Blogg

Egentligen suger han stenhårt. Jag tror inte ens att han klickar i ordentligt, han kör typ flats. Han bekräftar alla stereotyper om “skön vit manlig lirare” med usel skojig kvinnosyn och för lös tröja och hans rappande är tröttare än shit cyclists say… Men – refrängen är catchy och vem är jag att neka en soft melodi. Voilà, rappa med eller skäms, valet är ert. Puss!

Tommy frågade: Kör du mycket styrketräning? Typ knäböj och core för att stärka upp kroppen lite?

Tommy – idag är din dag. Så här ligger det till:

I grund och botten är jag en usel, lat styrketränare. Det är egentligen inte så konstigt – föredrar man konditionsidrotter så är det ju oftast för att man föredrar konditionsträning framför styrketräning. Jag har så länge jag tränat, kämpat med styrketräning. När jag var liten höll jag på med gymnastik, simning, skidåkning och klättrade mycket i träd och sånt på fritiden vilket ju gav mig en viss styrkegrund. Under gymnasietiden tränade jag ingenting alls. När jag återupptog träningen i Västerås, runt 2007 så gällde jympa, dans, step och annat “jympaaktigt”. Jag var sjukt svag. Jag klarade knappt av styrkeövningarna på Friskis medeljympa-pass. Kroppen vaknade så småningom till liv igen men jag fortsatte ändå träna i perioder. Jag var helt enkelt inte så road av att träna enbart för att träna, förstår jag nu i efterhand. När jag köpte mig en racer och nya längdskidor föll alla bitar på plats och jag befann mig äntligen på rätt plats i träningslivet och resten är historia, vi är mitt uppe i den just nu.

Vad är anledningen till denna bakgrundskoll?

Jo, kolla. När jag förstod att jag besitter en viss förmåga att prestera på cykel – både tävlings- och äventyrsmässigt så förstod jag även att denna förmåga inte kom helt av sig själv. Mina första två år på cykel, denna tids- och milkrävande syssla, gick i princip ut på att lära mig att träna (och jag lär mig förstås fortfarande). Att vänja kroppen vid att belastningen ökar och ökar och ökar. Just för att kunna cykla längre, oftare och inte minst fortare utan att skada sig alltför mycket. Jag har förstås under tiden varit medveten om fördelarna med styrketräning för cyklister. Men ärligt talat har jag haft fullt sjå med att just lära mig cykla – så de första årens styrkepass bestod av sporadiska gyminhopp samt ett och annat corepass nån gång i veckan. Nu när jag cyklat i tre år och fått en viss vana så kastar jag mig inte längre mellan de olika passuppläggen utan att först reflektera över vad ett visst pass kan ge mig som landsvägs- och crosscyklist. Finner man mening blir det nämligen mycket lättare att träna sånt som man kanske inte finner så roligt om man inte förstår poängen. Det kan man förstås bryta ner till gymövningsnivå för att undvika de övningarna som inte ger en särskilt mycket som cyklist – men akta förstås att hamna i legday-only-fällan. Speciellt vi kvinnliga cyklister med tillhörande fysiologi och anatomi behöver träna överkroppen, armarna, core mm kanske lite extra om vi nu ska jämföra oss med våra manliga cykelkamrater.

Så jag har accepterat och börjat förstå. För att jag ska kunna vara bra cyklist året om måste jag hjälpa henne på traven. Big time.

Därmed inte sagt att det är lätt. Jag föredrar fortfarande fartfylld cirkelträning så som cirkelgym, cirkelfys, coreträning i grupp o d gruppass men eftersom denna träning är mer allmänstärkande och inte cykelspecifik (även om många av övningarna är såna som vi cyklister ändå kör på gymmet) så börjar jag övergå mer och mer till cykelspecifik gymträning. Just nu i denna mellansäsongsperiod tränar jag sånt som är mest kul – just cirkelfys och dylika pass – men snart kommer jag att köra ett för mig anpassat gymprogram som bland annat kunniga cykelkompisar (och läsare och medtweeties, minns ni när jag frågade om era bästa styrkeövningar?) har hjälpt mig med.

Hur kommer programmet att se ut då (och då pratar vi rent gym, inte sån styrka man får av intervaller på t ex spinner)?

Två gånger i veckan. Tungt (uthålligheten kommer jag att träna ute/på spinner/trainer). Mycket böj. Upphopp. Explosivitet. Inslag av rörlighet. Mycket core och rygg, jag har eländig rygg. Berättar hela upplägget när jag har det helt klart. Inga hemlisar här inte.

Vaknade med lätt träningsvärk i armarna. Störtlöjligt. Men lite skönt ändå att få them svaga pinnar att leva lite, eller hur? Vill förstås inte bygga några andra muskler än de inre, de som håller mina armar sådär fotogeniskt tonade och inte gör att jag faller över stems var gång jag tittar ner på min cykeldator. Alltså än så länge kör jag gym i grupp. Gym i grupp är bra för mig. Dels är musiken gladare än den som spelas i fitness-gymmet. Gårdagens instruktör överraskade till och med men hela två icke-mainstream-hitz, blev glad. Och dels så tilldelas man en temporär gymkompis som hejar på en och gör att en liksom inte riktigt törs fuska. Igår fick jag en extrabra gymkompis som ogillade precis samma övningar som jag – bland annat den där dryga där man lägger upp armbågarna och sen ska lyfta med underarmarna, är bara så helvetiskt obekväm. Legday- och balansövningarna är förstås roligast! Gillar även den dära repövningen där man står och gör vågor med tunga rep till musik. Gillar hur det spänner i magen då. Hamnar vi som kompisar nån gång igen så ska jag fråga henne om hon är sugen på att börja cykla. Jag tror att jag gör så att jag fortsätter med måndagscirkelgymmet/cirkelfysen även när jag drar igång den cykelspecifika styrketräningen enligt programmet jag fått hjälp med av min elitsatsande vän. Dels för cykelfotografernas skull och dels för att det är helt enkelt kul och alltså bra för mig.

Vilken gymövning gillar ni mest och minst?

↓ brutalt fin skiva förresten, ska springa skiten ur benen till den nån kväll snart

Dagens åstadkommande: Lyfte snabbt, lyfte tungt, fick them legs att gråta.

Dagens fail: Skulle knäppa av en gymselfie FÖR ER SKULL inne i omklädningsrummet alltså men så råkade jag ha kameran vänd mot en näck tant och så råkade slutarljudet på mobilen vara på. Vi var de enda två i omklädningsrummet.

Nu känner jag mig som nå slags Herr Överkokt Blomkål.

FÅR JAG KÄNNA LITE TACK TACK, HÖHÖ TACK TACK

fan jag som ville känna mig som en funky innerstadsbrud med tajta tajts liksom #FOREVERALONE

Sluresultat: Näck tant och null bloggselfies i telefonen. Damit.

Landsvägs-SM 2014:
Tony och Henke Öijer uppför Kinnekulle
Något trött Tony efter SM

Idag kan jag berätta en rolig grej! Min motalabördige gode vän, träningspartner-in-crime och helt enkelt världbäst person Tony Carlsson kommer att tävla i CK Valhalls elitlag under nästa säsong. Tony har alltid varit en idrottstalang men har verkligen utvecklats sjukt mycket den senaste tiden. Trots att jag kommer att sakna Tony i blårange dress under tävlingarna är jag glad för att han kommer att få det sjukt skoj och utvecklande i blåvita POC-kläder. Grattis Tony och grattis Valhall, ni har nu en grymt stark åkare och trevlig kamrat med i stallet.

Blir det ingen sol den här veckan heller
kan vi alltid minnas fluffkaninerna som bodde på Lidacrossen
och som riskerade sina liv för att få
hårda cykelhjärtan att mjukna!

Åh äntligen frisk. Igen. Den här hösten har liksom gått ut på att vara ömsom förkyld ömsom frisk men nu efter en veckas rumpande hemma känns det som att det har gett sig. Exemplariskt nog tog jag det lugnt på crossen i lördags och igår var jag postfesttrött så då slapp jag ta svåra beslut. Men ny vecka är här och jag tänker hinna med:

– styrketräning, ett par pass – kör fortfarande på allmän styrka cirkelfys-style, känns bra att låta kroppen sträckas och töjas och svettas åt diverse håll och riktningar. Så småningom tänker jag förstås styrketräna mer och mer cykelspecifikt men än så länge “väcker” jag kroppens allmänna styrkepotential

– rulla igång benen, helst utomhus men troligen inomhus… *nooo*

– boka Mallis, lång historia men min förra bokning försvann så jag känner mig väldigt hemlös. Ingen vår utan min cykelö så är det bara.

– trainerinköp – kors i taket, i år är spinningaversionen värre än nånsin så jag tänker lösa de svårare dagarna med att helt enkelt rulla mot högre höjder på hemmaplan. Jag har liksom fett med plats i min saloon, bor på bottenplanen och vill hämnas rutinsexgrannarna. Valet är enkelt – men trainer är dyrt så jag hoppas deala till mig nån beg från nån happy-lirare eller så. Tips emottas!

– matlagning. Förra veckan sjönk jag nåt oerhört i mina egna ögon och lagade knappt mat överhuvudtaget. Men ska jag ha kul i Amsterdam så får jag allt hålla i stålarna så det får bli att skärpa sig och laga ordentlig mat igen. Man vinner inga placeringar på sojaburgare och pommes liksom.

– reparationsärenden – hela två, herregud, skrida till verket när det gäller vardagsting har liksom aldrig varit min starka sida. Men så här är det – jag har tre trasiga raphaplagg som behöver lagas (älskar Raphas livstidslagningsgaranti) och det är liksom ingen kris men ändå. Men det största problemet är ändå min Edge 510, ett riktigt måndagsexemplar som nu krånglar så mycket att min Strava gapar tomt och mitt tålamod är slut. Det känns inte mer än rätt att under denna mittemellansäsong skicka in eländet till Garmin.

– ta tag i lite klubbrelaterade grejer jag har försummat pga. alla tävlingar, festförberedelser och sånt som har varit.

– skriva ett gäng rader på sånt som inte är blogg. Skaparglädjen är tillbaka, bäst att passa på.

– äta minst en lussebulle men helst två.

Vad har ni för skoj planer?

Hösten 2011 råkade jag spendera en GT- och promenadfylld
vecka i Jönköping. Det var så vackert att jag inte förmådde
ha det som jag hade det hemma just då. Klockrent, tack Jönköping.

De som känner mig vet att jag är en något naiv och otäckt optimistisk (eller envis? Beror på vem man frågar) person som knarkar devisen om berget inte kommer till Mohammed så får Mohammed komma till berget (otroligt romantiskt uttryck, älskar tanken på Mohammed, solbränd och senig, alldeles picklad av sol och vägdamm, som sakta närmar sig berget i bästa Nina Simone-stil och liksom avväpnar berget med sin öppenhet). Jag tror alltid det bästa om människor och det ska mycket till innan jag ber nån att dra åt helvete (i bästa Doris Duke-stil). Jag tycker liksom att det kryllar av talanger och inspiration och skaparglädje överallt – orka förhastat avfärda nån som idiot om personen kanske är fantastiskt duktig på nånting, förutom att vara idiot då – ett idogt jobb i sig.

Vart man än ser – och särskilt när man ser långt, helst på Internet där vi hänger till vardags – så gör människor fantastiska saker. Våra facebookhjältar, de skapar, de hjälper svaga, de producerar musik som ger mig kycklinghy, de ritar bilder jag drömmer om i flera veckor, de bygger städer som tagna ur magnifika filmer, de botar de obotliga och lindrar det till synes förlorade, de skriver texter som äger vilken tidsmaskin som helst, de designar, de bakar, de cyklar, de presterar, de TED-talkar, de …är så jäkla wow.

Och tack vare Internet matas vi med dem konstant. Våra sociala medieflöden är konstant mättade med inspiration. Under en och samma dag kan vi hinna med att både gråta, skratta, naw-wa och jäklarshitsåvilljagockså!-känna hur många gånger som helst.

Men jag märker en sak – och rätta mig snälla om jag har fel, jag vill så gärna ha fel.

Är inte trenden sådan att vi letar så förbaskat ihärdigt inspiration överallt utom just – närmast oss? Hur kommer det sig att det ska till milslånga avstånd och helst främmande person innan vi verkligen känner och framför allt, säger – wow, detta var grymt, detta var inspirerande, tack för att du öppnade mina ögon?

Hur kommer det sig att det är så mycket lättare att skriva en rad till en för oss okänd inspiratör på Internet än att berömma sin närmaste kollega, kompis eller släkting? Och nu pratar jag inte feedback – jag märker att olika personer är helt enkelt olika bra på att ge feedback; utan att verkligen söka inspiration där den finns som närmast – hos oss som redan bor i våra hjärtan i egenskap av kompisar, respektive, släktingar, kollegor, bekanta, träningssällskap

(och sist men verkligen inte minst – oss själva – men ego-biten tar vi en annan gång).

Men varför måste man det då, kan man undra? Det spelar väl ingen roll varifrån inspirationen kommer. Det viktigaste är väl att man blir inspirerad, inte av vem?

Alla positiva sparkar i baken är av godo. Det finns dock en liten risk med att hela tiden se upp till dem som man ändå inte riktigt känner fullt ut – man ser kanske då lättare förbi baksidorna, varningssignalerna och bristerna. Det blir lite väl Disney, lite väl naw, lite väl wow, det blir övernaturligt, det blir för häftigt, det blir inte alltid lika applicerbart på våra liv, det kan sluta i besvikelser. Och i värsta fall så går det oss helt enkelt förbi, som en annan menlös tweet. Vi ser, vi förundras, vi scrollar vidare. Lyssnar vi däremot till våra nära personers berättelser och tar till oss dem och plockar ut styrkor och det för oss användbara så blir det plötsligt lite mer jordnära, kanske inte lika wowshitomgotroooligt men inte mindre användbart och applicerbart.

Fan, ser jag runtomkring mig så kryllar det av inspiratörer. Ju mer jag lär känna mina vänner och även mina släktingar – desto häftigare världar öppnar sig för mig. Jag känner crossåkare som varit grymma maratonlöpare, det finns förträffliga kockar, jag känner i slutet sällskap-rockstjärnor, jag hör på motionsloppsberättelser som klår vilken tävlingsrapport som helst (känslan till sett), jag inspireras av värmen i vissas enkla uppträdande mot mig, vissas styrka når ut genom bloggraderna, det finns konstnärer som bara väntar på att blomma ut, jag behöver inte prenumerera på svindyra brittiska zines för att känner redan gamla tävlingscyklister som kommer med handfasta råd som verkligen riktar sig till mig och ingen annan, min mamma är en oändlig källa till själslig inspiration, min lillebror lär mig om naturens skönhet, min tjejkompis… shit jag kan fortsätta i all oändlighet. Fatta – all denna inspiration, rakt ner i min ficka. Jag tar emot, jag är törstig. Jag är så rik.

Det minsta jag kan göra är att påtala det för dem jag känner och som, oftast utan att själva märka det, inspirerar mig. Jag struntar i om det uppfattas som storögt och ocoolt och naivt. Jag suger åt mig, jag undrar, jag säger wowshitomgotroooligt och det gör mig så glad och trygg.

Och så tror jag stenhårt på en sak – för att göra den stora världen lite bättre så ska det nog till att börja på hemmaplan. Genom att öppet uppskatta och bekräfta våra nära bidrar vi till overall sjysstare stämning och till mindre kyla och ondska i världen för glada nöjda och bekräftade personer tenderar helt enkelt inte att vara dumma mot andra har jag listat ut.

Och så till ego-biten.

Att veta att min närmaste inspiratör bor next door* och det enda jag behöver göra är att stänga av datorn och knacka på dörren och att rådet jag kommer att få kommer att vara riktat till Katja, mig alltså. Så förbaskat lyxigt eller hur?

* men då menar jag inte grannarna som prompt ska ha rutinsex
när jag ska duscha efter träningen. Tro mig – noll inspiration.
Låter likadant varje gång; nån borde göra nånting.

Vinterns kyla bekämpas bäst med
skärmar, skidor och en hel del fantasi
(fantastiskt foto härifrån) 

I’m in deep, deep trouble folks.

Jag insåg en sak idag. Det är ju vinter på ingång. Kall, blöt, lång.

När vi drog till stan för att städa festlokalen idag så var det julmarknad, med brända mandlar, ekivokt målade karuseller, onepiece-klädförsäljning, en ren (levande eller uppstoppad, fattade aldrig), en ytterst levande åsna (?) och så vidare. Fatta, julmarknad!

NU!

Va, är det inte fortfarande typ, senhöst eller nåt?

När jag precis kört i sanden, i Gropen!

Och suttit på sanden, i Gropen. Utan att bli snöblöt på rumpan. Utan att nån spelade julmusik.

Och på festen, på natten, då öppnade vi alla fönster, för det var så varmt och vindstilla ute, kokhett inne. Och på vägen hem så hade jag varken mössa eller vantisar på mig, så ljummet var det i den nattliga luften.

Och imorgon tänker jag cykla landsväg en sväng.…

…och jag villintehanåndumjäklavinter. Jag är inte redo nånstans. Jag sitter och kollar på en heltokej serie och trycker i mig choklad och har ångest. Inte ens MittVal Vital Höst & Vinter jag panikköpte idag kan rubba den. Vinter är på ingång, och här sitter jag och putsar på racerlindan och har inte ens köpt stänkskärmar till crossen.

Jag vet att när snön väl anlänt så står jag där med utsträckt tunga och är lycklig som jag bara kan vara vintertid men just nu, denna afton är jag inte redo än.

Är ni?

(jag till vänster bärandes på hoy)
Visst är den rar, vår lilla springbacke!
Originalfoto: Tony Carlsson

Igår kände jag mig tillräckligt frisk för att ta crossen ut till Gropen och leka lite med resten av Helgmys-gänget. Det var sjukt skoj även om jag valde att enbart köra testvarv plus två av fem racevarv för att skona den stackars postförkylda kroppen. Kroppsjäkeln lydde förresten inte särskilt väl – igår lyckades jag med samtliga tabbar som går att göra på banan känns det som. Sanden-på-skråt som blitt nåt av min stolthet (med mina mått mätt) bommade jag fett, likaså i-sanden-runt-tallen-backen, likaså sanden-på-stranden-kurvan etc. Det märktes verkligen att huvudet var frånvarande och kroppen inte särskilt flexibel. Men det gjorde inte så mycket – jag var glad att vara i sadeln igen och glad åt att träffa mina underbara medcrossies. Dessutom smakades Evas heta glögg och Tonys goda kaffe särskilt gott – inte minst med ett par mums-mums i munnen!

Vann gjorde förresten supertalangen Ida Erngren. Så otroligt vackert cyklat.

Och på kvällen så slängde jag upp diskokulan i taket och sa hej till massa glada cyklister som kom till årets mysigaste cykelfest – men det är en annan historia!

Nu – söndag och falaffelstek. Det bästa av olika världar. Puss!

Det ena utesluter inte det andra – tycker det var länge sen vi diskuterade väsentligheter. Jag och Min Bättre Cykelhälft Anna brukar ofta diskutera bibs – kanske för att båda gillar välsvarvade män i såna? – och hur en bibbralla ska se ut för att liksom uppfattas perfekt.

Många är de exemplen där bibdesignen inte riktigt gjort sig bra i det mediala ljuset. Alla känner väl vid det här laget till polska herrlandslagets röda snoppar (även om jag innerst inne inte alls förstå hur nåt sånt kan anses vara en miss!) och det colombianska damlandslagets cameltoefärgade wtf-design. Senast i raden av still undran-design är det annars somrigt cykliga FDJ-kittet för nästa års säsong:

Kaxigt franskt med vittvitt, eller hur? Men totalt ohållbart i andra värdeförhållanden än typ, somriga Monaco-alpina sådana. Dvs. på vägar som saknar vare sig grus, skit, ler eller annat som kan flyga upp och som normalt tas upp av en mörk – helst svart – insida man på engelska kallar modesty panel. Alltså seriöst, många är de mardrömslika upplevelserna där man har tvingats genomlida flera mil… ja herregud ibland upp till ett helt lopp! – bakom en rumpa vars färg kan betyda att vad som helst kan ha hänt ägaren.

Men vad säger ni om saken?

Hur är en perfekt bib enligt er? Färg? Längd? Länka gärna till nån bild! Och strunt i vad stilreglerna säger – jag vill veta er åsikt, modest som mindre modest.

Puss!