CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja kör MTB

Katja och Valle tar sig an Rocklunda på MTB!

Katja och Valle tar sig an Rocklunda på MTB!

Tja!

Igår var det Västeråscykeln och andra bestyr, struntade därför i att blogga till förmån för detta på kvällen:

Svingott aight?

Men i onsdags hade jag mossmak i munnen istället. Då tog Valle och jag oss an den ökända Rocklunda på våra skogshojar!

Så här var det, jag sa: Ska vi köra mtb? och Valle sa: Okej och jag sa: Ska vi köra på Rockis? och Valle sa: Men är inte Rockis lite väl tekniskt för oss? och jag sa: Nädå! och jag hade förstås fel men det visste jag inte då så klart.

Eller fel och fel, man kan väl inte lalla omkring på packade sandstigar hela tiden heller..?

Så vi tog oss an Rocklunda.

Det började med att vi sågs och insåg att vi liksom inte riktigt hade koll på var någonstans på Rocklunda man kunde köra. Den första timmen irrade vi med andra ord ömsom på förmodade mtb-leder ömsom på suspekta löparaktiga stigar och gjorde dumma saker som att fastna med brallan i sadel, fastna mellan stenar, nästan vurpa och annat teknikhöjande skoj. Så här till exempel:

Foto: Valdemar Sten

Efter timmen då pulsen pendlade mellan ren överlevnadsångesthög och kom-igen-här-går-det-för-sakta-låg så fick vi syn på ett mtb-kittat gubbs som glatt trampade på åt Rönnby-hållet (alltså Rönnby är typ också ett område, som Rocklunda ungefär, skog, sten, rot, träsk +annat skogigt). Vi hängde på gubbset och landade framför ett litet hus. Där hängde fler mtb-kittade gubbs, både pr0- och mer softlooking. Då sa jag: Och vilka är ni då? och de sa: Vi är Friluftsfrämjandet! och så plötsligt bestämdes det att vi skulle hänga på den mest lugnaste gruppen de hade att erbjuda.

Alltså grejen med Rocklunda/Rönnby är att det är tekniskt överallt. Faktum är att jag önskade att jag hade en sån där hackspetthjärna när jag körde omkring där ute, så skakigt är det! En stackars ledare som jag senare fick veta hette Richard tog sig an mig så som jag tog mig an Rocklunda – med världans tålamod och glimten i ögat. Grattis Richard! Det bjöds på både ståuppkomik – bland annat när jag istället för att flyga över styret kramade om ett mindre träd, buskis – jag är en sån tjej som svär högt och tydligt, film noir – när jag slog i ehm (fast det fick inte Richard höra nåt om fast minen sa rätt mycket) och lite sci-fi när det med fasa upptäcktes att den backre snabbkopplingen satt smått löst.

Jag hade förresten skitkul hela tiden. Vet ärligt talat inte huruvida Richard hade skitkul eller inte men han var gentleman nog att inte få tyst på mig genom att köra över mig med sin fatbike som han hade dagen till ära.

Säg hej till Richard förresten:

Bild: Jakob Pousard

Hur gick det för Valle då undrar ni? Jorå! Jag tror han hade skitkul han med, och jag tyckte mig se att han tog sig an hindren med större jävlaranamma än jag. Tyvärr splittrades vi när jag lämnade sällskapet för att hitta hem på egen hand (hade tid att passa) och han punkade. Men vi är på G och tänker prompt fortsätta erövra Rocklundas fruktade leder

(men kanske inte just nästa gång, åsens packade sandstigar är helmys de men om man vill köra fort ibland)

Tack Friluftsfrämjandet, Richard, Jakob +andra för en fantastisk kväll i skogen.

Puss!

/stigUPPfinnaren, myrpåköraren, myggbemötanden eran Katja

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

5 kommentarer

  1. Antar att du kommer nästa onsdag också då :) Vi kan nog hitta lite rötter och stenar på åsen också.

  2. Suveränt med riktig stigcykling! Det är så skoj så man gapflabbar mest hela tiden. I början är det en tröskel men den glömmer man bort rätt snabbt för det är ju så skoj!

  3. Haha, som fellow mtb-novis känner jag igen mig i typ allting. Hade under våren mest puttrat runt själv på grusvägar och snällare stigar på min rejsiga 29er innan jag igår hängde på en kollega och tillika mtb-räv som skulle visa mig ”en liten bana” (sagt med ett snett leende). Kan väl inte va så svårt. Tjena. Kom dit med helt felanpassad cykel – sadeln i topp, för hårda däck (lätt fixat iofs), något för pösiga byxor som fastnade i sadeln, smalt och lågt styre, osv. Det var egentligen lite för tekniskt för vad jag kommer vilja köra ens när jag blir jätteduktig, men det var ändå mestadels helskoj såhär med ett helskinnat facit i hand. Mitt liv passerade revy sådär en sju åtta gånger (när jag körde av en hög spång bl.a, men höll mig på benen) och jag trodde verkligen jag skulle dra i mer eller mindre varje sten innan jag mot slutet fick lite skinn på näsan. Hur som, jag växte nog mer och klarade svårare passager/hinder under de 2,5 timmarna i vasst, peppande sällskap än vad jag hade kommit på tanken att försöka mig på på egen hand på jag vet inte hur länge. Aha-upplevelserna duggade tätt, t.ex när jag la i en lite tyngre växel och provade att trampa på där jag strax innan bara hade rullat av rädsla att dra i med pedalen i valfri bit av terrängen. Gör som jag och passa på att njuta av de stora inledande stegen i mtb-inlärningstrappan. Heja!

  4. Haha, andra gången jag cyklade MTB åkte vi dit. Det var inte bara alldeles för svårt för mig, det var svårt att hitta oxå ju. Så så mycket cykla blev det inte den gången.

    1. Ja samma här ju! Tog oss typ en timme att bara irra omkring och ”här kan vi cykla…. wooooo vänta inte häääär!” osv. Krångel!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.