Blogg

Jag är livrädd. Jag räds inte erkänna det för er. Jag är livrädd inför så när som varje tävlingsstart. Här får ni ett gäng exempel:

första: E18-tempot vi i VCK körde i somras. Jag var rädd att de som höll mig skulle välta mig. Det resulterade i att jag valde att starta på egen hand och förlorade säkert sisådär femton-tjugo värdefulla sekunder pga. pedalstrul

andra: Crossloppet i Alingsås, eftersom det var så halt, doserat och mtb-igt rotigt och stenigt.

tredje: Göteborgscrossen. Jag var rädd att få sugig start och fick det också. Loppet sket sig, fast inte riktigt pga. starten utan för att jag hade blivit sjuk redan kvällen innan

och säkert ett par-tio till men jag minns inte nu och alltså är det över. Gamla rädslor bör man inte frammana med flit. Utmaningen som amatörtävlingscyklist ligger ju i att hela tiden övervinna sina egna rädslor; klyschan om att det bästa sättet att lära sig tävla är att tävla stämmer ju faktiskt.

Min rädsla är nog lika delar fysisk som psykisk. Det är ingen nyhet – det ena frammanar det andra och vice versa. Den psykiska rädslan, eller snarare oron, tenderar att förlama en så att fysiken blir lidande. Benen stelnar. Hjärnan låser sig. Mjölksyran sätter in alltför tidigt. Man gör fel. Man blir arg och besviken på sig själv för att man gör fel och den onda cirkeln är sluten.

Hur jobbar jag med mina rädslor?

Det är rörigt och svårt. Som vuxen nybörjare är man ganska ensam i sin satsning – även om jag inhämtar mycket pepp och värme hos mina vänner, snälla klubbkompisar, övriga satsande vuxennybörjare (även om elitgardet är grymt sjyssta de med!), bloggläsare och den glada tävlingspubliken.

Men jag vet att jag kämpar i en hel annan liga än majoriteten av damerna jag står jämte på startlinjen. Eftersom det är så få tjejer som tävlar i cross och landsväg är de som ställer upp oftast sedan-de-var-små-cyklister (eller i alla fall sedan-de-var-små-idrottare) vars hela familjer idrottar. Med sig har de sina föräldrar, syskon (oftast idrottande själva) som peppar, langar, håller värmetröjorna etc. De är uppvuxna med idrotten i allmänhet och cyklingen i synnerhet. De har aldrig behövt välja mellan idrott och skola. Och har de ändå behövt det så har de haft sina familjer som stått bakom dem och stöttat deras satsning till hundra procent.

Bredvid står jag, som vid tjugsjuårsåldern bestämde mig för att köpa mig en racer och vid tjugoåttaårsåldern lärde mig att klicka i. Med en underbar familj som sponsrar mig med cykelskor men som inte riktigt förstår varför jag blir rastlös utan träning en lördag. Jag klandrar dem verkligen inte. För en icke-insatt kan ens plötsliga besatthet av något så invecklat och internt som cykelsporten te sig mindre än vad det egentligen är. Ja hur verklig och viktig är min satsning? Är det ens en satsning eller bara ett skrattretande påhitt som går vägen enbart för att folks är för snälla för att be mig att kliva åt sidan så att det blir mer plats på banan och mindre svett på omklädningsrumsgolvet?

Ja ni ser – tviveltankarna är där och gör det jobbigt för min lilla hjälmklädda skalle.

Så fatta känslan, att stå på startlinjen, vara fysiskt rädd för de jäkla hindren nån smart medcrossie tänkt ut (eller för de sylvassa armbågarna på motståndardamerna i GP-klungan), och dessutom tvivla på om man är själv på riktigt eller bara leker och alla (utom ens vänner som tror på en i vått och torrt men det är vänner det <3) genomskådar en, den dyrt pålycrade bluffen på två hjul.

Så vad i hela friden fortsätter jag tävla för, om jag är så feg, tvivlande och med succéoddsen lika beräkneliga som väderprognosen för juli 2016?

Jag får kickar av skiten och jag älskar att cykla och göra det fort.

Bara därför.

Så hur besegrar jag då dem, mina rädslor?

Trots, dumdristighet, vardags- och träningshäng med dem som ger mig energi och så många tävlingsstarter jag hinner/mäktar med. Det sistnämnda är bästa sättet att komma över sina rädslor!

Nä, skojar. Lösningen är förstås choklad. Chokladdoping är ännu inte förbjuden av UCI så jag kör friskt på det. Men berätta inte det för mina tävlingsmotståndare, oki?

—

Häftigt sammanträffande: Ett par timmar efter mitt inlägg publicerar CX Magazine artikeln The Edge Of Fear. Den avslutas med följande: Because fear gives you that edge, as long as it doesn’t consume you. I know that fitness leads to confidence which defeats doubt. Think about that as you’re getting ready for whatever comes next. And then go ride your bike.

Igår förmiddag smsade jag Tony och ba: Bjud mig på lunch! och Tony ba: Okej! Vi kör Bianchi för jag är hungrig!

Typiskt cyklister.

Målet var alltså mat XXL och italienskt är aldrig fel när man vill tanka nyttigt men ändå rejält. På vägen dit passerade jag De Stabbiga Banditänderna (mer om dem i ett kommande inlägg) men klarade mig helskinnad. Lunchen var supergod, cafét hade skärpt sig och börjat med egna flaskor med kolsyrat vatten istället för engångsinköpta sådana och det hela resulterade i en minifeature för VELONODE.

Där jag förresten kommer att lägga upp lite smått och gott då och då. Tack Emil för förtroendet.

Tycker förresten ni ska gå och regga er på VELONODE ni med. Otroligt vacker och informativ cykelreportagesida som jag tror starkt på.

Puss!

Mallis 2013. Jag Tony och Grannen
gav järnet i backarna och på dansgolven.
Jag var blond och hade klassisk tygblomma i håret.

Hej!

Det är så ljust, fint, vårigt ute! Istappar hotar att ha ihjäl folks när de ramlar ner från taken och det rasslas och prologhostas i stuprören. Tack och lov inte för vårigt än, men tillräckligt för att jag knappt står ut med mig själv utan att det dansas i hela kroppen. På tal om dans så har jag låtit mig övertalas att testa gå danskurs ikväll. Jag är en jäkel på att dansa fritt, har grym rytmkänsla etc. men styrdans har alltid skitit sig för mig, kanske för att det inte ligger i min natur att bli förd och framför allt, begränsad i mina rörelser. Det är ju som att tolka en låt genom att sjunga precis som originalartisten gör – hur spännande är det? Samtidigt så ligger det ju en viss finess i att uttrycka sig individuellt och fritt inom pardansens kontrollerade rörelsemönster. Två olika personer kan ju dansa exakt samma dans på två olika sätt. Så – jag låter mig förföras och vägledas; ska bli kul ikväll!

Innan jag dansar ska jag dock hinna med att köra spinningintervaller. Min racer åker ju hem till Tyskland för skadehantering idag eftermiddag. Jag har fått låna en kompis racer under tiden men inte hämtat den hem än. Så får dras med masspinning/gymmets testcykel så länge – men inte alltför länge hoppas jag.

Men annars, i övrigt, jag är så positiv. Jag känner mig kry och stark just nu, peppar peppar. Kommer säkert skita sig igen nästa gång jag kollektivåker till Stockholm och nån hostar på mig men så länge – jag njuter av att benen och lungorna är med mig igen. På tal om Stockholm så kommer jag nog försöka hitta på en lösning för mina kollektivtrafikbesvär; jag har hört från fler träningskompisar att de blir smittade och sjuka när de tränar hårt och sedan åker kollektivt och trängs med massa förkylda människor. Från och med nästa jobbresa ska jag planera mina tider bättre så jag kan gå Centralen-Fridhemsplan t/r alt. köpa mig en riktigt ful begagnad cykelrackare som jag kan använda för att cykla den sträckan. Jag kommer fortfarande behöva åka kollektivt när jag umgås med min familj och mina kompisar i Stockholm – men då har jag i alla fall gjort något åt jobbresorna.

Gillar ni att dansa?

Glad måndag! Innan vi drar igång en ny bloggvecka kör vi en liten helgrecap.

I fredags åkte jag på konferens som höll på ända till lördag eftermiddag.

Eftersom det inte skulle hinnas med träning alls (förutom kortispromisarna jag försökte med då och då) slog jag till på den nyttiga soppvågen. Och massa dans och teknik- och kollegpepp förstås!

Väl hemma skulle det firas att en kär kompis äntligen fått jobb som cykelmek (!). Men innan dess hann jag med att sova bort halva dagen och panikspringa en kortis.

Dagen efter bjöd naturen på världens skidväder så vi passade på och körde ett par timmar ute på Rocklunda! Idag är jag lite stel.

Helgen avslutades på den något tråkigare noten då racern packades ner för leverans till Roses ramhanteringscenter (?) nere i Tyskland. Boxing är inte speciellt kul, en del minnen dök förstås upp. Men allt ont för med sig nåt gott. Hejdå sprucken ram!

Det var min helg det! Har ni gjort nåt skoj?

Hej. Ibland kan man ju som ständigt förtyckt cyklist tycka att det är för lite cykel i historien. Musikhistorien i synnerhet. Vi är många som har fått nog. Det är dags att göra något åt det. Det är dags att skriva om Svensktoppen. Varsågoda!

Du är min man – en burdus rockanthem om ens första kolfibercykel och hans dess mastiga överrör

♥
Om du lämnade mig nu – en ballad om att bli avhängd och lämnad åt vargarna. Igen.

♥
Håll mitt hjärta – erotisk bedroomsoul om att be nån att hjälpa en med att knäppa loss pulsbandet men han vill inte och teasar, [tonartshöjning] åh han vill inte och teasar

♥
Strövtåg i Hembygden – en dansbandshit om att det minsann är lika fina backar (Kören: vilka backar? Ser inga backar!) här hemma som nere i Dolomiterna.

♥
Guldet blev till sand – en obegriplig belgisk flopp om Zonhoven

♥
I did it for love – dragspelsvisa om när man väljer motionslopp för 1700:- framför tre tävlingar för 700 (tillsammans)

♥
Jag och min far – s k “mogen schlager”, om att bearbeta farsan så han ger en nya cykelskor i julklapp (true story)

♥
En dag i sänder – lättsam technodänga om en cxcupen-tävling i Gropen (coming soon!)

♥
Till min kära – ja inte är den mostern låten handlar om i alla fall

♥
Två mörka ögon – en akustisk om att ha slarvat bort bar end plugsen, igen

♥
Händerna mot himlen – en smäktande powerballad om att ta hem GP:t i H30-klassen

♥
Gabriellas sång – meditativ avslappningstune till post-spinning-core

♥
Curly Sue – reklamlåt för en instegsracer med Sora och tribalklibbor på ramen

♥
Omkring tiggarn från Luossa – taskigt producerad semesterhit på dålig spanska. Ingen fattar vad den har med cykling att göra men den spelas i hotellobbyn på Mallis ändå.

♥
Happyland – skriksång om tillståndet under sista trainerintervallen.

God morgon folks!

Hur har träningsveckan varit hittills? Kört två kortare, intensiva trainer-/testcykelpass och core. Försiktig men ändå fylld med baby steps-träning, har behandlat kroppsskrället som finkina som är stark men lite bräcklig. Eller som kolfiber.

På tal om kolfiber så kommer min lilla tysk-italienare skickas till Tyskland på ramskadeinventering nästa vecka. Ska packa ner den i helgen. Kedjestaget är så gott som kaputt och jag hoppas att konstruktionen blir annorlunda oavsett utgång – det är ju dumt att kedjeskyddet som ju ska skydda staget är det som troligen har orsakat stagsprickan :'(

Det tråkiga är – förutom att det kommer att kännas hemskt tomt i mitt vardagsrum – att jag inte kommer att ha en trainerhoj så länge cykeln är på resande fot. Visst, jag skulle kunna sätta upp min mtb som Anna lånar nu, men jag orkar typ inte. Får bli testcykel och spinning och utecykling förstås. Men surt är det, det är ju precis den här tiden på året som man har som mest behållning av en trainer. Blir beskedet att jag får vänta länge på att få tillbaka cykeln så får nog mtb:n åka in i min trainer ändå. Undrar hur det kommer att låta då…

Med störst sannolikhet kommer jag inte cykla på den nuvarande ramen igen. Åh mein Modell. Den bekvämaste ramen jag cyklat på, helt klart. Otroligt bikefittad i sig.

Lite sorgligt, men fan, sånt är cykellivet. Skål i återhämtningsdryck. I champagneglas, den senaste återhämtningstrenden här i min lya ciclista. Puss!

Cykel & gottma. Oskiljaktigt.

Hej. Alla vi som tänker träning tänker mat och kropp. Det är oundvikligt. Men ibland tänker vi kanske lite väl negativt. Eller fastnar i tankar som stjälper snarare än hjälper. Här kommer lite pepp – fem enligt mig kloka inlägg om det där mat vs. feat. kropp-fenomenet som blir så centralt när det inte alltid behöver vara det.

• Elitcyklisten Marcus Persson skriver om hur du blir smal på tio minuter. Eller kanske inte. Ett viktigt inlägg att tänka tillbaka på nästa gång man går runt och nojar över ett extra kilo och förköper sig på sjukt dyr übernyttig mat och ändå mår dåligt och cyklar sakta.

•• Min crossie Anna Jansson skriver ett koncist, peppt och tänkvärt inlägg om varför lite extra hull – även känt som “tempovalkar” – kring midjan inte betyder ett jäkla skit i det stora hela tränings- och livsglädjesammanhanget. Och kanske till och med ger lite extrakraft när det väl gäller.

••• Hasse har flera gånger tagit ställning mot de inte alltid speciellt verklighetsanpassade idealen som får folks att må dåligt. Här skriver han klokt om att det i matvägen som fungerar för vissa betyder absolut inte rätt för andra. Kan vara bra att tänka på när man utsätts för matpress av sina välmenande kompisar. Din kropp – din hjärna – ditt val!

•••• Proffset Marij de Vries skriver igenkännande för alla som cyklar – om att tömma restaurangen på mat under loppet av några minuter. För vi har ju cyklat lite! Och så ett par varningens ord, om det där med att svälta sig fast man låtsas tömma restaurangen. Vanligast bland proffs skulle man kunna tro. Men tyvärr inte bara, kolla bara på Marcus Perssons inlägg ovan. Ta hand om er.

••••• och så till slut – mitt gamla inlägg Jag är en hungrig tjej, inga dieter biter på mig om det där om att skrota dieter till förmån för lyckligare träningssjäl.

Nu tar vi lunch! För min del blir det potatisbullar, korv, gröna ärtor och lite sånt. Mums mums efter gårdagens HIIT-kör. Puss.

Konstant nyvaken, mysig och smått sne.

Varför säger Strava “rest” de dagarna man inte tränar, när man är sjuk och lägger hur mycket energi som helst på att inte dö av cykelhunger?

Varför kommer chefen in och i ens rum enda gången man faktiskt slösurfar på jobbet och gör det genom att bildsöka på “very + sad + cat”?

Varför provoceras bilister av oss sportcyklister när vi är de enda som investerar vår tid och pengar i att lära oss cykla i trafiken, men myser åt damtralle-locos som både pratar i mobil och kör på gångbanan, samtidigt?

Varför släpper Rapha nya oemotståndliga färger så fort jag tror att jag har färdigköpt mig på Rapha för i år?

Varför finns det ett junior-VM i cross för pojkar men inte för flickor? I den åldern kör både flickor och pojkar både mtb, cross, landsväg etc.

Varför är det häftigt att inte bry sig när så få faktiskt bryr sig?

Varför är bergen alltid flygbiljetter och dagdrömmar bort?

Varför framställs killar jämt som de roliga och tjejer som de allvarliga och tjuriga, i filmerna?

Varför kan vissa vinterträna ute dag in och dag ut utan att ens nysa till medan andra (läs: Katjor och såna) blir sjuka så fort de tagit en kisspaus för mycket?

Varför tar människor bilen till jobbet i hemska väglagsförhållanden för att sedan sitta och muttra och klaga på trafiken under fikarasterna?

Varför blir cyklar stulna?

Varför ska kraftigare personer jämt framställas som “träningsglada” medan smalare som “tävlingsinriktade”? Pfft.

Varför är sängen och gosedjuren alltid som mysigast just minuterna innan väckarklockan ringer?

Varför är den annars knappa ekerreflexen alltid i vägen när man ska låsa cykeln med ramlåset?

Varför smakar inte kraschgrus chokladströssel..?

Sitter ni på svaren? Några idéer? I wonder som en annan Rodriguez. 

Igår blev det rentutsagt en skitdag, eller skiteftermiddag i alla fall. Pga. all snö räknade jag med typ tio minuter extra cykelväg mellan jobbet och gymmet där jag hade bokat in mig på ett intervallspinningpass (ibland vill jag köra stationärt i sällskap av andra, tänka sig). Självklart hade cykellåsjäveln frusit igen. Fick springa upp till jobbet igen och panikleta tändare. Snodde en braständare. Tog ett tag att tina upp låset. Sedan cykla till Rocklunda F&S, var skoj och slirigt men gick förstås lite sakta på min enväxlare skevhjulade trallkompis. Väl framme har låset frusit fast igen. Med nyckeln i. Skiter i att låsa trallan. Vill den bli snodd så blir den det ändå. Tio i passets början, alla platser upptagna (dropin-pass). Fan. Inte alls gymsugen! Nåväl, på med cykelkittet, springer upp och sätter mig på första bästa lemond. Kommer då på att jag satt på mig pulsbandet men glömt garminet nere i omklädningsrummet. Får springa upp och hämta den. Fortsätter värma upp. Dags för första intervallen (tänker köra ettor). Motståndet lyder inte riktigt. Jag försöker och försöker och känner mig korkad; personen bredvid mig ser ut att köra på supertungt motstånd. Det visar sig till slut att cykeln är trasig. Får byta cykel och ställa in den nya. Kommer igång. Inser att jag glömt min svetthandduk nere i omklädningsrummet. Pallar inte springa ner igen, let it sweat. Drar igång sämre techno och kör till mina intervaller. Ingen superflow men jag lyckas ändå bli rätt så trött. Avslutar med ett gäng coreövningar, diverse sidoplankor och sånt. Känner mig fortfarande smått oinspirerad. Alla dessa fem (sex?) förkylningar har tagit på min mojo. Då är det lätt att bli irriterad på småsaker, speciellt när man peppat och planerat för nåt helt annat… Tur det är fantastiskt fint ute, med all mjuk snö att slira i. Extracore och extramys. Så mojon hinner gå upp lagom till natten ändå. Skönt.

Ja – här fick ni ett tvättäkta behind the scenes-/vardagsinlägg. Såna behövs ibland, antar jag, eller hur? Puss!

Nej, det är inte vackert, det ni ser. Och då menar jag inte det något slitna vevpartiet som jo, kommer att bytas till sommaren (hela cykeln kommer att tävlingspiffas). Och inte det faktum att vevpartiet har fått sig en teardrop. Nej, det är det hemska jacket bakom lillkakan som vid upptäckten igår sänkte min mojo å det nedrigaste.

Jag tror jag vet vad som orsakade det, jag är nästan helt säker. Under nåt av de hårdare intervallpassen i somras fick jag plötsligt rejält med kraschboombang runt vevpartiet. Jag stannade till, skyndsamt och undersökte wtf som hände. Plötsligt flög en metallbit av och jag panikerade först men plockade upp biten och såg att det var Roses kedjestagsskydd i alu som flugit av. Av någon anledning hade det gått av för jag hittade enbart del av skyddet. Jag kollade om något på staget hade skadats men det såg helt okej ut. Tyvärr så hade skyddet gått av gömt precis bakom lillskivan – ni ser ju att det krävdes blixt (usch) för att fota sprickan. Jag tror scenariot var följande: det lite sämre fastlimmade skyddet hade börjat gå av. Något – förmodligen dödsgrus eller en mindre sten – hade hamnat mellan det utstickande skyddet och lillskivan och fått av skyddet samtidigt som det orsakade en mindre spricka. Som sedan blev större och större ju mer jag cyklade.

Jag är smått uppgiven. Dels så innebär det att jag inte riktigt känner för att ta i alltför hårt nu när jag kör trainer (även om det inte känns som nån större fara, uppenbarligen har spricka inte påverkat hållbarheten avsevärt men man vet ju aldrig, jobbigt mentalt). Dels så innebär det bök. Jag tänker börja med att kontakta Rose eftersom det ändå är deras pålimmade skydd som inte höll för gamet. Skiter det sig får någon av Mälardalens karbonlagningsförmågor (har fått lite tips, tack tack <3) ta sig an sprickan.

För bövelen.

Puss och allt.