Synden straffar sig själv, eller när Katja fixade sin första punka.

Synden straffar sig själv, det bygger hela domedagskonceptet på, aight?

Alltså ni har kanske märkt att det sällan kommer slangmekpysseltips här på bloggen (i alla fall inte från mig, Anna är betydligt dugligare på den fronten). Orsaken är lika självklar som elegant – jag tycker det är förbenat tråkigt att fixa med cykeln och gör det enbart när jag verkligen måste. Jag gjorde ett halvhjärtat försök när Peter hade gått bort men så kom Grannen med guldhänderna med i bilden och då sket det sig ändå osv. För det mesta slipper jag mekande eftersom jag är välsignad med både huskyögon och övertalningsförmågan från ovan (och har samvete nog att trycka undan min inneboende feminist när hon hindrar mig från att lura grabbarna till att hjälpa mig).

Men det som hände igår bör man egentligen hålla käften om när man som jag ändå har en i cykelkretsarna ansedd blogg.

Jag punkade igår. Så? Vem gör inte det? Händer väl var och varannan tur?

Jo, men här kommer erkännandet – jag hade innan igår aldrig fixat punka på egen hand. Jepp, ta fram de ruttna äggen – jag hade alltid, alltid fått hjälp (utan att ens behövt be om det) med att byta slang. I och för sig så tror jag inte att jag nånsin ens punkat på hemmaracern. Inte vad jag minns i alla fall.

Gårdagens kväll kunde sälla sig till de gudomligare rent vädermässigt. Varmt och milt, med gyllene skuggor över den äntligen torra asfalten. Jag kom som vanligt med andan i baken till träningen – hade faktiskt justerat bromsarna i sista sekund (cykeln har fortfarande inte återhämtat sig helt efter äventyret i Dalsland).

Eftersom jag ska tävla idag stod jag emot intervallustan och joinade den eminenta medelgruppen. Cirka en mil in på turen, vid den romantiska lastbilsplaygrounden vid ICAs lager vid Hacksta, punka på bakhjulet. Kunde bett gruppen att stanna men gjorde inte det. Poc tänkte jag, hade ju tillsammans med Anna bytt slangen på hennes framhjul i helgen (helgens mest lyteskomiska ögonblick men ändå).

Lättare sagt än gjort! Att få av hjulfan var inte speciellt svårt. Men sen hade däcket typ klibbats fast vid slangen, eller så var det för grovt för sitt eget bästa? (kör 25:or) Tog helvetiskt lång tid att få av däcket. Sedan började det jobbiga. Få på slangen och däcket. Skratta på ni, men jag hade ingen som helst känsla för hur mycket luft jag skulle ha i slangen innan däcket kunde åka på. Väl med luften i skulle däcket träs in i fälgen… herregud att det ska vara så jobbigt då, det ville ju inte in! Väl inkletad i nån jädrans High density fucked up conditions chain oil ringde jag ett par nervsammanbrottssamtal och besudlade facebookchatten med HJÄLP JAG HAR PUNKAT OCH JAG ÄR ENSAM SOS SOS SOS-meddelanden. Sedan lyckades jag. Skitstolt. Men då skulle ju bakhjulet tillbaks in i sitt hemmläge i bakgaffeln och kedjan hade hoppat och… tack gode Google. Lite fler svordomar så satt hjulet inne. Då funkade det plötsligt inte att trampa. Ah men vad är det nu då, började nästan leta på numret till Taxi Västerås. Insåg till slut att jag inte kört in hjulet ordentligt i gaffelöglan.

Ja ni skrattar men exakt så värdelös är jag!

Men envis. Jag tänker inte skriva ut hur lång tid det hela tog men väl besegrad och segrare, cyklade jag hem på skumma hoppande växlar med slangen på ryggen l’eroica-style och knäckte en kall till tonerna av gammal skatepunk och gjorde ett försök till cykeltvätt i duschen. Ikväll kör jag SMACK-linjet i Markim, om ni tycker att det går lite för tungt så är det inte för att jag är klen utan för att jag är både klen och har en halvtrasig racer.

HAHAHA FFS KATJA.