För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.

Dan i VSÄM

Jag upptäckte det i måndags. Igår orkade jag varken tänka eller känna på grund av sömnlösheten (sjuk Ivis som hade legat på mig och hostat och gnytt hela natten) och vabbandet. Idag slog sorgen till med full kraft.

Min Stålis finns inte längre kvar hos mig. Någon gång i helgen togs han ifrån mig. Jag hade för en gångs skull låst fast Stålis på stan, på en öppen, folkrik gata, och med det rejälaste av låsen vid den tjockaste pollaren jag kunde hitta. Det var så klart mycket dumt. Men cykeln var skitig och i servicebehov och jag fortfarande småsjuk och oskarp.

Stålis är inte min första stulna cykel. Under flytten från Bomansgatan till Fiholmsgatan stals min fantastiska cykelcross Ridley under de fem minuterna den stod utanför porten till bostadsrätten. Före Ridleyn hade jag blivit av med ett gäng (stads)cyklar här i stan. Ändå blir jag så skärrad. Jag som på något sätt har tränat mig in på att bli nästan för bra på att gå vidare efter förluster.

Kanske är det för att mina cyklar är så mycket mer än bara träningsredskap och transportmedel. Kanske är det för att de är näst efter mina allra närmaste, mina käraste allt-i-allon: mina vänner, mina mediciner, mina flyktvägar från stressen och oron, mina sånghäften och tröstligg, mina minnesframkallare och tankeväckare. Det är tack vare mina cyklar som jag klarar av att hantera livets motgångar med överläppen stiff och mungiporna uppåt.

I början var jag smått irriterad på att Jonas hade fått mig att köpa Stålis. En bredbockad stålhoj med tunga komponenter, hur roligt skulle det bli att cykelpendla och skjutsa på en sådan? Det tog dock inte många turer innan jag fattade grejen. Gravelgeometrin bjöd på kanonstabilitet oavsett underlaget och just det tyngre, gedigna gjorde cykeln pålitlig till vardags. En liten rejsig traktor helt enkelt, redo för lite vad som helst och med en finfin utväxling.

Stålis har varit min finaste cykel. Varken dyr eller lätt har den pallat så mycket. I ur och skur har den bjudit på skär cykelglädje både till vardags och till tränings. Det är Stålisen som har gett mig tillbaka min cykelgrundstyrka efter graviditeten och förlossningen. Och det är Stålisen som har gett min Ivar hans första möjligheter att se världen från sin egen höjd genom att åka med i cykelkärra med sin glada gungande gång.

Utan Stålis är det tomt. Tre gånger har jag gått förbi dess sista parkeringsplats i hopp om att den ändå står där och väntar på mig, med sin djupt gröna lack och sina runda trygga rör.

Jag är inte glad i den här staden just nu. Inne i mig bubblar en ilska. Över att så många av oss arbetar och sliter hårt för att ha råd med våra saker, och sedan kommer några och bara tar. Trots att de vet att de inte får så gör de det ändå. Under tiden vi skriver våra förtvivlade annonser och inlägg passar de på att sälja våra grejer. Och det värsta av allt är att vi inget kan göra. Annat än att låsa in våra cyklar, våra kroppar och våra tankar i en gyllene bur där vi fortsätter att låtsas att samhället är mjukt och fluffigt och att de flesta är goda bara de behandlas fint bla bla.

Usch nu är hon neggo och bitter tänker ni.

Den bjuder jag på.

Älskade Stålis 💔

Första turen med Stålis och Thule-kärran (mycket nervöst och lyckligt)

Stålis och de mjukaste babyfossingarna på fågelskådaräventyr i Skultuna (som slutade i ett gäng stenhårda intervaller och en helt slut artist till Katja…)

Stålis på väg hem från jobbet

Stålis, kärran och Awol – Jonas stålis som stals förra veckan </3

Stålis på väg mot glada graveläventyr i vackra Gäddeholm

Stålis i stjärnstoftet där jag föredrar att tänka att den hamnar i livet efter vårt

Morgon.

Vad är det Krunis sjunger – askan är den bästa jorden. Och leran är det bästa sminket stämmer jag in med.

I helgen hade jag den dåliga smaken att vara ofrisk och således klen. Även Pluttisens mojo var lite låg. Det blev därför mest lugnt häng framför brasan, skidspelen och Mello (visst måste Dotter vinna hela skiten?) och så ett och annat litet skogsäventyr. Mysigt och rofyllt men så klart lite rastlöst i kroppen om man råkar heta Katja.

Efter en spontandäckning mitt på dagen drog jag därför ut igår på något jag brukar kalla cykelpromenad – och det på en lånad mtb (tack Eva <3)

Ja men ni ser ju inte ens cykelbrillorna på.

En cykelpromenad är lite som det låter. Man är postsjuk och för klen (och för klok) för att ta i men man måste ut och cykla ändå för att det blir helt fel i ens inre annars. Så man är ute och trampar lätt och försöker att njuta så gott man kan trots att man trampar lätt och cyklar kort.

Man passar på och får sig lite fårfulness. Dessa söta ullfettstinkande lurvbestar.

Man okynnessladdar lite på de leriga åkervägarna.

Stannar till och andas in lite skogsluft och spanar efter älg. Man ser ingen älg men dock en tjädertjej!

Och rätt som det är, trots sin klenhet och trots att det är ruggit och blåsigt så fort man är minsta utanför skogen, och trots att man varit ute i bara någon sketen timme så är man lite gladare. Lite nöjdare. Lite lugnare. Och det får duga för dagen.

Thank you cycling

Puss.

På förekommande: nej, jag finns inte på Tinder och ämnar inte finnas där heller 🤷‍♀️👋

Fredag! Är på mycket seriöst humör. NOT

Mina kompisars eviga dejtingssnack ha gett inspo till detta inlägg. Det snackas ju så mycket om hur man ska göra för att vinna på ställen som Tinder, Happn och sådant, så jag tänkte försöka (fejk)testa jag också. Eller jag och jag. Benen! Är ju ändå mina främsta assets. Enligt mig själv. Själv håller jag mig till IRL-upplevelser.

(OBS benen vet inte om detta inlägg. De är fullt upptagna med varandra. Säg därför inte något till dem. Och särskilt inte till Ben B (aka “Det något kortare”).

Så voilà: Mina ben på Tinder. Presenterade enligt Metro Modets förnäma tinderprofiltips:

1. Försök inte att sammanfatta dig själv i en så pass kort text. Väck istället uppmärksamhet genom att vara personlig. Dela med dig av en kort och rolig historia om dig själv, eller skriv ett roligt citat från en favoritfilm, låt eller tv-serie.

Bild 1: “Ett litet eggande utvik, med gamm-Monarken i bakgrunden. Vem vet, kanske dejtar vi inte bara fräscha landsvägscyklar?”

2. Använd bilder av dig själv där du gör något. När du är på vinprovning, surfar, hoppar fallskärm eller bara är ute och går. Sådana bilder väcker ett intresse hos dina potentiella dejter och gör det enklare att få igång en konversation med bilderna som utgångspunkt för era samtalsämnen.

Bild 2: “En bild på oss trampandes järnet för att hinna hämta på förskolan så att ägaren inte blir stämplad som Sämst Morsa I Hela Världen av personalen”

3. Använd inte meningslösa adjektiv. Använd inte heller alltför många utropstecken eller emojis för att beskriva dig själv. Använd i stället humor.

Bild 3: “Wanna get old & rusty with us? *hearty eyes emoji*

4. Nämn gärna ditt arbete eller karriär. Var ärlig, och öppen, och rolig! Det är inte ditt CV men jobbet är ju faktiskt intressant, du spenderar ju större delen av din tid där.

Bild 4: “Till vardags är vi världsbäst på att fika i oss carbs som vi gärna trampar av oss om helgerna. Häng med? *blinkande emoji*”

5. Se inte din profil som en biografi eller ett brev. Du behöver inte presentera dig i början och avsluta med en signatur. Det känns bara uppstyltat och opersonligt.

Bild 5: “Går emot coolhetstrenden om att inte presentera oss här, men hur ska du annars vet vilka vi är?

MVH, Ben A och Ben B (aka “Det något kortare”)”

6. Skicka inte för många meddelanden. Kort och koncist är bäst. Se till att du använder korrekt stavning och grammatik när du skriver. Annars kan du uppfattas nonchalant och slarvig.

Bild 6: “Chrust chrust trampar vi stig”

7. Kärlek uppstår inte av att någon läser din profil. Det är bara en kort text som ska väcka intresse, det behöver inte symbolisera eller fånga hela dig. Ta det därför inte på för stort allvar.

Bild 7: “Som om vi skulle ta något på allvar utom just cyklingen. Hallå det är ju oss Katjas ben det handlar om?”

Pust. Med dessa tips i knävecken skulle benen mina göra tindersuccé, eller vad tror ni? Lova att swipa höger.

Puss och nu tar vi cykelhelg

P.S. Bonus – en rätt rolig och pricksäker cykeltinder-artikel från grymma Ella Cyclingtips

Idag

⭐ (eller kanske på måndag, men troligtvis idag) kommer min underbara rosa smällkaramell till mtb att få en ny ägare. Att sälja min Trek Procaliber 6 har inte varit ett lätt beslut. Cykeln är fortfarande fräsch, jag sitter skitbra på den och den har gjort mig glad så glad under så många turer! Men jag är inte en n+1-tjej. Jag är en n+/-1-tjej. Och jag har länge varit sugen på en modell nivå eller två högre. Inte så här på direkten – mtb är inte direkt någon gren som roar mig mer än då och då och gärna i rätt miljö. Men jag har länge tänkt att något år köra en lite mer helhjärtad mtb-satsning och det ska jag göra på en hoj som är lättare och styggare än Procaliber 6.

Fast jag är lite tårögd ändå :'( Älskar ju min rosa cykel. Men fan man kan inte behålla cyklar bara för att man älskar dem. Man ska använda dem också. I alla fall sådana icke-museala objekt. Eller?

⭐ kommer jag att lämna in gravelstålisen på service. Tyvärr har vi ingen Tvåhjulsmästarna-butik (än iaf) här i Västerås så det får bli en annan verkstad här i stan. Men stålisen är lite på dekis och till och med Plutten undrar varför mamma inte cyklar Ivaj utan måste tråk-gå överallt. Bromsvajern hänger löst, växlarna är under all kritik, skärmarna hänger smått löst etc. Och jo jag skulle kunna fixa det själv eller be någon av mina vänner. Men vill inte det. Vill lämna in till proffsen och gärna betala för det. Sådan är jag.

⭐ ska jag försöka hinna byta styrstam och justera styret och sadeln på min cross. Ni som hänger hos cykelkatten ofta vet att jag har haft rätt stora issues med att sitta bra på min Trek Boone. Min kropp och särskilt ryggen är mycket känsliga när det kommer till geometri och det är alltid ett spel eftersom jag är mellan två cykelstorlekar hos de flesta märken. Normalt sett är jag rätt duktig på att bikefitta mig själv men med den här cykeln säger jag nog pass. Lyckas inte denna mekövning så överlämnar jag mig själv i en bikefittares händer.

⭐ är jag mycket glad för min lilla plattform här ute på internetplaneten. Tänk så mycket positiv energi som spreds i och med kroppsinlägget jag skrev häromdagen, här och på insta. Och det främst av er kära läsarpacket! Och så slog vi (nästan) besöksrekordet. Är rörd av alla positiva kommentarer och DM. Det där med att lyckas beröra är en a de bästa sakerna med att blogga. Om inte den bästa.

Nu snöar det ute. Måste snarast ut och fånga ett gäng flingor med tungan. Fortsätter det att snöa på kvällen ska jag lära Ivar hur man gör. Puss.

Haha shit ni skulle ha sett mig igår efter träningen alltså.

Först satt jag i min egen svettpöl, stirrade och väntade på hembussen (bussar som stannar en meter utanför ens gym <3).

Väl hemma satt jag lika stirrig i min egen svettpöl på golvet i min lägga.

Sedan låg jag nere på golvet i köket och småfrös. Stirrigheten hade övergått i ett slags dvala.

Sedan ryckte jag upp mig, drog en hypervarm dusch och slukade någon pastabaserad matlåda.

Först då var jag åter människa.

Kunde analysera förloppet (älskar analysera träningsförlopp). Passet blårange klubbisen Johan Hammarlund hade kokat ihop var en 75-minutare och rymde både sugande (65 i kadens liksom!) styrkeintervaller och smärtsamt bitiga “sweet spot och uppåt”-högkadensare.

Egentligen älskar jag sådana upplägg. Helt enkelt för att de bjuder på en mycket cykelriktig träning för både kropp och pannben. Man är med i ett litet race med sig själv som motståndare. Eller om man så vill med sina wattbikegrannar och deras siffror som sparring.

Men ingår lät jag bli att sparras med varken mig själv eller grannarna. Istället la jag energin på att hitta den där balansen där jag kunde träna utan att överanstränga mig. Förra veckans och helgens märkliga influensa hade satt sina rejäla spår. Igår märktes det på pulsen som körde sitt eget game och på benen som kändes som gelé hur mycket jag än värmde upp dem.

Men träning, det blev det ju. För mig och resten av den fullsatta cykelsalen. Tänk så lyckat, kombot VCK & Nordic Wellness Västerås City. Bra jobbat av gänget bakom idén.

Har inga snygga kort att bjuda på, hade liksom inte posering och korttagning som prio igår

men här dricker jag vatten samtidigt som jag upptäcker att jag har glömt den andra bidonen på bussen hem :'(

och här går jag, min Kånken och min värmekjol uppför jobbtrappor och undrar hur det kommer sig att det är alltid lika jobbigt att gå i trappor. Vältränad som otränad. Springa uppför är däremot mycket skönare. Trapparadoxen, någon som har en lösning?

Puss.

Jag älskar min näsa!

Särskilt när jag är vältränad i fejset så framträder näsan i hela sin storhet. Som en välformat patata tornar den upp sig och skelar jag lite så får jag ett fint ögonkontakt med den precis när jag känner för det.

Enda nackdelen (förutom när någon fiser eller när man hänger vid elden when hiking, då är det en fördel) med min näsa är att den inte känner några dofter. Är dock osäker på om det är näsans fel eller om det är en koppling som saknas. Men alltså, även en näsa måste få ha sina blind spots liksom.

Jag impas av mina ben!

Trots att de är sjuka i WED/RLS (det man i folkmun kallar “restless legs”) och därmed nästan aldrig helt återhämtade och trots att de dras med både åderbråck och synliga spår av diverse krascher så är de förbaskat starka.

På bara fyra år tog de mig från in i elitklungan och lät mig faktiskt vara med och leka med de stora – och de riktigt starka – tjejerna. Jag fick vara med och leverera i ett elitlag och benen gjorde ett bra jobb och gav mig en och en annan placering även i de loppen jag körde “laglös”.

Jag är dock inte tjejen som lever på gamla meriter, även om jag måste bli bättre på att faktiskt vara stolt över det jag har åstadkommit utan att för den delen känna att jag skryter. Steg för steg tränar jag benen för att vara med och leka igen. Leka på riktigt. För om det är något som benen inte går igång på så är det att vara med enkom för sponsorfjäsk eller något himla häftigt fotots skull. Nä mina ben mår bra av pallen eller av att dansa under tiden någon lagkompis står uppe på pallen. Och det tänker jag unna de bleka rackarna.

Jag har blandade känslor inför:

– mina fötter. Jag gillar att de är stora (eh… ingen aning om varför egentligen men det är snyggt till min längd liksom?) men de är långsmala. Vilket gör att det är väldigt få cykelskomärken som funkar bra för mina fötter. Antingen trycker det mot tårna eller så är det för brett. Småjobbigt.

– min huvudform. Lycka till att få alla cykelhjälmar att passa den. Eller mössor och keps för den delen heller. Eller är det kanske tvärtom, att det är de som är konstiga? Haha.

– mina bröst, höfter och stjärt. Särskilt idag efter jag har fått barn. Minns när jag med en lättnad gav bort postgraviditets-behåarna till en kompis då jag trodde att jag skulle återgå till mina nätta kupor. Men där hade jag fel. Civilt, menar privat alltså, är jag en klassiskt het jävel om jag får säga det själ i alla fall. Känner ofta en kroppslig samhörighet med gamla grek- och romarstatyer. Trivs mycket bättre som timglassig än som rak. Men inte på cykel. På cykel vill jag vara plattbröstad, plattstjärtad och platthöftad. Inte riktigt för utseendets skull, utan för aerodynamikens och den neutrala, sportiga overall känslan liksom? Vill inte bli störd av kurvor hit och dit. Nåväl. Jag kommer aldrig se ut som ett neutrum on eller off bike, men jag vet med mig att jag trivs bäst mentalt och ytligt som fit – i min egen kropp.

– mina ögon. Nog för att de är fina och bra på att se det vackra i det lilla som stora, men de ser fan skitdåligt. Både på långt håll och i mörkret. Det är opraktiskt. Det är farligt. Det är dyrt – med alla glasögon och linser. Thanx no thanx genes.

– mitt hjärta. Som är världsbäst på att känna men också världssämst på att hantera all den mängden känslor som ständigt översköljer det. Eller är det hjärnans uppgift? Hos mig är gränsdragningen sällan självklar. Därför måste jag dagligen jobba på att sätta gränser och hålla dessa – med hjälp av konstanterna tystnad, sömn och träning.

Jag avgudar:

– Ivar. Sedan den lilla bäbisfrön bosatte sig i min mage har min tuss utgjort en självklar del av min kropp. Två år och tre månader senare har läget inte förändras. Min son är en lika stor del av min kropp som hjärtat. Fast större.

Jo jag är medveten om att jag ser normativ ut. Även på kortet som detta då jag kände mig rätt så ur form (helt i onödan, hur många andra distansar med cykelkärra med storbebbe i fem-sex mil av bara farten?)

Men bara för att man ändå tillhör eller är nära normen fråntar ändå inte känslan av ansvar.

I övrigt:

– önskar jag att det fanns en större representation av olika slags kroppar inom cykelbranschen. Särskilt med tanke på att de flesta icke-pro tour-proffs inte ser ut som just pro-tour proffs. Tyvärr framställs de icke-spinkiga kroppar fortfarande som något exotiskt. Som något som kräver specialbehandling i form av etiketter, hejarop och till och med specialutgåvor av tidningar. Varför reduceras den fantastiska randonnören Kailey Kornhauser till en person-som-är-stark-trots-att-hon-är-tjock? Varför fortsätter de flesta cykelklädmärken att producera kläder som passar enbart en kroppstyp? Det gör mig smått heligt förbryllad och förbannad. För om majoritetens kroppar behandlas som undantag, vad gör det då med människors självkänsla och identitet? Gravida kvinnor mår dåligt av att se – gravida – ut. Nätet är fullt av “vill bli smal!”-nödrop. Nyförlösta mammor offrar energi och vila för att “återfå formen”. Icke-XS-tjejer lägger ängsligt ut inlägg efter inlägg om hur mycket de älskar sina kroppar, inlägg som nästan alltid avslutas med “trots att…”, som måste de hela tiden bevisa för sig själva och andra att de duger – trots att. Alltfler män mår dåligt och hamnar i ätstörningsträsket när de inte lever upp till den smala idealen där anorektiskt smal är kung även om väldigt få av oss har nytta av att leva livet konstant hungrig.

Tack och lov är förändringen ett faktum. Allt fler klädmärken har börjat haja grejen. Allt fler förebilder har börjat ta sitt ansvar i sociala medier. Allt fler har börjat skita i att sätta in normala kroppar i onormala fack genom skadliga hashtaggar och kontraproduktiva påståenden om mänskligt värde “trots” icke-Giro d’Italia-värdig kropp.

Cykelbranschen är trots alla tekniska innovationer en konservativ bransch i många avseenden. Men det är dags att röra på fläsket (hah!) och släppa likriktningen.

Puss.

Prolog: Sjuk

Jag är sjuk i en märklig typ av influensa. Den där moderna typen som inte känns som en vanlig förkylning utan man är bara halsig och orkeslös. Jag fryser järnet dessutom. Är inte särskilt bitter – har med mina mått mätt varit sjuk rätt lite under denna vinter. Däremot är det som vanligt olägligt. Har man en liten storbebebbe att ta hand om och det skiner sol (!) ute så känns det sisådär att sitta hemma och glo. För om det är något jag är världssämst på så är det just att glo innan kroppen har fått sig en dos träning eller i alla fall motion. Har i och för sig gått en promenad, till och från föris. Men ändå.

Det är rätt mycket att göra på jobbet. Som uppdragsledare får man skärpa sig lite extra. Skulle sjukskrivit mig redan i förrgår typ, men får bli idag.

Utfryst i cykeldrömmen

Igår kväll la jag mig mycket tidigt. Direkt efter jag hade nattat Ivar. Somnade djupt på en gång och drömde en märklig dröm om att jag var på någon cykelö typ Mallorca och tränade med en massa olika tjejklungor. Men varje gång det var stopp så drog de iväg från mig utan att vänta riktigt. Sedan kom det någon kvastbil eller liknande med en något luddig men skitsnygg kille i som plockade upp mig och körde mig runt på ön tills jag hittade en klunga som ville ha mig. Vaknade smått bestört – att det ska krävas en motorburen snubbe för att hitta rätt?

(obs jag vet att många tycker att drömmar är totalflummigt och det är det säkert men då jag både drömmer “realistiskt” och minns mina drömmar så gott som varje natt så måste jag ändå förhålla mig till dem, som till filmer eller böcker liksom.)

CK Konsumtion

Har nu gosat in mig i min nya raphasweatshirt. Älskar dem så äger båda. Har för övrigt konsumerat cykelkläder för X antal kronor denna fattiga månad. Dels VCK:s nya tävlingskit och så lite fintrasor till casual riding. Konsumtion av nytt innebär förstås försäljning av visst gammalt. Måste orka fota och lägga ut.

Lånar Ivars Wes-kikare

Min ljusa morgoninsikt

Och på tal om kärlek så fick jag en insikt imorse. Under tiden Ivar kollade på Lilla Mullvaden och jag mornade mig med näsan in i hans huvudfjun. En insikt som är förmodligen självklar för de flesta normisar men inte för en annan som levt med tron om att trygghet, det är för de andra. Och att Katja, hon mår inte bra av självklarheter. Men alltså, idag vet jag bättre. Idag vet jag att min självklarhet har varit tvärtom. Min självklarhet har varit otryggheten. För om det är något som är lika svårt att hitta som en heart av gold – om det nu inte är samma? – så är det folks som

De relationerna i mitt liv som har varit lyckliga och om man får säga lyckade (som i hållit länge, kanske än idag, ni vet vilka ni är <3) är inte de med tydligt otydliga gränser. Inte de i vilka jag har fått hålla tillbaka eller till och med vrida och vända på mitt eget sätt för att “det är så man får göra”. Inte de i vilka jag har fått spela något slags spel med oskrivna regler. Vilket neggo känsloslöseri egentligen.

Man, folks, alla vi är olika. Unika och med våra egna behov som vi gör bäst i att bejaka. Inte genom att föra en envis och egobekräftande tillvaro där enbart våra egna spegelbilder duger till att bli bekräftade av oss, och till och med då på enkom våra egna villkor (vilken mardröm för en själv och omgivningen!). Absolut inte så. Utan snarare genom att inse vad och vilka vi mår bra av.

Jag mår bra av relationer med personer som inte nödvändigtvis behöver vara säkra på allt här i världen, eller ens i sin egen känslovärld – men som har styrka och hjärta att bjuda på tydliga bekräftelser av känslor och önskemål. Personer som vågar känna och som inte håller tillbaka av (felaktiga) stolthetsskäl. Tja, helt enkelt personer som har fattat att det där med kärlek – romantisk som vänskaplig! – handlar snarare om att vara med någon man älskar och mår bra av snarare än att vara med någon som älskar en även om denna inte mår bra av att göra det.

Okej det var en lång beskrivning av en tydlig insikt. Men alltså, insikten kändes mest men sedan ska man ju skriva ner det också och då kärvar det ibland haha. Men ni som fattar fattar tror jag. Ni andra kommer att fatta tids nog ;*)

Cykelliv

I övrigt lider jag fortfarande brist på täta distanspass utomhus. Jag har Ivar hela helgen och är dessutom sjuk så det får bli kanske först nästa helg som jag hinner cykla långt. Kanske till och med med sällskap? Det vore ju något. Att passa en allmän cykeltid liksom. Har i alla fall fått till ett par-tre inomhuspass i veckan här den sista tiden (ologgade på Strava ifall ni inte hittar) samt någon distanspass ute då och då. Med andra ord står jag nog och trampar lite i samma spår i min cykliga utveckling. Intervallstark men inte direkt nå jätteuthållig. Inget Sverigetempo för mig i år heller med andra ord.

Däremot så måste jag göra någonting åt min cross. Maken på o-bikefittad hoj får man leta efter just nu. Av någon anledning funkade den fint för något år sedan, i år (som i 2019-2020) klarar jag knappt av att köra längre än fyra-fem mil på den innan jag har ont i precis hela överkroppen. Så. Himla. B. Men jag har ju aldrig tiden att fixa den! Får kanske bli ett projekt här i helgen. Och blir det inte bättre sedan så säljer jag den. Har aldrig lyckats bli kompis med den cykeln på riktigt i alla fall.

Desto mer längtar jag till grusfritt och att vara snabb på min Cannondale. Där snackar vi en cykel som matchat mig perfekt sedan dag ett. Precis som gravelstålisen. Funderar förresten på att skaffa mig en light gravelbike i alla fall. Eller en crossgravelhybrid. Typ som Tonys Orbea.

Och så längtar jag till mars och cykel-Malaga med härliga brittiska personligheter.

Stulen Awol

Och på tal om stålisar – Jonas fina Awol har blivit stulen. Känner så med honom. Först inbrottet som tog hela hans friluftsutrustning +en massa annat värdefullt och så nu cykeln som dessutom är Ivars främsta transportmedel. Känns så hemskt att Jonas ibland behöver skjutsa Ivar med bil nu innan han skaffar en annan cykel. Lägg gärna ett par sekunder på att studera bilden och beskrivningen och håll utkik i diverse säljtrådar oki? Tack.

Epilog: Soffläge, självordinerat

Nä nu loggar jag ut och förflyttar mig till soffan och filtriket. Fast först lite te och en chokladbit på det. Lida med stil mmm

Puss från en snackig person

Tja.

Tony ni vet, min kompis aka Contis (Linkans påhitt) eller Coach Tony (för träningssmart) – äsch kärt barn har många namn. Tony alltså.

Det är något med Tony och att med jämna mellanrum bli hotad av heltokiga djur under till synes chill rides.

Låt oss till exempel studera det som hände under årets upplaga av Basemile Snowdown:

Här ser vi Tony, i mörkröd jacka, som njuter av lite rulle på en fin allégroad. För ett otränat öga är det svårt att notera att ett lurvigt objekt närmar sig klungan från höger.

Objektet är närmare synfältet och det ser ut som att cyklisten bredvid Tony har börjat haja till.

Inom loppet av någon sekund är påhoppet ett faktum. Hjorten vill fram och det är tydligt att hen är antingen dövblind, saknar trafikvett eller litar lite väl på att folks har skivbromsar.

Samtidigt som hjorten skär rakt genom klungan måste Tony tvärnita. Av vinkeln att döma är det en bakhjulssladd vi får bevittna här.

Tack Perseu Mandillo för filmen
(som tyvärr finns enbart i eventets interna FB-grupp)

Pust! Det hade kunnat slutat illa för antingen hjorten eller Tony – eller kanske båda två? *vill inte veta* Nu gjorde det inte det.

Incidenten med dövhjorten är liksom inte första gången. Första gången vi körde Basemile råkade Tony röra upp en hel snöhög med vildsvinskultingar. Vid något annat tillfälle fick han och en till fly ett gäng sura vildsvin. Etc etc. Med andra ord finns det belägg för att vara lite orolig för Tony och hans nära-djur-upplevelser.

Där ligger jag bra i lä.

Den här vitstjärtade besten exempelvis hade ändå ett gäng tio meter till mig innan den bestämde sig för att flyga ut – vilket gav mig tiden att haja till ordentligt och Hagen att ta sin episka bild (och nej, det var förstås inte i år).

I övrigt är de mest diverse knott och mygg och söker närhet. Och tur väl det.

Ta det lugnt med tokdjuren nu Tony.

Nu dans!

Puss!

* vintercykeleventet då ett gäng likasinnade under en helg bor på ett slott i Sörmland och cyklar undersköna vägar på undersköna cyklar och mår allmänt fint ihop.

---

Uppdatering 2020-02-06: Nu har Tonys Tokiga Cykeldjur tydligen blivit en artikel i Eskilstuna Kuriren. Hehe

Piggelin bland löven

Ivar storbebben min, han är glad i att snabba upp diverse ljud och ord och gärna lite specialtermer om man säger så. Det hejas som på cykelteve, prologharklas som mamma och slängs med begrepp som “gamla kärran” (om cykelvagnen). Undrar va fröknarna på förisen tror om vår familj egentligen.

Senast ord är det glada begreppet bonka. Som i vägga, av tröttheten bli släggad alltså.

Gradient skogsbeauty.

Igår ställde vi till med en liten söndagsvandring nere i vackra Sörmland nämligen i Tomsängen, ett litet kulturlandskapsområde beläget någon mil väster om Vingåker (as known för sin märkliga outlet jag har fortfarande inte vågat mig till).

Det blåste underbart härligt men något svinkallt från Högsjön

Vandringsleden vi skulle gå var blott 1,5 km. Hemma i Västerås brukar vi gå bra längre än så, jag och Ivar (en uthålligare unge får man leta efter, en randobro to be alltså…)

En som inte vet vad spångest är.

Men nu var bebben lite småkrasslig och typ, pollenallergisk och inte riktigt i toppform. Som vanligt gick han ut för hårt. Kuperingen, terrängen och föret gjorde sitt. Efter två tredjedelar av turen vart det tvärstopp

När man matchar naturens färger perfekt

och Ivar la sig ner och sa

Ivaj BONKA!

Bära Ivaj!

Träarmar eller träormar?

och då var det bara att finna sig i att Ivar hade bonkat.

Och jupp, jag garvade glatt åt mitt lilla bonkade barn. Sedan sa vi massa andra roliga saker. Högt högt så det ekade bland hålasparna. Skrämde bort (de gömda) vildsvinen som hade bökat upp området, samt en skock ängsliga hjortar lika grå som lavarna på gammalekarnas grenar.

MAMMA GLAD!

PAPPA KÖR PLAN

HEJDÅ DJURBAJS!

och sånt.

Älskar att man kan bara sätta upp dig och så sitter du där och leker lite.

Så härligt det är att vandra i gammal skog. Överallt går det att klättra och plocka upp pinnar och bark. Ur varje ihålighet tittar vidunder fram.

Dessutom är det gott om trädjur

som älgar till exempel.

Tänk vilken lycka – att få vandra, bonka och skratta ihop i skogen en söndag så här!

Puss.

Tick-tack tickar klockan. Alltså inte bokstavligen – men inne i skallen. Eller inne i hjärtat? Dung dung dung slår det. Som i någon av låtarna på Tour de France-skivan.

Uppvärmningen börjar lida mot slutet och vi vet att det som väntar kommer att göra ont – om vi gör det rätt. Och trots att vi bävar inför känslan så är det den vi vill åt. Tänk så märklig människan är. Eller människan och människan. Cyklisten. (Wo)man machine.

Dung dung dung

Rastade förresten min gamla VCK-tröja under gårdagens förnäma wattpass med kondiskungen Rodde som dirigent. Tröjan alltså, slitnare än Tour de France-skivan och därmed också lika kär. Hur många gånger har jag inte lyckats, failat, dominerat och gjort bort mig i den? Hah.  Märks att storleken race fit-S är lite i tightaste laget för mammakurvorna men äsch.

(Ett par-tre kollektioner har passerat sedan dess men jag gillar denna designen bäst)

Ikväll drar jag och Contis och testar årets blårange tävlingskollektion. Det är äntligen dags för ett nytt painkit. Eller vad man nu kan kalla cykelkläder.

Puss och ha en underbar torsdag cykellovers!

P.S. Här är ett gäng enligt min erfarenhet mycket kloka tips för den som kör mycket HIIT. Bästa tipset är nog ändå: “You can just go out for a ride and think through that work or relationship problem you’re having. In fact, those long rides can be really helpful for that! High intensity intervals require focus. It’s not time for problem solving. You can’t take a call in the middle of it. Be present, deliberate, and disciplined.”