Siljan Runt och annat perifert.

1. Pålleklungan i hagen
2. Ante, Kjella och Valle myspyser efter loppet
3. Valle romantisk vid Siljan
4. Klämkäck bild på Katja och Kim
5. Min fina vita dalahäst
6. Grannen och Hanna i vår nationalromantiska stuga

Glad måndag folks! Fan slår aldrig fel, ska en cykla så spöregnar det, ska en jobba så skiner solen rakt in i ögona på en. Slutgnällt, bloggen är tillbaka. Ni ska få dag två av Dalsland Runt men måste ju upplysa er om nuet. Eller snarare helgen. Ihelgen gjorde jag nåt som jag inte gjort på bra länge – hängt med bästa Periferigruppen! Periferigruppen är ju som ni kanske minns en sammansättning unika cykelinriktade individer som en gång fann varandra (i ett landsvägsdike eller nåt, ingen minns riktigt), fann tycke i varandra och trots alla livets stormiga stormar och stilla stiltjen ändå försöker göra roliga saker ihop då och då. Siljan Runt är en sån grej vi gör ihop! I år bytte vi upp oss avståndsmässigt och hyrde en kåk ute på Sollerön cirka två kilometer från loppstarten. Själva loppet blev en blöt historia. Vi startade torrt och sen började det regna och så regnade det hela loppet. Häpp. Trots att jag inte precis njöt av att få de kalla dropparna innanför jackkragen (hatar, hatar blöta saker innanför kragen) så kändes de fjuttiga fem timmar plus tjugotre minuterna (jag vet, usel tid men var duktig klungkompis och stannade till när folks ville stanna, pinkade när folks ville pinka etc. – ej mina kompisars fel vill påpeka dock, det var de andra som orsakade lite klungkaos) knappt alls jämfört med de tolv timmarna vi härjade ute i regnet och kylan under Dalsland Runt-lördagen.

Självklart blev det inte utan att jag blev pissed som jag ofta blir under motionslopp. Alltså jag är ju egentligen en tävlingscyklist och allt, ni vet, gillar racea hänga av tills jag själv blir avhängd etc. Men kör jag motionslopp* med polers så släpper jag helt tävlingslustan. Istället tänker jag på klungans bästa med allt vad det innebär. Så denna gången med. Våran klunga bestod av folks med “sub-ambitioner” och de ska ju träna på att hålla ihop och samköras och allt det där vätternfolks pysslar med. Jag ba ok, jag spelar med liksom. Gick runt i belgisk (!) och allt. Fogade mig så att säga! Gissa vad som händer då. Vid varje pinkpaus (ej initierad av mig, märk väl) så sticker vissa av subfolksen innan alla är klara. Hey hå nu drar vi. Jaha? Från typ 15 pers till 5 pers på två pinkpauser. Och dessa ska köra Vättern ihop?

BÖRJA TÄVLA MED ER FFS!

Om det är så viktigt med nån minut hit och dit att man inte kan vänta på att ens klungkompisar får på sig de blöta handskarna i den isande kylan – varför inte ställa upp i en riktig tävling istället? Den där småfalska motionsloppsandan går mig ibland på nerverna. Hej låtom oss ha roligt tillsammans, tills chansen kommer att hävda sig lite ändå.

Självklart körde vi sedan ikapp de flesta av de vilsna subryttarna. Personligen hade jag gärna lämnat dem långt bakom men är ju för snäll, alla cyklister behövs i regnet etc. Riktade in mig på ett QOM-försök i målbacken men hamnade bakom en fet bilkö istället. Häpp. Men förutom tråkigheterna med kaosklungan så var det faktiskt riktigt nice. Jag föredrar som ni kanske vet att cykla i regn och svalka framför stekande sol och hetta, luften var gudomlig, vindarna svaga och depåkorven tillfredsställande som tusan. Dessutom fick jag en naturlig intervall pga. klassiskt växelhaveri (fråga inte ens) mitt i körningen som tvingade mig till paus och ikappkörning.

Annars då, jorå, helgen var skitsoft. Vi bodde fint, med tuppar och höns på gården och allt, åt grymt goa frukostar, klappade huskatten Mumrik och skrattade åt många mer eller mindre sämre skämt. Precis så som en äkta periferigruppenresa ska vara.

Nu tar vi itu med veckan. Crossträning idag, klubbkörning imorgon, SMACK-linje på onsdag, sen får vi se. Puss!

*förutom Engelbrektsrundan förstås