommer att ta tid. Att jag fortfarande är för svag och att jag måste träna klokare, kanske mer intensivt men på något “lättare växlar”, att jag inte får glömma att cykling är en sport som det tar flera långa hårda år att bli bra inom. Jag har tiden på min sida.
Så jag tar mig tid. Och en liten chokladbit till. Otroligt fint med mjölkchoklad mot min cykelbränna. Som gärna får sitta kvar och definieras ytterligare. Men det ska vi jobba på imorgon.
Idag tar jag mig tid.
