Blogg

Om nere – upp och ha kul med hjul!

Hej. Just nu befinner jag mig i ett slags upphängt mellanläge mellan vårdepressiv och sommarpepp. På en dag byttes den isande nordanvindskylan mot klassisk aprilvärme och jag har svårt att värja mig för den glättiga solen trots mina svarta holbrooks. Vilken jäkla tur att jag har mitt älskade tids- och hjärncellskrävande jobb om dagarna. Fy satan vad tacksam jag är som kan dyka in i min värld av ritningar, beräkningar och beskrivningar, dricka mitt te, knapra min choklad, ha mina persienner (och markiser) fördragna under denna för mig svåraste tiden på dagen. Massa kvällskvalitetscykling och morgonpromenader på det så överlever jag denna våren med. Och som vanligt under våren lever jag mer på framtidshoppet än i nuet även om jag nyttjar nuet så gott jag förmår med.

Landsvägssäsongen är ju här och för fullt! I tisdags körde vi vårens första riktiga lagtempofyror och det var precis så jobbigt som jag tänkt mig. Idag är egentligen en långa intervaller-dag men pga. de första tävlingarna i helgen har jag (som råkar leda dagens snabbgruppspass) bestämt mig för backintervaller istället. Det innebär att de som ska tävla får rulla lugnt alt. vila på egen hand medan vi som inte tävlar ihelgen kan väl lika gärna plåga lite ben i backe så länge. Jag har försås en ba(c)ktanke med det hela – om en vecka åker jag till Mallorca och även om inga backintervaller här i Västmanland kan jämföras med en rejäl spansk stigning så är det ändå bra att bereda benen och den taskiga ländryggen på vad som komma skall. Därför envisas jag med mina backintervaller.

I början var jag lite småsur på mig själv som bokade den så pass sena mallisresan. Men nu är jag glad istället. Jag tror det har gjort mig gott att cykla in mig på landsväg på Valles alu-Scott i storlek 54.  Min rygg (denna ständiga rygg) har nu vant sig vid både distans och ryck på en lite större (rosen är ju storlek 53) cykel och jag har börjat få in någorlunda fart i benen vilket gör att jag förhoppningsvis kan få ut betydligt mer ur min mallisträning än om jag hade precis övergått från den bekväma men tröga crossen till den styvare, “elakare” men också snabbare racer.

Men så händer det kanske ikväll. Att rosen kommer hem igen. Jag ser fram emot att få träffa den för mig helt nya ramen men undrar mest om de bemödat sig att linda om krabaten med en ny skinande vit styrlinda. Om inte så får jag skämmas och senast ihelgen handla en ny deda.

Och när jag har cyklat in rosen under nästa vecka samt fått in mera backe och mera fart på hyr-Pinarellon på Mallis och återhämtat mig något här hemma, då är aprillen slut. Och jag är fin och solbränd och har nya fina racerhjul och är redo för att äntligen börja tävla landsväg. Och våren är nästan över.

WIN.

Hej vårcyklist! Här kommer tre stycken tips som gör det billigt och fint att ha det lite skönare när vädret är ombytligt och regnet kan överraska när som helst. Börjar nån tjafsa om stilpolisen så svarar du så som jag gör: “Jag ÄR stilpolisen” och sprätter ifrån dem i första bästa backe. Nu kör vi:

Huskattips ett TIDNINGSTRICKET

Tidningar innanför tröjan. Har tjatat om det förut och kommer aldrig sluta hylla det. Det är billigt (gratis?), miljövänligt, praktiskt och faktiskt väldigt skönt. Tidningar skyddar från vinden, värmer, suger upp fukten och så finns det alltid nåt att torka stjärten med i busken alt. läsa om man har tråkigt medan de närmast sörjande lagar punkan på ens racer. I dessa aprilväderdagar – ha alltid tidningstricket i åtanke.

Huskattips två VÄSTTRICKET

I kallt väder – vindvästen innanför bibsen. Varför, om man kan ha den ovanför, undrar ni säkert? Jo, för det första undviker man det förargliga faktum att västen åker upp och korvar sig eller nåt. För det andra så har västarna sällan sjyssta fickor och har de det så är det inte särskilt bekvämt att ha massa gram guppandes på den redan taskiga ländryggen. Nä, tacka vet jag västen innanför tröjan. Skyddar från vinden samtidigt som den utgör ett extra isolerande lager. Och ger en snygg silhuett… Men det absolut viktigaste för oss kvinnor: du slipper ta av dig massa lager innan du får kissa. Med allt innanför bibsen behöver du enbart ta bort det översta lagret. Smart va? I dessa fåfänga höghastighetsdagar – ha alltid västtricket i åtanke.

Huskattips tre YLLEHANDSKTRICKET

 Vid risk för regn och vidrigt väder – ha alltid med dig ett par tunna yllesockor/yllehandskar i plastpåse i fickan. Dessa kan du vid behov:

* stoppa mellan hjälmmössan och örat om det blir för kallt i motvinden

* stoppa innanför tightsen om det blir blött och kallt om de känsliga knäna

* stoppa in som extrahandskar i dina handskar

* (om sockor) byta om till ifall dina skor blir så vidrigt blöta och kalla att du smådör lite i misären på vägen hem.

Varför ylle då? Jo. Även om de blir våta så förblir de varma. Det gör inte syntetditon. Så i dessa plastbantardagar – ha alltid ylletricket i åtanke.

Det var dagens tre små tips för ombytliga aprilväderdagar. Hoppas de kommer till nytta ute på vägarna. Gör bara inte som huskatten och smeta ut temposnoret på jerseyärmen. Ser sällan snyggt ut på caféposerbilder som ovan! Puss och kom gärna med egna tips.

Vi körde fyror idag. Jag ledde passet men var troligen klenast bland de cirka femton cyklisterna (alla killar utom mig i och för sig men ändå) vilket var både karaktärsdanande och lite extrajobbigt och alltså alldeles nyttigt. Precis som under torsdagens intervallpass alternerade jag mellan att ömsom tvivla på min förmåga ömsom känna mig stark men kontentan blev ändå: lovande men i fortsatt intervallbehov. Den ringa “backkörningen” (finns ett gäng smått dryga procentare upp mot Ramnäs) bar också ett slags schizo karaktär – ibland gick det bra, ibland tappade jag det. Hade turen att hamna i en klunga med tre kanontrevliga gubbs som alla gjorde sitt bästa och hjälptes åt att ha det jobbigt och kul på köpet. Medvinden från återsamlingsplatsen Ramnäs och ner (! medvind och mest ner!) till Skultuna hade suttit som ett plåster på intervallsåren men här återsamlades storlungank skulle ju det förstås köras teknikträning dvs. snabb “belgisk” med lite glada ryck då och då. Jag struntade i att spurta helt utan rullade mest de sista metrarna in i “målet” vid Skultuna-ladan. Sällan hade den annars så träliga cykelbanan från Skultuna hem känts så hemtrevlig och soft. Åkte mest och snackade mysskit med Johan och Herr Jensen som än en gång visat hur jäkla stark man kan vara trots att man sitter på en mtb när alla andra kör racer.

Jo, jag lever och har ätit korv och vitkål och kvarngryn till. Och så kommer jag kanske att hinna få min racer till helgen, tänk om jag fusktävlar i Jönköping ändå? Näsch då, bäst att avvakta lite. Nu dags för RuPaul och sängbums, puss på er!

Just ja en till grej. Varför heter inlägget Black Hole Sun egentligen?

Förklaring ett: Jag har fått en viss nittiotalsdänga i huvvet

Förklaring två: Vindarna hade vänt, solen sken och gassade på idag och jag var not really comme is faut med flossade tights, vinterskor och… äsch, vi glömmer’t. Kan i alla fall säga att jag nog hade presterat lite ännu (en måste vara positiv!) vassare om jag inte känt mig som en färdigkokt potatis i rumstempererad konservburk.

Vilken förklaring tror ni på?

Puss!

Cykling i Motala-trakten. Jafan va ska man säga – förbaskat vackert och förbaskat kallt och blåsigt. Jag tror faktiskt att jag har aldrig varit med om en någorlunda vindstilla tur på Östgötska så kallade “slätten”. Det är min dröm, min chimär. Tänk, att någon gång cykla utan att antingen veta att medvinden ut kommer att utgöra en motvindsmur hem, eller att inte hinna veta nåt överhuvudtaget för man kämpar för överlevnad och för att inte få ett stormburet får i cykelglasögat. Okej, det där sista är kanske en överdrift. Den här helgen var vinden någorlunda dräglig rent styrkemässigt. Fåren, nyklippta och frussna, höll sig på marken. Men vinden kom från norr. Och den var kall, isande kall. Inte ens dubbla handskar och en handske instoppat mellan hjälmmössan och örat gjorde läget drägligt. Jag led. Mina ben, trasiga efter veckans påhitt led också. Jag kände mig ledbruten. Men jag njöt ändå, ståndaktig som jag är. Och Motala, så vårvackert, trösterikt med alla glada skyltar hus och fik.

Om ni undrar så kommer jag inte att köra Östgötaloppet i år. Av två anledningar: jag har inte fått hem min tävlingsracer än och jag har inte formen inne ännu. Om ungefär en vecka åker jag till Mallis och tänker tävla först efter den träningen. Men ni som kommer att köra – må sydvindarna vara med er!

Den här långledigheten har jag tagit på största allvar. Ännu mindre mobil- och datoranvändning än annars om helgerna. Men är nu mör och skön och skriver till er för att berätta att jovars, jag lever. Tänker recappa cykelhelgen lite utförligare i ett annat inlägg men här är ungefär vad jag har gjort: promenerat. fikat. fotograferat vintertrött natur och såna gamla hus jag och några få finner intressanta, gamla industrimiljöer och så cyklat förstås. Kan ni förresten gissa var jag är och cyklar på bilden ovan? Tagen igår.

Har ni haft det skönt ihelgen? Imorgon är det tisdag och då gäller kortintervallerna, glöm inte det! Puss.

Notera de lila fingrarna.
Köldskador? Trodde jag först *screamemoji*
Men nej. Färgen från skinnhandskarna!

Hej hej det kommunala avloppsnätet, we love you!

Fartglad idiot cyklissa

Äsch, det är ju lite som Mange säger: det man inte har i huvudet får man ha i benen. Eller som min farmor säger: känns det mycket i huvvet så känns det mindre i benen. Apropå vadå? Jo det där med att kanske inte riktigt klä sig rätt för vädret. Fast egentligen gjorde jag ju det igår när vi skulle köra långa intervaller. Jag hade succékittet

närmast kroppen:

bibs
sportbehå
armvärmare
pulsband
yllemössa

ovanpå:

underställ – under hängslen för snabb avtagning vid ev. kisspaus
vindväst – under hängslen för snabb avtagning vid ev. kisspaus
flossade tights
vinterjersey i tjock yllemix

fötter:

tjocka yllefrottésockor
vinterskor.

Skulle kompletterat med:

regnjacka
assaver
vattentäta skoskydd.

Grejen med succékittet är att man hålls varm, torr och vindtät i mellan 0-10 ºC fram till det lilla regnmomentet. Regnmomentet tog oss med storm, vårt lilla gäng bestående av män och en kvinna ur tävlingsgruppen. Regnmomentet tillkom under uppvärmningen inför de långa intervallerna, byttes sedan till regn, snöblandat hagel, sedan lite till regn och blåst och så lite mer kyla på det. Jag hade räknat med att det skulle bli kallt men inte blött och kallt i ett. Nåväl, träningsprogram är till att genomföras så det blev ett fyra stycken tröskelintervaller som jag varierade mellan att ömsom vara med och bidra ömsom mysa (läs: hämta andan) på rulle på de starka killarna i gänget. Efter de två första tiominutrarna fick vi till och med lite solljus på oss. Tacksamheten var enorm men sedan var det bara att pressa hem allt man kunde. Trots att vi körde intervaller började vi frysa rejält. Jag hade ett par deciliter vatten i mina vinterskor som blev tyngre och kallare för varje kilometer. Mina en gång så eleganta skinnhandskar vägde ungefär lika mycket de också. Den sista biten – då vi inte längre körde på utan rullade hem (om än relativt snabbt) var rentav jävlig. Tri-Micke kände knappt sina händer. Tonys röst lät otäckt stel. Valle behövde svänga in på en pizzeria för att värma händera. Jag kände inte längre mina tår. Hur Johan hade det kan ni läsa här. Så här mycket hade jag inte frusit sen nåt av de otäckare vinterpassen.

Det är tråkigt och vanskligt att frysa. Helt ärligt triggas jag av badassväder och kör gärna blöt och risig men jag får inte frysa ner mig. Det gillar inte mitt immunsystem heller. Så därför vilar jag från cyklingen idag. Promenad och fika, det är den fysiska ansträngningsnivån. Imorgon vankas snabbdistans och sedan back- och kantvindsträning i dagarna två, men mer om det senare! Puss och ha en skön ledig fredag <3

Morgonträning. Det ska mycket till för att jag ska palla mig rumpa upp i ottan för att träna. Om det inte är semester förstås, då vill jag upp tidigt tidigt – sol! leka! cykla! kom nu! varför ska ni sitta och äta frukost så lääänge? suck… kom igen! Men iförrgår pallade jag mig upp tidigt och hann med en timmes gudomligt crossande på groopencrossbanan innan det blev dags att bege sig till en fin människas begravning. Mitt mål var att skingra tankarna och hinna bli trött och väcka tekniken något. Jag lyckades väl rätt så bra med båda, även om jag hade gärna fått en timme till att bli trött och teknisk på. Sanden var outgrundligt tjock och mosig och klossarna lika svåra att få i när man väl hade lossat fossingarna för att inte ramla omkull. Efter ett par varv på banan började benen komma ihåg vilken kadens som var den rätta för respektive tekniskt parti och det kändes trösterikt. Så jag körde på och tänkte att världen är så stor och Groopen är så liten* i den och jag cyklar här medan Groopens stilla vatten glittrar fint och kallt och sötvattenblått.

* bildligt förstås, banan är alldeles lagom för cuptävlingen som vi arrangerar i höst

Alltså detta med avfettning.

Det är f-n inte lätt.

Vill tacka så hemskt mycket för alla reaktioner på häromgårdagens kassettinlägg, där ni läsare oroade er för min body och mina lager efter att jag outat min avfettningsteknik.

Måste erkänna att jag fick hjärtat lite i halsgropen av reaktionerna först. Och så skämdes jag lite över att jag gjort fel. Sen blev jag tacksam över att jag trots allt inte “kommit på” denna lösning tidigare. Men sen kom andra reaktioner som antydde att bodyn visst klarade min behandling, så då kändes det bättre av den anledningen också. Och under tisdagsturen kände jag ju ingen skillnad, snarare tvärtom, cykeln kändes snabb.

Men så himla fint att få dessa tips, oavsett vilka de var, för nu har jag lärt mig något, av samtliga reaktioner. Och så fint att ni delar med er, och tipsar om rätt verktyg och förklarar mek-saker med en tydlighet som gör att jag förstår.

Vissa av er trodde förresten tydligen att det var Katja som skrivit inlägget och därmed låg bakom illdådet, undrar om det säger mer om henne, er eller mig…

Men iallafall. Detta med rätt verktyg. För ett lyckat kassettbyte ska man tydligen ha en kedjepiska. Fatta. En sån fantasieggande pryl, hur har jag klarat mig utan den hela mitt cyklistliv??

Idag är det skärtorsdag. Hoppas ni har kul på Blåkulla. Gästbloggaren får väl hälsa glad påsk.

(nån som missade min teknik? Att ta av hjulet och lägga hela kassetten i avfettning utan att ta av den från hjulet)

Åh idag är det torsdag! Vad tänker ni?

PÅSK!

KYCKLINGAR!

FLUFFKANINER!

GODIS!

(rösten från bänken längst bak i klassrummet) INTERVALLER!

Nej men se där, åtminstone en som har gjort läxan.

Självklart innebär torsdagen intervaller – ikväll med klubben. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag ska hantera benen – imorgon vankas ju distans de luxe (om dagen inte regnar bort och det blir kort och hetsigt istället).

Oavsett – så himla skönt att slippa sitta inomhus och mosa. Låt oss hoppas att Valles alu-Scott levererar ikväll.

Vad ska ni hitta på denna långtorsdag?

Puss!

Har det inte slagit er ibland att så fort man tar på sig sina cykelkläder så förvandlas man litegrann? Har ni ibland inte träffat nån off-bike och tänkt åh herregud, är det samma person ens?

Att klä på mig för cykling är en närmast helig ritual. För det första så avskyr jag att ha bråttom när jag ska klä upp mig för min favvosyssla på denna planet. Som jag skrivit förut så gillar jag att först klä av mig helnaken, kontrollera så jag är fin och fräsch och sedan påbörja påklädningen. Det gärna till musiken som jag vet kommer att försätta mig i den stämning jag önskar påbörja min tur i. Ska jag ut och myscykla med några vänner går lättsamma låtar varma. Ska jag köra intervaller med kaxiga snabbgubbs gäller det att peppa upp sig med lite tyngre musik. Ska jag tävla gäller vissa särskilda låtar osv. Har nåt jobbigt hänt och jag ska ut och hoja för att skingra tankarna så är domedagstonerna nära.

Oavsett så vill jag göra påklädningen till en medveten, njutningsbar handling. I början av min ”cykelkarriär” kunde jag ibland störa mig på att det var så mycket pickel och krångel med cykelkläderna. Så många olika delar ska på i precis rätt ordning för att de ska fylla sina syften och ge mig den eleganta cyklistlooken jag vill åt.

Samtidigt som jag klär på mig och mitt yttre ändras sker även en inre förändring. Vissa av mina sidor får stiga åt sidan för att ge plats åt andra sidor som hör till cyklisten Katja. Till Cykelkatten. Min hållning ändras. Mitt leende ändras. Mitt sätt att prata ändras. Min artikulering ändras. Väldigt lite, knappt märkbart för dem som träffar mig ofta – men det ändras. Undermedvetet går jag in i ett tillstånd där jag är både hundra procent mig själv samtidigt som jag utgör en del av den stora skådespelet som ju är Cykel. Jag är avslappnad, jag är sann, jag är fri – men jag spelar ändå med i spelet och jag har min roll.

Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Däri ligger den stora mystiken. Vad är det som egentligen som sker? Går man tillbaka till sitt egentliga, uppriktiga jag? Eller förvandlas man kanske till en ny person, en person man vill (eller inte vill) vara men som man inte förmår vara utan cykelplaggens skyddande lager? 

Och sedan säger de att det inte spelar nån roll vad man har på sig. Pfft!

Känner ni igen er? Hur känns det för er, sker det någon förvandling eller är ni precis samma med eller utan cykelkittet? Varför är det så?