Blogg

Idag hade jag planerat att cykla till Örebro för lite olika ärenden med återresa på söndag. Jag hade tagit ledigt från jobbet, packat och diskat och donat, pysslat om cykeln (tack AK) och var sjukt redo för en ljuvlig randonné på sadeln. Vid 16 drog jag iväg.

Knallgula rapsfält mot blå himmel och grönskande vägrenar. Nästan så att jag inte kände igen mitt gamla vurpställe strax utanför Berg. Det kanske inte fanns längre?

Det var soligt! Sommarvärmen var här, solvarm i ansiktet, korta ben och korta armar, solen sken som en galning, begynnande cyklistbränna.

Men solen var inte ensam denna kväll.

Den hade sällskap av ett annat element. Motvinden.

Motvind är det som sakta nöter ner ditt psyke och arbetar rakt mot dig. Motvinden gör så att grässtråna lägger sig åt fel håll och hela tiden påminner dig om hur svag och utlämnad du är. Ibland kommer den med en kastvind, för att visa ytterligare överläge. Motvinden har en enorm makt för vi kan inte skydda oss mot den, annat än att formera oss ekonomiskt i klungan, och dra dåliga skämt med cyklisten bredvid för att hålla stämningen uppe.

Men jag cyklade ju själv. Och faktum är att de där skämten brukar sitta väldigt långt inne för mig. I regn däremot kan jag, i plötslig eufori, börja skratta och känna mig jättepigg.

Motvinden ven oupphörligt i mina öron. Jag blev inte kvitt detta vinande hur jag än vände och vred på hals och huvud. Lite som när man vill sova och grannen spelar dålig musik på hög volym. Så högt att man inte hör sina egna tankar, ligger och vrider sig i sin trötthet och irritation. Man sätter på öronproppar, eller hörlurar, men det man inte vill höra, hörs igenom. Det finns ingenting man kan göra, inget sätt att komma undan.

Motvinden ger dig ingenting gratis. Den tränger sig in och bryter sakta ned psyket, filar sakta ner pannbenet tills hjälmen blir för stor och hamnar på sned.

Och det är ju inte så snyggt.

Men lösningen är enkel!

Jag stannade i en kurva 12 km innan Köping. Jag satte mig i diket och åt tre cykelkakor. Först en, och sen två till. Sen drack jag en halv flaska sportdryck och fattade dagens bästa beslut.

Jag vände.

Det fick bli tåg till Örebro. Och så flög jag hem i medvinden, cykeln blev glad och knäppte inte lika mycket i baknavet och vinden tystnade.

Jag nådde inte ens nådde Köping, men jag hade jag världens skönaste hemfärd. Och eftersom det sista av en tur är det man minns, så hade jag en fantastiskt solig jättehärlig cykelkväll.

Jag blev inte klok på vad motvinden ville säga mig, eller om jag ens hade förtjänat min medvind. Men jag unnade mig att njuta av den, lät den göra mig snabb igen, för att den fanns där för mig.

Det finns inget riktigt bra slut på det här inlägget, förutom det gamla mantrat: hellre medvind och sol, än motvind.

Synden straffar sig själv, det bygger hela domedagskonceptet på, aight?

Alltså ni har kanske märkt att det sällan kommer slangmekpysseltips här på bloggen (i alla fall inte från mig, Anna är betydligt dugligare på den fronten). Orsaken är lika självklar som elegant – jag tycker det är förbenat tråkigt att fixa med cykeln och gör det enbart när jag verkligen måste. Jag gjorde ett halvhjärtat försök när Peter hade gått bort men så kom Grannen med guldhänderna med i bilden och då sket det sig ändå osv. För det mesta slipper jag mekande eftersom jag är välsignad med både huskyögon och övertalningsförmågan från ovan (och har samvete nog att trycka undan min inneboende feminist när hon hindrar mig från att lura grabbarna till att hjälpa mig).

Men det som hände igår bör man egentligen hålla käften om när man som jag ändå har en i cykelkretsarna ansedd blogg.

Jag punkade igår. Så? Vem gör inte det? Händer väl var och varannan tur?

Jo, men här kommer erkännandet – jag hade innan igår aldrig fixat punka på egen hand. Jepp, ta fram de ruttna äggen – jag hade alltid, alltid fått hjälp (utan att ens behövt be om det) med att byta slang. I och för sig så tror jag inte att jag nånsin ens punkat på hemmaracern. Inte vad jag minns i alla fall.

Gårdagens kväll kunde sälla sig till de gudomligare rent vädermässigt. Varmt och milt, med gyllene skuggor över den äntligen torra asfalten. Jag kom som vanligt med andan i baken till träningen – hade faktiskt justerat bromsarna i sista sekund (cykeln har fortfarande inte återhämtat sig helt efter äventyret i Dalsland).

Eftersom jag ska tävla idag stod jag emot intervallustan och joinade den eminenta medelgruppen. Cirka en mil in på turen, vid den romantiska lastbilsplaygrounden vid ICAs lager vid Hacksta, punka på bakhjulet. Kunde bett gruppen att stanna men gjorde inte det. Poc tänkte jag, hade ju tillsammans med Anna bytt slangen på hennes framhjul i helgen (helgens mest lyteskomiska ögonblick men ändå).

Lättare sagt än gjort! Att få av hjulfan var inte speciellt svårt. Men sen hade däcket typ klibbats fast vid slangen, eller så var det för grovt för sitt eget bästa? (kör 25:or) Tog helvetiskt lång tid att få av däcket. Sedan började det jobbiga. Få på slangen och däcket. Skratta på ni, men jag hade ingen som helst känsla för hur mycket luft jag skulle ha i slangen innan däcket kunde åka på. Väl med luften i skulle däcket träs in i fälgen… herregud att det ska vara så jobbigt då, det ville ju inte in! Väl inkletad i nån jädrans High density fucked up conditions chain oil ringde jag ett par nervsammanbrottssamtal och besudlade facebookchatten med HJÄLP JAG HAR PUNKAT OCH JAG ÄR ENSAM SOS SOS SOS-meddelanden. Sedan lyckades jag. Skitstolt. Men då skulle ju bakhjulet tillbaks in i sitt hemmläge i bakgaffeln och kedjan hade hoppat och… tack gode Google. Lite fler svordomar så satt hjulet inne. Då funkade det plötsligt inte att trampa. Ah men vad är det nu då, började nästan leta på numret till Taxi Västerås. Insåg till slut att jag inte kört in hjulet ordentligt i gaffelöglan.

Ja ni skrattar men exakt så värdelös är jag!

Men envis. Jag tänker inte skriva ut hur lång tid det hela tog men väl besegrad och segrare, cyklade jag hem på skumma hoppande växlar med slangen på ryggen l’eroica-style och knäckte en kall till tonerna av gammal skatepunk och gjorde ett försök till cykeltvätt i duschen. Ikväll kör jag SMACK-linjet i Markim, om ni tycker att det går lite för tungt så är det inte för att jag är klen utan för att jag är både klen och har en halvtrasig racer.

HAHAHA FFS KATJA.

Stilpolisen släpper munkarna och trycker på gasen –
flickan har ju ett par gummiförstärkta trädgårdshandskar på sig!
(foto: J Larsson)

Hej folks. Märkliga dagar nu. Jättefina dagar. Dagar som är fyllda med sånt jag skulle kunna fylla tusen blogginlägg med men som jag väljer att andas in, vill inte tro dem riktigt, de är nya dagar, blåsiga dagar, framtida dagar, dagar som knappt behöver förevigas för jag kommer att alltid minnas dem ändå.

Träningen har också betett sig lite märkligt under den senaste tiden. Jag kan ärligt talat inte säga i vilken form jag är just nu. Jag är nog starkare än vad jag var för fyra veckor sedan, men nog lite svagare än vad jag var för två veckor sedan. Anledningen stavas alla dessa lopp. Tyvärr har jag inte tävlat lika mycket hittills i år som jag hade velat. Den senaste någorlunda riktiga tävlingsträningen jag körde var Rosersbergs GP evigheter sedan och sedan har jag visserligen kört snabbt och hårt (förutom Siljan Runt då) men det har ändå varit lopp och inga tävlingar, även om både Skandis och Engelbrektaren gick fort och intervall-ish som satan. Pga. Dalsland Runt missade jag både ATTR och Falkenloppet. Och så har jag kanske inte riktigt varit så noggrann med intervallträningen som jag brukar vara just för att de olika resorna hit och dit kommit emellan.

Den här veckan är inte riktigt träningsnormal heller. Igår crossade jag med lite lait slakmoteintervaller. Imorgon tänker jag utsätta mig för SMACK-linjet i Markim. Oavsett hur det blir med dambeståndet så tänker jag ta racet på fullaste allvar och köra tills jag är helslut i mål. Sedan kommer jag inte kunna cykla på ett gäng dagar pga. diverse familjeangelägenheter. Idag har jag inte beslutat om ännu. Benen tigger intervaller men hjärnan säger ta’t lugnt om du ska tävla imorgon. Tja, till att börja med så tänker jag hinna klippa mig idag! Helhemskt obloggvänligt hår jag nästan skäms för (och det är fan sällan jag skäms för mitt utseende, det anstår inte en gravel lover som jag).

Men annars så sitter jag förstås och längtar efter Tre Berg, semesterberg och så sensommarens och höstens landsvägs- och crosstävlingar. Dem tänker jag verkligen inte missa!

P.S. Jag vet att ni dör av längtan efter Dalsland Runt etapp 2-inlägget. Har faktiskt nästan författat ihop det men eftersom det ska ut på engelska (ni kommer att förstå varför när ni ser inlägget) så tar det lite längre tid än vanligt. Puss!

1. Pålleklungan i hagen
2. Ante, Kjella och Valle myspyser efter loppet
3. Valle romantisk vid Siljan
4. Klämkäck bild på Katja och Kim
5. Min fina vita dalahäst
6. Grannen och Hanna i vår nationalromantiska stuga

Glad måndag folks! Fan slår aldrig fel, ska en cykla så spöregnar det, ska en jobba så skiner solen rakt in i ögona på en. Slutgnällt, bloggen är tillbaka. Ni ska få dag två av Dalsland Runt men måste ju upplysa er om nuet. Eller snarare helgen. Ihelgen gjorde jag nåt som jag inte gjort på bra länge – hängt med bästa Periferigruppen! Periferigruppen är ju som ni kanske minns en sammansättning unika cykelinriktade individer som en gång fann varandra (i ett landsvägsdike eller nåt, ingen minns riktigt), fann tycke i varandra och trots alla livets stormiga stormar och stilla stiltjen ändå försöker göra roliga saker ihop då och då. Siljan Runt är en sån grej vi gör ihop! I år bytte vi upp oss avståndsmässigt och hyrde en kåk ute på Sollerön cirka två kilometer från loppstarten. Själva loppet blev en blöt historia. Vi startade torrt och sen började det regna och så regnade det hela loppet. Häpp. Trots att jag inte precis njöt av att få de kalla dropparna innanför jackkragen (hatar, hatar blöta saker innanför kragen) så kändes de fjuttiga fem timmar plus tjugotre minuterna (jag vet, usel tid men var duktig klungkompis och stannade till när folks ville stanna, pinkade när folks ville pinka etc. – ej mina kompisars fel vill påpeka dock, det var de andra som orsakade lite klungkaos) knappt alls jämfört med de tolv timmarna vi härjade ute i regnet och kylan under Dalsland Runt-lördagen.

Självklart blev det inte utan att jag blev pissed som jag ofta blir under motionslopp. Alltså jag är ju egentligen en tävlingscyklist och allt, ni vet, gillar racea hänga av tills jag själv blir avhängd etc. Men kör jag motionslopp* med polers så släpper jag helt tävlingslustan. Istället tänker jag på klungans bästa med allt vad det innebär. Så denna gången med. Våran klunga bestod av folks med “sub-ambitioner” och de ska ju träna på att hålla ihop och samköras och allt det där vätternfolks pysslar med. Jag ba ok, jag spelar med liksom. Gick runt i belgisk (!) och allt. Fogade mig så att säga! Gissa vad som händer då. Vid varje pinkpaus (ej initierad av mig, märk väl) så sticker vissa av subfolksen innan alla är klara. Hey hå nu drar vi. Jaha? Från typ 15 pers till 5 pers på två pinkpauser. Och dessa ska köra Vättern ihop?

BÖRJA TÄVLA MED ER FFS!

Om det är så viktigt med nån minut hit och dit att man inte kan vänta på att ens klungkompisar får på sig de blöta handskarna i den isande kylan – varför inte ställa upp i en riktig tävling istället? Den där småfalska motionsloppsandan går mig ibland på nerverna. Hej låtom oss ha roligt tillsammans, tills chansen kommer att hävda sig lite ändå.

Självklart körde vi sedan ikapp de flesta av de vilsna subryttarna. Personligen hade jag gärna lämnat dem långt bakom men är ju för snäll, alla cyklister behövs i regnet etc. Riktade in mig på ett QOM-försök i målbacken men hamnade bakom en fet bilkö istället. Häpp. Men förutom tråkigheterna med kaosklungan så var det faktiskt riktigt nice. Jag föredrar som ni kanske vet att cykla i regn och svalka framför stekande sol och hetta, luften var gudomlig, vindarna svaga och depåkorven tillfredsställande som tusan. Dessutom fick jag en naturlig intervall pga. klassiskt växelhaveri (fråga inte ens) mitt i körningen som tvingade mig till paus och ikappkörning.

Annars då, jorå, helgen var skitsoft. Vi bodde fint, med tuppar och höns på gården och allt, åt grymt goa frukostar, klappade huskatten Mumrik och skrattade åt många mer eller mindre sämre skämt. Precis så som en äkta periferigruppenresa ska vara.

Nu tar vi itu med veckan. Crossträning idag, klubbkörning imorgon, SMACK-linje på onsdag, sen får vi se. Puss!

*förutom Engelbrektsrundan förstås

Jamendåså.

Något kort om bra och dåliga val jag gjorde inför detta regnhelvete som blev ganska roligt till slut:

#1 BRA – grooming
Rengjorde klingor, kassett och bytte kedja, allt var exemplariskt rent innan avfärd

#1 – såg ej helheten
…missade inspektera däcken, bägge var katastrofalt torra och bakdäcket blev det som fick akut-bytas vid ankomst till Sollerön dagen innan med mitt enda extradäck

#2 BRA – vilat mig i form
Det funkade ju på Engelbrektsrundan hade jag tänkt…

#2 – vilade för mycket
…och fick för mig att löpning backintervaller var en bra idé på onsdagen, nej det var det inte sa benen och nacken

#3 BRA – regnklädd
Kraftig regnjacka, av PVC då men men, den höll mig varm och torr och den var genomskinlig och fin, bara silvertejpad på ett par ställen

#3 – men bara på överkroppen och i viss mån benen (långa ben, tacka f-n för det valet)
Skidhandskar, visserligen långa, men tog in allt vatten och vid de sista PP-stoppen kunde jag inte ta av dem för då hade händerna följt med, händerna var fastfrusna i själva handsken, tänkte be om hjälp att klä av och på mig för att kunna kissa men “jag kan själv”-mentaliteten från barndomen tog över och jag manövrerade blöta bibs med handskar på

#3 BRA – skoöverdrag och nya strumpor med ullmix
Alltid något.

#3 – felbedömde ullhalten och skoöverdragens vattenavstötande förmåga
…för lite ullmix och ej flossade skoöverdrag så tappade sakteliga känseln i fossingarna och plågade mina medcyklister med ständiga stopp för att väcka fötterna till liv (ffs frös inte ni också??)

#4 BRA – sportdryck
Hade bästa sockerfria pulvret i tablettform i två goda smaker som kunde portioneras ut i lagom doser under loppet

#4 – urinblåsa som en pissmyra
Gick på toa två gånger innan avfärd från stugan och en gång vid starten och trodde det skulle räcka. Nehe. Var tvungen att släppa sub 10-klungan i första depån för att KISSA. Fuck. Pratade med några trevliga tanter i bajamajakön, vägde upp det hela.

#5 BRA – cykelkeps med skärm
Höll regndropparna borta! Yey!!

# inget dåligt med den!

Och så har vi det mest självklara – medcyklister som stod ut med mina ständiga kisspauser och skaka liv i fötterna-stopp. Som sa “jag fryser också som f-n om fötterna” för att visa omtanke och medlidande med mig. Som bestämde att vi tog en depå i taget för att rädda psyket från kollaps. Som inte lät mig bryta när jag sa att jag funderade allvarligt på att stanna i nån kaffestuga i Tällberg och vänta ut regnet.

Det här året var kallt, blött och jävligt. Men alla tog sig i mål. Och även om jag fick äta upp mottot “hellre regn och medvind än sol och motvind”, så var det såklart värt det.

Att få känslen tillbaka i åtminstone EN av fötterna.

Att lyckas uppbåda tillräckligt med kraft för att med frysande fingrar kunna manövrera växlandet och behålla en värdig kadens.

Och att äntligen återfå glädjen, utbrista i (hysteriskt?) asgarv över alltings jävlighet och trampa förbi en massa stenhårda kolfibercyklister in i mål.

Siljan 2016, beware.

Det var nog ändå Katjas läppstift som gav mig erforderliga superkrafter.

Rosen, DR-moddad: däcken, tejpade rör, assaver på.
Notera avsaknaden av sadelväskor o d otyg:
allt som inte får plats i tröjfickor är inte värt att ta med (på korta
etapper alltså).

Darriga kalla startfolks
vid café Sessan i Vänersborg!
Fanken va assavers det gick åt.

Klungan i raphset.

Jonatan – glad prick
med eller utan keps! <3
Samtliga bilder i det här inlägget
är förresten tagna (oredigerade) av Jonatan.

Mojon gick upp och ner.
Misstänker att den var uppe när den här bilden togs!

Ler väl lite mot min gammelnya bekantskap Alex.
Torrt och varmt och skönt i matsalen.

Hej. Vi hoppar tillbaka en vecka. Tänk fredag, tänk sol ömsom regn. Tänk färden mot det ytterst spännande påhittet Dalsland Runt. DR. Voilà, racerapport dag ett.

Jag hade känt mig krasslig på torsdagen. Jag hade känt mig krasslig på fredagsmorgonen, när jag ömsom packade ömsom dansade i lya ciclistan. Jag hade förknarkat mig på samtliga förkylningsmediciner men halsen ville inte riktigt ge sig, inte den otäcka frossan heller. Jag och Jonathan – mitt awolutrustade resesällskap från Eskilstuna – stannade till på krogen Tre Älgar – helsämst, knappt två älgar av fem möjliga! – och jag hävde i mig tekopp på tekopp. Och plötsligt var vi framme i Vänersborg, parkerade vid nån som kände nåns replokal och pålycrade inför den första etappen. Så kom den andre Jonatan, han som hade upplyst mig om DR en gång i tiden och vi gav varann en varsin hej-nu-ses-vi-äntligen-kram och cyklade vi ner till stadskajen vid Café Sessan där le grand départ skulle ske. Jag la mig an med en ansträngt glättig min. Jag mådde skituselt med den klassiska förkylningens alla symptom.

Den regntunga västgötahimlen och den silvergrå kajpavén utgjorde en mjuk fond till det eleganta cyklistpacket som hade samlats för att visa upp sig själv, sina kits och sina gears, titta på varandras diton och även komma ihåg att racea. Jag kände mig lättad, dels för att jag för en gångs skull smälte jag in och kände mig till och med lite vanlig i mitt monokroma slicka kit, och dels för att jag förstod att jag inte skulle få en enda vätternfråga eller bli ifrågasatt för mitt racesätt. Folks här såg ut att äga sin egen cykling. Det gillade jag. Det jag gillade mindre var att de flesta såg väldigt starka ut. Tanken på att bli avhängd i första kurvan gjorde mig smådrädd. Alla verkade dessutom känna alla. Jag var blyg. Stod jag där och hade ont i halsen och frös och hade inget val än att genomföra första etappen. Försökte övertala mig själv om att inte göra en Katja, om att ta det lugnt, för morgondagens skull. Då de där omtalade 18-mil-varav-hälften-grus skulle köras.

Så rullade vi iväg, med vinden i ryggen och asfalten under mina snakeskinförstärkta däck. Det gick lugnt, och sen började det gå fort. Jag är en klungsucker, jag hängde på dem som körde snabbt men slickt. Första gruspartiet kom, håll i styret. Jag visste inte alls hur det skulle sluta. Vissa stannade direkt. Någon punkade direkt. Jag fortsatte bara cykla på men stannade sedan till när Jonatan trodde att han punkade också. Vi tappade några placeringar men återfann sedan storgänget och så fortsatte det. Jag mådde kass och det skulle jag göra det de resterande sju milen. Artig klubbcyklist som jag är blev jag dessutom förvirrad av avsaknaden av klungsamspelet i lederna. Folks körde lite hur de ville. Jag vet ärligt talat fortfarande inte om det berodde på att de inte ville eller inte kunde köra echelon-style, men det både irriterade mig och roade mig att haffa bästa möjliga lä utan att riskera hamna först igen fast jag haft typ tre personer framför mig innan. Kalabalik och kaos, och jävligt kul! Hamnade till slut i en stabil “klunga” med en sjukt stark tysk tjej samt ett gäng tajta randonné-ish snubbar av dansk och tysk? norsk? härkomst. Och så in i depån mitt i skogen. Gruset hade varit snällt mot oss – tramptungt och svampigt men ändå civilt.

Efter depån sjönk min mojo rejält. Jag började febersvettas och slog i paniken av på farten rejält. Jag började fundera på hur jag skulle bereda min bilkompis på att jag måste åka hem och bli sängliggande på lördag. Jonatan var snäll och körde med mig medan jag såg rött, blått och ibland lila genom förkylningsdimman. Fan också. Jag som hade peppat på racet i typ två månader. Så småningom återsamlades storklungan och enbart asfalten återstod. Jag la mig bakom klungan och smådeppade för mig själv. Så kom den tyska tjejen bakom mig – hon hade tydligen halkat efter. Hon föreslog partempo men jag tackade lojt nej och förklarade att jag mådde piss. Så såg jag henne kämpa själv och tänkte fuck it, jag är redan sjuk, kan väl lika gärna ta ut mig lite mer ändå. Så gjorde jag ett ryck och ba yo, häng på här. Några tempotag (ibland finns det sånt i mig) och så var vi inne i klungan igen. Så slog jag av på farten igen. Den tyska tjejen frågade förvånat typ wtf, vad gör du, du är redan inne, men jag ba ryckte på axlarna. Uppdraget slutfört, nu ville jag loja på i mitt mjäkiga ont-i-halsen-tempo-igen.

Så kom det sista, backiga partiet. Det är nåt med mig och backar. Backar är alltsom oftast elaka mot mig men jag blir liksom alltid sjukt uppspelt när jag ser backar. Ah men som på Mallis, då jag – ja, jag, 70+ kg – självklart drog till med utryckningarna just i backarna. Så när backpartiet kom här i slutet av etappen så var min dåliga mojo som bortblåst! Jag var omringad av massa snabba gubbs, det låg dessutom snabba gubbs och plöjde framför mig, och det gjorde mig om än mer uppspelt. Tävlingsdjävulen satte in och plötsligt var benen på topp. Jag körde om gubbs efter gubbs efter gubbs och så var vi i mål vid vårt stugområde vid Håveruds snygga akvedukt.

In i duschen, fler echinagardpiller, in med maten, in i sängen, krama kaninen god natt. Totalt osocial på grund av sjukan men lite smånöjd ändå. Jag förstod mig fortfarande inte på racet och jag ville verkligen inte åka hem dagen efter men det hade varit härdande, annorlunda och kul. Riktigt kul.

Dagen efter vaknade jag kärnfrisk. Det spöregnade. Men den dagen tar vi i ett eget inlägg!

Puss.

Wind’s in the east, mist comin’ in.
Like something is brewin’ about to begin
Can’t put me finger on what lies in store
But I feel what’s to happen, all happened before.
(P.L. Travers, “Mary Poppins”)

 

Hej. Jag vet att jag har varit en bad, bad blogger girl den här veckan. Men ni vet ju att jag har mina toppar och dippar. Just nu är jag inne i en bloggdipp. Vinden har vänt, grejer har hänt. Och jag jobbar väldigt, väldigt mycket just nu. Men ha överseende. Jag håller på och smygskriver ett gäng inlägg, bland annat racerapporten från Dalsland Runt, och snart är jag tillbaka på banan igen. Under tiden så tröstar jag mig med bästa cykeltwitter. Hörs snart igen. Puss!

Cykling behöver inte alltid vara så himla efterlängtat för att vara bra, eller för att bli av. Ibland ringer bara klockan och oavsett hur trött man är så går man upp, slevar mekaniskt i sig sin gröt och sveper sitt kaffe, på med lycra och vevar iväg. Utan att egentligen känna efter om det är detta man VERKLIGEN VILL, eller om det kommer att leda till att man FÖRVERKLIGAR EN DRÖM, eller gör att man blir SJUKT MYCKET STARKARE.

Man bara gör.

Idag var en sådan dag.

Vi var fem cyklister som slöt upp på samlingsplatsen:

– en var peppad på dagens medelpass, som tyvär saknade ledare
– en ville köra lugna gruppen, som tyvärr blev inställd
– en hade planerat in cykling lördag och söndag, och nu hade det helt enkelt blivit söndag och därför var han här
– en hade vilat dagen innan och började redan vid avfärd prata förföriskt om att förlänga turen
– och så jag, som borde ha stannat i sängen

På något mirakulöst sätt lyckades vi vara ute och cykla i två timmar. Jag fattar inte hur det gick till. Min ämnesomsättning var lite galen och tvingade fram en PP redan efter 45 min, då jag även prånglade på mig min regnjacka, av PVC, fy f-n. Men tät är den.

Sedan fortsatte det regna småspik i kantvinden och efter 20 km ville jag vända. Men jag gjorde inte det, för då hade gruppen blivit en cyklist mindre och med den storleken på grupp och i den vinden behövs varje cyklist.

Jag var omotiverad. Psyket krånglade. Det blev lucka, och lucka igen. Inte för att jag var så jätteslut i benen, utan för att det kändes meningslöst. Det är den effekten motvind har på mig tror jag.

Jag tänkte på de dagar den sista tiden som jag verkligen har längtat efter cykling, och verkligen cyklat. Euforin. Att cykla omkring och nynna av lycka. Att trycka på i backen, och i nästa backe igen med samma kraft. Jag tänkte sedan på de morgnar jag bara ställt klockan, och utan att veta varför, klätt på mig cykelkläderna och cyklat till jobbet i motvind och regn. Jag tänkte på de dagar som jag verkligen hade velat cykla, men inte gjort det. Dagar med sol och stilla bris och blå himmel, då jag tvingats sitta på ett viktigt möte för att säga viktiga saker, träffa en viktig person eller i största allmänhet göra något som på sitt sätt just då var väldigt viktigt.

Tvingats är ju egentligen fel ord. Vi lever i ett fritt land. Men ni fattar.

Vi cyklade på. Brevid mig i klungan i kantvinden fattades ett beslut om att förkorta den planerade rutten. Vi svängde av. Jag kände mig genast piggare.

Jag tänkte;

Är det värre att cykla när man inte vill, än att inte cykla när man verkligen vill?

Vi höll ihop vår lilla klunga. Jag tror att alla fick i alla fall något av sina önskemål tillgodosedda under turen. Själv åkte jag hem och satte mig mitt på golvet invirad i en filt i tystnad i 17 minuter. Jag ställde min bianchi-flaska framför mig på fiskbensparketten och stirrade ömsom på den, ömsom ut genom fönstret. Till slut hade alla hjärnspöken flaxat iväg, och jag kunde gå bort till cyklen för att plocka bort kedja och klinga för rengöring.

Och nu när jag sitter här och skriver de sista skälvande raderna av det här inlägget kommer jag på mig själv med att tänka;

Cyklade jag verkligen idag?

 

(AK föreviga sniglarna som lekte med döden vid Hässlögatan)

 

Idag ska Katja cykla 18 mil i Dalsland. Hon är nog som bäst i färd med det just nu. Undrar om det regnar på henne när hon cyklar förbi Åmål.

Själv har jag kört medelgrupp med cykelklubben till Enköping via småvägar. Trafikverket har lagt oljegrusbeläggning (läs dödsgrus) på en del av standardsträckan (Kärsta-Tillberga) så vi fick hitta lite nya alternativ. Faktum är att vi körde en rar liten väg över Björksta kyrka!

Hur som. Det började droppa från himlen när vi lämnade fiket i Enköping. Ett par minuter senare var vi nerduschade och det var lika bra att pricka alla vattenpölar som kom i ens väg.

Jag har inget emot lite regn. Det är mysigt att pyssla om cykeln när man kommer hem så den blir ren och fin. Har man dessutom bra bibs och rätt kläder som jag hade idag så är det rentav helt ok med regn, så länge det är medvind och man inte fryser fötter eller händer av sig. Det kan också bli så att man får lite av en solrand på grund av all smuts som har stänkt upp, det är lite upplyftande! Regn är superfint om man inte har en mobil i fickan som blir blöt och ledsen. Och utan regn skulle vi inte ha den överdådiga grönska med syréner och allt annat vi har just nu som man bara dör av att cykla runt i.

Med regn kommer också en speciell gemenskap. Det tänkte jag på idag. Alla blir blöta. Alla vill hem. Alla gör sitt bästa för att hålla humöret uppe med div. anekdoter och glada tillrop. Det är fritt att spotta och snora när som helst för alla har fullt upp med sitt och allt sköljs bort ändå av regndropparna. Och alla vill dra, för där slipper man hjulstänk.

Jag tror att alla – innerst inne! – njuter av lite äkta badass.

Och det hade ju varit en perfekt dag för att göra DET. Alltså pissa i bibsen under färd. Undrar hur det känns. Nån gång måste ju bli den första.

Och så när man närmar sig hemma, och regnet har öst ner i en timme, och alla är dyngsura och mtb-leriga i fejset och samtidigt så himla lyckorusiga, och gruset har letat sig in i näsan och munnen och öronen, och cyklisten bredvid säger; “vad trevligt vi har det, vad roligt det har varit att cykla idag!!”

Och nån fiskar upp mobilen, lägger sina genomblöta cykelhandskar i en vattenpöl och tar ett foto på hela gruppen, som blir jättesuddigt, och lägger upp det på klubbsidan och skriver en entusiastisk bildtext om regnet och turen.

Ja, då är det bara bäst.

(tack Anders Normansson för bra tryck i benen, kamratskap och foto!)

Hej. Imorgon är dagen D som i första dagen på Dalsland Runt. Prognosen är softcore. Imorgon: grått. Lördag: regn och max tio hela dan. Söndag: regn och sen sol. Det kommer med andra ord att bli jobbigt, jävligt, kallt och pannbenskrävande vilket gör småstörda mig om än mer pepp. Just nu känner jag en suspekt känsla i halsen men jag hoppas verkligen att det är den vanliga racehypokondrin som säger sitt. Jag lär garanterat bli sjuk men jag vill verkligen göra det efter jag kommit hem från Dalsland.

Så, planen för eftermiddagen är följande. Först och främst ska jag ut och crossa grusväg en sväng. Jag behöver luft och jag behöver få in känslan. Det var kanske två veckor sedan sist. Sedan ska de sista justeringarna ske på min eländiga racer som jag hoppas hjälper den att bete sig något snällare mot mig denna helgen:

Tyvärr så är de ovan illustrerade förändringarna inte de enda som får hinnas med ikväll. Det ska packas – ytterst smart och slickt dessutom, eftersom våra väskor kommer att transporteras under etapploppet, banorna ska läggas in i Garmin och så ska det nattas riktigt, riktigt tidigt så att jag vaknar superpigg imorgon. Trots att jag tagit ledigt från jobbet så kommer dagen att bli lång – det är några bilkörningsmil ner till Vänersborg där starten går vid fem-snåret.

Jag är uppspelt och förväntansfull. Jag kommer nog inte att hinna eller ens prioritera blogga under helgen (jag menar, 18 mil och 2500 höjdmeter under lördagen kommer att leda till käk- och sömnlusten snarare än blogglusten). Jag kommer istället att försöka hänga på alla de coola randonnörerna som kommer från diverse svenska och europeiska håll…

Ah men nu vet ni. Hörs nog imorgon innan starten! Puss och håll koll på instataggen DalslandRunt15. Kommer nog att slänga upp lite i-farten-pix där om inte annat.