CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Enmannadistans mit Katja på Mallis

Morgonen efter det tragiska ryggpaj-passet med klungan (mer om det senare, orkar inte vara ledsen just nu) vaknade jag med småvärkande rygg och pigga ben och bestämde mig för att köra enmannadistans Katja style. Med Katja style menas att man kör allt vad man kan så långt man orkar och sedan kommer man på att åhfan, det börjar bli mörkt och cyklar därför fort fort hem. På så sätt får man bra träning och hinner äventyra också för man vet ju liksom aldrig hur det hela slutar.

Jag bestämde mig för att köra öns norra sida tur och retur. Så här:

Med mig hade jag min iPhone fullproppad med grym cykelmusik – dunka dunka för slätan och känsliga svenska män för segdragna backar – samt lite proviant i form av sockriga fruktbitar.

Eftersom jag är den jag är och har den självdisciplinen jag har gick de sockriga fruktbitarna åt rätt så fort, nämligen redan uppe i backarna mellan Ljucmajor och Porreres. Nåväl tänkte jag, nu finns inga ursäkter för onödiga fikastopp! och nötte på rätt bra. Min målsättning var aldrig under 19 km/h uppför, aldrig under 30 km/h nedför.

Så småningom kom jag fram till resans enda obligatoriska fikastopp – nämligen det i älskade cyklistmekkat Petra.

Jag hängde upp min hoj sådär lite nonchalant och satte mig vid ett av de lediga borden som tillhörde mitt ”stammisställe” som tillhör den trevliga glasögontanten, ni vet. Och tänka sig, glasögontanten kände igen mig! Oh, I remember you from last year, you were here with your boyfriend, right? Och då värkte det lite mer än vanligt, men jag var glad att se henne, och sen så smällde jag i mig den gudomliga tonfiskpizzan och sa bye bye till det trevliga ultramaratonlöparparet jag hade polat ihop mig med under lunchen och så var det dags att vinka hejdå till Petra för den här gången.

Man bör aldrig, aldrig klättra i berg efter en tonfiskpizza i Petra. Vilken tur att jag skulle få cykla min absoluta favorit bland höghastighetsvägar på Mallis – vägen mellan Petra och vägen C-712 (den som går mellan Artà och Can Picafort). Visserligen börjar sträckan med en lite drygare stigning men den är psykiskt försumbar med tanke på hur underbart utför det går under de stora delarna av den resterande sträckan. Jag drog igång den bästa dunka dunkan och åkte av! Härligt. Mötte klubbens snabbgäng som var på väg åt motsatt håll. Hej hej.

Stannade till vid en en korsning, pustade ut och drog igång de känsliga svenska männen. (Har ni förresten hört Du kan gå din egen väg med Håkan? Helt sanslöst fin) Här skulle det upp en hel del på vägen till Inca. Pust och kink och stånk! Det var jobbigt, fast mest på grund av ryggen, benen lydde mig utmärkt. Här blev jag tyvärr tvungen att bryta aldrig under 19 km/h uppför eftersom ryggen inte tillät speciellt låg kadens. Men lyckades ändå hålla bra snitt uppför, till slut. Väl framme i Inca insåg jag att jag var tvungen att fylla på med lite energi och sträcka ryggen.

Vilken tur att det hade börjat regna lite så jag inte behövde skämmas för min pausursäkt heller! Gled in på nåt random stammishak i utkanten av staden. Helt i min smak! Bara massa halvalkoholiserade locals, lokal musik ur högtalarna och otroligt gott kaffe. Där satt jag och trivdes ett tag och sen slutade det regna och jag gjorde ett antal rygglyft på toalettens inte så fräscha golv – yes, så nasty är jag i nödfall men cykellivet är inte alltid så fräscht som en välregisserad cykelblogg – och sen drog jag igång ännu mera dunka dunka och drog på riktigt tunga, härliga växlar hela vägen ner till Palma. Eller nästan hela vägen, stannade till en gång och hjälpte en proffskittad zipphjulad distanssnubbe med att byta slang och pumpa däck. Man tycker ju att proffskittade zipphjulade distanssnubbar borde ha med sig nån typ av pump men nej, inte denna.

Nere i Palma var havsutsikten oändlig. Jag stannade till vid en brygga och bara andades, och andades.

Och sedan så begick jag misstaget att ta den röriga platja-cykelbanan hela vägen till S’Arenal – typ världens längsta mil då en fick väja hela tiden..? Men äsch, vad gjorde då när luften var gudomlig och en god middag väntade framme på hotellet.

Ett gäng minnesvärda hundrasextio backiga km.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

7 kommentarer

  1. Var det tanten i Petra som sa Macka på svenska och sen sa ”åtta å femti” på svenska? Vi hamnade också alltid i samma hörna. Är det normalt att hamna där tre gånger på fem dagar?

  2. Bara liiite avundsjuk. Att jämföras; Gårdagens cykling på hemmaplan – 8 grader, duggregn medelvindar på 8m/s och byar på 16m/s. En solglimt på slutet. Då man redan var trött och nedkyld. Men stark blir man! Roligt att följa dina äventyr i söderled, vill verkligen åka på någon sådan resa någon gång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.