Blogg

  • Don’t wear a man’s cap och andra råd till damcyklister.

    Lätt bästa bilden från Women’s Tour of Britain (källa)

    Don’t be a fright.
    Don’t faint on the road.
    Don’t wear a man’s cap.
    Don’t wear tight garters.
    Don’t forget your toolbag
    Don’t attempt a “century.”
    Don’t coast. It is dangerous.
    Don’t boast of your long rides.
    Don’t criticize people’s “legs.”
    Don’t wear loud hued leggings.
    Don’t cultivate a “bicycle face.”
    Don’t refuse assistance up a hill.
    Don’t wear clothes that don’t fit.
    Don’t neglect a “light’s out” cry.
    Don’t wear jewelry while on a tour.
    Don’t race. Leave that to the scorchers.
    Don’t wear laced boots. They are tiresome.
    Don’t imagine everybody is looking at you.
    Don’t go to church in your bicycle costume.
    Don’t wear a garden party hat with bloomers.
    Don’t contest the right of way with cable cars.
    Don’t chew gum. Exercise your jaws in private.
    Don’t wear white kid gloves. Silk is the thing.
    Don’t ask, “What do you think of my bloomers?”
    Don’t use bicycle slang. Leave that to the boys.
    Don’t go out after dark without a male escort.
    Don’t without a needle, thread and thimble.
    Don’t try to have every article of your attire “match.”
    Don’t let your golden hair be hanging down your back.
    Don’t allow dear little Fido to accompany you
    Don’t scratch a match on the seat of your bloomers.
    Don’t discuss bloomers with every man you know.
    Don’t appear in public until you have learned to ride well.
    Don’t overdo things. Let cycling be a recreation, not a labor.
    Don’t ignore the laws of the road because you are a woman.
    Don’t try to ride in your brother’s clothes “to see how it feels.”
    Don’t scream if you meet a cow. If she sees you first, she will run.
    Don’t cultivate everything that is up to date because yon ride a wheel.
    Don’t emulate your brother’s attitude if he rides parallel with the ground.
    Don’t undertake a long ride if you are not confident of performing it easily.
    Don’t appear to be up on “records” and “record smashing.” That is sporty.

    Tidningen New York World, år 1895.

    …och vad fan är BICYCLE FACE? 😀

  • Om att älska känna, drunkna men räddas strax före ändå

    Just nu är det inne, detta med att diagnostisera, sätta namn på saker och ting och egenheter. När man förr talade om personlighetsdrag och karaktär pratar man idag i tidsenliga medicinskt klingande termer. Nåväl. Sådana som jag, personer som tar till oss lite för mycket, analyserar lite för hårt, tar åt oss lite extramycket av orättvisor och smågliringar knappt värda eftersmaken, ja vi har ju fått en egen diagnos. HSP – “highly sensitive personality” – heter det visst nuförtiden och står för högkänslighet. Jag vettefan om jag vill tillskriva mig en käck term och börja köpa på mig självhjälpsböcker, men faktum kvarstår. Jag tillhör skaran, hej hej!

    Vill ibland dunka skallen i väggen eftersom jag inte kan släppa någon kommentar någon random dummo har fällt. Jag kan inte bara acceptera. Min hjärna klarar i princip inte av att sortera bland nya uttryck vilket resulterar i fantastiskt långtidsminne men också vidunderliga drömmar, ofta åt thrillerhållet. Och sociala sammanhang och “happenings”, ja det är hemskt vad det tar på min energi! Många tror att bara för att man är socialt utåtriktad och gärna finns, syns och deltar i sociala sammanhang så är man konstant ute efter social samvaro. Som om vore man uttråkad av att vara ensam och hela tiden sökte sig bort från sig själv. Men så är det inte alls i mitt fall. Jag älskar social samvaro och möten med andra individer. Men ni anar inte hur mycket energi det tar! Och hur njutningsfullt och grundläggande det är med ensamhet. De som står mig riktigt nära vet hur tysthetssökande och ensamvargande jag är när jag väl är hemma. En dag men många människomöten och -samtal resulterar ofta i att jag lägger mig ner i ett stilla, mörkt rum och bara ligger och andas alternativt läser en lugn bok. Jag har alltid älskat ensamhet.

    Även under fester jag fixar (och jag älskar att fixa fester) är jag helst den som hellre observerar och mår av att alla trivs än helt enkelt trivs. Jag kan inte hjälpa det och jag finner mig i det. Och ju personligare människomöten jag varit med om, desto svårare blir det för mig att koppla bort alla intryck. Det är paradoxalt – men för oss lätt neurotiska högkänsliga personer så är det där med känslor en ständig kamp. Vi älskar ju att känna och få andra att trivas samtidigt som vi drunknar i allt detta känslohav som vardagen sköljer över oss!

    Men en sak som jag inte kan drunkna nog i, det är naturens perfekt avvägda omfamning. Naturen är aldrig för mycket, den ger men kräver inget tillbaka. Den lyssnar på mitt hjärtas ojämna rytm och justerar den allt eftersom underlaget går från asfalt till packad sand till murrig mossa. Skogen balanserar upp färgröran i mina drömmar, sorterar in mina perfektionistiska planer i rätt prestationsfack, ger mig nya melodier att nynna på när jag blir för nevös inför förändringarna och ger mig en välbehövlig spark i baken när jag mentalt geggat ner mig för mycket i sådant som bara hämmar lyckan istället för att bygga upp den.

  • Västerås XC – in front of the scenes

    Glad solig måndag på er!

    Idag är jag torr i halsen och kräftröd om överkroppen. Varför? Jo.

    Det började ju med att jag tackade ja till speakeruppdraget under Västerås XC-tävlingen som kördes på Rocklunda igår. Alltså var jag något nervös i förrgår. Och vilket sätt är inte bättre mot nervositeten än att hänga med polers, dricka bål och leka lekar dagen innan D så att säga? Inget. Därför passade det extrabra med härlig fest med Periferigruppen och några andra hemma hos Cecilia på söndagskvällen. All cred till Cecilias icke-cyklist-vänner som ändå stod ut med oss.

    Och igår så körde vi!

    Alltså jag hade liksom aldrig varit cykelspeaker förut. Men precis som med allt annat nytt och läskigt i livet så är det det allra första steget som är jobbigast, sedan kör man bara på. Det positiva med cykeltävling är att ingen håller käften utan det är fart och fläkt och liv konstant så en slipper mötas med dödstystnad varje gång en tar till micken för att utannonsera någonting.

    Och det blev ju bra detta!

    Det mest tacksamma var ju att snacka kring banan, stämningen och alla fantastiska barn- och ungdomsklasser. Elitens classy cykling i all ära, men inget är mer inspirerande än att se de taggade kidsen ge järnet, både på banan och vid korvkiosken. Saken blir ju inte värre än att hejarklacken är som störst när det är barn som tävlar – cykelföräldrar måste vara de gladaste och peppigaste bland “sportföräldrarna”.

    En mtb-tävling är ju inte riktigt som sina landsvägs- och cx-kusiner. Tyvärr är banan inte riktigt lika publikvänlig vid just målområdet – det mesta av slaget utkämpar ju sig inne i skogen, på de tekniska partierna. Därför var det inte så konstigt att den mesta av publiken hade stuckit just till skogs när det blev dags för deltagarna att ta sig an de längre bandelarna. Ändock hade vi ett gäng spurter och så var det förstås alltid lika kul med olika segergester och små detaljer som att några proffsigt drog upp tröjkragen strax före målgången, någon missade flaskan vid langningen och så vidare. Och så kom ju alla tillbaka när det blev dags för lite vinnarintervjuer och prisutdelningar.

    Tiden flög förbi medan vi hade fullt sjå med att hålla redo på alla varvande och målgående tävlande. Jag vågade till och med bjuda på mig själv och gjorde säkert bort mig nån gång utan att tänka på det. Eller jo, två gånger. Men det vet publiken inte om hihi.

    Och även om jag aldrig riktigt bevittnat en mtb-tävling förut och således inte riktigt kände till “nyckelcyklisterna” så tog det inte alltför lång tid innan jag började lära mig namnen och vad som var intressant för folksen att veta. Jag tror det beror på att tävlingen har en så himla välsmord organisation – inte minst tack vare alla engagerade “mtb-föräldrar”. Alla som krävdes för att det skulle flyta på fanns på plats, alla hade bra koll, fanns till hands med informationen, hade backup-planer (som när ena sladden till min mick slutade fungera), stod tålmodigt ut med alla mina tiotals frågor och såg ut att ha riktigt kul av att vara med och jobba med tävlingen. Tävlingsresultaten hittar ni här.

    Jag lovar fler bilder från tävlingen – däribland någon på mig – men Micke som tog bilderna måste nog få lite tid på sig att sortera dem. Det vart ju bara, typ fyrahundra stycken.

    Och så behövde jag vila skallen lite. Och vad passar då bättre än kvällssolhäng ute på Ängsö?

    Med det senaste numret av Kadens förstås.

    Tack alla som dök upp igår och gjorde Västerås XC till den somriga cykelfesten som tävlingen blev! Och supertack till tävlingsarrangörerna som litade på mig.

    P.S. Ni som gärna sitter på bilder från tävlingen får jättegärna skicka länken till dem. Jag fick liksom inte riktigt se nån skogscykling överhuvudtaget. Det läckra blåmärket på ena låret påminde dock om hur teknisk banan faktiskt var så jag hade ändå förståelse.

  • Västerås XC-speakern går all-in!

    Imorgon är det ju dags för XCO-loppet Västerås XC. När en av arrangörsgubbsen frågade mig om jag ville bli speaker så svarade jag förstås EH JA?! 😀 för jag älskar snacka cykel och vill gärna smitta av mig så att alla ända till den mesta fotbollsfarsan förstår hur förbaskat överlägset det är att cykla. Om inte annat så är det för lite speakers som inte uttalar R utan att komma från Småland eller hur?

    Hursom, nog med självförhärligande och skojfriskhet.

    Jag vill förstås göra ett så bra jobb som möjligt. Precis som med denna bloggen och allt annat jag producerar så fixar jag inte halvmesyr. Dessutom är jag otroligt tacksam över att arrangörerna litar på mig så till den grad att de låter mig tala högt under en så välrenommerad tävling med många duktiga cyklister, både inom elit- och amatörklasserna.

    Så jag har gått all in.

    Jag har studerat banan, både på karta, på Youtube och IRL. Banan är elak, full med ställen att antingen tjäna tid på eller göra bort sig på och väldigt vacker. Jag lovar.

    Jag har cyklat där jag kunnat, vurpat där jag inte kunnat (cykla) och gått de partierna där jag inte vågat vurpa. Tävlingsledaren Mats cyklade dock överallt.

    Sorry för hemsk bildkvalité
    men var skakig om händerna av nån anledning

    Jag har bett om att få namnen på alla de som föranmält sig och jag har gjort min läxa. Google är en grym partner ibland – och det finns mycket gott och fint att säga, bland annat om en dels resultat från tidigare lopp.

    Herr Ahlbäck bygger bana.
    Du bangar väl inte Ahlbäcks drop imorgon? 😛 

    Det kommer med andra ord att bjudas på förhoppningsvis skarp tävlingskoll – men också mycket glatt cykelsnack och allmänt festlig tävlingsstämning. Jag lovar att göra mitt bästa och ni som dyker upp får lova att komma fram och säga hej och svara på den viktigaste frågan:

    Vad är värre, hala stenar i skogen eller torrt dödsgrus i en landsvägskurva?

    Nu drar jag iväg på inflyttningsfest, ha det gött så ses vi ute på Rocklunda imorgon bitti. Glöm inte följa mig på Twitter (@cykelkatten) och gilla min Facebook-sida för att få vara först med uppdateringar från morgondagens tävling.

    Puss

    eran Katja

  • Katja och Valle tar sig an Rocklunda på MTB!

    Tja!

    Igår var det Västeråscykeln och andra bestyr, struntade därför i att blogga till förmån för detta på kvällen:

    Svingott aight?

    Men i onsdags hade jag mossmak i munnen istället. Då tog Valle och jag oss an den ökända Rocklunda på våra skogshojar!

    Så här var det, jag sa: Ska vi köra mtb? och Valle sa: Okej och jag sa: Ska vi köra på Rockis? och Valle sa: Men är inte Rockis lite väl tekniskt för oss? och jag sa: Nädå! och jag hade förstås fel men det visste jag inte då så klart.

    Eller fel och fel, man kan väl inte lalla omkring på packade sandstigar hela tiden heller..?

    Så vi tog oss an Rocklunda.

    Det började med att vi sågs och insåg att vi liksom inte riktigt hade koll på var någonstans på Rocklunda man kunde köra. Den första timmen irrade vi med andra ord ömsom på förmodade mtb-leder ömsom på suspekta löparaktiga stigar och gjorde dumma saker som att fastna med brallan i sadel, fastna mellan stenar, nästan vurpa och annat teknikhöjande skoj. Så här till exempel:

    Foto: Valdemar Sten

    Efter timmen då pulsen pendlade mellan ren överlevnadsångesthög och kom-igen-här-går-det-för-sakta-låg så fick vi syn på ett mtb-kittat gubbs som glatt trampade på åt Rönnby-hållet (alltså Rönnby är typ också ett område, som Rocklunda ungefär, skog, sten, rot, träsk +annat skogigt). Vi hängde på gubbset och landade framför ett litet hus. Där hängde fler mtb-kittade gubbs, både pr0- och mer softlooking. Då sa jag: Och vilka är ni då? och de sa: Vi är Friluftsfrämjandet! och så plötsligt bestämdes det att vi skulle hänga på den mest lugnaste gruppen de hade att erbjuda.

    Alltså grejen med Rocklunda/Rönnby är att det är tekniskt överallt. Faktum är att jag önskade att jag hade en sån där hackspetthjärna när jag körde omkring där ute, så skakigt är det! En stackars ledare som jag senare fick veta hette Richard tog sig an mig så som jag tog mig an Rocklunda – med världans tålamod och glimten i ögat. Grattis Richard! Det bjöds på både ståuppkomik – bland annat när jag istället för att flyga över styret kramade om ett mindre träd, buskis – jag är en sån tjej som svär högt och tydligt, film noir – när jag slog i ehm (fast det fick inte Richard höra nåt om fast minen sa rätt mycket) och lite sci-fi när det med fasa upptäcktes att den backre snabbkopplingen satt smått löst.

    Jag hade förresten skitkul hela tiden. Vet ärligt talat inte huruvida Richard hade skitkul eller inte men han var gentleman nog att inte få tyst på mig genom att köra över mig med sin fatbike som han hade dagen till ära.

    Säg hej till Richard förresten:

    Bild: Jakob Pousard

    Hur gick det för Valle då undrar ni? Jorå! Jag tror han hade skitkul han med, och jag tyckte mig se att han tog sig an hindren med större jävlaranamma än jag. Tyvärr splittrades vi när jag lämnade sällskapet för att hitta hem på egen hand (hade tid att passa) och han punkade. Men vi är på G och tänker prompt fortsätta erövra Rocklundas fruktade leder

    (men kanske inte just nästa gång, åsens packade sandstigar är helmys de men om man vill köra fort ibland)

    Tack Friluftsfrämjandet, Richard, Jakob +andra för en fantastisk kväll i skogen.

    Puss!

    /stigUPPfinnaren, myrpåköraren, myggbemötanden eran Katja

  • Mange, I salute you.

    Ibland kan ett sms från okänt nummer göra ens dag, ens vecka. Tack Mange som skickade detta efter artikeln om Ride of Silence. Jag spar dina ord i mitt hjärta. Vägen är vår om vägen är rätt <3

  • Västmanländskt temposyndrom?

    Hatälskar intervallkörning. Innan själva körningen är jag alltid livrädd att jag inte kommer att hålla, att jag blir avhängd, att jag får ont, att jag typ kommer sist och att hjälmen flyger av så alla ser hur okammad jag är. Ungefär. När jag väl är igång och benen känns pigga så är det helhemskt underbart och ingenting annat spelar roll. Jag måste bara bli bättre på en sak – att inte deppa ihop nåt så förjävligt (och ibland till och med lätta på pedaltrycket!) när jag blir omkörd utan börja jaga istället. Av någon anledning är jag mycket bättre på att pressa på när jag vet att jag är jagad än att jaga. Västmanländskt temposyndrom, kallar de det har jag hört.

    Förresten så satt det ju helrätt med att kila förbi ett födelsedagskalas efter gårdagens isande-kantvind-diverseintervall-klubbpass. Ett gäng koppar te och tårta gör verkligen underverk med den stela kroppen. Idag värker det något i spirorna och det ska firas med mtb-teknik med Valle ute på Rocklunda!

    Puss.

     

     

  • Kom och testkör nya ROSE-cyklar imorgon!

    Hej.

    Nyfiken på nya glänsande finfina cykelmodeller och önskar testa dem i sin rätta miljö istället för inne i cykelaffären? Eller är du trött på din disciplin och vill byta skiva och kanske börja med CX, eller varför inte mtb? Jag behöver knappast dra fördelarna med att verkligen ta sig tid och provcykla modellen man gillar – eller storleken man tror ska passa en. I slutändan spar det både tid, pengar och inte minst sjukgymnastarvoden…

    Imorgon kommer min samarbetspartner ROSE till Västerås och har med sig följande cyklar:

    Landsvägscyklar

    • Xeon CGF 3000, 57
    • Xeon CSL 2000, 55
    • Xeon CRS 4400, 53
    • Xeon RS 3000, 51
    • Xeon CW 3000, L
    • Pro SL 2000, 57

    Cyclocross

    • Pro DX Cross 3100, 56
    • Cross Pro RS 2000, 53

    Mountainbike

    • Count Solo 2, M
    • Thrill Hill 3, L
    • Granite Chief 2, M
    • Root Miller 1, L
    • Dr.Z 2 (Custom med Fox Kashima), S
    • Mr Big 3, M
    • Mr Ride 1, XL
    • Crystal Stoke 1, S

    Information om demodagen:

    Plats: Rocklunda, parkeringen utanför ABB Arena Nord

    Dag: Torsdag den 29 maj

    Tid: 12-16

    Mer info om ROSE on tour finns här på hemsidan.

    Varmt välkomna!

  • Västeråscykeln, MTB, XC och annat skoj i veckokollen!

    Vad vore veckokollen utan redig selfie – här
    supercasual på väg upp till Norberg, i gammeltröja,
    med ny hjälm,
    vanliga brillz och alltför bra musik i lurarna

    Hej.

    Haha idag är jag sjukt landsvägssugen igen. Tvingade igår mig själv (och stackars Tony) till aktiv vila i form av svinkall kvällsvandring ute på Björnö (Västerås naturreservat med tillhörande stugfyllon och fräcka dovhjortar med gulliga vita stjärtar). Vi försökte – verbalt – snickra ihop sommaren. Typ vad vi är sugna på, vad vi hinner med, vilka tävlingar och lopp vi bara måste köra och vilka vi kan tänka oss missa till förmån för annat… Så himla svårt att få ihop allting ibland men i slutändan så är det tävla, cykla fort och berg vi vill åt. Enkelspårigt och koncist. Älskar’t.

    Den här veckan är rätt så fullspäckad med cykel – precis som jag gillar det. Vi kör en klassisk veckokollen!

    * Idag tisdag är det klassisk klubbträning. Idag hoppar jag ledarskapet och fokuserar på cyklisten Katja istället. Hoppas på fina intervaller. Ser kallt ut ute men kan i alla fall inte bli värre än för grabbarna som kämpar om rosa tröjan idag!

    * Imorgon onsdag får bli en mtb-dag har jag bestämt. Hoppas Valle vill vara med och leka, annars är tanken att jag ska våga mig på rocklundabanan!

    * På torsdag den 29 är det dags för årets upplaga av Västeråscykeln. Jag hoppas att så många som möjligt kommer och kör detta fantastiska motionslopp tillsammans med oss. Det finns distanser och fartgrupper för alla smaker – läs gärna mer här på vår hemsida. I år är det xtra xtra då vi dels provar mastergrupper (ledarledda klungor med förutbestämd snittfart) och dels tar supertag i detta med att på riktigt värna om vår miljö och erbjuder både källsortering och ekofika till våra motionärer – inte minst tack vare bästa Annas fantastiska insats. Super, va? Kom kom kom så kanske vi får cykla ihop! <3

    * På fredag lär jag benen bestämma farten. Beroende på vilken fartgrupp jag som ledare åker på under Västeråscykeln så har jag antingen kalaspigga eller ömkligt trötta spiror på fredag. Hoppas på snyggt väder och lika snygg klungkörning med nåt villigt gäng.

    * På lördag ska jag ta min Canyon och rasta den samt styra kosan mot bygget av årets Västerås XC-bana… Den tänker jag studera noga. Varför får ni veta alldeles snart men glöm för all del inte att spana in inbjudan och anmäla er här! En alldeles grym tävling utlovas.

    * På söndag är det dags för själva Västerås XC-tävlingen och då kommer vi att ses det kan jag lova. Glöm för all del inte säga hej.

    Så, vilka av er kommer och kör Västeråscykeln och eller XC-tävlingen? Och skyll inte på Långa Lugnet nu, nog räcker benen till båda 🙂

    Puss!

  • Armvärmarbesvikelsen.

    alltså vissa dagar känner jag mig som Lou Bega

    mer som girly girly-mannen i Sophia George-klassikern

    kanske mer som Beatrice Eli i Girls-låten?

    Alltså dagar som igår

    när jag precis fått mina nya armvärmare (jag är liksom helt sjukt nördig och perfektionist när det gäller armvärmare, det är som strumpor, det får helt enkelt inte sitta vad som helst hur som helst på mina armar)

    och smekt lite dem och mina gamla nya arm screens, de från Mavic

    och så drar Tony upp ur fickan min mest snyggaste, läckraste slickaste armvärmarn jag haft (Rapha, slutat säljas, sorry folks) som varit borta i över ett halvår, som gömt sig i hans ficka och som jag aldrig riktigt kommit över…

    och jag ba yes! kolla på mig jag ba badar i coola armvärmare snyggast häftigast coooolast yo nu ska jag ut och visa upp mig

    och så sitter jag där och känner mig alldeles lycklig och samtidigt lite skamsen över att jag är så lycklig över att jag återfått en jäkla tygbit

    och så tittar jag ut och så är det typ 25+ Celsius ute och jag har ingen som helst nytta av vare sig armvärmare eller ens screens

    och jag ba häpp

    BETRAYED.

    Glad måndag på er folks!