CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja kör MTB

Västerås XC – in front of the scenes

Västerås XC – in front of the scenes

Glad solig måndag på er!

Idag är jag torr i halsen och kräftröd om överkroppen. Varför? Jo.

Det började ju med att jag tackade ja till speakeruppdraget under Västerås XC-tävlingen som kördes på Rocklunda igår. Alltså var jag något nervös i förrgår. Och vilket sätt är inte bättre mot nervositeten än att hänga med polers, dricka bål och leka lekar dagen innan D så att säga? Inget. Därför passade det extrabra med härlig fest med Periferigruppen och några andra hemma hos Cecilia på söndagskvällen. All cred till Cecilias icke-cyklist-vänner som ändå stod ut med oss.

Och igår så körde vi!

Alltså jag hade liksom aldrig varit cykelspeaker förut. Men precis som med allt annat nytt och läskigt i livet så är det det allra första steget som är jobbigast, sedan kör man bara på. Det positiva med cykeltävling är att ingen håller käften utan det är fart och fläkt och liv konstant så en slipper mötas med dödstystnad varje gång en tar till micken för att utannonsera någonting.

Och det blev ju bra detta!

Det mest tacksamma var ju att snacka kring banan, stämningen och alla fantastiska barn- och ungdomsklasser. Elitens classy cykling i all ära, men inget är mer inspirerande än att se de taggade kidsen ge järnet, både på banan och vid korvkiosken. Saken blir ju inte värre än att hejarklacken är som störst när det är barn som tävlar – cykelföräldrar måste vara de gladaste och peppigaste bland ”sportföräldrarna”.

En mtb-tävling är ju inte riktigt som sina landsvägs- och cx-kusiner. Tyvärr är banan inte riktigt lika publikvänlig vid just målområdet – det mesta av slaget utkämpar ju sig inne i skogen, på de tekniska partierna. Därför var det inte så konstigt att den mesta av publiken hade stuckit just till skogs när det blev dags för deltagarna att ta sig an de längre bandelarna. Ändock hade vi ett gäng spurter och så var det förstås alltid lika kul med olika segergester och små detaljer som att några proffsigt drog upp tröjkragen strax före målgången, någon missade flaskan vid langningen och så vidare. Och så kom ju alla tillbaka när det blev dags för lite vinnarintervjuer och prisutdelningar.

Tiden flög förbi medan vi hade fullt sjå med att hålla redo på alla varvande och målgående tävlande. Jag vågade till och med bjuda på mig själv och gjorde säkert bort mig nån gång utan att tänka på det. Eller jo, två gånger. Men det vet publiken inte om hihi.

Och även om jag aldrig riktigt bevittnat en mtb-tävling förut och således inte riktigt kände till ”nyckelcyklisterna” så tog det inte alltför lång tid innan jag började lära mig namnen och vad som var intressant för folksen att veta. Jag tror det beror på att tävlingen har en så himla välsmord organisation – inte minst tack vare alla engagerade ”mtb-föräldrar”. Alla som krävdes för att det skulle flyta på fanns på plats, alla hade bra koll, fanns till hands med informationen, hade backup-planer (som när ena sladden till min mick slutade fungera), stod tålmodigt ut med alla mina tiotals frågor och såg ut att ha riktigt kul av att vara med och jobba med tävlingen. Tävlingsresultaten hittar ni här.

Jag lovar fler bilder från tävlingen – däribland någon på mig – men Micke som tog bilderna måste nog få lite tid på sig att sortera dem. Det vart ju bara, typ fyrahundra stycken.

Och så behövde jag vila skallen lite. Och vad passar då bättre än kvällssolhäng ute på Ängsö?

Med det senaste numret av Kadens förstås.

Tack alla som dök upp igår och gjorde Västerås XC till den somriga cykelfesten som tävlingen blev! Och supertack till tävlingsarrangörerna som litade på mig.

P.S. Ni som gärna sitter på bilder från tävlingen får jättegärna skicka länken till dem. Jag fick liksom inte riktigt se nån skogscykling överhuvudtaget. Det läckra blåmärket på ena låret påminde dock om hur teknisk banan faktiskt var så jag hade ändå förståelse.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

7 kommentarer

    1. Det var läskigt tills man kom in i det hela, väl då fanns det ingen tid över till att vara rädd… ;) Var dock så himla avis på dem som var ute och körde! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.