En uppvisning i spänstighet.

För att turen inte skulle gå ut på masochism only började jag med att bila upp till Falun för lite lunch och velodromspaning. Jag hoppas att han inte har nåt emot att jag skriver ut hans namn här på bloggen men Mr Määttä (som tyvärr suger på att uppdatera sin blogg som enligt mig är helt klart läsvärd i sin humoristiska enkelhet) var helt suverän att luncha med. Vettig, djävulskt cykelsnabb, cykelcoachande och sådär konditionsträningselegant – en förebild helt enkelt.

Efter lunchen var Mr Määttä snäll nog att ge mig en privat visning av den berömda Velodromen-i-Falun (har aldrig hört någon referera till velodromen annat än så, vilket är ju lite dumt då det bara finns en enda velodrom här i Sverige).

Velodromen-i-Falun visade sig, förutom att ligga i Falun, vara byggd av en västeråsare, vara inrymd i gamla fina Scania-lokaler, vara gjord av finaste kvalitetsfanér samt även inhysa ett hurtigt gym mitt i “ringen”. Tyvärr föregick det ingen cykelaktivitet just denna dagen men jag fick nöja mig med att blunda (när inte Stefan tittade på) och låtsas höra ljudet av heltäckta hjul och tunga andetag stiga upp mot de gjutna industribjälkarna.

Besöket på Velodromen-i-Falun stärkte min idé om att ta dit Periferigruppen™för en festiv bancyklinghelg samt lära mig själv bancykling. Individuell- och lagsprint är ju ändå de cykelgrenarna som jag tycker är roligast att titta på näst efter linjelopp i berg. Är ju typ, cyklingens roulette. Hjärtat bara studsar till då, eller hur..? (plus estetiken kring det hela. dör lite)

Efter velodromvisningen paceade den snälle Mr Määttä ut mig ur stan och så vinkade vi hejdå till varandra och jag blåste på mot Bjursås (aka Bjurs). Nu fanns det ingen återvändo – nu var det Baggbo mot mig.

Jag la mig an med sammanbiten sjömannamin.

Bjurs är en äkta håla (sorry Bjurs men det är det) men kan stoltsera med att vara en vacker, backig håla, insåg jag när jag värmde upp de tröga post-mila-benen genom att cykla fram och tillbaka på huvudgate (de säger så i Bjurs tydligen, gaaaate) aka genomfartsväg. 

Sen tänkte jag på smärtan i benen, tänkte sedan äsch, idag blir inga personbästa tagna så jag stängde av Garminet och började trampa uppför.

Plötsligt ramlar en skjortklädd lokalgubbe ut på vägen och börjar snacka med mig. Nämen se vilken cykel, nämen bla bla bla… Jag tvingas pausa och stå och prata med gubben. I en halvtimme, utan överdrift. Han berättar allt för mig. Han berättar bland annat att man i Bjurs säger gaaaate istället för väg. Att han bott på samma ställe hela sitt liv. Han berättar om sin treväxlade cykel. Han berättar för mig om allt och mycket mycket till. Och när jag försiktigt påpekar att jag nu tyvärr, blir tvungen att åka ner igen för att sedan ta mig upp i ett svep ungefär, ja då kallar han mig “en uppvisning i spänstighet” och fortsätter mala på om allt och mycket till. I början är jag smått irriterad – det är varmt och jag vill mest ta mig upp och sedan stämpla ut för dagen – men sedan kommer jag på mig själv med att skämmas för min otacksamhet. Här står jag med en genuin bit geografi och kulturhistoria – och tänker bara på höjdmeter och lutningsprocent. Till slut tackar jag bestämt för mig och hejdåar gubben, åker ner och sedan cyklar upp igen.

Efter Baggbo skiter jag i att cykla Dössberget upp, jag är för varm, klockan börjar bli sen och jag känner att jag ska besitta piggare ben om jag ska bli någorlunda snabb i en backe som Baggbo. Men den dagen Periferigruppen™åker upp till Falun för att cykla på Velodromen-i-Falun så tycker jag absolut att vi gör en kraftmätningspaus (och ja, jag vet att Grannen kommer att vinna) i “Dalarnas Alperna” (som min lokalpatriotiska backgubbe kallat Bjurs).

Jag la mig an med en solstingad slömin och åkte tillbaks till Sandviken.