Blogg

Hej.

Visst är det kul att så många av cykelstjärnorna har Twitter, egna bloggar, hemsidor etc. så man kan följa dessa och läsa deras – ibland enkelt redogörande, men ofta personliga och gripande – notiser om de olika lopp och andra cykelpåhitt de är med om?

Jag twitterföljer bland annat Jensa Voigt, grymmaste Lisa Nordén, Cav, Emma Johansson, Vos, Cancis och andra favoritcyklister.

Hittade häromdagen en bra lista på twitterkonton för en stor del av den internationella dameliten inom cykling. Faktiskt, i samband med startlistan för Route de France (typ damernas motsvarighet till Tour de France, helt stört att tjejerna inte får köra den vanliga Touren när till och med amatördamerna har bevisligen klarat av att genomföra loppet under maxtid!). Här är i alla fall listan. De flesta har enbart Twitter men vissa har både Twitter och blogg. Ett bra sätt att komma lite närmare sina förebilder och skaffa sig koll om lopp och “cykelomvärldskoll”.

Har ni förresten tips på några att ha koll på? Gärna sådana som uppdaterar på det där lilla extra sättet.

Allt för att förlänga sommaren och semestern!

Om ett par timmar kommer Tony, Johan och Cykelkattens bättre hälft Anna och packar in mig och rosen i bilen.
Och så drar vi till Sveriges kanske nästfinaste stad Jönköping för backar, distans, rötjut, bad i Vättern och förhoppningsvis ett och annat kortparti (hoppas på att lura in folksen i kortspelarträsket).

Med mig har jag

rosen
min signatursilkesscarf från Fred Perry
min badkrokodil v 2.0
(peppar peppar) pigga ben :)))

och en föraning om att det kommer att bli en alldeles, alldeles underbar cykelhelg!

Och det vanliga gäller – ser ni mig ute spelandes celesta på styret – ja men säg hej då.

Puss!

Hej igen!

Åh vad jag saknat er. Tänk att det gått ett par veckor sen vi hördes ordentligt! Men så är det ju så varje sommar. För att behålla motivationen och glöden uppe gäller det att ibland ställa ifrån sig tavlan och låta ögonen vila på annat – så att färgerna ter sig ännu starkare när det väl är dags att ta itu med verket igen.

Hur som. Tänkte köra en liten update så att ni har lite koll på var jag varit ute och slarvat under semestern.

Efter det packade jag och Tony varsin backpackerrygga och tog flyget ner till Tyskland. Utan cyklar, tänka sig! Nu förstår jag hur småbarnsföräldrar känner sig när de reser utan barn för första gången… Baby rosen, var smått orolig för henne i början… Vi satt dock inte still i Tyskland utan

dansade järnet på Melt-festivalen
campade med allt va det innebar
träffade äkta berlinare
såg svår konst och lite lätt konst också
svettades i den europeiska hettan
shoppade obskyra sportmärken
drack örtte och koffeinerade oss med svalkande Club Mate
spanade in hipsterhojar och vanliga hojar också
såg på Touren på hostlet
blev sjuka samtidigt
mådde bra och lite dåligt men mest helfestligt

och sedan åkte jag till Lidingö igen och hängde lite mer med familjen ett par dagar.

Och sedan kom jag hem och nu börjar snortäcket äntligen försvinna. och jag kan cykla igen! Och det ämnar jag göra big time. För nu börjar favvoperioden – sensommar och höst. Med distans, svalare kvällar, Jönköping, Tour de Chat och allt sånt mysigt.

Har ni haft en fin semester?

Hej.

Jag är tillbaka hemma från en episk vecka med MELT! och Berlin.
Jag är extremt cykelsugen.

Och väldigt, väldigt förkyld.
Jag saknar er jättejättemycket.

Vi hörs så fort jag kan se något beyond snoret.

Stay strong i den helvetiska hettan!

//eran huskatt

Katja är på annan ort och jag har mellanlandat i Västerås så det här inlägget handlar om premiärturen med mina Team Canada-kläder, och om personen som svettades och käkade styrlinda i dem före mig.

Premiärturen började med att jag skulle köpa skoöverdrag från en tjomme på Bjurhovda i Västerås. Alla måste ha sett att jag var snabbast i världen där jag susade fram i min lönnlövslycra. Den första kommentaren jag fick var:

“Hej sexy baby i tajts, ska vi knulla!”

“Nej, du har för liten kuk”, sa jag, eller borde jag ha sagt, men tänkte det bara.

Lite senare kom fem ungdomar på cykel med brölande högtalare på pakethållaren och verkade helt höga. En hade krulligt hår. De hade cyklat från Uppsala och skulle till Västerås för att missionera.

“Gillar du cykling??”, frågade de mig, och jag sa ja och gav dem glada tillrop.

Västerås, staden utan gränser, ahh.

Sen lockade jag med mig Mattias på en vända i den gudomliga kvällssolen till Skultuna och tillbaka.

Så över till Kanada.

När jag gick i trean på gymnasiet, 98-99, var jag utbytesstudent i den lilla hålan Valemount som ligger i British Columbia, mitt i kanadensiska Klippiga Bergen. Valemount har drygt 1100 invånare som älskar att hitta på saker utomhus. Och det kan man förstå, när de lever med det här inpå husknuten:

Jag hängde glatt med på allt som kom i min väg, även om jag nog mest tyckte om skidåkningen (och en viss snowboardåkare-hockeyspelare, men det är en annan historia).

Det blev även en del mountainbike.

Det var ganska roligt att skutta fram över stock och sten, även om jag inte blev direkt fast. Jag minns tränaren med tempomage och att jag tänkte på cykeltröjorna med Valemount-logga som cyklisterna bar. Fickor bak. Mycket märkligt.

En av dem jag lärde känna lite grann när hon var 14 och jag 18 hette Jean Ann McKirdy. Idag heter hon Berkenpas och har precis gjort det hon är bäst på: att vinna MTB-tävlingar.

Hon kan cykla landsväg också! 

Vem är vem??

Hej.

Min satans rygg. Att den tar sådan tid på sig att anpassa sig!

Som i söndags då jag lite halvpeppt (hade blivit lagom sent ute på stan i lördags, var ju tvungen att “göra” Sandviken för att fira Fridas första tiomilare och ja, bara för att stan är lite kul för en som är där så sällan) ändå tog mig i kragen och körde Rapha Women’s 100.

Innan det så tänkte jag att äsch, nu har ju min rygg mått bra så länge att jag äsch, tar bort en 50 mm-distans och vänder på styrstammen (som alltså varit lagom osexigt gubbvänd just för att behaga ryggen). Sagt och gjort – efter lite pickel var stystammen vänd och distansen borta. Aggro sittställning, racerlook, hela kittet. Förutom motorn då, seg och stel som en frystorkad vandrande pinne.

Men så for jag iväg, väl medveten om att de första milen inte skulle kännas fullt så lekfulla som vanligt. Men det som hände var värre än utebliven lekupplevelse. Ryggsmärtshelvetet bröt loss nästan omedelbart. För varje kilometer gjorde det mer och mer ont och kraften i benen försvann nästan helt och hållet.

Efter tre-fyra mil började milfarten sjunka mot oroväckande 25 km/h vilket ju var riktigt otäckt och jag fick inse – tyvärr, ryggen skulle inte läka av att jag stannade var femte km för att massera den. Det fanns bara en sak att göra – stanna mitt i skogen, langa fram verktyget och göra om jobbet med styrstammen. Hejdå aggro sittställning – jag får nog köra på gubbvänd ett tag till. 50 mm-distansen, den fick dock vara kvar i fickan. Ett pisskvätt för mänskligheten, men en liten seger för mig ändå.

Meket tog ett tag, speciellt med tanke på alla knotten som ju förstås ville kalasa på söta mig. Därefter fick det gå undan – så gott det gick men ryggen som plötsligt inte gjorde ont längre men ömmade på allt den kunde. Men jag blåste på! Åh så svalt och mystiskt och magiskt det var i skogen. Senkvällscykling, finns det något friskare?

Till slut rullade jag in i Sandviken, rätt så less på mig själv efter ganska så träliga tio mil. Tur Rickard bjöd på liten depå i form av en energikaka, och så hade jag med mig lite havredryck. Lärdom: kör inte Raphas utmaningar dagen efter fest. Köp kortare styrstam? Eller ta bort en distans i taget, lagom till 2015 så kan jag kanske köra med nedåtvänd längre styrstam… Här är Garmin-siffror, om ni orkar.

Och förresten… Finns det överhuvudtaget några kvinnliga landsvägscyklister i Sandviken-Ockelbo-Järbo-trakterna förutom mig och Frida dårå?

I måndags när Frida jobbade bestämde jag mig för att ta an mig den fruktade (?) Baggbobacken uppe i den ljuva byn Bjursås. Backen är ett slags lek för såna som Öijer och Darvell, men kan ändå te sig som en utmaning för en klassisk nybörjare som en annan.

Jag la mig an med determinerad min.

För att turen inte skulle gå ut på masochism only började jag med att bila upp till Falun för lite lunch och velodromspaning. Jag hoppas att han inte har nåt emot att jag skriver ut hans namn här på bloggen men Mr Määttä (som tyvärr suger på att uppdatera sin blogg som enligt mig är helt klart läsvärd i sin humoristiska enkelhet) var helt suverän att luncha med. Vettig, djävulskt cykelsnabb, cykelcoachande och sådär konditionsträningselegant – en förebild helt enkelt.

Efter lunchen var Mr Määttä snäll nog att ge mig en privat visning av den berömda Velodromen-i-Falun (har aldrig hört någon referera till velodromen annat än så, vilket är ju lite dumt då det bara finns en enda velodrom här i Sverige).

Velodromen-i-Falun visade sig, förutom att ligga i Falun, vara byggd av en västeråsare, vara inrymd i gamla fina Scania-lokaler, vara gjord av finaste kvalitetsfanér samt även inhysa ett hurtigt gym mitt i “ringen”. Tyvärr föregick det ingen cykelaktivitet just denna dagen men jag fick nöja mig med att blunda (när inte Stefan tittade på) och låtsas höra ljudet av heltäckta hjul och tunga andetag stiga upp mot de gjutna industribjälkarna.

Efter velodromvisningen paceade den snälle Mr Määttä ut mig ur stan och så vinkade vi hejdå till varandra och jag blåste på mot Bjursås (aka Bjurs). Nu fanns det ingen återvändo – nu var det Baggbo mot mig.

Jag la mig an med sammanbiten sjömannamin.

Plötsligt ramlar en skjortklädd lokalgubbe ut på vägen och börjar snacka med mig. Nämen se vilken cykel, nämen bla bla bla… Jag tvingas pausa och stå och prata med gubben. I en halvtimme, utan överdrift. Han berättar allt för mig. Han berättar bland annat att man i Bjurs säger gaaaate istället för väg. Att han bott på samma ställe hela sitt liv. Han berättar om sin treväxlade cykel. Han berättar för mig om allt och mycket mycket till. Och när jag försiktigt påpekar att jag nu tyvärr, blir tvungen att åka ner igen för att sedan ta mig upp i ett svep ungefär, ja då kallar han mig “en uppvisning i spänstighet” och fortsätter mala på om allt och mycket till. I början är jag smått irriterad – det är varmt och jag vill mest ta mig upp och sedan stämpla ut för dagen – men sedan kommer jag på mig själv med att skämmas för min otacksamhet. Här står jag med en genuin bit geografi och kulturhistoria – och tänker bara på höjdmeter och lutningsprocent. Till slut tackar jag bestämt för mig och hejdåar gubben, åker ner och sedan cyklar upp igen.

Efter Baggbo skiter jag i att cykla Dössberget upp, jag är för varm, klockan börjar bli sen och jag känner att jag ska besitta piggare ben om jag ska bli någorlunda snabb i en backe som Baggbo. Men den dagen Periferigruppen™åker upp till Falun för att cykla på Velodromen-i-Falun så tycker jag absolut att vi gör en kraftmätningspaus (och ja, jag vet att Grannen kommer att vinna) i “Dalarnas Alperna” (som min lokalpatriotiska backgubbe kallat Bjurs).

Jag la mig an med en solstingad slömin och åkte tillbaks till Sandviken.

Frida och Freddan höll på och schaktade för sin nya gräsmatta så jag passade på att smälla upp en mek- och glansverkstad inne i Fridas stall! Självklart med de bästa ingridienserna – grym musik, fullt med sprutande vatten, rötjut och rabarberpaj i sikte.

Efter en timma glänste cyklarna. 

Och så åt vi rabarberpaj och så var denna cykeldagen också slut på ett kanoners sätt. Och jag drömde berg.

God kväll.

Har ni haft det bra i solen? Jag har kört en äkta vilodag idag. Noll cykel! Desto mer solstol och Touren-tidning, som vanligt i dessa gula tider. Och strandhäng med fina kompisar förstås!

Oj va fint jag haft det i helgen. Och cykligt, förstås.

Tänkte i det här inlägget berätta om lördagen.
På morgonen var både jag och Frida uppspelta. Här skulle det cyklas Rapha Womens 100. Vid åttatiden på morgonen fick jag av Hanna veta att Womens 100 visst skulle köras på söndag men äsch, nån dag hit och dit – här skulle det cyklas tio mil i alla fall.

Vi började med att bege oss till Fridas MTB-kompis Rickard som bor med sin söta katt och sin Giant mitt i Sandviken.

Rickard satt på ett gäng verktyg så vi mekade lite med Fridas Merida. Frida är rätt så ny på det där med landsvägscykling (men icke desto mindre stark!)

Det hade bestämts att vi skulle cykla Stigen-vägen mot till Lumsheden, cirka fem mil, och sedan samma väg tillbaka.

Vi tog en liten kissdepå vid ett fint litet kraftvärmeverk! Väldigt internt för Frida och Rickard då båda jobbar med energi. En annan stod mest och trampade och njöt av vyn.

De glada cyklisterna!

Rickard passade på att klämma på sina Mavics. Jag förstår honom.

Och vips var vi framme i Lumsheden på Fridas föräldrars altan! (eller ok, vips var kanske en överdrift. Hela vägen var i princip en enda slakmotig stigning med lättare motvind så det gick inte överdrivet fort)

Hej.