CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Dagen ryggen fick för sig att paja – igen!

Dagen efter första cykeldagen blev det äntligen dags för den första rejäla samrundan. En otålig skada vecekåare och norbergare trampade runt utanför hotellet i väntan på avfärden klockan tio på morgonen (way too early babes, way too early!).

Tony sken lite extra – det vankades ju liksom backar. Så här sken Tony:

Dagens utmaning skulle bli S’Arenal – Porreres via Llucmajor – lunch i Felanitx – hem via nåt ställe jag inte minns namnet på.
och det gick ju bra först. Visst, jag sög i de längre dryga backarna (jag suger alltid i de längre dryga backarna, sån är jag bara, nötig men långsam, långsam!). Men annars blåste vi på, helt ok liksom, härlig klungkörning.
Och så kom det ett antal nedförsbackar och så slappnade jag av och så 
fuck
helvete
skit
ryggsmärtan, den helvetiska ischias-liknande-spydiga-elektriska-ländryggssmärtan på vänstra sidan ländryggen – som jag inte känt av på flera månader! – var tillbaka med samma styrka och lite till. 

Jag bet ihop och lyckades ta mig i lunchmålet tillsammans med de andra. Väl framme sken solen någorlunda och jag tröstade mig med en sjyrrans omelett och en kopp hett kaffe. Helt ok sex mil dit alltså.

***

Hemvägen var doomed. Grejen med min ryggsmärta är att den inte bara gör ont så att jag blev tvungen att stanna till och kräkas vid ett tillfälle, utan att den på nåt sätt nästan förlamar min vänstra sida så att benet inte riktigt får någon styrka. Vilket innebär att hur stark och pigg och cool jag än känner mig så kan jag inte köra längre än någon mil i taget innan jag måste stanna, bita ihop, massera den ömmande ryggen och höften innan jag kan fortsätta. Och så håller det på.

Från att ha varit tuff och pigg duktig medelmotionär på Mallissemester gick jag till att vara en svag typ på två hjul som folk säkert trodde aldrig suttit på en racer förut. Inte så konstigt, som jag satt och rörde mig för att minimera smärtan.

Jag avskydde mig själv, jag avskydde min jävla hoj som var för stor och tänjde på min rygg, jag skämdes som inåt helvete för att Hasse och Grannen var snälla nog att dra mig i motvind. Till slut sa jag hejdå till huvudgänget som hade slagit ner sig för en extra fikastund (var ju distanspass detta) och så var det jag ensam med min smärta de trettio milen in i mål.

Ledsen och förbannad.

Men så pep det plötsligt i mobilen och så fick jag upp bilden på den här underbara gullisen:

Det var Grannen som tillsammans med en kompis hade räddat en liten hjälplös dunboll från säker död ute på vägen genom att ha lyft och flyttat undan den :)

Framme på hotellet langade jag raskt fram de åtta eurosarna som krävdes för tillgången till det lilla spat. Klockan var rätt så mycket så jag fick en härlig stund för mig själv – tacka vet jag bubbelbad med sina hårda strålar, grym massage för mina avdomnade lemmar.
Och sedan så tröstade jag mig med god mat och gott vin och gott sällskap och sedan däckade jag med hundratjugo kilometer i benen varav cirka sextio dumma satt i ryggen.
Morgonen därpå körde jag mina hundrasextio kilometer som en annan bister ensamcyklist, men den historian har ni redan hört!
(och ja, jag ska fortsätta stärka / undersöka / plåga min rygg. imorgon är det klubbdistans och sedan väntar tre lopp > 120 km vardera inom loppet (höhö) av två veckor, men denna gång på rätt cykel och med ett antal sjukgymnastbesök inplanerade)

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

4 kommentarer

  1. Känner igen det där från förra hösten. Efter bara två mil så var som all kraft borta ur kroppen. orkade knappt cykla 100 meter till Tullinge pendeltågsstation. Men efter all sjukgymnastik, rehab, kortisonpsrutor och nu laserbehandling, må jag ha grym jävla helvetes smärta, men orken försvinner inte. Så jag biter ihop och trampar med ett grin.

    Hoppas du hittar nån som först verkligen tar reda på vad som är felet, sen åtgärdar det! Inte som i mitt fall, att flera sjukgymnaster åtgärdar något de _tror_ är orsaker.n Alltid dålig bålstabilitet. Nu vet vi att det är nåt helt annat som är fel.

    Kämpa på så blir du snart som 17 igen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.